Category Archives: Konst

Till exempel

 

För att illustrera de tankar jag hade i föregående inlägg visar jag här nedan utan ytterligare information två målningar av två olika konstnärer.

 

image

 

image

 

Annonser

Second hand 2

image1

Den målning med skånskt motiv, som min far gjort i sin tidiga ungdom, och som visats i föregående inlägg, har lockat till efterforskning. Konstnärens andre son, det vill säga min bror, har med ledning av fotografier funna på internet föreslagit att bilden föreställer kyrkan i Gladsax utanför Simrishamn, något som ytterligare styrkts av ett flygfoto där också övriga avbildade byggnader kunnat identifieras. Enligt tillgängliga släktpapper ska konstnärens farfar, det vill säga min farfars far, Nils Tuvesson (1830-1896) år 1861 ha köpt hemmanet nr 20 i Gladsax, där han sen bott till sin död och där min farfar Thure Nilsson, sedermera Neymark (1870-1933) växt upp för att senare i livet gissningsvis ha besökt byn i sällskap av sin son, vilket borde ha varit tillräckligt skäl för denne att dokumentera platsen konstnärligt.

När jag inspirerad härav letat vidare bland fotografier på internet, har jag till slut funnit vykortet här ovan, som inte bara gjort all diskussion kring motivet i min fars målning överflödig, utan också avslöjat konstverkets tillkomst. Tydligen har den unge målaren inte alls fångat miljön på plats i Gladsax utan suttit hemma i Malmö med en mer lätthanterlig, tvådimensionell förlaga, låt vara förknippad med minnen från trakten, i synnerhet för konstnärens far som troligen gått såväl i skolan som i kyrkan på bilden, och som i min livliga fantasi berömt, ramat in och hängt upp sonens målning på väggen, där den funnit en fristad undan den unge upphovsmannens självkritik, tills den långt senare vid boets delning åter kommit i dennes ägo och sparats som minne, väl dold för världen i en kartong, innan den återfunnits efter ett halvsekel och till slut uppmärksammats på denna blogg.

Den avslöjande överensstämmelsen mellan min fars målning och det upphittade vykortet har visserligen mer än väl tillfredsställt min önskan att finna sanningen, men i stället för att glädjas däråt har jag känt mig snopen och mindre angelägen att visa upp fyndet, som i ett slag förändrat min syn på målningen, inte bara som unik dokumentation av tid och plats utan även som självständigt konstverk, trots att detta varken har förändrats fysiskt eller visuellt utan fortfarande fångar ljuset i motivet likadant och borde förmedla samma närvarokänsla.

Att konstnärer tar hjälp av befintliga bilder för att skapa nya är inte ovanligt, och som framgått av ett flertal inlägg på denna blogg har inte heller snitsaren dragit sig för att använda de förlagor han behövt i form av egna och andras fotografier eller till och med kollegors verk, antingen inspirationen har varit uppenbar och redovisad som i Katalognummer 50, eller omöjlig att ana som i Katalognummer 7. Mindre vanligt är att måla landskap på detta sätt, och såvida konceptet inte valts med särskild avsikt, torde motiv från vykort ha extra låg konstnärlig status, troligen för att det förknippas med ängsligt och petigt avbildande, möjligen med Hitlers ungdomskonst som kuriöst exempel.

Men konstnärer sysslar inte med idrott eller cirkus och konst ska inte bedömas efter svårighetsgrad utan efter sitt eget uttryck, hur detta än har åstadkommits, och eftersom varje enskilt konstverk är fysiskt unikt, borde det kunna betraktas som sådant oavsett grad av originalitet och självständighet. Att någon varit först med sitt sätt att måla och blivit berömd för detta, betyder inte nödvändigtvis att efterföljare, epigoner eller ens rena plagiatörer har gjort sämre målningar i sig. Men upplevelsen av ett konstverk är alltid beroende av vad som är känt om det, och när det gäller min syn på den målning som har föranlett denna diskussion, är den naturligtvis i högsta grad färgad av min nära relation till konstnären. Som antytts i föregående inlägg dikteras mitt intresse för hans verk och dess historia möjligen av en undermedveten önskan att se honom som en potentiell kollega, och ytterst kanske en far att känna gemenskap med.

Yrkesval

Fars målning M-20

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.

Förberedelse

 

image

 

”Förberedelse” är titeln på en diktsamling som utkom på Bonniers förlag 1943. I den sedermera berömde upphovsmannens verkförteckning saknas emellertid denna debut, som poeten själv i efterhand avfärdat med omdömet ”efterklangs efterklang”. Medan de flesta skulle förbli stolta över det temporära erkännandet, har han uppenbarligen i ljuset av poetisk nyorientering och större framgångar funnit sitt ungdomsverk pinsamt omoget och osjälvständigt, och troligen är det just dess ursprungliga upphöjelse som bekymrat honom. Den anspråkslösa titeln till trots har han en gång tyckt att diktsamlingen var bra, och tanken att någon ska tro att han även senare stått vid sitt omdöme, har stört hans konstnärliga fåfänga.

Skam över detta slags synder hör annars mer hemma i ungdomen, där smaken förändras fort och benägenheten att skämmas möjligtvis är större. I snitsarens inlägg ”Att spara sitt liv” berättas hur hans försök att föra dagboksanteckningar aldrig hann bli mer än några veckor gamla innan de revs ut, och av hans första målningar hamnade flertalet snart i en pärm märkt ”Makulatur”, för att senare verkligen makuleras i enlighet med den renhetssträvan som beskrivs i inlägget ”Nollvisionen”.

Samma öde hade även målningen ovan rönt, om inte en äldre släkting hade fått syn på och önskat den som födelsedagspresent av den unge och lättsmickrade konstnären, som ännu saknade förstånd att vakta sitt verk. Som synes har han målat av en välkänd Renoirmålning, men det lilla formatet i kombination med oskolad teknik och primitivt färgseende har givit denna ”efterklang” en lättköpt romantisk ton som han senare har haft svårt att fördra, och även om tavlan är dekorativ och alltid har prytt sin plats i den framlidna ägarinnans sommarstuga, har den länge varit en källa till obehag för konstnären som vårdat sitt ömtåliga rykte. Till skillnad från poeten ovan har han saknat ett erkännande som kunnat dölja och förlåta hans ungdomssynd, och medan hans senare verk har förblivit okända, har detta tidiga, gulliga alster kunnat ses av många som i hans fantasi bibringats en alltför torftig bild av honom som konstnär. Vid något tillfälle lär han ha raderat årtalet i dedikationen på tavlans baksida för att inte skylta med sin relativt mogna ålder i sammanhanget, ty när han målade, ramade in och gav bort alstret, det vill säga när han uppenbarligen själv ännu uppskattade det, var han tjugotvå år gammal och ingen nybörjare.

Som åldrad bloggskribent med perspektiv på livet och en ambition att vara ärlig är jag mer fördragsam med mina ungdomssynder och jag ser det förljugna i den yngre konstnärens omsorg om sitt rykte. Den osjälvständiga lilla målningen är naturligtvis inte i konstnärlig nivå med hans senare verk, men som förberedelse för dessa har den haft sitt värde, liksom ett flertal andra, nu dessvärre förstörda miniatyrmålningar, där han använt samma förenklade teknik för att snabbt hitta rätt bland färgerna. Jag minns ännu hans ogrumlade upptäckarglädje, och som erfaren konstnär med en desillusionerad syn på måleriets möjligheter törs jag se tavlan som ett vittnesbörd om och ett uttryck för den kanske lyckligaste tiden i hans och mitt målarliv.

Och när jag i dagarna erfar att den ovan omtalade, icke erkända debutsamlingen ”Förberedelse” kommer att ingå i en ny utgåva av författarens samlade dikter, kan även jag med gott samvete upplåta ett katalognummer i min verkförteckning åt den tidigare ratade målningen, varvid den lämpligen får titeln ”Förberedelse”.

Gammal

 

image

 

Bilden ovan visar troligen fjället Tväråklumpen i Jämtland sett från Storsnasens sydöstra sluttning. Enligt konstnären målades akvarellen en solig eftermiddag i augusti 1993, men då han inte bemästrade mediets nyckfullhet, blev målningen efter många ändringar alltmer urtvättad och smutsig för att till slut möjligen ge en bild av samma fjäll i regn och dimma, en väderlek som annars rådde de flesta dagar under den fjällvandring han gjorde från Enafors till Enafors tillsammans med sin son. Några fler konstnärliga försök att dokumentera denna tur gjorde han inte, och i efterhand har han förvånats över den ambitiösa prioriteringen av målardon i utrustningen. När han tjugoett år senare ämnar bege sig ut på ännu en fjällvandring, denna gång längre norrut och bland högre berg (men i sällskap med samme son) minimerar han sin packning och som stöd för minnet av sina synintryck nöjer han sig med en liten mobilkamera.

Sommar

 

Fiskartorpet 1974

Fiskartorpet 1974

 

13 620 000

Så mycket pengar i kronor räknat har nyligen betalats för Anders Zorns målning ”Reflexer”. I ett tidigare inlägg har snitsaren erkänt sin svaghet för detta verk, där konstnären ”visar att han i all sin skicklighet stundom även har en nyfiken och skarp blick”. Vidare skriver snitsaren att bilden har ”lockat till avmålning och inte lämnat sin sentida beundrare någon ro”, och att ”rester av misslyckade försök skvallrar om dennes svårigheter att hitta originalets reflexer”. När jag emellertid söker sådana alster i den kartong, där snitsaren förvarar hoprullade, övergivna dukar, hittar jag bara ett enda exempel, som visas nedan till vänster. Att studien har sparats i detta skick förvånar mig som känner den självkritiske snitsaren, men tydligen har han inte givit upp det misslyckade försöket för gott. Vad en intresserad köpare skulle vara villig att betala för denna fattiga släkting till Zorns dyrbara dam lär jag aldrig få veta, eftersom missfostret (vars gråbleka hy har krävt skönhetsbehandling i Photoshop och vars stora rödmosiga huvud tycks ha lossnat från halsen) bara inväntar slutgiltig dekapitering och styckning, men en eller ett par tusendels promille av priset på inspirationskällan vore hon säkert värd på en loppmarknad, och möjligen skulle det förskönande fotografiet kunna lura någon över internet. För det besläktade fantasifostret till höger kan man däremot kräva ett bättre pris i kraft av dess egenart och upphovsmannens konstnärliga självständighet.

Läs mer