Stepanovs olycksbröder 2

 

När den unge Jurij Stepanov år 1955 höjde sitt personliga rekord i höjdhopp till 2,02, blev han officiellt Sovjetunionens förste tvåmetershoppare. Det tidigare officiella nationsrekordet innehades av Jurij Iljasov med 1,99. Samma år, 1955, återvände den 40-årige Nikolaj  Kovtun till Moskva, efter en 18-årig bortovaro. Kanske besökte han då åter någon gång Dynamostadion och mindes hur han där för mycket länge sedan, den 17 juni 1937, inför en fulltalig jublande publik satte nytt sovjetiskt rekord i höjdhopp med 2,01 och med detta blev Sovjetunionens förste tvåmetershoppare.

Låt oss för säkerhets skull läsa det en gång till:

När den unge Jurij Stepanov år 1955 höjde sitt personliga rekord i höjdhopp till 2,02, blev han officiellt Sovjetunionens förste tvåmetershoppare. Det tidigare officiella nationsrekordet innehades av Jurij Iljasov med 1,99. Samma år, 1955, återvände den 40-årige Nikolaj  Kovtun till Moskva, efter en 18-årig bortovaro. Kanske besökte han då åter någon gång Dynamostadion och mindes hur han där för mycket länge sedan, den 17 juni 1937, inför en fulltalig jublande publik satte nytt sovjetiskt rekord i höjdhopp med 2,01 och med detta blev Sovjetunionens förste tvåmetershoppare.

Nikolaj Kovtun föddes och växte upp borta i Sibirien, nära eller, enligt somliga uppgifter, på andra sidan gränsen till Kina. Han sändes att studera i Rostov, där man snart upptäckte hans talang för olika idrotter och då i synnerhet höjdhopp. Redan som 21-åring år 1936 satte han sovjetiskt rekord med 1,94 och lockades till Moskva, där han lärde sig att hoppa kaliforniskt, eller ”перекат”, som stilen kom att kallas i Ryssland. Den 17 juni 1937 arrangerades ”Hopparnas dag” på Dynamostadion i Moskva med deltagande av den sovjetiska eliten i höjdhopp, däribland den 22-årige favoriten Nikolaj Kovtun.  Ensam kvar i tävlingen efter att ha klarat 1,97, beordrade så den mörklockige ynglingen upp ribban på två meter jämnt, en höjd som han till den fulltaliga publikens jubel klarade. Vid en kontrollmätning visade sig det nya sovjetiska rekordet i själva verket vara 2,01, ett resultat i världsklass på den tiden. Som jämförelse kan nämnas att Cornelius Johnson året före vunnit i Berlinolympiaden på 2,03 och året efter skulle Kurt Lundqvist bli europamästare på 1,98. Denna sommardag i Moskva 1937 skrevs helt visst sovjetisk idrottshistoria, men snart nog skulle detta nya kapitel vara utrivet ur historieboken.

Tre månader efter sitt rekordhopp arresterades Nikolaj Kovtun, enligt somliga källor anklagad för att ha spionerat för Japans räkning, emedan han setts besöka sin familj vid kinesiska gränsen. Enligt andra, ska han ha angivits, möjligtvis av någon avundsjuk medtävlare, för ett förfluget missuppfattat antisovjetiskt ord. Säkert är att han fick tillbringa många långa svåra år i arbetsläger och förvisning. Först 1955 rehabiliterades han och kunde som en mycket bruten man återvända till Moskva, där han kom att leva ett tillbakadraget liv som vaktmästare vid en idrottshall. Som idrottman rehabiliterades han enligt uppgift inte förrän i början av 1980-talet och de fantastiska resultat han nådde i ungdomen blev åter införda i rekordtabellerna. Om han själv hann uppleva detta, är oklart, då vi inte hittat någon uppgift om hans död. Snitsaren, som påstår sig känna människorna, anar dock  att den luttrade ryssen inte längre brydde sig om något så trivialt som ett officiellt sovjetiskt rekord i höjdhopp.

Snitsaren undrar däremot, om den unge Stepanov kände till sin föregångare, när han själv klarade drömgränsen två meter. Om, efter vad som berättas, ett fullsatt dynamostadion bevittnat Nikolaj Kovtuns tvåmetershopp, borde ryktet om det ha varit vida spritt och även om man var försiktig med att tala högt, var Lillefar död och det så kallade tövädret hade inletts. Om vi får tro en rysk internetkälla vi funnit, var legenden Nikolaj Kovtun i varje fall välkänd i höjdhopparkretsar i början av 1970-talet och idag är han åter en del av den sovjetiska och ryska höjdhoppshistorien.

Nämnda töväder har vi för övrigt också kunnat notera under våra stunder i KB’s arkiv. Om den 11-årige snitsaren troligen snabbt bläddrade fram till tidningens sportsida, har den årdrade dito även stannat vid de övriga nyhetssidorna, enligt vilka Chrustjevs kvast tycks ha sopat rent i kommunistpartiets centralkommitté sommaren 1957, varvid Molotov och Malenkov med flera stalinister fått lämna scenen.

Vi hade mer än gärna visat en bild på Nikolaj Kovtun, men någon sådan är inte tillgänglig. Han sägs ha hoppat i den kaliforniska stilen liksom de bästa av hans amerikanska samtida, varför denna bild på Cornelius Johnson borde duga som illustration. Den förefaller tagen vid Berlinolympiaden, där han vann på 2,03.

    

 

Efter att ovanstående blogginlägg skrivits, hittade snitsaren ytterligare en rysk internetsida, där Nikolaj Kovtun uppges ha dött 1981. Enligt denna källa ska han ha återfått sin titel ”sportens mästare” och sitt sovjetiska rekord redan 1955, det vill säga samtidigt som han rehabiliterades politiskt och därtill sägs han senare ha fått arbete som ”директор легкоатлетического манежа”, vilket onekligen låter mycket mer prestigefyllt än ”vaktmästare”. Å andra sidan hävdas felaktigt att Jurij Stepanov hoppade sina 2,o2 först den 13 juli 1956,  varför denna källa möjligen är mindre trovärdig. Så småningom, innan hans blogg slocknar, hoppas snitsaren kunna ge er den slutliga sanningen om Nikolaj Kovtun.

http://www.novayagazeta.ru/data/2005/36/35.html