Kategoriarkiv: Musik

Hei

Snitsarens blogg är inte bara,  som framgått av föregående inlägg,  begåvad med en inspirerande musa, utan kan även glädja sig åt en mus vid namn Startnummer X,  som har räddat månget inlägg åt snitsaren.  I bloggposten ”Löparmanualen” svarar han för hela innehållet,  men även inläggen ”God morgon vackra mask” och ”Kulturhistoria” liksom intervjuerna efter hans fyra ”Big Five Marathons” hade varit otänkbara utan hans vänliga medverkan. Att Tildo inspirerats till den berömda teckningen ”Tristan da Cunha”, torde snitsaren visserligen ha båda sina möss att tacka för, men ett extra erkännande till den missnöjde Startnummer X för dennes egna kompletteringar är också på sin plats.

Inte hellar från detta blogginlägg kan sagde mus svära sig fri. I en kommentar till inlägget ”När spjuten löddrade”, länkar Startnummer X till en fantastisk video, där den olympiske guldmedajören i spjutkastning, tillika visdiktaren, sångaren och skådespelaren Tapio Rautavaara gestaltar sitt slagnummer ”Joukse sinä humma”.  Att samme Startnummer X vid en senare konfrontation visat sig ha glömt bort sången,  ger snitsaren anledning att ännu en gång bjuda sina läsare på den finske charmörens framförande. Lyssna och njut!  Den finska texten nedan, som snitsaren funnit på internet, stämmer väl med denna inspelning, medan den svenska, opoetiska men någorlunda ordagranna översättningen är snitsarens egen.

Om sångens popularitet i vårt östra grannland vittnar mer än ett dussin seriösa inspelningar av olika artister i olika genrer,  som finns tillgängliga på youtube. Av dessa fäster sig snitsaren vid gruppen Routarajas version som reducerar och blandar verserna för att likt vår vän jumper i ett tidigare blogginlägg framhäva frasen ”kun olen poika hurjanlainen”. ”Att även rena instrumentalversioner har fått namnet ”Juokse sinä humma”, tyder på att Tapio Rautavaara har gjort den enligt uppgift ”traditionella” melodin till sin.  Den länkade videon med ”Tapsa” själv vid tömmarna lär vara hämtad ur filmen ”Tähtisumua” (Vintergata) och att den idag har kultstatus anas om inte annat av denna version med Antti Savela.

                                            ¤

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja taival on pitkänlainen
Eihän se tyttö minun kyytiini tullut
kun olen poika hurjanlainen

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja kahden tässä hiljaa mennään
Humma on pojalla ainoa aarre
ja sellaista ei ole kellään

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja varjot ne tietäni peittää
Maantieltä hiljaa mun lauluni kuuluu
ja liinukka harjaa heittää

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja tiuku on aisan alla
Voi kuinka pieninä palasina onkaan
mun leipäni maailmalla

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei

Juokse sinä humma kun tuo taivas on niin tumma
ja metsässä huokaa tuuli
Maantien mutkassa pieni on tölli
ja siellä on kirsikkahuuli

Hummani hei hummani hei
Huputiti hummani hei
Hummani hei hummani hei
Seisahda hummani hei

                           ¤

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och vägen är ganska lång
Nej inte kom den flickan med med på min färd
ty jag är en ganska vild pojke

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och tillsammans här färdas vi båda
Hästen är pojkens enda skatt
och en sådan har ingen annan

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och skuggorna täcker min väg
Från landsvägen hörs min sång
och hästen kastar med sin vita man

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och bjällran är under skackeln
Ack i hur små bitar
är mitt bröd i världen

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej

Spring du min häst ty himlen är så mörk där
och i skogen suckar vinden
Vid landsvägskröken ligger en liten stuga
och där finns körsbärsläppar

Hästen min hej, hästen min hej
Hoppla hästen min, hej
Hästen min hej, hästen min hej
Stanna hästen min, hej

Snitsaren har inte hittat någon passande översättning av ordet ”humma”, som är en mer familjär benämning på ”häst” än det neutrala ordet ”hevonen”. Snitsaren har försökt skriva ”pålle”,  men funnit detta alltför barnsligt.  Vidare undras,  om det finska utropet ”hei” verkligen har sin motsvarighet i den svenska hälsningen ”hej”.

Ordet ”taival” lär vara en äldre, möjligen poetisk form av ”taipale” för ”väg” och snitsaren har noterat att det i en av ovannämnda inspelningar av yngre artister har ersatts med det vanligare ordet ”matka”.

”Kyyti” betyder enligt tillgängliga ordböcker ”skjuts”,  varför ”kyytiini” borde betyda ”in i min skjuts”. Möjligen är ”tulla kyytiin” ett fast uttryck som här även kan tolkas symboliskt.

När det gäller innehåll och budskap, är snitsaren en smula fundersam kring det feminina inslaget i sången. Är den flicka som inte följt med den vilde pojken på färden densamma som senare i stugan förhoppningsvis skall bjuda honom sina körsbärsläppar. Om inte öppnar sig många nya tolkningsmöjligheter. Lever han fri likt Snoddas flottare med en liten vän i alla torp och alla gårdar, av vilka den stuga han stannar vid bara är en bland många, eller är körsbärsläpparna den trygghet han återvänder till efter sina misslyckade försök att så sin vildhavre. Kanske någon bland snitsarens läsare, som möjligen känner kärlekens irrfärder bättre än han, kan hjälpa honom med en trovärdig tolkning.

                                                               ¤                                 ¤

9 september 2010:

Ett halvår efter blogginläggets publicering, kan snitsaren konstatera att det nästan dagligen kommer läsare hit. Märkligt nog har de oftast googlat frasen ”juokse sinä hummani hei”, men utan citattecken, då denna i sin helhet varken finns i inlägget eller visan (däremot återfinns fraserna ”juokse sinä humma” och ”hummani hei” var för sig). Vid egen googling upptäcker snitsaren för övrigt denna raffinerade insjungning av den finska visan:

http://www.youtube.com/watch?v=lj0WzT0p4sg

Mu

”När snitsaren försökte ta sig ton brukade hans musikaliska sköterska slå honom över munnen med en sakkunnig tillrättavisning, något som gjorde honom både nedstämd och onödigt osäker. Ty även om hans brummanden och blåsljud aldrig uppskattades av omgivningen, var han inte omusikalisk”.

Denna allt annat än idylliska interiör från Snitsarbo målas upp i brevsamlingen ovan. Då vi emellertid hört att snitsaren trakterat det krävande instrumentet fiol och därtill känner hans sköterska som en mycket klok och älskvärd kvinna, tar vi hoppfullt fasta på framställningens imperfektum och frågar snitsaren om det fortfarande är lika illa eller om attityden till hans musicerande möjligen mjuknat i Snitsarbo. Den för dagen mycket trötte snitsaren tittar oss då länge och sorgset i ögonen, innan han briserar i något slags skratt och förklarar:

– Man bör skilja mellan mytens och verklighetens Snitsarbo.

– Så allt det där om din sköterska är bara lögn?

– Någon megära har hon aldrig varit. Sanning är däremot att hon till skillnad från snitsaren är musikalisk och att snitsarens osäkerhet på området sitter djupt.

– Vad betyder ”megära”?

– Det finns ordböcker även för lata murvlar.

– Så din sköterska låter dig ta ton och brumma ifred?

– Ja, med en ängels tålamod.

– Är du verkligen så omusikalisk som du säger?

– Snitsaren är visserligen inte tondöv, men hans begåvningsprofil har definitivt ingen slagsida åt musiken.

– Hur har du då kunnat spela fiol?

– Jumper springer maraton utan att ha talang för långlöpning.

– Menar du att alla kan lära sig spela fiol med lite övning?

– Definitionen av ordet ”spela” kan naturligtvis diskuteras, vilket många troligen är beredda att göra i snitsarens fall.

– Spelar du så dåligt?

– Snitsaren spelar över huvud taget mycket sällan numera.

– Det hänger två fioler på väggen här. Spelar månne sköterskan också?

– Det händer.

– Spelar hon lika dåligt som du?

– Åtminstone i lyckliga stunder kompenserade snitsaren sin osäkrare intonation med snabbare fingrar och dansantare stråke. Vilket som är att föredra, överlåtes åt frågeställarens bedömning.

– Du talar om din ”osäkerhet”. Hör du inte om du spelar falskt?

– Osäkerheten gäller snarare de rena tonerna. Snitsaren litar inte på sitt öra.

– Var kommer osäkerheten ifrån?

– Den grundlades i snitsarens barndomshem och befästes i skolan, där han alltid fick sämsta betyg i musik, eftersom han aldrig ville ta ton så att andra hörde det. Han minns att en flicka en gång sa att han sjöng falskt när han försökte.

– Stackars snitsaren?

– Snitsaren brydde sig föga därom, eftersom hans talanger satt annorstädes och bristen på musikalisk begåvning, som ansågs ligga i familjen, bars med stolthet. Följaktligen deltog snitsaren inte heller i bockflöjtspel och annan instrumental musik utanför den ordinarie skolundervisningen, varför skolans blåsorkester och så småningom kamraternas dixielandband fick klara sig utan snitsare.

– Sjöngs eller spelades det inget i ditt barndomshem?

– Snitsaren erinrar sig att hans mor en gång sjöng ”Nu tändas tusen juleljus”, men eftersom händelsen fastnat i minnet bör den ha varit sällsynt. Snitsaren minns sig också ha hört ett hembiträde sjunga ”En gång jag seglar i hamn”, men i övrigt var snitsaren hänvisad till radions musikutbud och en gammal vevgrammofons tre eller fyra så kallade stenkakor, som bland annat bjöd på ”Hör oss Svea” och Stenhammars ”Sverige” samt de tyska trettiotalsörhängena ”Das muss ein Stück vom Himmel sein” och ”Das gibt’s nur einmal”. Senare köpte snitsarens far en modern grammofon och började samla klassisk musik på moderna Long Playing skivor, men dessa, liksom en en äldre brors dito med olika slags folkmusik, tog inte snitsaren del av förrän han blev stor.

– Lyssnade du inte på popmusik som andra unga?

– Sällan frivilligt. I den korta och i efterhand svårbegripliga popularitetskampen mellan Elvis Presley och Tommy Steele förhöll sig snitsaren ointresserat neutral och när The Beatles  slog igenom sysslade hans kamrater med så kallad tradjazz. Snitsaren själv har ingen egen ungdomsmusik att minnas.

– Det måste vara konstigt att höra för dagens ungdom, som inte kan leva utan musik?

– Möjligen hade den klassiska musiken en motsvarande livgivande funktion för snitsaren under några år på 1970-talet. I alla händelser har han varken förr eller senare haft sådana upplevelser av musik som i denna försenade ungdom.

– Inte ens när du spelade fiol?

– I synnerhet inte om frågan gäller snitsarens eget gnissel.

– Vad var det för klassisk musik du lyssnade på?

– Att exemplifiera den litteratur, film, konst eller musik som funnit sin väg in till snitsarens själ, skulle vara att trivialisera hans upplevelser.

– Är det inte just sådant dina läsare vill höra för att kunna nicka igenkännande eller rynka på näsan?

– Därför finner snitsaren bäst att tiga.

– Är du rädd att verka för banal eller för pretentiös?

– Nej, varken det ena eller det andra.

– Blir inte dina memoarer sällsynt tråkiga om du förtiger allt som varit viktigt i ditt liv?

– Snitsaren har aldrig påstått annat.

– Det ha tidigare påståtts att du skickade ett brev med anledning av Mstislav Rostropovitjs bortgång, där du tackade honom för hans livslånga gärning, som i förlängningen berikat repertoaren av musik för violoncell. Stämmer det?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– I samma brev påstår du dig ”bära i minnet” en konsert i en skola i Linköping där Frans Helmersson spelade Sjostakovitjs första cellokonsert tillsammans med Norrköpings symfoniorkester under ledning av kompositörens son Maxim. Går du ofta på konsert?

– Detta var ett av mycket få konsertbesök, vilket gjorde det särskilt minnesvärt. Snitsaren höll sig normalt till inspelad musik.

– Var det din fars skivor du lyssnade på?

– Man kunde även se snitsaren sitta med hörlurar på olika bibliotek i Stockholm.

– Köpte du inga egna grammofonskivor?

– När snitsaren senare ärvde faderns skivsamling, kompletterade han den med egna inköp i en omfattning som i efterhand har förundrat honom. Många av de skivor han inhandlade under detta korta, synnerligen osnitsiska, samlarrus har han bara lyssnat på en eller två gånger och nu står två hyllmeter klassisk musik och samlar damm.

– Lyssnar du inte på sådant längre?

– När snitsarens sköterska lånar hem CD-skivor eller sätter på radions P2.

– Spelade du klassisk musik på din fiol också?

– Nej nej nej nej nej nej!!

– Varför inte?

– Snitsaren hade med måttlig framgång försökt spela små stycken barockmusik på blockflöjt, men på fiolen höll han sig uteslutande till låtmusik, där man snällt stannar i första läget och nöjer sig med ett fåtal enkla tonarter. Melodierna är korta och lätt memorerade, varför även den enklaste spelman kan åstadkomma något slags musik.

– Alla dina läsare är inte hemma i fiolspelets terminologi. Vad betyder ”första läget”?

– Medan violinistens vänstra fingrar flyger fram och tillbaka över greppbrädan, tillåts spelmannen att ha kvar sina på ett ställe, lämpligen i första läget närmast stämskruvarna, där han också kan spela på strängarna utan att trycka ner dem. Att åstadkomma rena toner kan vara svårt nog ändå.

– Varför började du över huvud taget att spela fiol?

– Snitsarens fiolspel sammanföll  delvis med en allmänt världstillvänd period i hans liv.

– Vad har det med saken att göra?

– I snitsarens föreställningsvärld innebar aktivt musicerande, inte bara att likt näcken fåfängt söka fördela egen sorg, utan lovade också en form av gemenskap. I motsats till snitsarens ordinarie självupptagenhet, syntes denna nya konstform kravlös och momentant njutbar, ty någon musikalisk talang att ta vara på har aldrig tyngt snitsaren.

– Varför blev det just fiol?

– Till snitsarens överraskning lämnade hans far vid sin död efter sig en fiol, på vilken ingen i familjen, allra minst snitsaren själv, hört honom spela. Efter att ha sneglat på den i några år, satte snitsaren igång att öva i september 1980.

– Då var du nästan 35 år gammal?

– Att börja spela svensk folkmusik på fiol i vuxen ålder, var inget ovanligt på den tiden, men snitsaren torde ha skiljt sig från merparten nybörjare genom sin flit. Dagliga övningspass på många timmar var mer regel än undantag i böjan av hans karriär och efter ett halvår kunde han snubbla igenom sextondelspolskor i rätt tempo, något som han prioriterade framför skönspel och intonation. Snitsarens framsteg finns omsorgsfullt dokumenterade på bandinspelningar, där han kan höras traggla igenom sina oftast alltför svåra låtar ett oräkneligt antal gånger i ursinnig envishet. Snitsaren minns denna nybörjartid som lycklig, medan större färdighet senare ställde andra krav och grumlade hans glädje.

– Fick du ingen undervisning?

– Snitsaren prövade vanliga fiolkurser, men fann ambitionsnivån där alltför låg och slutade snart. Först långt senare, i en seriösare spelgrupp med inriktning på sörmländsk dansmusik finslipades snitsarens spel och kunde måhända ha blivit något att bjuda även läsarna av denna blogg om snitsaren inte tröttnat och hängt fiolen på väggen. Hans aktiva karriär varade i fem år och sammanfattningsvis lärde han sig spela bättre än han trott sig mäktig men fann däri mindre glädje än han från början hoppats.

– Har du inte spelat sen dess?

– Snitsaren har spelat sporadiskt, men aldrig mer övat för att ta språnget in i de riktiga spelmännens krets.

– Hade du velat vara där?

– Snitsarens självupptagenhet är i längden tryggast.

– Du talade om sörmländsk dansmusik. Spelade du till dans nån gång?

– När sällsynta tillfällen gavs.

– Besökte du spelmansstämmor också?

– Med stor iver och öppet sinne, tills snitsaren såg spelmansstämmornas sanna väsen, där verkligheten bakom en demokratiskt välkomnande fasad var lika kall och hård som världen i övrigt.

– Var spelmännen dumma mot dig?

– Även om goda undantag fanns bland dem, ville de i regel inte gärna spela med sämre kollegor. När snitsaren insåg att han själv var precis likadan, slutade han att bjuda ut sig på den musikaliska köttmarknaden.

– Tror du att andra spelmän håller med om din beskrivning?

– Knappast.

– De som mot förmodan orkat läsa denna långa intervju, utgår från att du varit falskt blygsam i dina svar och anar att du i själva verket är mycket skicklig på fiolen?

–  Snitsarens eventuella blygsamhet är helt äkta och fullkomligt berättigad. Som höjdhoppare brukade han hamna kring 25:e plats i den svenska årsstatistiken, medan hans fiolspel trots tunnare konkurrens knappt skulle ge honom en plats bland de 25000 bästa.  Uttryckt i mer begripliga höjdhoppstermer spelade han ungefär 157 med darr på ribban.

– Vad menar du med ”tunnare konkurrens”?

– De flesta har aldrig ens försökt spela fiol.

– Kan man verkligen jämföra musik och rangordna musiker så där?

– Likväl görs det ständigt.

– Även i spelmännens glada krets?

– Så som i allt annat har det sedan gammalt tävlats även i svensk folkmusik och intresserade spelmän har efter framträdande inför en jury kunnat erövra ett så kallat Zornmärke i brons eller silver för att med det senare på bröstet få titulera sig ”riksspelman”.

– Gissningsvis var sådana utmärkelser inget för snitsaren?

– Eftersom det inte fanns något järnmärke, är frågan hypotetisk.

– Varför pratar du så gärna om ditt fiolspel om det nu var så medelmåttigt och dessutom i huvudsak tycks ha upphört?

– Snitsaren svarar bara på intervjuarens envisa frågor. Sant är dock att snitsaren finner den perioden i sitt liv intressant och lärorik och hans medelmåttighet är en förutsättning för hans frispråkighet. I efterhand granskar snitsaren gärna sina tillkortakommanden.

– Tror du att din krympande fan club tycker det är intressant att läsa om dina tillkortakommanden?

– De som orkat läsa ända hit har redan visat sitt intresse.

– De kanske bara har hållit ut i hopp om något spännande på slutet?

– En antiklimax också ett slags klimax.

                                      *

Ovanstående ”Hövättepolska” komponerades av snitsaren sommaren 1981, när höskörden pågick som bäst och under de originalnoter som återges här har han skrivit:

”Första reprisen: Hövättarnas dans över det stubbade gräset från norr till söder och tillbaka. Andra reprisen: Hövättarna fastna mellan felaktigt staplade höbalar. De trassla sig ut och trå sin dans igen”.

                                                   *

Den som känner snitsarens intresse för skrift, enkannerligen stenografisk sådan, förstår att han snart utvecklade ett eget sätt att notera musik, där folkmusikens regelbundenhet medgav långt driven rationalisering enligt nedan.

Tillägg sommaren 2016:

Sedan ovanstående skrevs har det visat sig att snitsaren på gamla dar tagit upp sitt fiolspel igen, denna gång mindre pretentiöst och självkritiskt men i gengäld med mer spontanitet och ogrumlad glädje, vilket möjligen gagnat resultatet.

                                                  *

Parapam pam pam pam pam!

Några har svarat på snitsarens frågor om nationalhymner, vilket gläder honom. Andra har visat sin respekt genom att avstå. Guldstjärnorna till Fredrika, Tildo, Günther och Startnummer X skall inte missförstås. Här är icke snille eller pucko, utan alla är vi ett i snitsarens masterclass. På den sista frågan (om frågorna varit trevliga) har Fredrika skrivit att ”det var ett mycket intressant sommarquiz”. Karin och Bureborn har funnit frågorna ”kluriga” respektive ”knepiga” medan Tildo inte alls tyckt om dem. Startnummer X tyckte sig ha svarat på dem förr i ett tidigare liv, vilket kan äga sin rilktighet. Svaret på den femte frågan har redovisats i inlägget ”Hoffmanns äventyr”, varför det endast återstår att komplettera med följande utdrag ur snitsarens originalbrev:

1. Den ryska nationalhymnen 1991-2000 framfördes i officiella sammanhang utan ord. Försök att skriva sådana till Michail Glinkas musik har gjorts av Vladimir Kalinkin och Nina Benson och 1999 vann Viktor Radugin en tävling om en ny officiell nationalsångstext. Denna behövdes dock inte eftersom man året efter bytte låt. I sammanhanget kan tilläggas att även Spanien har en nationalhymn utan ord.

2. Liechtensteins nationalsång börjar med en geografilektion, ”Oben am jungen Rhein”, och sjungs till tonerna av ”God Save the Queen”. Alla som varit i Liechtenstein räcker upp en hand!

3. Svaret är, tro det eller ej, ”Biafra”. Jean Sibelius hade själv inga tankar på att det lyriska partiet i orkesterverket Finlandia skulle sjungas, men den vackra musiken blev snabbt populär och ordsattes till höger och vänster. Den religiösa slagdängan ”Be Still My Soul” är gammal och känd. Andra sångtitlar att glömma är ”At the Table”, ”Our Farewell Song”, ”Land of the Pine”, ”Dear Friend of Mine” och (om man är tondöv) ”Papst und Sultan”. Även i Finland skrevs så småningom texter till Sibelius musik, men Runebergs klass håller de naturligtvis inte. I Wales finns en patriotisk sång betitlad ”Gweddi dros Gymru” och på himmelska fridens torg lär de upproriska studenterna 1989 också ha sjungit något till Sibelius toner. När provinsen Biafra bröt sig ut ur Nigeria och den 30 maj 1967 utropade sig till en självständig republik, antogs en egen röd, svart och grön flagga med en uppgående sol och som nationalsång valdes ”Land of the Rising Sun” till tonerna av Finlandia. Det är tydligen inte bara Japan som velat vara ”soluppgångens land”. Tre år senare gick dock solen ner för gott i den kortlivade republiken. Om någon där ännu gnolar Sibelius i smyg, vet vi inte.

4. Björnstierne Björnson, som fick nobelpriset 1903, har skrivit texten till Norges nationalsång och indiern Rabindranath Tagore, som fick priset 1913, har skrivit både text och musik till såväl Indiens nationalhymn ”Jana Gana Mana” som till nationalsången ”Amar Sonar Bangla” (Mitt gyllene Bengalen) i grannlandet Bangladesh. Roligare än så var inte den här frågan.

6. Musiken i den holländska nationalhymnen ”Wilhelmus van Nassouwe”, i vardagslag kallad ”Het Wilhelmus”, tycks ha använts bland annat i en pampig gammal svensk visa kallad ”Över kung Gustav I”, insjungen av Sven-Bertil Taube med hjälp av dirigenten Ulf Björlin. Skivan, ”Skillingtryck och andra fina visor från fyra sekel”, kan köpas på internet för 59 kronor. Då får man också ett spännande texthäfte av Ulf Peder Olrog. Slå till!

7. Efter sin seger i maratonloppet vid EM i Göteborg 2006 sjöng Stefano Baldini sitt lands nationalsång högt och ljudligt från prispallen, vilket inte bara hördes över hela Ullevi utan också i alla teveapparater i hela Europa.

¤

Grammofonskivan för 59 kronor lär dessvärre ha blivit såld efter de år som gått sedan ovanstående skrevs och beträffande Spaniens ordlösa nationalhymn tillägger snitsaren idag, att det faktiskt nyligen utlysts och genomförts en tävling om nationalsångstext, dock enligt uppgift med tveksamt resultat. På den andra frågan kan en enkel butler med gott samvete räcka upp handen. Enligt snitsaren har alla här varit i Liechtenstein några minuter (se sidan ”Resor” ovan). När det gäller den sjunde frågan slutligen, fruktar en räddhågad butler, liksom den förment gode människokännaren snitsaren, att svaret varit en besvikelse. Kanske hade ni hoppats att den lille italienaren skulle ha moonat på prispallen och streakat över innerplan eller fulat sig som den långe höjdhopparen ”Pinnen” i Lars Molins film och att det skulle ha funnits smaskiga bilder på det. ”Var det bara det”, suckar ni kanske och himlar med ögonen. ”Jaha, och…?”, frågar ni kanske så där överlägset och liksom låtsas vänta på en poäng. Försök då själva sjunga ”Fratelli d’Italia”! Att det inte är lätt ens för tvättäkta italienare visar denna filmsnutt. Tyvärr har en fattig butler ingen upptagning av Baldinis sång att erbjuda, men många har vittnat om den oförglömliga händelsen. Så det så.

I övrigt hänvisas nationalsångsintresserade till denna guldgruva samt till snitsarens brev ovan.

Hoffmanns äventyr

Den officiella tyska nationalsången börjar med orden ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Det handlar alltså om tredje versen i den gamla tyska nationalsången ”Lied der Deutschen”, mer känd som ”Deutschland, Deutschland über alles”. Denna skrevs 1841 till en melodi ur Joseph Haydns ”Kejsarkvartett” (opus 76, nr 3) av August Heinrich Hoffmann von Fallersleben (1798-1874), professor i tyska vid universitetet i Breslau.
Hoffmann hade liberala, demokratiska åsikter och verkade för ett enande av det splittrade Tyskland. På grund härav avskedades han 1842 från sin professur och landsförvisades. När Hoffmann skrev sin dikt, befann han sig i exil på Helgoland och längtade hem och hans dikt bör ses som ett uttryck för drömmen om ett enat fosterland.

Deutschland, Deutschland über alles,
über alles in der Welt,
wenn es stets zu Schutz und Trutze
brüderlich zusammen hält.
Von der Maas bis an die Memel,
von der Etsch bis an den Belt.
Deutschland, Deutschland über alles,
über alles in der Welt.

Deutsche Frauen, deutsche Treue,
deutscher Wein und deutscher Sang,
sollen in der Welt behalten
ihren alten schönen Klang.
Uns zu edler Tat begeistern
unser ganzes Leben lang.
Deutsche Frauen, deutsche Treue,
deutscher Wein und deutscher Sang.

Einigkeit und Recht und Freiheit
für das deutsche Vaterland,
danach laßt uns alle streben
brüderlich mit Herz und Hand.
Einigkeit und Recht und Freiheit
sind des Glückes Unterpfand.
Blüh’ im Glanze dieses Glückes,
blühe deutsches Vaterland!

Orden ”Von der Maas bis an die Memel, von der Etsch bis an den Belt” i den första versen handlar alltså inte, som man i efterhand kan tro, om anspråk på ett utökat geografiskt herravälde, utan anger helt enkelt de yttersta gränserna för de tyska småstater som faktiskt ingick i det tyska förbundet (bildat 1815). Icke desto mindre har denna första vers tolkats expansionistiskt av såväl dum som snäll och vår vän Hoffmann har fått vända sig många varv i sin grav. Hans förhoppning var, att ”Lied der Deutschen” skulle utses till tysk nationalsång vid grundandet av det tyska riket 1871, men i stället förordades ”Die Wacht am Rhein”, mycket som en följd av de tysk-franska stridigheterna. Fortsättningsvis tycks dock den gamla ”Heil Dir im Siegerkranz” ha fått tjänstgöra som inofficiell nationalhymn. Vid första världskrigets utbrott sjöngs Hoffmanns sång framför allt i Österrike, av alla befolkningsskikt och alla partier. Efter krigets slut förbjöds den av ockupationsmakterna, men upphöjdes äntligen 1922 av den socialdemokratiske rikspresidenten Ebert till officiell nationalsång. De två sista verserna föll inte nationalsocialisterna i smaken, varför de, när de kommit till makten, bara behöll (och misstolkade) den första och då som en inledning till den nazistiska ”Horst-Wessel-Lied”, numera enligt uppgift förbjuden i Tyskland. Efter kriget hamnade ”Lied der Deutschen” åter i skamvrån (nu på grund av den missbrukade första versen) och ersattes tillfälligt, men 1952 enades man om att hela den gamla hymnen skulle erkännas som (väst)tysk nationalsång. I officiella sammanhang skulle dock bara tredje strofen sjungas. Denna överenskommelse har senare befästs i det enade Tyskland 1991 och 1998. Det är alltså inte, som många tror, förbjudet att sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles” (eller för den delen ”Deutsche Frauen, deutsche Treue, deutscher Wein und deutscher Sang”), men den officiella tyska nationalsången, som vi frågade om, börjar först med orden ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Hoffmann är säkert nöjd ändå.

Sju sånger och åtta bedrövelser

Denna bloggs administrator behöver vila och åker i morgon på semester tillsammans med sin contributor . Övriga i hushållet stannar hemma, men bloggen kommer att vara utan ledning i en vecka. Vad passar då bättre än att damma av snitsarens gamla frågesport kring nationalsånger, ”Sju sånger och åtta bedrövelser”. Snitsarens originaltext, som återges med smärre nödvändiga ändringar har kompletterats med färgade länkar. Svar på frågorna eller andra kommentarer är välkomna i därför avsett utrymme nedan.

¤

Sju sånger och åtta bedrövelser.

Återigen har snitsaren gått ner sig i den överflödiga kunskapens träsk. Denna gång handlar det om något så (i alla avseenden) onödigt som “nationalsånger”. Antingen ni kastar ni er över nedanstående frågor som kalvar på grönbete eller, tvärtom, tjurigt stannar kvar under er korkek, så har ni räckt snitsaren en hjälpande hand.

1. Sångtexten ”Stackars negerslav”, som lever sitt eget liv på internet, är en fri fonetisk svensk tolkning av den gamla sovjetiska nationalsången, sjungen av Röda Arméns kör. Den ryska texten skrevs i mitten av 40-talet under Stalins vakande ögon av Sergej Michalkov och armeniern El-Registan, men reviderades (avstaliniserades) senare till den version armékören sjunger och som officiellt gällde fram till Sovjetunionens sammanbrott. Musiken, bolsjevikernas gamla hymn, ursprungligen komponerad av Alexander Alexandrov och av de fåvitska kallad “hockeylåten”, togs åter till nåder år 2000 och blev Rysslands nuvarande nationalsång. För den nya text som krävdes anlitades märkligt nog samme Sergej Michalkov, nu 87 år gammal. Som rysk nationalhymn hade man dessförinnan i tio år använt den gamla ”Patriotskaja pesn'” (Den patriotiska sången) eller, som kompositören, Michail Glinka, själv kallade den, “Motif de Chant National”. Bakom musiken till denna vackra, snart bortglömda, hymn står alltså “den ryska klassiska musikens fader”, men vet ni vem som har skrivit texten?

2. Att “God Save the Queen”, eller som Sean Connery säger, “God Shave the Queen”, är Storbritanniens nationalsång vet de flesta. Den har (oftast naturligtvis i versionen med “King” i stället för “Queen”) varit i något slags bruk sen 1745, men den som söker dess källor längre tillbaka skall snart förlora sig i torrfåror och billabonger. Populär tycks den i varje fall ha varit genom åren. Haydn, Beethoven och säkerligen många andra tonsättare har lånat melodin i sina verk. I Sverige användes den som kungssång fram till 1893 och i Norge sjunger man fortfarande “Gud sign vår konge god”. Som mer eller mindre officiell nationalhymn har musiken brukats i Tyskland (”Heil Dir im Siegerkranz”) och i Ryssland (”Molitva russkich” (”Ryssarnas bön”) med texten “Bozje Tsarja chrani” (”Gud bevare Tsaren”)) och i Schweiz sjöng man “Rufst du mein Vaterland” till denna slagdänga ända fram till 1961. Men vet ni vilken europeisk stat som fortfarande, vad gäller musiken, har samma nationalsång som Storbritannien?

3. Som ni vet delar även Estland och Finland nationalsångsmelodi. Den skrevs 1843 av Fredrik Pacius. I Estland har man ännu förgäves letat efter något bättre eget och i Finland, där “Maamme” (”Vårt land”) för övrigt aldrig fastställts som officiell nationalsång, har man diskuterat ett byte till (det sångbara partiet ur) ”Finlandia” av Jean Sibelius, vilket dock inte fallit finnarna på läppen. “Det som dög åt Paavo Nurmi, det duger åt oss”, har man fräst. Däremot lär samma underbart vackra musik ur “Finlandia” ha använts som ett slags nationalhymn i ett helt annat land. Det handlar om ett land som önskat men aldrig fått sin självständighet. Vilket?

4. Medan vår “gamla, fria, fjällhöga nord” i andra versen påstås “trona på minnen från fornstora dar”, då dess namn (”Kebnekajse”?) “flög över jorden”, annat egendomligt att förtiga, så lyder den sällan sjungna andra versen i “Vårt Land”:

Vårt land är fattigt, skall så bli
för den som guld begär,
en främling far oss stolt förbi;
men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.

Dessa föredömligt anspråkslösa rader räcker för att ge Runeberg en självklar nominering till priset för bästa nationalsångstext. I den nionde versen tar han ut (eller håller in) svängarna än mer. Hör bara:

Och fördes vi att bo i glans
bland guldmoln i det blå,
och blev vårt liv en stjärnedans,
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå
vår längtan skulle stå.

Runeberg dog 1877 och hann inte bli påtänkt för något nobelpris. Däremot tycks åtminstone tre andra länders nationalsånger begåvats med texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vilka tre länder kan det röra sig om?

5. När någon ber oss sjunga “Längtan till landet” av Herman Sätherberg och Otto Lindblad, ser vi ut som fiollådor i ansiktet, men säger man “Vintern ra”, så skiner vi upp och klämmer i med en eller ett par verser (Det finns sex). Även nationalsånger brukar vi känna igen på de inledande orden: “Du gamla, du fria”, “Allons enfants”, “Fratelli d’Italia”, “Jeszcze Polska nie zginela”, för att bara inte tala om den klämmiga grönländska “Nunarput, utoqqarsuanngoravit niaqqut ulissimavoqq qiinik” (”Vårt land, som blivit så gammalt att huvudet täckts av vitt hår”). Men vet ni hur de första orden lyder i den nationalsång som officiellt antogs i det återförenade Tyskland den 19 augusti 1991?

6. Nederländernas nationalsång, ”Wilhelmus van Nassouwe”, bör vara en av världens äldsta. Möjligen skrevs den redan på 1500-talet till Wilhelm av Oranien (varav namnet) och eventuellt av Filips van Marnix van Sint-Aldegonde. Musiken ska även vara känd som hugenottmelodi i Frankrike kring denna tid. När snitsaren spelade upp den stiliga låten för sin sköterska, spred sig ett leende över hennes ansikte och hennes vackra ögon fuktades. Hon igenkände melodin från sitt barndomshem, där den funnits på en grammofonskiva med gamla skillingtryck, sjungna av Sven-Bertil Taube. Är det någon som vet något mer om detta?

7. Folk brukar sällan förbli oberörda när nationalsången spelas för dem. Många skrynklar ihop ansiktet och biter sig i underläppen, andra gråter öppet. Ytterligare andra rör tafatt på munnen och låtsas sjunga. En del, i synnerhet amerikaner, lägger sin högra hand på hjärtat, medan andra sådana höjer sin dito, svartbehandskad och knuten. Några lättar på trycket genom att vinka till publiken. Zlatan Ibrahimovic blåser bubbelgum. Men vid EM i Göteborg 2005 uppträdde den italienske maratonlöparen Baldini på ett oväntat sätt när ”Fratelli d’Italia” spelades. Flydde han hals över huvud när en geting började surra kring hans huvud? Hade han sin maskot, en liten kenyansk adoptivson, med sig på prispallen? Skojade han och lade guldmedaljen på huvudet som skydd mot det tilltagande regnet, eller vad gjorde han?

8. Tyckte ni att det var trevliga frågor?

Rättelse 08 08 04: EM i Göteborg, där Baldina segrade i maratonloppet, gick 2006.

Vid en väg på en sten

Via dessa sökord hamnar ideligen förhoppningsfulla googlare i snitsarens blogg. Kanske undrar de vem som skrivit den sång som börjar så. Kanske vill de veta var den gamla barnvisan står att finna. Kanske minns de bara de första raderna och söker fortsättningen av texten. Säkert är, att de inte önskar läsa snitsarens långa intervju med löparen efter dennes brutna Stockholm Marathon 2007, där barnvisan dyker upp i löparens huvud vid minnet av passagen av den sten vid Kaknäs efter drygt fyra kilometers löpning, där hans påhejerska suttit året innan.

För att framtida googlare ska lämna snitsarens blogg mer tillfredsställda och med större lust att återvända, meddelar jag (Asgam) hela vistexten nedan. Den har enligt uppgift skrivits av Anna Maria Roos, mest känd för läseböckerna ”Sörgården” och ”I Önnemo”, medan den store Oskar Lindberg totat ihop musiken. Visan, som heter ”Lyckans land”, står bland annat att finna i sånghäftet ”Nu ska vi sjunga”. Observera det allt annat än banala ordvalet ”ögon grå” i den första och sista versen.

                         ¤

LYCKANS LAND

Vid en väg på en sten

satt en liten flicka,

bara fötter, bara ben,

mager som en sticka.

Men hon var så glad ändå,

log med skälmska ögon grå.

Vid en väg på en sten

satt en liten flicka.

.

Kom en liten gosse där,

stannade förlägen:

”Uppå vandring stadd jag är.

Kan du visa vägen?

Jag skall hän till lyckans land,

till dess fjärran fagra strand.”

Kom en liten gosse där,

stannade förlägen.

.

Och den lilla flickan log,

hennes ögon blänkte:

”Vägen dit, den vet jag nog:

just där sol sig sänkte,

där går gyllne strålars spång.

Över den skall gå din gång.”

Och den lilla flickan log.

Hennes ögon blänkte.

.

”Går du spången, skall du snart

hinna månens skära,

där det skimrar underbart,

då är målet nära.

Ty på närmsta stjärnan just

ligger lyckans fagra kust,

där det skimrar underbart,

då är målet nära.”

.

Inte vet jag det, om se’n

gossen hittat vägen.

Kanske står han kvar där än,

tittande förlägen,

tittande förundrad på

ögon, skrattande och grå.

Inte vet jag det, om se’n

gossen hittat vägen.