Kategoriarkiv: Övrigt

Den unge Vilgots lidanden

 

Vilgot

.

När Vilgot Varulv nyligen efter ett enhälligt beslut i vänkretsen lämnade över sitt konto på facebook till Tor Neymark, tvingades denne av säkerhetsskäl dölja delar av sin företrädares historia. Om detta har jag inget att säga, ty livet på facebook kan vara svårt att förutse, och jag hade antagligen handlat likadant själv i samma situation.

På snitsarens blogg bör emellertid så lite som möjligt förtigas, och efter att jag fått tillgång till sagda kontos arkiv, kan jag publicera nedanstående ocensurerade utdrag ur Vilgot Varulvs så kallade tidslinje från hösten 2010, det vill säga från den tid när den nu avgående kontoinnehavaren ännu var ung och ofördärvad av livet på facebook. Det är sant att han mycket motvilligt lät sig övertalas att öppna sitt konto, men att skylla hans kommande svårigheter på dem som uppmuntrat honom in blanco, vore att göra såväl dem som honom orättvisa, ty var och en har i mån av förstånd ansvar för sina handlingar, och som Vilgots förmyndare tar jag på mig min självklara del. Även om jag ogärna identifierar mig med honom, har jag som hans skapare lånat honom mina känslor, och hans första trevande tid på facebook har speglat såväl min motvilliga nyfikenhet på detta forum som mina svårigheter att finna mig till rätta där. Möjligen anar jag även en önskan hos mig att slippa snitsarens språkliga diktat till förmån för spontanare sätt att uttrycka tankar och känslor.

För en fullständigare bild av Vilgots väg till gemenskapen på facebook borde jag också ha redovisat kommentarerna till nedanstående rader, ty Vilgot tycks inte ha lämnat sina vänner oberörda. Medan han väckt beskyddarinstinkt eller rentav moders- och faderskänslor hos de flesta kommentatorer, har andra haft svårare att fördra hans oskuldsfulla självömkan, och hos någon har hans ordval till och med framkallat illamående. Men alla har de haft en plats i hans hjärta, och på Vilgots vägnar vill jag tacka dem som med kärlek, förakt eller bara svalkande likgiltighet hjälpt honom under hans besök på facebook och i det hårda liv han mött utanför den ABC-bok han en gång skapats för och som han äntligen har fått möjlighet att återvända till.

*

Vilgot Varulv är född 2 januari 1979.

18 september 2010
Vilgot Varulv går med i Facebook

18 september
Vilgot Varulv har ändrat sin profilbild

Vilgot 1

2 oktober
sitter och gnuggar tänderna. Lite lessen.

3 oktober
har fått flera vänner än tänder.

4 oktober
tycker att facebook är vimsigt

5 oktober
har nio vänner nu detär jätteroligt fast svårt för först fick jag två vänner sen fickjag tvåtill sen kom det fyra till som jag trodde ville vara vänner med mej så jag klickadepå lägg till som vän men det var bara en som hade lurats och en tant som såg lite sträng ut på bilden vill inte alls vara vänmed mej fast jag inte hade frågatdet var jätteskämmigt

5 oktober
ville skriva mera fast då komdet att för lång staus Det är en som ser snäll ut som kanske vill vara vän med mig menjag vågar inte klicka på lägg tillsom vän för då kanske han tror att jag frågar honom och kanske svarar det kan du fetglömma din snabeltandade tiger Fast det är rolikt att ha vänner men varför ärr det så krångligt i livet

6 oktober
tyckeratt detär så svårt på facebook Jagg har klickat på hjälpcenter men allt är så krångligt o ja vågarinte göra allt roligt som finns för tänk om dom tyckar att jag ärdum

(Här försäkrar kommentatorer samstämmigt att Vilgot inte alls är dum).

6 oktober
Vilgot Varulv har ändrat sin profilbild

image

6 oktober
Vilgot Varulv har ändrat sin profilbild

Vilgot 2

7 oktober
tycker att facebook är prisis som kompisrutan visst?

8 oktober
sitteroch undrar vad debila betyder jag är lite räddoch lessen

8 oktober
tyckeratt det är såkonstigt för domfrågar hela tiden vad gör du just nu. mzan kanväl inye skriva varje gång då blir det tjatigt

9 oktober
puffade startnm ja han med långa namnet för han hade puffat mig mendet hände ingenting. tänk fall jag skulle heta vilgot vilgot varulv detskulle vara tokigt

10 oktober
sitter i skogen har sprungitvilse på orintering

11 oktober
sitter ensam på en sten skogen ä full av lingonben

11 oktober
Vilgot Varulv har ändrat sin profilbild

image

11 oktober
harföreslagit två vänner till varandra jag skickade till båda vardet rätt. annars är livet lite sissodär jag går och går och går. myckehungrig har bara ätit lingon

12 oktober 2010
är tröttoch hungrig bara äcklig mossa

13 oktober
såg en tant i skogendå blev jag glad och vinkade då skrekhon iiiiuiu och sprang men hon glömde korjen och vetni vad son va i den haha maaaaaat

13 oktober
vågar inte ätav godabullarna i korjen tänka om tanten kommer tillbakja då blir hon lessen jag är sårädd att göra fel hur ska jag göra

(Eniga kommentatorer uppmanar här Vilgot att äta av bullarna. Några föreslår  olika sätt att kompensera tanten i efterhand. Men Vilgot tvekar)

14 oktober
tog ingen bulle vågade intw fast jag hitaa påett knep jag gömde mig bakom en sten och väntade när tanteb kom tillbaka och hämtadekorgen medallabullna nu är alltingsom det va va förut mengott samvete är viktigst inteatt få bulle men jagär jättehunfrif

15 oktober
sitter och tändker att den somär snäll måste va mycke stark detär inte jag

16 oktober
är ändtlingen hemma

17 oktober
äter och äteroch äter

17 oktober
är lessen för har så tjocka fingrrar så attjag skriver fel jag glömmer hoppaöverk nappen så ordena sitter hop och jag hariinte lärt mej tabortknappen och stora bokdtäver knappen

18 oktober
titta på video elefantmannen detär synn om honon men när dom blirsnälla mot elefatmanneb blirjagglad och får tårar i ögonen om man kan gråtaär man ingen varulv visst

18 oktober
tittar på elefantmanneen igen han ropar ajmnotenanimel ajmejomen biiing jag vetdet betydder jagär inte jur jagär em människa han är prsis som jag

19 oktober
sitter och funderar jag vet en sim heter magnus uggla men hanär ingen uggla som säger ho hoooooooooooooooo jag vet en som heter björn gädda det skulle ju va tokigt om hanva båda varför tror alla attjag är en varul bara för att jag är ful pch heter varulv iefternamn

20 oktober
tycker att facebook är presis som att titta in i förnster och sehur aölla bor fast man inte får när jag gorde det ropade dom pipingtom till mej så jag blev lite lessenmen på facebook får man titta in visst

21 oktober
är glad att ha vänner. Elva stycken är ganska lagom. Om man har flera hundra vänner blir det jobbogt om man ska ha kalas. Visst?

24 oktober
har varit på Junibacken. Det var egentligen mest för barn men vi vuxna tyckte också att det var ganska trevligt.

25 oktober
har lärt sig så mycket på facebook. Jag kan alla knapparna som heter tangenter utom dom som är längst upp och längst åt höger. Det tar lång tid att skriva för jag måste ändra hela tiden. Jag har en ordbok som jag tittar i. Det tar lång tid men till slut blir det rätt. Fast jag har inte lärt mig att skriva tufft ännu.

(En kommentator föreslår att Vilgot ska skriva på engelska, för att få det tuffare. Som om Vilgot inte har det svårt nog ändå)

26 oktober
tycker att det är bra att ha vänner för då kan man utbyta tankar och få nya ideer.

27 oktober 2010
ville köpa Alpro sojadryck. Jag tänkte pröva blåbärssmak som min vän Mats Karlsson tycker om men det var bara yogurt med lock. Jag ville ha sån fyrkantig med sugrör.

27 oktober
förstår att man inte ska vara ivrig när ska vara vän för då blir dom rädda och vill inte vara vän mer. Visst?l

28 oktober
har börjat säga fejsan i stället för facebook.

29 oktober
tycker att det är kort och bra att säga fejsan i stället för facebook. Hejsan fejsan har jag börjat säga når jag kommer till facebook. Jag tycker att det är viktigt att skoja ibland. Visst?

(Dessa rader framkallade den kärnfulla kommentaren: ”Hu. Funderar på varför denna status gör mig lite illamående”)

29 oktober
har gått en promenad. Det var vackert väder men jag hade mössan på mig för det är viktigt att inte bli kall om huvudet. Det är ju inte sommar längre.

30 oktober
ska börja på friskus och svettis.

30 oktober
tycker att facebook är dumt. Det står att jag gillar nånting samma sak två gånger på engelska som jag inte vet vad det är. Man kan ju inte gilla om man inte vet vad det är.

31 oktober
är glad igen. Nu är dom konstiga gillasakerna på engelska borta. Det kanske är min vän Karlsson med trollkarhatten som har trollat. Nu är bara elefantmannen kvar och honom gillar jag på riktigt.

1 november
ska kanske börja börja på yoga. En del tror att yoga och jogga är samma sak men det är det inte. Yoga är jogga inomhus kan man säga. Visst?

2 november
Har tröttnat på yoga och friskus och svettis. En del säger att de går på friskis när de menar friskus och svettis. Det är nog för att de tycker det är äckligt att säga svett. Visst?

3 november
har börjat jogga. Jogga är bättre än yoga för då är man i friska luften. Men det är viktigt att ta varma kläder så att man inte blir kall.

4 november
har joggat lite i skogen. Då kom det en och sa Varför står du här och glor för. Då blev jag lite lessen

5 november
smetade bomull på taggarna så att dom inte ska ropa dumt när jag joggar i skogen. Visst var det en bra ide?

(”Nä!”, svarar en kommentator).

6 november
har joggat under en gran, där ingen såg.

7 november
ligger under en gran och tänker.

8 november
övar sig att vara ensam. Det är lättare att vara ensam om man vet att man har vänner. Visst?

9 november
har lärt sig att inte vara rädd i skogen för skogen är fattig mans tröja. Visst?

(”eller fattig mans blöja”, påpekar en kommentator)

10 november
sitter under en gran och funderar. När man går vilse ska man krama ett träd, men man kan vara snäll och tycka om träd fast man inte har gått vilse. Visst?

(”En gång när jag kramade ett träd kom det en gubbe och ville såga ner det”, berättar en kommentator, vilket gör Vilgot orolig. Det handlar, visar det sig, om kommentatorns barndomsminnen från almstriden i Kungsträdgården 1971)

11 november
har blivit vän med en gran. Fast den är inte på facebook.

16 november
sitter under sin gran och tänker att livet ändå är fint.

17 november
har byggt en koja. Den är jättejättejättejättemysig.

18 november
lyssnar till den granens susning
vid vars fot hans bo är fästat

21 november
Bättre en vän i skogen än tio på facebook

19 december
Vår vän Vilgot sover sedan en tid sin vintersömn i sin koja vid foten av en gran i skogen, varför nedanstående undersökning publiceras med dennes tysta medgivande via fullmakt.

Vilka ord använder du mest på Facebook?
Här är Vilgots absoluta favoritord:
Visst, Facebook, Vänner, Vän, Sitter, Fast, Lite, Skogen, Lessen, Yoga, Säga, Kanske, Gran, Skriva, Mej, Lärt, Jogga, Heter, Vikt

Rörligt mål

 

image4

.

Att man inte kan gå ned två gånger i samma flod, lär vara en tanke hos filosofen Herakleitos som fått sin ofta citerade formulering av Plutarchos, men med tanke på den förres epitet ”Den dunkle” avstår jag från varje försök till tolkning. För att anknyta till föregående inlägg och ännu något dröja kvar vid sommarens äventyr vågar jag mig i stället på en mer närliggande travesti: ”Man kan inte gå upp två gånger på samma fjäll”. Förutom att förutsättningarna för bestigning av Sveriges högsta berg, Kebnekaises sydtopp växlat med årstider och väderlek, något som en snopen snitsare och hans följeslagare nyligen fick erfara med brutal klarhet, har den hägrande fjälltoppen som sådan ständigt ändrat såväl storlek som form. I Bonniers Konversationslexikon, tryckt 1942, uppges dess höjd över havet vara 2123 meter, det vill säga tjugofem meter mer än idag, samtidigt som den numera snöfria Nordtoppen tycks ha haft en arton meter hög toppglaciär på sommaren. Ungefär sådana bör de geografiska förutsättningarna ha varit för den turist, vars bedrift intygas i ett dokument, som nyligen presenterats för och fotograferats av snitsaren och som påpassligt publiceras ovan som ett fantasieggande vittnesmål från en tid, när fjälltoppar inte kryllade av turister så som på snitsarens bilder. Enligt uppgift ska den omvittnade bestigningen ha skett i en mindre grupp ledd av en samisk vägvisare med det förtroendeingivande efternamnet Blind, och som färdkost sägs russin ha nyttjats, men i övrigt är omständigheterna och detaljerna oklara kring äventyret, och då jag envist följer snitsarens regel att inte namnge dennes levande anhöriga, får även ”fröken” här ovan förbli anonym, därigenom representerande alla de okända som genom åren satt sin fot på Sveriges högsta topp, var denna än befunnit sig.

Vykort

Enklare och snabbare möjligheter att sända såväl hälsningar som bilder har gjort traditionella vykort allt mer sällsynta, men i min ungdom hörde det till att skicka sådana när man var på resande fot, och i inlägget ”Into the wild” visar snitsaren några exempel härpå från en längre cykeltur 1974. Under en tågluff trettiotvå år senare tillsammans med sin sköterska (och några av sina alter egon), hade han anammat modernare sätt att kommunicera, och på sidan ”Resor” visas de brev han sände sina läsare på forumet Hotmail, fortfarande dock utan möjlighet att bifoga bilder. Bättre rustad i detta avseende var han under sitt senaste äventyr, en nyligen avslutad fjällvandring i Kebnekaisemassivet, och exklusivt för denna blogg visas här nedan några vykort därifrån, tagna med hans enkla mobiltelefon (kompletterade med bilder från en färdkamrats mer avancerade dito, markerade ”Foto A”).

   ¤

 

img_0413-1

Vandrare på väg från Nikkalouokta mot Kebnekaise fjällstation med Singitjåkka, Tuolpagorni, Vierramvare och Kebnekaise ännu i fjärran.

   ¤

.

IMG_1039

Tarfalabron västerut med Tuolpagornis omisskännliga profil som riktmärke rakt fram. (Foto A).

  ¤

 

img_0414

Tarfalajåkk sedd från Tarfalabron.

   ¤

 

IMG_0416

Tältplats vid Kebnekaise fjällstation i sluttningen mot Laddjovagge med jättarna Singitjåkka och Tuolpagorni i bakgrunden.

   ¤

 

IMG_0417

Kitteldalen med Kittelbäcken.

   ¤

 

IMG_1059

Kittelbäckens källflöden nära Kittelsjön speglar kvällssolen mellan Tuolpagorni och Vierramvare.  (Foto A).

  ¤

 

IMG_0418

Kittelglaciären.

    ¤

 

IMG_0420

Tältplats i Kitteldalen. Där bakom syns Kittelglaciären och uppe till höger kanten av Kebnekaises sydtopp, som utrustade alpinister kan nå från detta håll medan vanliga vandrare måste välja Västra leden över Vierramvare till vänster på bilden och Kaffedalen.

    ¤

 

Klättring uppför

Västra leden, tydligt rösad med rödmålade stenar men knappast någon bekväm promenadstig, går över Vierramvare (1711 m öh) med en efterföljande förlust av 200 höjdmeter på vägen mot Kebnekaises sydtopp. (Foto A).

    ¤

 

IMG_0421

Kaffedalen mellan Vierramvare och Kebnekaise, ett lämpligt rastställe inför den mödosamma klättringen uppför berget till vänster (eller till höger på hemvägen).

    ¤

 

IMG_0422

Den nya av de två toppstugorna någon kilometer från sydtoppen, att söka skydd i vid dåligt väder men folktom en varm, vindstilla och solig dag som denna.

    ¤

 

IMG_0424

Rastplats i glaciärkanten inför bestigning av sydtoppen hundra meter bort. Här lämnas eventuell packning, och välinformerade och förutseende vandrare skor sig med hyrda broddar. Övriga stackare får nöja sig med att nå halvvägs uppför toppglaciären, där de upptäcker att den varma sommaren och många fötter har förvandlat den annars framkomliga snön till en iskana. Sydtoppen sägs nu ligga 2098 meter över havet, varav 38 meter utgörs av glaciären som stadigt smälter, varför de två som på bilden har tagit sig upp på Sveriges högsta berg lär vara ute i grevens tid. Den blott en meter lägre nordtoppen sexhundra meter längre bort är nämligen snöfri sommartid och kommer följaktligen snart att vara högst, även om snörika vintrar temporärt kan skjuta upp det definitiva tronskiftet.

  ¤

 

hocht (2)

Edmund Hillary och Tenzing Norgay på Kebnekaises sydtopp.

    ¤

 

img_1154

Överraskande mobilkontakt via Norge (!) med möjlighet för mannen på bilden att skicka ett exklusivt MMS till omvärlden. För honom (och möjligen även för andra användare av operatören Comviq?) gäller annars restriktionen ”Endast nödsamtal” i dessa trakter.  (Foto A).

  ¤

 

IMG_0426

Utsikt från en stenhög. Längst bort skymtar troligen Laddjojaure.

   ¤

 

img_0427-1

Kittelsjön sedd uppifrån bergen i väster.

   ¤

 

IMG_0428 (1)

Tältplats på kråkbärsris i sluttningen ner mot Laddjovagge och Laddjojåkk, där dåligt utsövda bergsbestigare med många tusen höjdmeter i benen ges möjlighet att vila ut och begrunda sin tillvaro, och varifrån fjällandskapet kan betraktas på avstånd, ständigt skiftande i nytt ljus.

   ¤

 

Laga äta

”Laga, äta ute” är titeln på en liten bok, utgiven av Skid- och Friluftsfrämjandet 1955, som mannen på bilden dock aldrig läst, trots att den lär ha funnits i hans barndomshem. Det klassiska Trangiaköket tycks han ändå bemästra, här enligt uppgift vid tillagning av makaroner med frystorkad, vegetarisk carbonara. (Foto A).

  ¤

.

img_1213

Fina stigen upp mot Tarfaladalen, där dock stenigare terräng väntar här och där. (Foto A).

  ¤

 

img_0430

Tarfaladalen söderut.

   ¤

 

img_1219

Och åt norr.  (Foto A).

  ¤

 

img_0432

Tältplats på vägen från Kebnekaise mot Nikkaluokta ett stycke efter Tarfalabron. Nere i björkskogen kan man angripas av myggor, som annars förefaller sällsynta i Kebnekaisemassivet om sensommaren? Den rikliga förekomsten av sjungande lövsångare vid denna tid på året förvånar också en sydsvensk vandrare, van vid tystnande augustiskogar.

 ¤

Du gamla du fria?

 

image

 

 

 

Gammal

 

image

 

Bilden ovan visar troligen fjället Tväråklumpen i Jämtland sett från Storsnasens sydöstra sluttning. Enligt konstnären målades akvarellen en solig eftermiddag i augusti 1993, men då han inte bemästrade mediets nyckfullhet, blev målningen efter många ändringar alltmer urtvättad och smutsig för att till slut möjligen ge en bild av samma fjäll i regn och dimma, en väderlek som annars rådde de flesta dagar under den fjällvandring han gjorde från Enafors till Enafors tillsammans med sin son. Några fler konstnärliga försök att dokumentera denna tur gjorde han inte, och i efterhand har han förvånats över den ambitiösa prioriteringen av målardon i utrustningen. När han tjugoett år senare ämnar bege sig ut på ännu en fjällvandring, denna gång längre norrut och bland högre berg (men i sällskap med samme son) minimerar han sin packning och som stöd för minnet av sina synintryck nöjer han sig med en liten mobilkamera.

Åldrad

 

image

 

 

 

Minnets kapriser 4

 

 Tage D

Den 6 november har snitsaren eller något av hans alter egon i många år brukat skriva frasen ”Sikten framför allt” på lämpliga forum, därmed påminnande inte bara om dimman över Lützen 1632 utan också om ett gammalt blogginlägg med samma namn, där man bland mycket annat kunnat läsa:   

”Från tidig teve, minns snitsaren hur han hört Tage Danielsson framföra en visa kring svenska kungars fiktiva men lämpliga valspråk. Till tonerna av La donna e mobile lät han rimmen flöda på den gamle kungens valspråk ”Plikten framför allt”. Vem som därvid begåvades med valspråket ”Vikten framför allt”, har en ambitiös butler försökt ta reda på, men förgäves, eftersom Danielssons sång, troligen hämtad ur hans och Hans Furuhagens Uppsalaspex ”Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora”, inte stått att finna någonstans. Snitsaren minns att Gustav II Adolf, med tanke på dimman, gavs valspråket ”Sikten framför allt”, medan den lika fete Karl X Gustav fick prisa ”svikten” i isen i samband med tåget över bält. ”Vikt” behöver dock, som snitsaren klokt påpekar, inte nödvändigtvis syfta på en monarks egen kroppsdito. Så långt snitsaren minns, handlade övriga valspråk om ”bikten”, ”dikten”, ”gikten” samt ”fighten” och som lämplig uppgift och snitsartävling uppmanas denna bloggs vakna läsare att applicera dem på rätt svenska kungar eller drottningar. Varje riktigt svar belönas med en halv poäng och den, som kan hitta en trovärdig pretendent på valspråket ”Vikten framför allt”, får tio.”

De riktiga svaren till de fyra rimorden, skulle enligt den tvärsäkre snitsaren vara Kristina, Gustav III, Adolf Fredrik, respektive Karl XII, vilket vakna läsare så småningom lyckades klura ut, dock efter viss hjälp med den snusdossvarvande och semmelfrossande Adolf Fredrik, som enligt snitsarens källor även lär ha lidit av gikt, medan valspråket ”Vikten framför allt” trots många förslag och utdelade stilpoäng förblev utan trovärdig regent.

Då emellertid snitsarens glasklara minne härrör från något av teveprogrammen ”Här är ditt liv”, som numera är tillgängliga i SVT’s arkiv, har han fått den lika geniala som självklara idén att gå till källan för att äntligen få svar på sin fråga, och mycket riktigt, ett stycke in i det program där Lasse Holmqvist ”kidnappat” Tage Danielsson, sjunger denne följande tre verser ur visan:

Odhners historiebok
gör varje människa klok
på vad som ska hända
intill tidens ända.
Ett valspråk blev bestämt, jo
nittonhundrafemtio.
Kungen anbefallt
plikten framför allt,
aa-haaa
plikten framför allt.
 
Men redan i hedenhös
gick konung Erik lös.
Läspe och halte
riket befallte.
Stödd på sin regalpåk
gnola han sitt valspråk,
bättre läsp än halt,
gikten framför allt,
aa-haaa
gikten framför allt
 
När Gustav Adolf ställt
hären vid Breitenfeld
gick han ut i striden
och blev fet med tiden.
Och blev striden hetare
blev han bara fetare,
aldrig nånsin svalt,
vikten framför allt,
aa-haaa
vikten framför allt

En förvirrad snitsare upptäcker alltså att han inte bara fått ett oväntat men fullt logiskt svar på sin tiopoängsfråga, utan även att han kommit ihåg fel beträffande den giktbrutne kungen. Visans övriga valspråk meddelas dock helt i enlighet med snitsarens minne, kompletterat med Gustav Vasas fyndiga devis ”drick den framför allt!”, medan det märkligt nog över huvud taget inte förekommer någon vers med rimordet ”sikten” i visan !!!.

Låt vara att det snopet avslöjade sakförhållandet är likgiltigt i sig och fullkomligt ointressant för de läsare som aldrig fått anledning att fundera på problemet, men snitsarens (det vill säga mitt) uppenbarligen falska minne har ändå givit skäl till eftertanke. Att inte komma ihåg alla detaljer i en visa som hörts en enda gång för trettiofem år sen, är begripligt, men jag har likväl varit bergfast övertygad om riktigheten i de få minnesfragment jag bevarat. Troligen har jag någon tid efter programmet, road av idén om kungarnas rimmade valspråk, sökt rekapitulera eller rekonstruera dessa, varvid den ”med tiden tämligen fete” Gustav II Adolf olyckligtvis inte associerats med sin välmåga utan med sin död i Lützendimman, möjligen i meteorologisk anslutning till den sviktande isen under Karl X. Sedan har gissningen med tiden fått status av sanning och felaktigt införlivats i minnet, och även om förslaget är minst lika fyndigt som spexets original och vittnar om ett vaket sinne, har snitsarens läsare anledning att misstro hans minnesförmåga och följaktligen även vad han skriver i sina memoarer.

Drygt 47 minuter in i det nedan länkade programmet talar Tage om sitt spex och efter 53 minuter sjungs delar av visan:                     

http://www.svtplay.se/klipp/140215/tage-danielsson

Mellanspel 2

 

Leker ni?

Vi spelar lusen !

(DSJB  5: 13-14)

  

Mellanspel 2

 

Mellanspel

 

Leker ni?

Vi spelar lusen !

(DSJB  5: 13-14)

 

 

Konsten att se 1

Grattis på 140-årsdagen !!

 

 

 

Snitsarens blogg är visserligen ingen familjesida, men en dag som denna blir vi helt enkelt tvungna att släppa inte bara vår löjliga stolthet utan även allt vi har för händer i en samfälld hyllning av en legendarisk jubilar. Idag för 140 år sedan föddes nämligen den gosse vid namn Hjalle, eller möjligen Jalle, som sedermera skulle bli morbror och som sådan anta artistnamnet Bobo Bjalle. Vi har tyvärr inte kunnat uppbringa någon annan bild på födelsedagsbarnet än den, där han som ovan uppträder under bokstaven ”H” i snitsarens ABC-bok, och då vi inte heller haft tillgång till någon annan levnadsbeskrivning än den sammanfattning snitsaren ger i sitt blogginlägg ”Morbröder” enligt nedan, får läsarna tro vad de vill. Om emellertid någon bland dem har något att invända eller tillägga i ämnet, må han eller hon tala här och nu eller eljest förbli tysta.  

”Den mest berömde av alla morbröder torde ha varit ”Bobo Bjalle”, en prydligt klädd äldre morbror, som bodde på Kungsholmen men hade ett sommarhus på Stora Essingen.  Större delen av sin vakna tid tillbringade han på Stockholms Centralstation, där hans huvuduppgift var att varna resenärerna för halk- och snubbelrisken. Äldre Stockholmare har ännu Bobo Bjalles ständiga ”Fallt inte!” ringande i öronen”  (Ur snitsaren ”Morbröder” 11 november 2009 ).

 

Vy från Stora Essingen i modern tid

 

 

Vilgot är vilsen

 

 

 

Tvärtemot vad vi alltför hastigt antagit i vårt föregående blogginlägg har det nu visat sig att ingen främmande aktör har, som det heter, ”reggat” Vilgot Varulv och agerat i hans namn på ”facebook”, utan det tycks helt enkelt ha varit Vilgot själv som i hopp om något slags vänskap hittat väg till detta egendomliga forum. Där har han kunnat glädja sig åt ett, i sammanhanget visserligen litet men dock, antal nya vänner, men huruvida dessa varit till hjälp i den ensamhet han delar med oss alla, är oklart. Han tycks ha haft svårt att hitta rätt i det rika utbudet av kontaktmöjligheter på forumet och av rädsla för att råka vilse i den labyrint av outtalade regler som gäller där, har han tvingats göra våld på sitt redan tidigare ängsliga väsen.

För dem som en gång lockats av hans ovanliga utseende och namn och uppmanat honom till detta riskfyllda steg har Vilgot troligen blivit en källa till besvikelse. Kanske har han med sin blygt enfaldiga framtoning gäckat deras förhoppning om raffinemang och spänning.  Kanske hade de förväntat sig en vass och spirituell varulv, som kunnat erbjuda dem möjlighet att för en stund få känna sig en smula intelligenta. Kanske visste de inte själva, vad de i sin aningslösa iver hoppades. Människorna, dit vi även räknar varulvarna, är nu en gång stöpta i olika formar, några i vackert utmejslade , andra likt Vilgot Varulv i trasiga och hopknycklade. Vår önskan att bli sedda har vi dock alla gemensam.

Vilgot vinkar vidare

Nedanstående kopierade sida ur ”facebook” har vi fått oss tillskickad av någon okänd aktör på internet. Tydligen har han eller hon eller någon annan, som det heter, ”reggat” vår vän Vilgot Varulv på sagda kontaktforum.  Att Vilgot själv varit i stånd att ta detta steg förefaller osannolikt, och någon glädje tycks han inte heller haft av företaget, ty några vänner har han inte fått trots flera löften om motsatsen. Hur Vilgot någonsin mer ska kunna tro på människorna, förstår vi inte. 

Jojomensan!

  

På Pieter Brueghel den äldres tavla ”Barnlekar”, som visades i vårt föregående blogginlägg, bör den uppmärksamme känna igen ett flertal tillverkade leksaker, som har levt kvar in i vår tid. I förgrunden rider en gosse på sin käpphäst medan två andra rullar stora tunnband. I ett fönster högt upp gömmer sig någon bakom en otäck ansiktsmask. Det blåses i flöjt och kastas tärning och i bakgrunden går man på styltor av olika längd. På detaljbilden här nedan leker barnen med något slags snurror, som bringas i rotation med hjälp av små piskor, en aktivitet som hos oss åtminstone sedan 1800-talet har kallats ”spela topp”, men som numera är hänvisad till mer rituella, studentikosa sammanhang.

 

  

 

Däremot får vi leta förgäves i Brueghels 1500-talsmålning efter det slags platta, roterande trissor,  som mot slutet av 1700-talet blev populära i Europa under det franska namnet ”jou-jou de Normandie”,  och som åtminstone enligt Johan Henric Kellgren i ”Dumboms lefverne” inte ska ha varit uppfunna dessförinnan.

Om i jou-jou de Normandie
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventerat. 

 

Andra källor hävdar att leksaken är känd från såväl antikens Grekland som det gamla Kina och att den därutöver uppfunnit sig själv ett otal gånger i historien. Vad den än må ha hetat och vad den än varit gjord av,  har den i princip bestått av två små runda, platta, parallella skivor, i mitten på några millimeters avstånd sammanhållna av en mindre pinne, kring vilken den ena änden av ett snöre fästs. Med små handrörelser i den andra änden av snöret har detta, hängande sträckt och löpande i springan mellan skivorna, kunnat lindas såväl på som av pinnen vid fästpunkten, varvid hela föremålet bringats i rörelse omväxlande uppåt och nedåt.

På 1930-talet började leksaken masstillverkas i USA under det nya amerikanska namnet ”yo-yo”, och så kallades den importerade nymodigheten även hos oss, innan den tillverkad i Småland fick sitt nuvarande försvenskade namn ”jojo” och påbörjade sitt erövringståg genom landet för att så småningom i början av 1950-talet nå de inre delarna av Stocksund, där den begapades av en storögd snitsare enligt nedan.

 

  

Liksom de flesta svenska barn fick även snitsaren senare en egen jojo, vilken han möjligen kunde få att ”spinna”, ”gå hund” eller göra andra konster, men något intresse därutöver har han inte visat den populära leksaken, varför han väljer att avrunda sin avhandling här. Till de läsare, som önskar veta mer om jojons teknik och historia, står ett ansenligt antal internetsidor till förfogande och den som till äventyrs tvivlar på jojons underhållningsvärde kanske övertygas av denna sång.

 

Kinderspiele

 

Som premium i teckning fick snitsaren en gång under skoltiden en bok betitlad ”Kinderspiele”, innehållande ett antal reproducerade detaljer ur Pieter Brueghel den äldres berömda tavla ovan, där varje avbildad lek beskrevs med namn eller en kort förklaring på tyska. Boken är inte längre i snitsarens ägo, men han minns ännu hur han skrattade åt den torftiga leken: ”Ein Band im Wind drehen lassen”. I övrigt tycks de påfallande vuxna barnen på bilden hitta på mycket skojigt och säkert hade de egna sedan länge glömda benämningar på sina upptåg.

Namn på barnlekar är annars ett stort ämne som hållit mången folklivsforskare sysselsatt. För den oinvigde kan namnen vara helt obegripliga och för snitsaren, som gärna stönar och tar sig för pannan när han åhör traderingar ur folkdjupen, är denna genre en säker källa till behagligt krypande olust. På en internetsida från Folklivsarkivet har han funnit nedanstående godbitar, som inte ens en ung Povel Ramel i högform hade kunnat parodiera bättre.  

Kasta krokhals.
Vespa skank.
Tränga korve.
Bliga stirr.
Daska Markus.
Slå skrabba.
Springa gatloppet.
Dra dose.
Dra kattestrupe.
Dra tasketåg.
Såla kungens stövlar.
Klämma Göingen.
Kyssa slägga.
Lyfta död gris.
Lyfta vita geten.
Kränga katt.
Lugga björn.
Ta buteljen.
Ta upp mössan.
Tämja battingar.
Bita i hälen.
Bryna näbb.
Gå till Nopis.
Krypa till månen.
Kyssa jungfrun.
Hoppa över halmstrået.
Gifta grodor på gata.
Odla.
Påta gylta.
Sticka ut ögat på skomakaren.
Flå katt.
Kulta kiste.
Luffa björn.
Locka Nasse.
Nappa stek.
Ro till Tyskland.
Ta styvern i fatet.
Slå sur.
Rulla tobak.
Slå den tredje.
Slå hind i hage.
Peta kungshåla.
Slå munk.
Mussla sko.
Stjäla syltgurkor.
En fin fru från Paris.
Min fru skickar en penning.
Du duger.
Skjutsa tiggare.
Dra fläsk.
Köpa nötter.
Mata duvor.
Sticka gås.
Vippa vappa.
Giva förargliga frågor.
Skrämma.
Stänka vatten.
Abborren leker och noten går sönder.
Där gingo två gubbar i snöden.
Fjäskern.
Geten som du gav mig.
Hattar, hattar ha vi köpt.
Hå, hå du modiga gosse.
Jag satte glasögonen på min näsa.
Jägaren har ett hurtigt mod.
Lanka räveskall.
Pelles ömma tå.
På stolen där sitta två unga herrarna.
Stöpa klockor.
Ungersven med ett nytt mojeng.
Hej lulle, hej la.
Timmelituten.
Det dundrar under disken.
Picka rova.
Du arma kind.
Mussla vante.
Ta lille göken.
Bära bulten bak. 

När vi ställer den naturliga frågan, vilka lekar snitsaren själv roade sig med som barn, har han svårt att hålla sina anledsdrag i styr och svarar som ämnet kräver med tillgjort knarrande gubbröst:

”Å som vi lekte. Samman med jäntorna var det ”träkull”, ”burken”, ”knutgubbe”, ”näsa”, ”förklara krig” och ”halli hallå”, och hade vi gossar tur fick vi även någon gång vara med och ”hoppa slängrep”. Eljest hölls jäntorna för sig själva med sina hopprep, hagar och bollar, där reglerna var alltför omständliga för oss dumma snorvalpar. De kunde långa ramsor, vilka deklamerades med invecklade gester och dansturer och vad de hade för hyss med de där garntrådarna de höll mellan händerna förstod vi aldrig. Och som de tisslade och tasslade med sina spännande bokmärken. Vi tafatta gossar drog oss undan i våra kojor med våra stenyxor och pilbågar eller spelade nigger, driver, poker, coronne eller monopol. Om hösten pallade vi frukt och om vintern kastade vi oss utför Krigsstigen på rattkälke eller utför Mörbyguppet på skidor. Om våren kom stenkulorna och brännglasen fram och med de förra speltes ”lången” eller ”grop”, om nu ingen dristat sig att sätta upp ”pyrra”, ”glaslula” eller i sällsynta fall ”dank”. ”Efterlula” gick alltid om och den som tog till för långa avstånd eller spelade sniket på annat sätt blev kallad ”kuljude”, ett skällsord vars ursprung den lille oskyldige snitsaren förstod först långt senare. Snitsaren tycks ha varit en skicklig spelare, ty han har ännu kvar en kulpåse av rutigt tyg full med stenkulor. Dessas främsta uppgift var annars att deltaga i de av snitsaren anordnade kulolympiader, som omtalats i ett tidigare blogginlägg. Till snitsarens säregnare lekar hörde även att hoppa höjhopp från gunga samt att fånga gräshoppor och låta dem slåss, medan den improviserade leken ”Jag slår ner på dig som en uggla slår ner på en liten björn” bara avnjöts en gång och sedan aldrig mer.  Men som vi skrattade!”.

 

 

ABC

Om man har sagt A får man säga B, hävdar denna bloggs läsare med en mun. Då snitsaren vid presentationen av Vilgot Varulv i ett anfall av oförsiktighet råkat nämna sin ABC-bok från slutet av 1970-talet, och därtill antytt att denna bloggs flitige kommentator, Startnummer X, figurerat där, har han känt sig manad att inte bara säga A och B utan också P. Bilden nedan visar sålunda Startnummer X som 17-årig yngling, synbarligen föga företagsam men fylld av vackra drömmar. Den vers, som ledsagat bilden och samman med denna illustrerat bokstaven ”P”, skall snitsaren bespara sina läsare, då dess blandning av internt småbarnsspråk och söderjargong från tiden är av alltför privat karaktär. Versens rimord ”säng” och ”stäng!!” sammanfattar dock andemeningen.

             ¤

I snitsarens ABC-bok omnämns och avbildas bland släkt och vänner även hans gamle bekant Ismo Karjalainen. Denne urfinne var länge försvunnen, men tycks på senare tid ha återfunnits av snitsarens butler vid stranden av sjön Saimaa i Savolaks. I ett tidigare blogginlägg från 2008, betitlat ”Om Ismo”, beskrivs hans dittills kända öde och mycket talar för att den bild som där nämns i själva verket är identisk med snitsarens bild här nedan.

             ¤

Varför snitsaren i sin ABC-bok inte låtit bokstaven ”O” representeras av Oddvar Moen, upptäckare och uttolkare av ”Det stora jättebrevet”, utan av den mindre kände författaren Olof Lagercrantz här nedan, är oklart. Antingen var Oddvars storhet inte uppenbarad för snitsaren vid denna tid eller också har han inte vågat låna namnet på sin husgud till sådant trams och därför famlat efter första bästa noanamn. Möjligen har han även funnit Olof mer lättritad med sin prydliga fluga och sitt evinnerliga leende. Den stolte vägvisaren på bilden, liksom den tilltalade personen i versen, önskar förbli anonyma.

              ¤

Snitsaren vore inte snitsaren om han inte likt en Alfred Hitchcock eller Martin Scorsese förorenat flertalet av sina verk med sitt eget tryne, och hans ABC-bok utgör inget undantag härvidlag, ty med en smula fantasi kan läsaren ana en ung snitsare under toppluvan på bilden nedan. Vad han har med den urfåniga versen och bilden i övrigt att skaffa, vet vi däremot inte.

True facebook

När fenomenet ”facebook” en morgon diskuterades vid snitsarens frukostbord, associerade hans sköterska osökt till den kontaktsökande varelsen här nedan.  Bilden, som hämtats ur snitsarens ABC-bok (Snitsarpress 1979), illustrerar inte bara allas vår fåfänga strävan efter bekräftelse utan låter oss samtidigt förstå vår undermedvetna blodtörst. Snitsaren var inte bara, som han själv gärna framhöll, en kännare av våra mänskliga svagheter. Han var tydligen även långt före sin tid.

Snitsaren i Snurreberget

Edit 30 juli:

 

 

På frågan, om han är avsiktligt gåtfull för att hans läsare inte ska inbilla sig att de begriper honom, svarar snitsaren i en inträngande intervju för ett halvår sedan, att hans ord saknar avsikt liksom hans tankar, ty han skriver bara om sådant som tillfälligt rör sig i hans hjärna. De senaste dagarna har snitsaren haft den numera föga kända barnvisan ”Trollfar i Snurreberget” snurrande i huvudet, varför han finner det lämpligt att kalla detta sitt senaste, från början obetitlade och tomma blogginlägg som ovan, och då såväl Elsa Beskows teckningar som Cyrus Granérs text och Knut Söderströms toner nu torde ha uppnått lovlig ålder vad gäller upphovsrätt, fyller snitsaren tomrummet med ovanstående utdrag ur den gamla sångboken ”Nu ska vi sjunga”.

För de läsare, som inte genast hör musik vid läsning av noter utan i likhet med snitsaren får ta hjälp av fiol, sjungs visan här i huvudsak korrekt enligt noterna av en okänd sångerska. Snitsaren föredrar dock denna version på youtube, där signaturen ”Minuo” svarar för både teckning, sång och möjligen även den nya, originella textraden ”Svamparna små få dansa och myrorna med”. Ett varmt tack riktas även till Christina, som initierade detta inlägg med en kommentar och därmed höll snitsarens blogg vid liv ännu en tid. Måhända kan detta lilla inlägg om ”Trollfar i Snurreberget” med tiden bli lika välbesökt som de kring sångerna ”Lyckans land”, ”Juokse sinä humma” och ”Vet du vem Karl XV var?”.

De ivriga kommentatorer, som luftat sina åsikter in blanco och nu följaktligen upptäcker sig ha kommenterat en barnvisa, är möjligen att beklaga, men trollens framfart bör inte hindra dem att även fortsättningsvis fundera över livets gåtor eller berätta dåliga vitsar. Kan någon av snitsarens läsare exempelvis säga, vem som var den förste göteborgaren i rymden?

11828

 

 

 

Tillägg 19 juli:

 

 

 

 

?

 

Även om den tidigare flitige besökaren Startnummer X nu tycks ha övergivit snitsarens blogg för gott, upphör han inte att sätta spår i denna. Ovanstående räkneproblem, hämtat ur serien ”Rocky”, fick snitsaren av sagde Startnummer X för många år sedan, när de båda ännu levde undanskymda liv fjärran från den berömmelse de åtnjuter idag. Snitsaren fann den gången det återgivna problemet intressant av flera skäl och han hoppas att hans läsare ska ha behållning av det också idag. Då även två andra bloggare, som uppmärksammat samma problem, formulerar det ordagrant som ovan, bör källan vara densamma.

Serien publicerades på den tiden i tidningen Metro, och den som följt hunden Rockys vidare öden kan konstatera att denna har ändrat utseende mycket sedan dess. Ögonen har med tiden blivit mindre och öronen, som på bilderna ovan står upp, hänger numera längre ner på ömse sidor om huvudet. Den uppmärksamme kan även med lite fantasi förstå att den serietidning,  ur vilken Rocky hämtar räknegåtan,  bör vara ”Biffen och Bananen”,  ritad under många år av Jan-Erik Garland,  vars artistnamn ”Rit-Ola” snitsaren tidigare utrett i sitt blogginlägg ”Sisu saunassa”,  och som snitsaren i övrigt främst minns som sporttecknare i Dagens Nyheter och för de roliga och informativa teckningar som prydde varje järnvägsvagn i snitsarens barndom. Snitsaren läste själv mycket sällan ”Biffen och Bananen”, men gissar ändå att de tre herrarna i räknegåtan är Biffen och Bananen själva, kompletterade med deras rundmagade kamrat Galento, som den boxningsintresserade Rit-Ola namngivit efter boxaren på 1930-talet, ”Two Ton” Tony Galento. I serien ska han dock till skillnad från världsmästaren Biffen inte ha sysslat med boxning utan med pistolskytte, medan Rit-Olas alter ego Bananen lär ha ägnat sig åt löpning. 

 

 

Om någon bland snitsarens läsare stött på det problem Rocky funderar över i något annat sammanhang, ombedes han eller hon berätta var. Övriga uppmanas fundera över gåtan i lugn och ro för att sedan om möjligt berätta för snitsaren vart den trettionde ”bagisen” har tagit vägen. På modern rikssvenska lyder det aritmetiska problemet:

”Tre herrar tar in på stadshotellet. Rummet som de delar kostar 25 kronor. De ger var och en en tia till piccolon som springer ner till receptionen och betalar och kommer tillbaka med fem enkronor, av vilka herrarna tar en var och ger två i dricks till piccolon. Var och en av herrarna har alltså betalat 10 minus 1, det vill säga 9 kronor. Tillsammans har de tre herrarna betalat 3 gånger 9, det vill säga 27 kronor. Med piccolons 2 kronor i dricks blir det 29 kronor. Men från början fanns det ju 30 kronor. Vart tog den sista kronan vägen”.

                                                                              ¤

Morsning

Snitsarbloggens musa, bureborn tycks ännu en gång ha inspirerat till ett inlägg. Under en promenad i Uppsala har hon mött och fotograferat en installerad ko, vilket lockat snitsaren att damma av nedanstående gamla brev, som de luttrade läsarna av denna blogg förhoppningsvis skall ha glömt att de redan har avnjutit. Illustrationerna, av vilka den undre är hämtad från Dagens Nyheter av år 1957, är dock nya på denna blogg.

                                                                                   ¤

Den som likt snitsaren var i Hamburg hösten 2006 kunde inte undgå att lägga märke till  en mängd tillfälliga skulpturer föreställande en man som bar på två hinkar. Snitsarens efterforskningar ledde till följande:   Hans Hummel eller Johann Wilhelm Bentz, född 1787 och död 1854, var ett original i staden Hamburg. Han arbetade som vattenbärare och ansågs ilsken och lättretad, vilket barnen i staden tog fasta på genom att ropa öknamnet ”Hummel Hummel” efter honom. Då han ständigt tvingades bära två tunga ämbar med vatten, fick han sällan fatt i bråkstakarna, varför inte mycket annat återstod för honom än att ropa ”Mors Mors” tillbaka. Uttrycket lär vara en förkortning av plattyskans ”Klei mi am Mors”, vilket betyder ”Leck mich am Arsch”. Så när någon morsar på er på gatan, så vet ni vad det egentligen betyder.

Så som Stockholm för några år sedan överhopades av konstfullt dekorerade kor, så tycks även tyska städer ha drabbats hösten 2006. I München handlade det till exempel om lejon, i Dresden om kor och i Berlin om björnar, men i Hamburg hade konstnärena helt fräckt gett sig på den stackars Hans Hummel. Vart man kom stod han där med sina hinkar, utspökad på alla möjliga sätt. ”Mors Mors”, tänkte han nog.   Den egendomliga frasen ”Hummel Hummel” tål att fundera över och så tycks också många ha gjort. Den är först känd genom den ovan nämnda ordväxlingen ”Hummel Hummel – Mors Mors”, mellan Hamburgs rackarungar och originalet Johann Bentz, men det är långt ifrån klarlagt vad de retande barnen egentligen syftade på med ordet och namnet ”Hummel”. Vår anonyma tyska källa urskiljer tre möjliga härledningar, den ena mer långsökt än den andra:

1. Ordet kommer från den nordtyska beteckningen ”Griephummer” eller kortare ”Hummer”, öknamnet på rättvisans tjänare, som ju också griper. ”Hummer” har sedan förvanskats till ”Hummel”. (Men vad har det med herr Bentz att göra? (snits.anm.))

2. Namnet kommer från den av barnen älskade stadssoldaten George Daniel Christian Hummel, i vars tidigare bostad vattenbäraren höll till. (Men varför ropade de den förres namn efter den senare? Såg de ingen skillnad? Var ungarna helt enkelt lite korkade? (snits.anm.))

3. Bentz sprang med sina bräddfyllda hinkar snabbt trippande för att inte spilla. Oavbrutet bar han hinkvis med dricksvatten från brunnen genom staden för att sälja det till olika hushåll. Barnen tyckte kanske att han var flitig som en humla eller på tyska ”eine Hummel”. (Åtminstone lite logik, men på vad sätt var det i så fall ett öknamn? (snits.anm.))

Snitsarens egen teori är att Johann Bentz helt enkelt brummade så, som många enstöringar kan göra. Beteendet brukar vara gefundenes Fressen för uttråkade slynglar. Fråga snitsaren! Han vet.   Hur som helst tycks hälsningsfrasen sedan länge ha förknippats med staden Hamburg och dess invånare. Förr var det vanligt att man hälsade folk härifrån med ett skämtsamt ”Hummel Hummel” och det kunde även hända att gästande popband mötte sina fans i staden med detta tillrop, varpå dessa naturligtvis hade ett givet svar. Någon kanske minns hur John Lennon 1961 på klubb 10 gjorde publiken svarslös genom att själv med spjuveraktig min väsa ”Mors Mors” i mikrofonen. Inte det? Den beska uppmaningen, om än annorlunda formulerad, tillskrivs också Götz von Berlichingen ”med järnhanden” (se uppslagsverk). På en reliefskulptur i Weisenheim am Sand citeras han:

  I Goethes skådespel ”Götz von Berlichingen” får han säga meningen i sitt rätta sammanhang,  när han ropar till anföraren av de (helt överlägsna) kejserliga trupperna: ”Vor Ihro Kaiserliche Majestät hab ich, wie immer, schuldigen Respekt. Er aber, sag’s ihm, er kann mich im Arsch lecken!”. I flera senare bokutgåvor av skådespelet har de tre sista orden utelämnats, vilket inte spelat någon roll eftersom alla ändå känt till dem. Observera att Goethe använder prepositionen ”in” i stället för ”an”, vilket väl bör göra uttrycket och därmed smädelsen grövre.

                                                                                        ¤

Benvenuti snits blog!

Benvenuti a blog del snitsore!  Nej, en så elegant konstruktion får vi inte vid en googleöversättning till italienska av meningen ”Välkomna till snitsarens blogg”.  I stället kan vi glädja oss åt den kärvare,  raffinerat korthuggna hälsningen i inläggets titel.

Som nämnts i tidigare kommentar har snitsaren genom en länk under rubriken ”Refererare” i bloggstatistiken fått tillfälle att läsa sin blogg googleöversatt till italienska. Vem eller vilka från det vackra landet i söder, som sökt sig hit, eller om en sådan översättning skett automatiskt när snitsaren länkat till en italiensk blogg, vet vi inte, men i alla händelser har snitsaren haft stor glädje av, som han säger, bloggens nya, stimulerande dimensioner.  Oväntade frågor har ställts att fundera över, medan andra, tidigare oklara, har belysts i nytt ljus.

Ordet ”snitsaren” uppfattas uppenbarligen mer som en beteckning än som det namn det är och översätts därför kort och gott ”snits” eller ibland ”egli snits”, där ”egli” helt enkelt är italienskans ord för pronomenet ”han”.  Vi kan jämföra med tyskans egenhet att sätta bestämd artikel framför namn eller norrländska dialekters bruk av pronomenet ”n” i uttryck som ”n’Helmer”,  medan däremot ”n” i det exotiskt klingande ”N’batha” torde vara en del av namnet.  Snitsaren, som villigt låter sig översättas till alla världens språk, antar utan att protestera även de nya svenska varianterna ”han snits” och ”n’snits”. Varför han stundom får heta ”snits anni” och ”snits successore” på italienska, vet han dock inte.

Alldenstund snitsaren känner sina självupptagna pappenheimare och väl minns den formidabla succé de brasilianska fotbollsnamnen tidigare gjort bland dessa, anar han att de nu brinner av iver att få veta vad de heter på italienska. Som den goda människa han är,  har han beslutat tillmötesgå deras rimliga begäran med hjälp av nedanstående sammanställning,  hoptotad som alltid av en plikttrogen butler,  som förutom ”Butler”,  alltid i obestämd form,  även kan stoltsera med det stiliga italienska namnet ”maggiordomo”.

Startnummer X heter på italienska ”Avviare X”, vilket googleöversätts tillbaka till svenska med ”Start X”, men även ”Star Numero X” har noterats.  Bureborns namn översätts alltid med ”Bure nato”, dvs ”Bure född” och skrivs märkligt nog med stor bokstav även där hon själv skriver med liten. Benet kallas helt logiskt för ”La Gamba” men någon gång även ”l’osso”, eftersom varken italienarna eller vi,  som känner honom något mer,  vet vad slags ben han är. Varför han ibland omnämns som ”Leg” är oklart. I de fall jumper får sitt namn översatt, kallas han ”ponticello” eller till och med ”il ponticello”,  vilket han finner mycket stiligt. Enligt lexikon står ordet för ”liten bro”, ”stall på fiol” och ”näsbåge på glasögon”. Löparens italienska namn är ömsom ”corridore” och ”vescovo”, det senare, som betyder ”biskop”,  är svårbegripligt för den som inte känner till schackpjäsens engelska benämning. ”Dagispappans” namn växlar på italienska mellan ”scuola padre”, ”padre della scuola” och,  mer egendomligt, ”Asilo Pappan”.  Johan har vid något tillfälle blivit kallad ”Giovanni”,  men annars har alla övriga gäster på snitsarens blogg,  däribland till sin grämelse även Tildo,  fått behålla sina gamla namn också i italiensk översättning.

Snitsaren vore inte snitsaren,  om han inte också gjort jämförelser med andra språk.  Bland annat har han roat sig med att googleöversätta raden av namn, Startnummer X, bureborn, Benet, jumper, Butlern, löparen och snitsaren, till ryska och finska och då fått olika svar beroende på hur skiljetecknen använts:

Начало X, Буре родился, ноги, перемычки, Батлер, бегун, snits преемника.
Начало X. Буре родился. ГЭН. перемычку. Батлер. бегун. snits преемника.
Начало X  Буре родились  ногу  перемычка  Батлер  бегун  snits преемника.
Käynnistä X, Bure syntynyt, leg, jumpperi, Butler, runner, snits seuraaja.
Käynnistä X. Bure syntynyt. Osuus. neulepusero. Butler. runner. snits seuraaja.
Käynnistä X  Bure syntynyt  jalka  neulepusero  Butler  runner  snits seuraaja.
 

Startnumrets och bureborns namn översätts tydligen likadant till många språk. Så även snitsarens,  där ”преемник” och ”seuraja” betyder ”efterträdare” och torde motsvara italienskans ”successore”. Vad i snitsarens ändelse ”-aren” som leder dit, kan man fundera länge över,  liksom varför Benets finska namn blivit ”Osuus”, som betyder ”del”. Än obegripligare är hans ryska förkortning ”ГЭН”, även om det vid tillbakaöversättning ger ordet ”LEG”.  Namnet ”Benet” utan punkt efter översätts däremot med olika böjningsformer av ordet ”нога”, som ju, liksom finskans ”jalka”, betyder ”ben”. Jumpers finska namn, ”neulepusero”, betyder ordagrant ”trikåblus” eller ”stickad tröja”. Den andra finska varianten ”jumpperi” låter påhittad men till skillnad från snitsarens finska namn ”nitsari” finns det verkligen i ordboken och då som beteckning för den stickade tröjan. Ingenting talar däremot för att de ryska namnen gäller klädesplagget, eftersom ordet i nominativ, ”перемычка”, enligt snitsarens diverse lexikon endast står för ”tvärslå”, ”brovalv”, ”dammbyggnad” med mera dylikt. Liksom i fallet med ”ponticello” har översättningen troligen tagit omvägen över engelskan,  där en ”jumper” kan betyda lite av varje.  Bureborns ryska namn slutligen kan läsas ”Bure föddes” eller ”Bure är född”, och verbformen ”родился” berättar att det rör sig om någon av manligt kön. Kanske ett burebornskt alter ego nyligen har sett dagens ljus, eller möjligen flera, eftersom pluralformen ”родились” också förekommer.  Den sportintresserade känner även till namnet ”Bure” från rysk ishockey.

Sjätte bilden

 

                                               (Bilden borttagen av säkerhetsskäl)

 

I bloggosfären cirkulerar en så kallad utmaning,  där företrädesvis bloggar med ett rikt bildmaterial uppmanas publicera ”den sjätte bilden i sin sjätte bildmapp”. Någon risk för att snitsarens blogg skall drabbas av ett sådant närgånget förslag  föreligger knappast,  och de få bilder, snitsaren har sparat, ryms i en enda mapp. Snitsaren har dock ingenting att dölja , varför han ovan publicerar ”den sjätte av bilderna i sin samling”.  Den hittades för länge sedan på den ryska internetsidan ”visualrian.com” och påstås föreställa vår vän Jurij Stepanov, så som han såg ut år 1957.  Här är han mindre allvarlig och mindre slätkammad än på det vanliga, officiella fotot.  På ryska nätsidor finns annars hundratals bilder som föreställer Jurij Stepanov, dock inte höjdhopparen utan den av allt att döma mycket kände skådespelaren.  Då bilden ovan är publicerad utan tillstånd,  kommer den att tas bort om några dagar och ersättas av en länk till ovannämnda ryska internetsida, som för övrigt är värd ett besök även av andra skäl.  En sökning där på ”valery brumel” ger exemplvis 45 mycket intressanta bilder,  bland annat från Brumels träning tillsammans med den berömde Vladimir Djatjkov.

Sikten framför allt

Fråga till snitsaren i november 2006:

Alla vill ju äta Gustavadolfbakelser den 6 november, men innan ni slafsar i er hela bakverket bör ni förvissa er om att ni firar slaget vid Lützen och den Fete Konungens död på den korrekta dagen. Frågan blir därför: När infaller årsdagen av slaget vid Lützen? Betänk kalenderreformen 1753 samt möjligen även det så kallade “skottdagseländet”.

Snitsarens svar:

Från ett visst klockslag (låt oss kalla det klockan K) den 6 november 1632 till samma klockslag den 6 november i år har det gått precis 374 kalenderår, varav 93 stycken med februarimånad och årtal jämt delbart med 4. Enligt den nya tidräkningen 1753 blev det inga skottdagar år 1800 och år 1900 (men däremot år 2000).  Året 1753 blev 11 dagar kortare då man gick från 17 februari direkt till 1 mars. Från klockan K den 6 november 1632 till klockan K samma datum i år har det alltså gått:  374 x 365 + 93 – 2 – 11 = 136590  dygn.

Från klockan K den 6 november 1632 till motsvarande tidpunkt på det tropiska året i år (då vi enligt frågaren bör äta bakelsen) skall det ha gått precis 374 tropiska år. Ett tropiskt år är ungefär 365,2422 dygn, varför 374 tropiska år är ungefär:  374 x 365,2422 = 136600,5828  dygn, vilket är  10,5828  dygn mer än de 136590 vi räknade till klockan K den 6 november i år.  10,5828  dygn motsvarar ganska precis 10 dygn och 14 timmar. Nu kommer vi till det knepiga. När ska vi räkna klockan K? Vilken händelse är det vi firar? Konungens död, föreslår frågaren, men när inträffade denna. Om det var före klockan 10 på förmiddagen ska vi sätta tänderna i bakverket den 16 november, annars den 17 november. Den som inte orkar plocka fram sin historiebok kan för säkerhets skull frossa på grädde och marsipan hela natten.

Ovanstående fråga från en okänd men välbekant läsare åtföljd av snitsarens kloka svar är hämtad ur snitsarens digra brevsamling. Något svar på motfrågan om tidpunkten på dagen för kungens död kom aldrig, och snitsarens uträkningar torde också behöva korrigeras med hänsyn till de två år som har förflutit sedan brevväxlingen. När en försiktig butler ber om en uppdatering, viftar snitsaren avvärjande och upprepar sitt nya favorituttryck: ”Det ger jag faen i”.

I stället minns och berättar snitsaren, att han en gång i fjärde klass fick redogöra för kungens död vid Lützen. Mestadels brukade läraren nöja sig med ett namn eller ett årtal som svar, varför detta kändes som ett hedersuppdrag och för ovanlighets skull blev den lille snitsaren inte nervös över att behöva formulera sig i tal, utan berättade frimodigt om hur kungen tappade bort sina mannar i dimman och sedan sköts omringad av fientliga soldater. Snitsaren minns sin formulering ”Det berättas att”, som han tyckte lät initierad och professionell och därtill innebar en helgardering. Att kungen på fiendens fråga, vem han var, skulle ha avgivit det stolta svaret ”Jag är Gustav Adolf, Sveriges konung” och därefter blivit skjuten, låter inte heller särskilt troligt i den vuxne snitsarens öron.

Annars brukar folk, som gått i den gamla skolan minnas, att de hört talas om att de ska minnas, att det stått i historieboken att Gustav II Adolf ”med tiden blev tämligen fet”. Denna sanning, formulerad av Clas Odhner i ”Fäderneslandets historia” ifrågasattes av Edvard Matz 1963 i teveprogrammet ”Fasad”, där han överraskande hävdade att alltsammans bygger på en feltolkning. I själva verket skulle kungen ha blivit ”tämligen feg”, ett påstående som på den tiden kunde reta Göteborgare, liksom hela programmet i övrigt lyckades reta upp halva Sverige. Det var de på sin tid så utskällda ”skäggen”, som gjort entré i rutan. Historien kring detta och skäggens följande fyra program, som åtminstone uppskattades av gymnasister med lite humor, har en nostalgisk snitsare fått sig berättad i en minnesartikel, där också Matz revolutionerande rön kring Gustav II Adolfs död redovisas:  Den fege kungen ska helt enkelt själv ha spridit dimman över Lützen med hjälp av rökmaskiner för att inte upptäckas av fienden, men när han försökt fly till häst, ska han ha förirrat sig i röken och hamnat i den egna kokvagnen där han drunknat i en gryta.

Från tidig teve, minns snitsaren även hur han hört Tage Danielsson framföra en visa kring svenska kungars fiktiva men lämpliga valspråk. Till tonerna av ”La donna e mobile” lät han rimmen flöda på den gamle kungens valspråk ”Plikten framför allt”. Vem som därvid begåvades med valspråket ”Vikten framför allt”, har en ambitiös butler sökt ta reda på, men förgäves, eftersom Danielssons sång, troligen hämtad ur hans och Hans Furuhagens Uppsalaspex ”Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora”), inte stått att återfinna någonstans. Snitsaren minns att Gustav II Adolf, med tanke på den tyska dimman, gavs valspråket ”Sikten framför allt”, medan den lika fete Karl X Gustav fick prisa ”svikten” i isen i samband med tåget över bält. ”Vikt” behöver dock, som snitsaren klokt påpekar, inte nödvändigtvis syfta på en monarks egen kroppsdito. Så långt snitsaren minns, handlade valspråken i övrigt om ”bikten”, ”dikten”, ”gikten” samt ”fighten” och som lämplig hemuppgift och snitsartävling uppmanas denna bloggs vakna läsare att applicera dem på rätt svenska kungar eller drottningar. Varje riktigt svar belönas med en halv butlerpoäng och den, som kan hitta en trovärdig pretendent på valspråket ”Vikten framför allt”, får tio.

Tillägg den 19 mars 2014:

Vid konsultation av SVT’s arkiv har framkommit att snitsaren mints fel på några punkter i fråga om Tage Danielssons visa, om vilket kan läsas i inlägget ”Minnets kapriser 4”.

Humlor och hermeliner

Humlans flykt har inte bara skildrats i ett orkesterverk av Rimskij-Korsakov, utan är sedan länge också föremål för pseudoaerodynamiska teorier och brukar i kraft av dessa få exemplifiera den rika floran av seglivade vetenskapliga myter. Det lär finnas många nätsidor som samlar sådana och en hastig googling på orden ”humla” och ”aerodynamik” ger som väntat många träffar.

Vad som är sanning och vad som är myt, är inte inte alltid helt lätt att avgöra. Snitsarens berättelse om ”såpstilen” i spjutkastning hade mycket väl kunnat passera som ett aprilskämt i någon sporttidning, medan en trovärdig lögn kan bita sig fast som en igel indränkt i epoxylim om blott underhållningsvärdet är tillräckligt högt.

Vid frukosten häromdagen fick snitsaren av sin sköterska sig berättat, att någon i hennes värld hävdat, att ordet ”verre” på franska inte bara, som i snitsarens ordbok, står för ”glas” i olika former, utan dessutom har ett dussintal andra betydelser, däribland ”hermelinskinn”. Samme ”någon” skulle också ha hävdat att den ”sko av glas”, som figurerar i en del versioner av sagan om Askungen, är felöversatt och egentligen ska vara gjord av finaste hermelinskinn. Sköterskan anmärker dock klokt, att en sådan mjuk och töjbar sko skulle vara lätt att trä på vilken fot som helst och följaktligen vara oduglig som prinsessurvalsinstrument. Om snitsaren inte bara varit den patetiska rest av sitt forna jag, som nu ligger på sin säng, hade han här sökt sanningen. Nu viftar han bara avvärjande åt frågan och säger som den pensionerade stinsen åt tåget: ”Det ger jag faen i”.

När en överambitiös butler googlar på ordet ”stinsen” tillsammans med ”det ger jag faen i”, hamnar han förvånad i sin egen blogg. I en kommentar till inlägget ”Revanschmöte” ställer samme butler frågan, var historien om den svärande stinsen (liksom för övrigt historien om skomakaren mellan hägg och syrén) kommer ifrån. Senil eller ej, med detta konstaterande har en gammal butler i alla fall skrapat ihop något som påminner om ett blogginlägg och kan överleva ännu en vecka som administrator för snitsarens blogg.

Tillägg:

Nedanstående förklaring till ryktet om Askungens hermelinskinnsko är hämtad ur en artikel på Wikipedia om sagoboksförfattaren Charles Perrault och låter i en olärd butlers öron lika trovärdig som någon annan.

”Främst i den engelskspråkiga världen finns problemet med Askungens glassko, Cinderella’s slipper. Det är en vida spridd föreställning att hennes sko av glas, pantoufle de verre, egentligen skulle vara pantoufle de vair, skinn- eller pälssko. I Perraults text står dock otvetydigt pantoufle de verre och det är föga sannolikt att han skulle ha missuppfattat en muntlig tradering. Vair (jfr engelska fur) var dessutom ett medeltida ord som inte användes i franskan på Perraults tid. Det anses syfta på det pälsbräm (av ekorre eller hermelin) som förekommer på ceremoniella mantlar. Dessutom, i den äldsta kända versionen av sagan, från 800-talets Kina, förlorar Askungen likaså sin sko, men där är den av guld. Så skon av glas, liksom det magiska tolvslaget då förvandlingen upphör, syns vara Charles Perraults bidrag till berättelsen om Askungen”.

Kadens

I blogginlägg och kommentarer om löpteknik möter man allt oftare ordet ”kadens”. Det tycks betyda ”stegfrekvens uttryckt i enkelsteg per minut”. Ett botaniserande bland de 64900 googleträffarna på ordet ger vid handen, att det lånats från cykelsporten, där det betecknar ”trampvarv per minut”. Kadens är också namnet på en cykeltidning.

I butlerns tjugo år gamla SAOL anges ännu bara ordet som musikalisk term, betecknande den sista accordföljden, även kallad slutfall, i en melodi, varvid man skiljer mellan halv- och helkadens, fullständig helkadens samt plagal kadens. För vidare studium av dessa finesser hänvisas till speciallitteraturen. Med kadens menas också en improviserad avslutning av ett soloparti i en del av ett musikaliskt verk. Som om det inte skulle vara svårt nog ändå, ges här solisten möjlighet att visa sig på styva linan. Sådana solokadenser, på italienska (och engelska) betecknade ”cadenza”, kan även skrivas in av kompositören själv eller komponeras av någon annan. På snitsarens fars gamla grammofonskiva från 1960, där violinisten David Oistrach spelar Beethovens violinkonsert, uppges de två solokadenserna vara hoptotade av Fritz Kreisler. Hur Beethovens avsikter varit, är inte en olärd butler bekant, men en rundgoogling låter honom förstå, att Kreislers kadenser varit, om inte standard så dock, vanliga vid framförandet av konserten. Menuhin och Perlman spelade dem liksom, efter vad en omusikalisk butler hinner höra, även Anne-Sophie Mutter, medan Schneiderhan roade sig med egna kadenser, enligt uppgift baserade på Beethovens pianoarrangemang av violinkonserten. Om någon i läsekretsen önskar slå en stackars butler på fingrarna med en tillrättavisning eller ett tillägg, står han som alltid till tjänst. Här följer några musikaliska exempel på kadensen i den sista satsen:

Fritz Kreisler (1:37-2:50)
Yehudi Menuhin (2:40-3:52)
Itzhak Perlman (6:42-7:42)
Anne-Sophie Mutter
Wolfgang Schneiderhan (efter 3:55)

I engelskan och franskan har ”cadence” även den musikaliska betydelsen ”takt, rytm”, vilket förklarar den nya användningen av ordet ”kadens” i svenskan. Dess grundbetydelse med ursprung i latinets ”cadere” för ”falla”, gör emellertid en omtänksam butler rädd att använda det i samband med löpning. Jumper, som ofta snubblade och föll i början av sin långlöparkarriär (men senare fått bättre styrsel på benen) nickar instämmande.

Akilles vrede

Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles!

Denna enda rad på hexameter är allt en senil butler minns ur Homeros diktning. När jag frågar snitsaren, varför Akilles egentligen var så arg, skrattar han och berättar:

”Diktraden (översatt av Erland Lagerlöf 1908 ) inleder Homeros berömda epos ”Akilles och sköldpaddan”, som handlar om hur den snabbfotade halvguden Akilles av okänd anledning försökte springa ifatt en sköldpadda. men eftersom han hade ont i sin hälsena, måste han ideligen stanna och stretcha, varvid den retsamma paddan varje gång hann ytterligare ett stycke i förväg. Detta fortgick i all oändlighet och brukar kallas ”Senans paradox”. Ju mer sköldpaddan retades, desto surare blev förstås Akilles”.

Tildo skrattar rått och börjar till snitsarens hörbara munterhet härma Akilles haltande löpning, en imitation, som tycks hämta drag både från Eddie Izzard och en löpare i vår närhet. Visserligen är det gott att se Tildo och snitsaren så glada tillsammans och en obildad butler är van att bli föremål för drift, men varför måste de roa sig på den stackars hälseneskadade jumpers bekostnad? Trots att han skrattar åt deras gliringar och själv kan vara nog så kreativ i genren, anar jag en sorg i hans ögon. När jag försiktigt för Akilles på tal, svarar jumper bara ”Vem bryr sig”. I stället uppmanar han oss alla att läsa denna berättelse , som enligt honom säger mer om verkligheten än någonsin Homeros.

Sommar

Så som ”havets avsikt” enligt tillförlitliga källor ”var att sorla”, är härvarande blogginläggs enda avsikt att ersätta det föregående. Dags att torka tårarna och blicka framåt. Sommaren står för dörren och det dröjer innan ”höstrusket bankar” på densamma (för att denna gång rätt citera visan, nudge nudge!).

Ytterligare några busiga citat om sommar och sol trängs i en liten butlerhjärna:

”Aurinko paistaa siniseltä taivaalta,
kaikki tuntuu paremmalta”

”Ute blåser sommarvind,
inne blåser William Lind”

”Mister Brown is very old
He’s not happy when it’s cold
But even worse than that, he’s not
even happy when it’s hot”

De finska raderna är hämtade från någon gammal lärobok. ”Siniseltä taivaalta” är liksom ”paremmalta” ablativ, så kallat från-på-kasus, av ”sininen taivas” respektive ”parempi”, det senare komparativ av ”hyvä”. Översättningen av versen överlåter vi med varm hand åt vår husöversättare X, med en försiktig uppmaning att inte nödvändigtvis gå via swahili och sanskrit. Travesteringen av Samuel Hedborns visa är tagen ur Blandaren, troligen för mycket länge sen, eftersom ingen idag längre minns hur William Linds orkester förr i tiden hördes i radion dagarna i ända. Den engelska versen lärde sig butlern, som så mycket annat strunt, i skolan. Han kan också säga ”Endlich kommt ein Herr der die Freundlichkeit selbst ist” samt ”Ah, ces piétons, ils sont insupportables”. Innan X går till verket bör han upplysas om att det första citatet är på tyska, ett språk som förr ibland lästes i skolan.

Fem fåniga flaggförklaringar

När kommentatorstormen (med runt 200 bloggbesök per dag i samband med den populäre jumpers framfart på Kungsholmen) nu tycks ha bedarrat, kan det vara dags att redovisa resultatet av snitsarens frågelek ”Fem finurliga flaggfrågor”.  Signaturerna ”Masse” och ”Johan” levererade riktiga svar så snabbt att snitsaren blev stum av beundran. Naturligtvis hade fler i läsekretsen hittat rätt om inte de två på nolltid sopat rent och gjort ytterligare kommentarer överflödiga. Att Johan så kvickt klämde fram svaret på den fjärde frågan utan de ledtrådar om ”frispråkig radio- och tevestation” och ”inlånade kenyanska löpare”, som krävts vid tidigare tillfälle, imponerar. När det gäller den andra frågan uppger snitsaren i sin förklaring nedan  (liksom större uppslagsverk) spanjoren  Alonso de Ojeda som myntare av namnet Venezuela. Andra källor menar, liksom Masse, att snilleblixten träffade florentinaren Amerigo Vespucci. Enligt uppgift var båda med på expeditionen till Maracaibosjön, men jag (Asgam) anar att det är någon helt okänd tredje expeditionsmedlem som ska ha äran. Den gode Amerigo borde hur som helst vara nöjd med att ha namngivit en hel kontinent. Slutklämmen nedan om Alonso de Ojeda avslöjar för övrigt snitsarens brist på intresse för ämnet historia.

1. Förenta Staternas nuvarande flagga är den 27:e eller 28:e i ordningen beroende på vilken man anser vara den första. Den 14 juni 1777 infördes den första officiella ”Stars and Stripes” med 13 röda och vita ränder och 13 vita stjärnor i en blå fyrkant uppe i hörnet, en rand och en stjärna för varje delstat. Efter att Vermont och Kentucky blivit nya stater utökades 1795 både antalet ränder och stjärnor till 15. Stjärnorna, som tidigare suttit i ring, spreds nu ut jämnt över det blå fältet. Detta gav flaggan smeknamnet eller rentav öknamnet ”Star-Spangled Banner”. När flaggan 1818 skulle berikas med symboler för ytterligare fem nya stater, insåg man att allt fler och därmed allt smalare ränder med tiden skulle bli allt konstigare, varför man återgick till 13 ränder, därmed hedrande de ursprungliga 13 staterna. Intressant är att följa hur stjärnhopen sedan genom åren utökats och komponerats fram till dagens glitter av femtio stjärnor. Innan president Taft 1912 bestämde alla flaggmått och detaljer på modernt vis, kunde stjärnorna sitta lite som de ville bara antalet var rätt. På Tafts långlivade flagga (1912-1959) ordnades de 48 stjärnorna i sex prydliga rader med åtta stjärnor i varje rad. Dagens stjärnbaner, som funnits sen 1960, har fem sexstjärniga rader och däremellan fyra femstjärniga rader lagda så att ett dekorativt gittermönster bildas. 1959-1960 fanns, vilket inte många känner till, en flagga med 49 stjärnor. Var den fyrtionionde stjärnan (Alaska) satt (kanske i ett nytt mönster 7 x 7) och hur många flaggor som verkligen tillverkades, kan man undra, liksom hur en eventuell 51:a stjärna skall få plats. Kanske väntar man tills det kommer tre nya stjärnor, som då kan placeras enligt nedan. Irak har tre stjärnor på sin flagga. Fundera på det!

x   x   x   x   x   x   x   x
vitx   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x   x
vitx   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x   x
vitx   x   x   x   x   x   x
x   x   x   x   x   x   x   x

2. Året efter att Columbus på sin tredje resa 1498 upptäckt Venezuelas kust, utforskade spanjoren Alonso de Ojeda landet närmare. När han i Maracaibosjön fick se byar byggda på pålar i vattnet, föll poletten ner och han utropade: ”Venezuela”, som betyder ”Lilla Venedig”. Indianerna som bodde där förstod ingenting, men det lustiga namnet spred sig som en löpeld över hela det väldiga landet och snart nog pekade alla på marken och upprepade ”Venezuela”. Var den lille spanjoren kom ifrån och vad det sen blev av honom, vet ingen.

3. Den 15 juni 1219, när den danske kungen Valdemar II skulle anfalla de hedniska esterna vid borgen Lyndanise (ungefär där staden Tallinn (”Danskstad”) nu ligger), föll plötsligt Danmarks rödvita flagga, ”Dannebrogen”, ner framför hans fötter. Han tog upp den och sen var resten en enkel match. Någon har påpekat flaggans likhet med betydligt äldre engelska förlagor med det röda kors på vit botten som idag går igen i den engelka flaggan, för gemene svensk mest känd som ”fotbollsflaggan”. Andra tror att flaggan kan ha rötter i de heliga romerska kejsarnas röda stridsflagga med kristendomens vita kors på. Hur som helst, skapad och sänd av Gud eller inte, bredvid den vackra estniska flaggan rodnar Dannebrogen ändå av skam. Om Valdemar hade sett detta mästerverk i blått, svart och vitt vaja på borgen Lyndanise, då hade historien tagit en helt annan vändning. Då hade mamma och pappa aldrig träffats och då hade du inte funnits till.

4. Qatar, är landet med den solbrända flaggan. Grannlandet Bahrain har en snarlik, något kortare och glestaggigare flagga, där den röda färgen officiellt är röd. Hur den tänkta färgskillnaden mellan grannflaggorna blivit i praktiken, dvs i vad mån det funnits soltåligare tygfärg i Bahrain, är oklart. Qatar (liksom även Bahrain) är annars mest känt för sina nyinköpta, omdöpta kenyanska löpare. Förut hette dom Kip. Nu har dom tagit sig långa, konstiga arabiska namn som ingen människa kan komma ihåg. Tänk om Wilson Kipketer (den svarte dansken med de vita tänderna, världsrekordhållare på 800 meter, alltid lika leende när han vann, men ännu gladare när han någon gång förlorade) skulle kallat sig Preben Bang Lyngtoft eller nåt? Förresten, för att nu fortsätta att ventilera etniska och religiösa fördomar, visste ni att i den italienska ligan spelar inte bara en Zlatan Ibrahimovic utan också en Zlatan Muslimovic! Ett minne från övre Norrland för fyrtio år sen fladdrar förbi: När bussen med trötta rekryter passerar en vägskylt i obygden, utbrister Lindhagen, en kvicktänkt stockholmare: ”Korpilombolo!, det är ju sånt där som man bara kan dra till med, och så är man där!!”. I det civila var han fotbollsspelare i IFK Stockholm, ett lag som då två år i rad var på vippen att få kvala till allsvenskan, men som nu för en tyst tillvaro i division fyra. Detta om Qatar.

5. Öriket Mauritius är mest känt för att prinsessan Christinas gemål, Tord Magnuson, är svensk generalkonsul där. Få vet att landet en gång också haft ett intressant djurliv. I rikets vapen ser man hur en sambarhjort och en dront håller upp en pampig sköld. Drontar fanns det gått om på ön Mauritius ännu på 1500-talet, men eftersom de smakade bra och inte kunde flyga tog de slut redan på 1600-talet. Någon har kallat dronten ”en ganska ful fågel”, därmed antydande att det var lika så gott att den försvann? Sambarhjorten infördes år 1639 från Java, varför de båda sköldbärarna kanske hann träffas i livet. Solitären, en annan märklig fågel, bodde på den avlägsnare ön Rodrigues (som dock numera hör till Mauritius). Denna mindre uppmärksammade representant för familjen ”drontfåglar” höll stånd till slutet av 1700-talet. Inget av alla dessa djur har dock fått tillträde till landets flagga, som därför bara består av fyra fula olikfärgade band med långsökt symbolik. Det röda påstås exempelvis stå för ”blodet som flutit i befrielsekampen”. ”Spik i foooten”, säger dronten, och solitären nickar instämmande.

Fem finurliga flaggfrågor

Snitsarens blogg kommer en tid framöver att vila från nya inlägg. Jag (Asgam) och hela sällskapet av dubbelgångare med tjänstefolk far på en veckas ledighet till Skåne, där datorer saknas. För att bloggen inte ska ligga öde under vår bortovaro, lämnar jag kvar ”Fem finurliga flaggfrågor”, hämtade ur snitsarens gamla brevsamling, att grubbla över. När jag återvänder lagom till jumpers halvmaratonlopp runt Kungsholmen på lördag, förväntar jag mig utrymmet för kommentarer fyllt av kloka svar och lustiga infall. Bloggen är er.

Fem finurliga flaggfrågor.

1.  Nyheten att Venezuelas president Hugo Chavez vill ändra sitt lands flagga har väckt uppseende. Många har ruskat på huvudet. Andra har tagit sig för pannan eller himlat med ögonen. Ytterligare andra har pekat finger och gjort sig lustiga. Men vilken nationsflagga har egentligen ändrats flest (närmare bestämt 27) gånger genom historien?

2.  Den som varit i Venezuela återvänder alltid. Naturen är hänförande och människorna inte ovänliga när man väl lärt känna dem. Kaffe, guld och olja lockar också. Huvudstaden heter Caracas och presidenten, som vi vet, Hugo Chavez. Men varför heter landet Venezuela?

3.  Att komponera en flagga så att allting blir rätt, är som vi sett inte lätt, och att sedan sy ihop den kräver också stor omsorg och mycket möda. Men vilket lands flagga föll bara helt plötsligt (år 1219) ned fix och färdig från himlen?

4.  Ja, gudar och människor styr och ställer i symbolernas värld, ibland till det bättre, ibland till det sämre, men en gång har faktiskt även naturen haft ett finger med i degen. År 1949 ändrades officiellt den röda färgen i en nationsflagga till rödbrunt, eftersom landets alla flaggor redan fått denna färg genom solens inverkan på det röda färgpigment som dittills använts. Vilket är landet?

5.  Nationer kommer och nationer går liksom deras officiella symboler. Men även människor och djur har sin utmätta tid på jorden. Vilket land har den utdöda dronten i sitt statsvapen?