Category Archives: Konstnären

Förberedelse

 

image

 

”Förberedelse” är titeln på en diktsamling som utkom på Bonniers förlag 1943. I den sedermera berömde upphovsmannens verkförteckning saknas emellertid denna debut, som poeten själv i efterhand avfärdat med omdömet ”efterklangs efterklang”. Medan de flesta skulle förbli stolta över det temporära erkännandet, har han uppenbarligen i ljuset av poetisk nyorientering och större framgångar funnit sitt ungdomsverk pinsamt omoget och osjälvständigt, och troligen är det just dess ursprungliga upphöjelse som bekymrat honom. Den anspråkslösa titeln till trots har han en gång tyckt att diktsamlingen var bra, och tanken att någon ska tro att han även senare stått vid sitt omdöme, har stört hans konstnärliga fåfänga.

Skam över detta slags synder hör annars mer hemma i ungdomen, där smaken förändras fort och benägenheten att skämmas möjligtvis är större. I snitsarens inlägg ”Att spara sitt liv” berättas hur hans försök att föra dagboksanteckningar aldrig hann bli mer än några veckor gamla innan de revs ut, och av hans första målningar hamnade flertalet snart i en pärm märkt ”Makulatur”, för att senare verkligen makuleras i enlighet med den renhetssträvan som beskrivs i inlägget ”Nollvisionen”.

Samma öde hade även målningen ovan rönt, om inte en äldre släkting hade fått syn på och önskat den som födelsedagspresent av den unge och lättsmickrade konstnären, som ännu saknade förstånd att vakta sitt verk. Som synes har han målat av en välkänd Renoirmålning, men det lilla formatet i kombination med oskolad teknik och primitivt färgseende har givit denna ”efterklang” en lättköpt romantisk ton som han senare har haft svårt att fördra, och även om tavlan är dekorativ och alltid har prytt sin plats i den framlidna ägarinnans sommarstuga, har den länge varit en källa till obehag för konstnären som vårdat sitt ömtåliga rykte. Till skillnad från poeten ovan har han saknat ett erkännande som kunnat dölja och förlåta hans ungdomssynd, och medan hans senare verk har förblivit okända, har detta tidiga, gulliga alster kunnat ses av många som i hans fantasi bibringats en alltför torftig bild av honom som konstnär. Vid något tillfälle lär han ha raderat årtalet i dedikationen på tavlans baksida för att inte skylta med sin relativt mogna ålder i sammanhanget, ty när han målade, ramade in och gav bort alstret, det vill säga när han uppenbarligen själv ännu uppskattade det, var han tjugotvå år gammal och ingen nybörjare.

Som åldrad bloggskribent med perspektiv på livet och en ambition att vara ärlig är jag mer fördragsam med mina ungdomssynder och jag ser det förljugna i den yngre konstnärens omsorg om sitt rykte. Den osjälvständiga lilla målningen är naturligtvis inte i konstnärlig nivå med hans senare verk, men som förberedelse för dessa har den haft sitt värde, liksom ett flertal andra, nu dessvärre förstörda miniatyrmålningar, där han använt samma förenklade teknik för att snabbt hitta rätt bland färgerna. Jag minns ännu hans ogrumlade upptäckarglädje, och som erfaren konstnär med en desillusionerad syn på måleriets möjligheter törs jag se tavlan som ett vittnesbörd om och ett uttryck för den kanske lyckligaste tiden i hans och mitt målarliv.

Och när jag i dagarna erfar att den ovan omtalade, icke erkända debutsamlingen ”Förberedelse” kommer att ingå i en ny utgåva av författarens samlade dikter, kan även jag med gott samvete upplåta ett katalognummer i min verkförteckning åt den tidigare ratade målningen, varvid den lämpligen får titeln ”Förberedelse”.

Annonser

Gammal

 

image

 

Bilden ovan visar troligen fjället Tväråklumpen i Jämtland sett från Storsnasens sydöstra sluttning. Enligt konstnären målades akvarellen en solig eftermiddag i augusti 1993, men då han inte bemästrade mediets nyckfullhet, blev målningen efter många ändringar alltmer urtvättad och smutsig för att till slut möjligen ge en bild av samma fjäll i regn och dimma, en väderlek som annars rådde de flesta dagar under den fjällvandring han gjorde från Enafors till Enafors tillsammans med sin son. Några fler konstnärliga försök att dokumentera denna tur gjorde han inte, och i efterhand har han förvånats över den ambitiösa prioriteringen av målardon i utrustningen. När han tjugoett år senare ämnar bege sig ut på ännu en fjällvandring, denna gång längre norrut och bland högre berg (men i sällskap med samme son) minimerar han sin packning och som stöd för minnet av sina synintryck nöjer han sig med en liten mobilkamera.

Sommar

 

Fiskartorpet 1974

Fiskartorpet 1974

 

13 620 000

Så mycket pengar i kronor räknat har nyligen betalats för Anders Zorns målning ”Reflexer”. I ett tidigare inlägg har snitsaren erkänt sin svaghet för detta verk, där konstnären ”visar att han i all sin skicklighet stundom även har en nyfiken och skarp blick”. Vidare skriver snitsaren att bilden har ”lockat till avmålning och inte lämnat sin sentida beundrare någon ro”, och att ”rester av misslyckade försök skvallrar om dennes svårigheter att hitta originalets reflexer”. När jag emellertid söker sådana alster i den kartong, där snitsaren förvarar hoprullade, övergivna dukar, hittar jag bara ett enda exempel, som visas nedan till vänster. Att studien har sparats i detta skick förvånar mig som känner den självkritiske snitsaren, men tydligen har han inte givit upp det misslyckade försöket för gott. Vad en intresserad köpare skulle vara villig att betala för denna fattiga släkting till Zorns dyrbara dam lär jag aldrig få veta, eftersom missfostret (vars gråbleka hy har krävt skönhetsbehandling i Photoshop och vars stora rödmosiga huvud tycks ha lossnat från halsen) bara inväntar slutgiltig dekapitering och styckning, men en eller ett par tusendels promille av priset på inspirationskällan vore hon säkert värd på en loppmarknad, och möjligen skulle det förskönande fotografiet kunna lura någon över internet. För det besläktade fantasifostret till höger kan man däremot kräva ett bättre pris i kraft av dess egenart och upphovsmannens konstnärliga självständighet.

Läs mer

Kvällsljud

 

109

 

I ett sista försök att chikanera den konstnär som beretts oproportionerligt stor plats på snitsarens blogg publicerades teckningen ovan utan rubrik i anslutning till den internationella kvinnodagen, men avsikten att framställa honom som en kvinnoförnedrande manschauvinist och locka fram fördömanden ur läsekretsen tycks ha kommit på skam, ty de kommentarer bilden fått har alla bortsett från konstnärens manliga blick för att i stället sakligt behandla kvinnans belägenhet och aktivitet som vattenbärare, och hennes nakenhet har betraktats praktiskt i ljuset härav. Enligt konstnärens verkförteckning har teckningen givits den i ett feministiskt perspektiv neutrala titeln ”Kvällsljud”, till vilket han har följande förklaring:           

”Det handlar om ljumma sensommarkvällar när ljud hörs långt, exempelvis från skramlande vattenhinkar och om en särskild stämning som i min minnestyngda föreställning hänger samman med sötvatten, gles tallskog, sandiga trätrappor, grönmålade vattenpumpar och bara fötter, rekvisita som jag har tagit hjälp av i mina försök att fånga min känsla, och då denna naturligtvis också rymt ett mått av sinnlighet, har mina bilder dekorerats med kvinnor som aningslöst utfört sina kvällsaktiviteter som på den lilla skissen nedan, det enda försök i färg som finns bevarat (dock utan att ha fått plats i verkförteckningen). Den kvällsstämning jag sökt sammanfatta tycks ha varit av samma slag som den Edvard Munch gestaltat i målningen ”Stemmen”, även om han har gjort sin lyssnerska till ett kännande subjekt i bilden, medan kvinnorna här har förblivit oskyldiga föremål för min blick. Vad gäller vattenbärerskan på teckningen ovan, har hon klätt av sig för att ge mig möjlighet att studera hennes anatomi, när hon går barfota på tallkottar med ett tungt ok över axlarna, en balansakt som i sitt uttryck förenar lätthet och tyngd. Studiens plats i min verkförteckning tyder på att jag tyckt mig hitta rätt, och liksom enligt tidigare teckningen ”Modellens tyngd” handlar om gravitation snarare än om min sadistiska läggning, säger naturligtvis inte heller nakenbilden här något om min kvinnosyn, som naturligtvis kan vara värd sin egen diskussion i något mer relevant sammanhang.”

  

Sötvatten 2

 

Utan rubrik

 

109 

Med anledning av den internationella kvinnodag som inföll i förrgår publiceras ovanstående teckning, som återfunnits i konstnärens verkförteckning, men vars tolkning tills vidare lämnas åt kreativa läsare.

 

September

prick

134

prick

I sin genomgång av månader som inspirerat hans konst och ibland givit namn åt hans verk, ska snitsaren till sist undersöka vad september har haft att erbjuda i form av konkreta eller symboliska motiv, varvid denna första höstmånad även får representera resten av den mörka årstiden, sådan den tett sig i konstnärens ögon, när han i sin ensamma ungdom sökt sig inomhus till offentliga lokaler, där ljuset från bleka lampor harmonierat med den behagligt dystra sinnesstämning, han önskat återuppleva såväl i verkligheten som i sina bilder även långt efter att hans liv blivit mindre ensamt.

Att de kvinnor som livar upp hans dystra inomhusmålningar alla är mörkhåriga, förklarar konstnären med att han egentligen ser dem i svartvitt och därför nöjt sig med varma och kalla nyanser av svartbrunt som tillräcklig kontrast till den färglösa omgivningen. Målningen här ovan har katalogiserats under den sakliga titeln ”Svart september 74,  nr 2”, men kunde lika gärna ha fått heta ”Finska”, då den minner om konstnärens begynnande intresse för detta språk vid denna tid, och även om han inte kan erinra sig någon konkret mörkhårig inspirationskälla med sagda modersmål och motivet är hämtat helt ur fantasin, tycker han att den anonyma detaljen liksom andra målade hår från denna månad förställer finskor.

prick

Nr 49

prick

Så kan också den dubbeltydiga titeln ”Kinesiska” på tuschteckningen ovan, som utförts i september 1975, förklaras av konstnärens samtidiga studier i kinesiska, medan övriga kvinnliga nationaliteter i hans verkförteckning syftar på de olika förlagor han ursprungligen använt i form av svartvita fotografier ur ett gammalt bildverk kallat ”Jordens kvinnor”, som av oklar anledning stått i hans bokhylla till glädje inte bara för en nyfiken yngling utan även för en blivande konstnär. Där har han exempelvis stött på den ”Flamländska” och den ”Kanadensiska” som givit upphov till målningarna nedan med samma namn. Att den förra också har katalogiserats under den i sammanhanget passande titeln ”September 71″ får motivera dess publicering i inlägget och ursäkta snitsarens eljest ovidkommande utvikning från rubrikens ämne.

prick

Nr 16 och 19

prick

Skissen nedan till vänster, målad i olja på papper har fått namnet ”Inomhus höst, nr 1”, troligtvis som en tänkt pendang till målningen ”Inomhus vår”, även kallad ”Modellmålning V nr 8 a”. Den sittande flickan lär ursprungligen komma från en teckningsskiss där konstnären låtit henne bli en skulptur på ett museum, vilket knappast gör hennes pose begripligare, och den erotiska självupptagenhet, som de flesta betraktare antagligen läser in i hennes gestik, lär också vara oavsiktlig. Troligen har konstnären bara velat ge henne en sammanhållen form utan alltför komplicerade detaljer och svårfångade rumsliga förhållanden, vilket likväl inte hindrat att hans enda försök att måla henne i större format på duk misslyckats.

Målningen nedan till höger har fått titeln ”Hösttermin 2002”, där årtalet anger verkets tillkomstår snarare än dess självbiografiska motiv, ty vid det laget hade konstnären sedan länge slutat studera. Den runda lampkupan, som sprider ett glåmigt ljus i den antydda korridoren, för tanken till konstnärens skoltid, medan figurerna i förgrunden torde ha hämtats ur i hans senare erfarenhet och fantasi. Att hårmodet i hans tidiga ungdom var ett annat än idag, bör han vara tacksam för, ty redan det fåtal distraktioner som då förekom av detta slag, och som han naturligtvis minns ännu idag, var tillräckliga för att hålla hans ögon och tankar sysselsatta under hela skoltiden.

Nr 74 ovh 188

När konstnären i ett tidigare inlägg fått den motiverade frågan, varför han målat så mycket kvinnohår, har han svarat att han ”saknat skäl att låta bli”, en poetisk förklaring som denna bloggs läsare knappast finner tillfredsställande, och även snitsaren har naturligtvis funderat över den svaghet som följt honom sedan tidig barndom, och som med tiden kommit att belasta hans konst för att slutligen bli dess enda drivkraft. Även om konstnärens egenterapeutiska ambition har varit lovvärd, tycks han ha insett att de bilder, som en konsekventare ärlighet skulle kräva, vore såväl alltför privata som alltför banala med tanke på hans rykte som konstnär och människa, varför han ändå till slut inte längre ”saknat skäl att låta bli”, och liksom konstvärlden har besparats hans enkelspårighet i bild, ska även de kvardröjande läsarna av denna blogg få slippa ytterligare skriverier i ämnet. Med denna försäkran är det snitsarens fåfänga förhoppning att hans halvkvädna bekännelser ändå ska ha haft något tänkvärt att erbjuda mellan orden.