Kategoriarkiv: Konst

Second hand 2

image1

Den målning med skånskt motiv, som min far gjort i sin tidiga ungdom, och som visats i föregående inlägg, har lockat till efterforskning. Konstnärens andre son, det vill säga min bror, har med ledning av fotografier funna på internet föreslagit att bilden föreställer kyrkan i Gladsax utanför Simrishamn, något som ytterligare styrkts av ett flygfoto där också övriga avbildade byggnader kunnat identifieras. Enligt tillgängliga släktpapper ska konstnärens farfar, det vill säga min farfars far, Nils Tuvesson (1830-1896) år 1861 ha köpt hemmanet nr 20 i Gladsax, där han sen bott till sin död och där min farfar Thure Nilsson, sedermera Neymark (1870-1933) växt upp för att senare i livet gissningsvis ha besökt byn i sällskap av sin son, vilket borde ha varit tillräckligt skäl för denne att dokumentera platsen konstnärligt.

När jag inspirerad härav letat vidare bland fotografier på internet, har jag till slut funnit vykortet här ovan, som inte bara gjort all diskussion kring motivet i min fars målning överflödig, utan också avslöjat konstverkets tillkomst. Tydligen har den unge målaren inte alls fångat miljön på plats i Gladsax utan suttit hemma i Malmö med en mer lätthanterlig, tvådimensionell förlaga, låt vara förknippad med minnen från trakten, i synnerhet för konstnärens far som troligen gått såväl i skolan som i kyrkan på bilden, och som i min livliga fantasi berömt, ramat in och hängt upp sonens målning på väggen, där den funnit en fristad undan den unge upphovsmannens självkritik, tills den långt senare vid boets delning åter kommit i dennes ägo och sparats som minne, väl dold för världen i en kartong, innan den återfunnits efter ett halvsekel och till slut uppmärksammats på denna blogg.

Den avslöjande överensstämmelsen mellan min fars målning och det upphittade vykortet har visserligen mer än väl tillfredsställt min önskan att finna sanningen, men i stället för att glädjas däråt har jag känt mig snopen och mindre angelägen att visa upp fyndet, som i ett slag förändrat min syn på målningen, inte bara som unik dokumentation av tid och plats utan även som självständigt konstverk, trots att detta varken har förändrats fysiskt eller visuellt utan fortfarande fångar ljuset i motivet likadant och borde förmedla samma närvarokänsla.

Att konstnärer tar hjälp av befintliga bilder för att skapa nya är inte ovanligt, och som framgått av ett flertal inlägg på denna blogg har inte heller snitsaren dragit sig för att använda de förlagor han behövt i form av egna och andras fotografier eller till och med kollegors verk, antingen inspirationen har varit uppenbar och redovisad som i Katalognummer 50, eller omöjlig att ana som i Katalognummer 7. Mindre vanligt är att måla landskap på detta sätt, och såvida konceptet inte valts med särskild avsikt, torde motiv från vykort ha extra låg konstnärlig status, troligen för att det förknippas med ängsligt och petigt avbildande, möjligen med Hitlers ungdomskonst som kuriöst exempel.

Men konstnärer sysslar inte med idrott eller cirkus och konst ska inte bedömas efter svårighetsgrad utan efter sitt eget uttryck, hur detta än har åstadkommits, och eftersom varje enskilt konstverk är fysiskt unikt, borde det kunna betraktas som sådant oavsett grad av originalitet och självständighet. Att någon varit först med sitt sätt att måla och blivit berömd för detta, betyder inte nödvändigtvis att efterföljare, epigoner eller ens rena plagiatörer har gjort sämre målningar i sig. Men upplevelsen av ett konstverk är alltid beroende av vad som är känt om det, och när det gäller min syn på den målning som har föranlett denna diskussion, är den naturligtvis i högsta grad färgad av min nära relation till konstnären. Som antytts i föregående inlägg dikteras mitt intresse för hans verk och dess historia möjligen av en undermedveten önskan att se honom som en potentiell kollega, och ytterst kanske en far att känna gemenskap med.

Yrkesval

Fars målning M-20

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.

Förberedelse

 

image

 

”Förberedelse” är titeln på en diktsamling som utkom på Bonniers förlag 1943. I den sedermera berömde upphovsmannens verkförteckning saknas emellertid denna debut, som poeten själv i efterhand avfärdat med omdömet ”efterklangs efterklang”. Medan de flesta skulle förbli stolta över det temporära erkännandet, har han uppenbarligen i ljuset av poetisk nyorientering och större framgångar funnit sitt ungdomsverk pinsamt omoget och osjälvständigt, och troligen är det just dess ursprungliga upphöjelse som bekymrat honom. Den anspråkslösa titeln till trots har han en gång tyckt att diktsamlingen var bra, och tanken att någon ska tro att han även senare stått vid sitt omdöme, har stört hans konstnärliga fåfänga.

Skam över detta slags synder hör annars mer hemma i ungdomen, där smaken förändras fort och benägenheten att skämmas möjligtvis är större. I snitsarens inlägg ”Att spara sitt liv” berättas hur hans försök att föra dagboksanteckningar aldrig hann bli mer än några veckor gamla innan de revs ut, och av hans första målningar hamnade flertalet snart i en pärm märkt ”Makulatur”, för att senare verkligen makuleras i enlighet med den renhetssträvan som beskrivs i inlägget ”Nollvisionen”.

Samma öde hade även målningen ovan rönt, om inte en äldre släkting hade fått syn på och önskat den som födelsedagspresent av den unge och lättsmickrade konstnären, som ännu saknade förstånd att vakta sitt verk. Som synes har han målat av en välkänd Renoirmålning, men det lilla formatet i kombination med oskolad teknik och primitivt färgseende har givit denna ”efterklang” en lättköpt romantisk ton som han senare har haft svårt att fördra, och även om tavlan är dekorativ och alltid har prytt sin plats i den framlidna ägarinnans sommarstuga, har den länge varit en källa till obehag för konstnären som vårdat sitt ömtåliga rykte. Till skillnad från poeten ovan har han saknat ett erkännande som kunnat dölja och förlåta hans ungdomssynd, och medan hans senare verk har förblivit okända, har detta tidiga, gulliga alster kunnat ses av många som i hans fantasi bibringats en alltför torftig bild av honom som konstnär. Vid något tillfälle lär han ha raderat årtalet i dedikationen på tavlans baksida för att inte skylta med sin relativt mogna ålder i sammanhanget, ty när han målade, ramade in och gav bort alstret, det vill säga när han uppenbarligen själv ännu uppskattade det, var han tjugotvå år gammal och ingen nybörjare.

Som åldrad bloggskribent med perspektiv på livet och en ambition att vara ärlig är jag mer fördragsam med mina ungdomssynder och jag ser det förljugna i den yngre konstnärens omsorg om sitt rykte. Den osjälvständiga lilla målningen är naturligtvis inte i konstnärlig nivå med hans senare verk, men som förberedelse för dessa har den haft sitt värde, liksom ett flertal andra, nu dessvärre förstörda miniatyrmålningar, där han använt samma förenklade teknik för att snabbt hitta rätt bland färgerna. Jag minns ännu hans ogrumlade upptäckarglädje, och som erfaren konstnär med en desillusionerad syn på måleriets möjligheter törs jag se tavlan som ett vittnesbörd om och ett uttryck för den kanske lyckligaste tiden i hans och mitt målarliv.

Och när jag i dagarna erfar att den ovan omtalade, icke erkända debutsamlingen ”Förberedelse” kommer att ingå i en ny utgåva av författarens samlade dikter, kan även jag med gott samvete upplåta ett katalognummer i min verkförteckning åt den tidigare ratade målningen, varvid den lämpligen får titeln ”Förberedelse”.

Gammal

 

image

 

Bilden ovan visar troligen fjället Tväråklumpen i Jämtland sett från Storsnasens sydöstra sluttning. Enligt konstnären målades akvarellen en solig eftermiddag i augusti 1993, men då han inte bemästrade mediets nyckfullhet, blev målningen efter många ändringar alltmer urtvättad och smutsig för att till slut möjligen ge en bild av samma fjäll i regn och dimma, en väderlek som annars rådde de flesta dagar under den fjällvandring han gjorde från Enafors till Enafors tillsammans med sin son. Några fler konstnärliga försök att dokumentera denna tur gjorde han inte, och i efterhand har han förvånats över den ambitiösa prioriteringen av målardon i utrustningen. När han tjugoett år senare ämnar bege sig ut på ännu en fjällvandring, denna gång längre norrut och bland högre berg (men i sällskap med samme son) minimerar han sin packning och som stöd för minnet av sina synintryck nöjer han sig med en liten mobilkamera.

Sommar

 

Fiskartorpet 1974

Fiskartorpet 1974

 

13 620 000

Så mycket pengar i kronor räknat har nyligen betalats för Anders Zorns målning ”Reflexer”. I ett tidigare inlägg har snitsaren erkänt sin svaghet för detta verk, där konstnären ”visar att han i all sin skicklighet stundom även har en nyfiken och skarp blick”. Vidare skriver snitsaren att bilden har ”lockat till avmålning och inte lämnat sin sentida beundrare någon ro”, och att ”rester av misslyckade försök skvallrar om dennes svårigheter att hitta originalets reflexer”. När jag emellertid söker sådana alster i den kartong, där snitsaren förvarar hoprullade, övergivna dukar, hittar jag bara ett enda exempel, som visas nedan till vänster. Att studien har sparats i detta skick förvånar mig som känner den självkritiske snitsaren, men tydligen har han inte givit upp det misslyckade försöket för gott. Vad en intresserad köpare skulle vara villig att betala för denna fattiga släkting till Zorns dyrbara dam lär jag aldrig få veta, eftersom missfostret (vars gråbleka hy har krävt skönhetsbehandling i Photoshop och vars stora rödmosiga huvud tycks ha lossnat från halsen) bara inväntar slutgiltig dekapitering och styckning, men en eller ett par tusendels promille av priset på inspirationskällan vore hon säkert värd på en loppmarknad, och möjligen skulle det förskönande fotografiet kunna lura någon över internet. För det besläktade fantasifostret till höger kan man däremot kräva ett bättre pris i kraft av dess egenart och upphovsmannens konstnärliga självständighet.

Läs mer

Kvällsljud

 

109

 

I ett sista försök att chikanera den konstnär som beretts oproportionerligt stor plats på snitsarens blogg publicerades teckningen ovan utan rubrik i anslutning till den internationella kvinnodagen, men avsikten att framställa honom som en kvinnoförnedrande manschauvinist och locka fram fördömanden ur läsekretsen tycks ha kommit på skam, ty de kommentarer bilden fått har alla bortsett från konstnärens manliga blick för att i stället sakligt behandla kvinnans belägenhet och aktivitet som vattenbärare, och hennes nakenhet har betraktats praktiskt i ljuset härav. Enligt konstnärens verkförteckning har teckningen givits den i ett feministiskt perspektiv neutrala titeln ”Kvällsljud”, till vilket han har följande förklaring:           

”Det handlar om ljumma sensommarkvällar när ljud hörs långt, exempelvis från skramlande vattenhinkar och om en särskild stämning som i min minnestyngda föreställning hänger samman med sötvatten, gles tallskog, sandiga trätrappor, grönmålade vattenpumpar och bara fötter, rekvisita som jag har tagit hjälp av i mina försök att fånga min känsla, och då denna naturligtvis också rymt ett mått av sinnlighet, har mina bilder dekorerats med kvinnor som aningslöst utfört sina kvällsaktiviteter som på den lilla skissen nedan, det enda försök i färg som finns bevarat (dock utan att ha fått plats i verkförteckningen). Den kvällsstämning jag sökt sammanfatta tycks ha varit av samma slag som den Edvard Munch gestaltat i målningen ”Stemmen”, även om han har gjort sin lyssnerska till ett kännande subjekt i bilden, medan kvinnorna här har förblivit oskyldiga föremål för min blick. Vad gäller vattenbärerskan på teckningen ovan, har hon klätt av sig för att ge mig möjlighet att studera hennes anatomi, när hon går barfota på tallkottar med ett tungt ok över axlarna, en balansakt som i sitt uttryck förenar lätthet och tyngd. Studiens plats i min verkförteckning tyder på att jag tyckt mig hitta rätt, och liksom enligt tidigare teckningen ”Modellens tyngd” handlar om gravitation snarare än om min sadistiska läggning, säger naturligtvis inte heller nakenbilden här något om min kvinnosyn, som naturligtvis kan vara värd sin egen diskussion i något mer relevant sammanhang.”

  

Sötvatten 2

 

Utan rubrik

 

109 

Med anledning av den internationella kvinnodag som inföll i förrgår publiceras ovanstående teckning, som återfunnits i konstnärens verkförteckning, men vars tolkning tills vidare lämnas åt kreativa läsare.

 

September

prick

134

prick

I sin genomgång av månader som inspirerat hans konst och ibland givit namn åt hans verk, ska snitsaren till sist undersöka vad september har haft att erbjuda i form av konkreta eller symboliska motiv, varvid denna första höstmånad även får representera resten av den mörka årstiden, sådan den tett sig i konstnärens ögon, när han i sin ensamma ungdom sökt sig inomhus till offentliga lokaler, där ljuset från bleka lampor harmonierat med den behagligt dystra sinnesstämning, han önskat återuppleva såväl i verkligheten som i sina bilder även långt efter att hans liv blivit mindre ensamt.

Att de kvinnor som livar upp hans dystra inomhusmålningar alla är mörkhåriga, förklarar konstnären med att han egentligen ser dem i svartvitt och därför nöjt sig med varma och kalla nyanser av svartbrunt som tillräcklig kontrast till den färglösa omgivningen. Målningen här ovan har katalogiserats under den sakliga titeln ”Svart september 74,  nr 2”, men kunde lika gärna ha fått heta ”Finska”, då den minner om konstnärens begynnande intresse för detta språk vid denna tid, och även om han inte kan erinra sig någon konkret mörkhårig inspirationskälla med sagda modersmål och motivet är hämtat helt ur fantasin, tycker han att den anonyma detaljen liksom andra målade hår från denna månad förställer finskor.

prick

Nr 49

prick

Så kan också den dubbeltydiga titeln ”Kinesiska” på tuschteckningen ovan, som utförts i september 1975, förklaras av konstnärens samtidiga studier i kinesiska, medan övriga kvinnliga nationaliteter i hans verkförteckning syftar på de olika förlagor han ursprungligen använt i form av svartvita fotografier ur ett gammalt bildverk kallat ”Jordens kvinnor”, som av oklar anledning stått i hans bokhylla till glädje inte bara för en nyfiken yngling utan även för en blivande konstnär. Där har han exempelvis stött på den ”Flamländska” och den ”Kanadensiska” som givit upphov till målningarna nedan med samma namn. Att den förra också har katalogiserats under den i sammanhanget passande titeln ”September 71″ får motivera dess publicering i inlägget och ursäkta snitsarens eljest ovidkommande utvikning från rubrikens ämne.

prick

Nr 16 och 19

prick

Skissen nedan till vänster, målad i olja på papper har fått namnet ”Inomhus höst, nr 1”, troligtvis som en tänkt pendang till målningen ”Inomhus vår”, även kallad ”Modellmålning V nr 8 a”. Den sittande flickan lär ursprungligen komma från en teckningsskiss där konstnären låtit henne bli en skulptur på ett museum, vilket knappast gör hennes pose begripligare, och den erotiska självupptagenhet, som de flesta betraktare antagligen läser in i hennes gestik, lär också vara oavsiktlig. Troligen har konstnären bara velat ge henne en sammanhållen form utan alltför komplicerade detaljer och svårfångade rumsliga förhållanden, vilket likväl inte hindrat att hans enda försök att måla henne i större format på duk misslyckats.

Målningen nedan till höger har fått titeln ”Hösttermin 2002”, där årtalet anger verkets tillkomstår snarare än dess självbiografiska motiv, ty vid det laget hade konstnären sedan länge slutat studera. Den runda lampkupan, som sprider ett glåmigt ljus i den antydda korridoren, för tanken till konstnärens skoltid, medan figurerna i förgrunden torde ha hämtats ur i hans senare erfarenhet och fantasi. Att hårmodet i hans tidiga ungdom var ett annat än idag, bör han vara tacksam för, ty redan det fåtal distraktioner som då förekom av detta slag, och som han naturligtvis minns ännu idag, var tillräckliga för att hålla hans ögon och tankar sysselsatta under hela skoltiden.

Nr 74 ovh 188

När konstnären i ett tidigare inlägg fått den motiverade frågan, varför han målat så mycket kvinnohår, har han svarat att han ”saknat skäl att låta bli”, en poetisk förklaring som denna bloggs läsare knappast finner tillfredsställande, och även snitsaren har naturligtvis funderat över den svaghet som följt honom sedan tidig barndom, och som med tiden kommit att belasta hans konst för att slutligen bli dess enda drivkraft. Även om konstnärens egenterapeutiska ambition har varit lovvärd, tycks han ha insett att de bilder, som en konsekventare ärlighet skulle kräva, vore såväl alltför privata som alltför banala med tanke på hans rykte som konstnär och människa, varför han ändå till slut inte längre ”saknat skäl att låta bli”, och liksom konstvärlden har besparats hans enkelspårighet i bild, ska även de kvardröjande läsarna av denna blogg få slippa ytterligare skriverier i ämnet. Med denna försäkran är det snitsarens fåfänga förhoppning att hans halvkvädna bekännelser ändå ska ha haft något tänkvärt att erbjuda mellan orden.

Xepet re

116-m15l3

I brist på bättre har konstnärer i alla tider haft sig själva att tillgå som modeller. Några har utnyttjat denna möjlighet flitigare än andra eller visat det begränsade motivets rikedom på annat sätt. Rembrandts självporträtt är naturligtvis värda att betrakta såväl på respektfullt avstånd som närgånget i detalj (som i studien här nedan) och jag vill påstå att exempelvis Edvard Munch haft lika mycket att berätta när han avbildat sig själv som när han målat sina mer kända, dramatiska bilder. Av moderna självporträttörer, som hittat in i mitt medvetande och dröjt kvar i mitt selektiva minne, kan nämnas Marianne Lindberg De Geer, som likt snitsaren låtit sitt ansikte iklädas många roller, och Carin Ellberg, som under en tid konsekvent målat sitt dito varje morgon, en i mitt tycke sympatisk idé, inte som samlat konstprojekt utan som ursäkt för lata eller oinspirerade konstnärer att över huvud taget göra något, inte minst för den konstnär som länge granskats på denna blogg och som inte heller ska slippa undan i detta inlägg.

prick

     17-m30l3

prick

Förutom näsan här ovan, som tydligen målats efter Rembrandts självporträtt på Nationalmuseum, har konstnären studerat även andra delar av andra avbildade anleten, men han har inte heller varit främmande för att syna sitt eget med hjälp av pensel och palett. Av sådana detaljstudier av den egna spegelbilden hittar vi i hans verkförteckning bara den målning ”I närbild” som ses överst i detta inlägg, och av hans försök till mer traditionellt komponerade självporträtt tycks bara tre målningar och två grafiska bilder ha funnit nåd. Från vänster här nedan visas ”Röd hatt”, ”Rysk skjorta nr 2”, ”Med höstlöv” och ”Med skrivtecken”, medan bild saknas av målningen ”Rysk skjorta nr 1”, då denna inte hunnit fotograferas innan den försvunnit ur konstnärens ägo.

(Tillägg 2019. Den saknade bilden har senare återfunnits och kan ses i hans verkförteckning).

prick

Fyra självporträtt

prick

I en vid eller trivial mening kan all konst sägas vara självbiografisk, men denna konstnär torde mer än de flesta kollegor ha förorenat sina bilder med sin egen person, även om det sällan handlat om direkta avbildningar (som ovan) eller om återgivningar av verkliga situationer där han uppträtt. På teckningen nedan till vänster, hämtad ur en serie sådana där konstnären har givit sin modell eget liv, är den magre målaren (ehuru skallig) lik honom själv och framställd i hans egen riktiga ålder, men då den egentliga modellen varit frånvarande i femton år när teckningen gjordes, kan bilden bara tolkas som en livlig fantasi och möjligen ett önsketänkande. Som ett förtäckt sådant torde även bilden till höger kunna ses, även om den vuxne konstnären inte själv önskat vara i den avbildade pojkens ställe, och inte heller kunnat minnas att han drömt om, än mindre upplevt något sådant äventyr i sin barndom, vilket naturligtvis inte hindrar att bilden förutom om sommarhetta och grunt vatten kan handla om såväl gamla som nya känslor av erotiskt slag. I den än mer anakronistiska teckningen därunder förklaras den speciella miljön och den vinterklädde pojkens närvaro i ett tidigare blogginlägg, medan den halvt avklädda kvinnans interaktion med honom, bör tolkas som en senare pubertal fantasi, allt slutgiltigt filtrerat genom konstnärens medelålders sinne.

prick

Nr 66 och 156

Nr 161

prick

Vår konstnär har naturligtvis som de flesta barn både burits och ammats, men honom veterligt aldrig av vårdnadshavare liknande dem på de små målningarna här nedan, och då motiven till yttermera visso lär ha hämtats ur fotoalbum från en senare generation, kan man undra vad de gör i detta inlägg om självporträtt, men även om sambanden kan förefalla långsökta, tycks konstnären antyda sin närvaro också i dessa skenbart konventionella verk. Det utstående örat och den stort gapande munnen på den vänstra målningen, kallad ”Apunge”, är tillräckligt karaktäristiska detaljer för att binda upphovsmannen till bildens motiv, och den perspektivförskjutande participformen i titeln på det insmickrande konstverket till höger, ”Ammad i fönster, nr 1”, antyder om inte direkt identifikation så i alla fall någon form av inlevelse.

 Nr 174 och 173

prick

.

 

Tre porträtt

”Tre porträtt” lär vara titeln på litterära alster av såväl Ivan Turgenev som Klas Östergren, vilket gissningsvis inspirerat snitsaren om inte till innehållet i detta blogginlägg så dock till dess rubrik, ty medan exmpelvis Vilhelm Hammershøi har lyckats samla fem porträtt i en och samma målning, hittar vi i snitsarens hela verkförteckning bara tre alster, där han har avbildat andra levande personers ansilkten med dessa direkt inför ögonen, det vill säga där han utfört något som påminner om porträtt.

prick

Nr 115 och 113

prick

På den vänstra teckningen ovan har snitsaren fångat sin bror sommaren 1972 och på den högra sin sambo när hon sitter och stickar 1988. Naturligtvis har han ritat av såväl dessa båda som övriga familjemedlemmar även vid andra tillfällen, men av sådana improviserade snabbskisser tycks bara de här två ha fått plats i hans verkförteckning. Några målade släktporträtt finner vi inte heller där, vilket han beklagar eftersom sådana konstverk vore intressantare för eftervärlden än alla hans studier av anonyma modeller ur fantasin. Målningen nedan är utförd i olja på papper och föreställer en konstnärinna från Göteborg, som sommaren 1973 gästade avlägsna släktingar till snitsaren i deras sommarhus i Vejbystrand, men som i övrigt var honom helt obekant. Samman med frun i huset ägnade hon sig där åt att måla porträtt av villiga modeller, därbland snitsaren, vilket var det primära skälet till hans närvaro. Då hans konstnärliga ambitioner blivit kända, erbjöds han därefter att delta i det gemensamma skapandet, men istället för att då porträttera husets yngste son som hade övertalats att sitta modell, vände han staffliet mot sagda konstnärinna, där hon satt och målande vid fönstret med sin bleka hy skiftande i återkastade färger från rummet och med sitt rödblonda hår lysande i motljuset, ett motiv som han haft god tid att studera när han själv suttit modell. Porträttet ansågs likt men väckte viss undran vad gällde målningssättet, medan konstnären själv såg just detta som ett steg framåt, men vari det möjligen tillfälliga framsteget bestått har han svårare att se idag, även om målningen helt visst är föredömligt slarvigt och oestetiskt utförd.

 prick

    image

prick

Augusti

prick

   15

prick

I min konstnärliga månadskavalkad har turen nu kommit till augusti, en månad som i min verkförteckning tycks förknippad med svarta nätter, där mittbenade kvinnor står framåtböjda till glädje åtminstone för konstnären, antingen de ger honom en mörk blick eller har försjunkit i sig själva. På vad sätt motivet också handlar om fullmånen i augusti, som konstnären hävdar, är oklart eftersom det kvinnoansikte, som han tidigare sett i sagda himlakropp och tecknat av, tvärtom lutar huvudet vällustigt drömmande bakåt, ungefär som Munchs ”Madonna”.
Målningen ovan, kallad ”Augusti 71 (Källan)”, utgår från ett fotografi där en ung kvinna dricker vatten ur en källa i den ryska byn Abramtsevo sommaren 1971, dock inte i augusti (när målningen utfördes) utan i mitten av juli. Konstnären säger att verket minner om en kort period av intensivt arbete, troligen inspirerat av ett gryende hopp om att vinna sagda mittbenade modells hjärta, och utan att bli alltför privat vågar han tillägga att hon femton år senare klippte håret i den lugg som hon behållit sedan dess, och som syns på ett av konstnärens få porträtt av henne, kallat ”Stickning”.
Till de båda konstverken här nedan, ”Augustinatt” och ”Augustinatt 2”, målade 1988 respektive 2000, lär konstnären ha använt en svartvit reklambild för tvål som förlaga, varifrån bilderna tillåtits utvecklas efter egna förutsättningar. Den i dubbel bemärkelse iögonenfallande vita ringen på den vänstra målningen är att jämföra med de fyrkantiga pappbitar som annars har fått ursäkta konstnärens tillkortakommanden. Om jag minns rätt har han helt enkelt klippt ut det centrala partiet av kvinnans ansikte för att sedan åter klistra in dukbiten något beskuren och roterad, varigenom det framträdande, vita mellanrummet kommit att dölja brister som varken han eller någon annan skulle bry sig om idag, samtidigt som denna förfrämligande detalj ger intryck av en medveten tanke hos konstnären att tillföra konstverket någon intellektuell dimension, medan han i själva verket har funnit det tillräckligt att måla en kvinna som böjer sig framåt i augustinatten, antingen månen är full eller ej.
prick
Nr 78 och 176

December

 

Nr 7

 

November

prick

   Höstsol

 prick

I likhet med detta blogginlägg har tidigare även flera andra sådana rubricerats med namn på månader för att kunna illustreras av passande konstverk ur min produktion, och på samma sätt som inlägget ”Minnets kapriser 3” en gång lika gärna kunde ha hetat ”Juni”, borde det förgående, ”Zut alors!”, ha fått namnet ”Juli”, om jag bara avstått från att sola mig i glansen från den stora litteraturen. Här ovan övervägde jag ett slag också rubriken ”Höstsol” men jag insåg snart att den skulle leda läsaren fel såväl meteorologiskt som symboliskt. Oktobers klara sol mot djupt blåviolett himmel är något annat än de sista sneda strålarna i slutet av november, och i min erfarenhet påminner ordet ”Höstsol” närmast om namn på ålderdomshem. Josephsons målning här ovan med samma titel tycks också handla om livets slutskede, medan de känslor som ska redovisas i detta inlägg hör ungdomen till, ty om livets ändlighet och närheten till döden är självklara omständigheter att ta hänsyn till idag, kändes årens gång betydligt sorgligare när jag närmade mig de trettio utan att ha förverkligat mina konstnärliga föresatser, och jag minns hur den hjärtskärande novembersolen kunde påminna mig därom med plötslig uppriktighet. Även om jag som sextiosjuåring klarar mig utan käpp och går ut i alla slags novemberväder, kan jag likt gumman på bilden ta vara på middagssolens svagt värmande strålar utan att däri lägga någon symbolik kring livets hastiga flykt, men i yngre år såg jag uppenbarligen på dem med sorgsnare ögon.

prick

Nr 71 och 171prickprick

De båda målningarna ovan bär enligt min katalog titlarna ”Röd november 87” och ”Röd november 96”. Siffrorna anger naturligtvis verkens tillkomstår, men deras gemensamma namn i övrigt är betydligt svårare att förklara, då naturen utanför fönstret på bilderna ännu ser ut att stå sommargrön, och på vilket sätt konstnärens känsla av livets hastiga flykt eventuellt återspeglas, är också oklart. Den vänstra kvinnan, som han sökt måla redan femton år tidigare, kan möjligen tolkas självbiografiskt, där hon sitter innanför något som påminner om ett galler (men troligen bara är dåligt målade fönsterspröjsar) och betraktar konstnären som har kommit på sjukbesök eller hälsar på i andra avsikter. Kanske ser han i hennes allvarliga ögon sin egen sorgset självanklagande eller hjälpsökande blick. Huruvida samma kvinna återkommer avklädd på den högra bilden är svårt att säga eftersom hon döljer ansiktet bakom sitt långa hår, som den då femtioårige konstnären enligt känt mönster löst upp och släppt ned för att kunna intressera sig för motivet, om så bara i denna lilla (23 x 14 cm) målning på papper. Av den vänstra, betydligt större och för läsaren möjligen intressantare tavlan återstår idag bara en del av ansiktet, ty medan den äldre konstnären kan se konstverket bortom dess tekniska brister, som dessutom döljs av det välvilliga fotografiet, var den yngre kollegan tvungen att efter flera korrigeringar beskära bilden tills den hängde ihop som målning, även om den därigenom förlorade sitt värde i de flesta andra avseenden.

prick

Två novemberteckningar

prick

Ytterligare information om den sinnesstämning konstnären söker förmedla kan möjligen utläsas ur teckningar han gjort av olika kvinnor framför gallerfönster, alla nakna och halvt dolda av hängande hår men var och med eget kroppspråk, där någons är hämtat från Munchs målning ”Pubertet” och en annans för tanken till illamående eller avföringsproblem, medan teckningen nedan, katalogiserad under titeln ”November 90”, tycks föreställa en förtvivlad kvinna, även om hon med en banalare tolkning tar sig om huvudet för att solen från fönstret ska ges intressantare ytor att belysa inför konstnärens senare målningsförsök, av vilka inget fullbordats men åtminstone ett hunnit fotograferas innan det förstörts, och på denna bild har som synes lövverket utanför fönstret i alla fall fått höstfärger, även om solen fortfarande tycks stå väl högt för att vara i november.

prick

95 och ofullbordad

 prick

Zut alors!

När berättaren i Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt” på ett ställe talar om hur hans ungdoms naturupplevelser smittats av erotiska dagdrömmar och ofrivilligt fått en ny sinnlig laddning, känner jag (för ovanlighets skull under min läsning) igen mig en liten smula. Som konstnär har jag egentligen bara varit road av naturen som motiv, när den utöver en rent visuell upplevelse givit mig en känsla av något annat, och för att söka fånga detta, har jag tillgripit de medel mina ofrivilliga associationer tillhandahållit i form av sinnligt belastad rekvisita. De kvinnor och barn som därvid har förorenat mina landskap är inte uttryck för konkreta dagdrömmar, vilket jag i några fall måste vara tacksam för, utan har hamnat där genom tillfälligheter för att sedan stanna kvar i brist på konkurrens. Mars månads rödblonda trädklättrerskor dök som motiv upp i mitt huvud under en vårpromenad 1975, medan exempelvis de brunhåriga flickor i blå klänning, som sitter i gräset skugglösa junikvällar, har sitt ursprung i en målning jag såg i Moskva 1971. Ytterligare andra märkliga uppenbarelser i min konst tycks vara en följd av flera anakronistiskt samverkande associationer, inte sällan med små pojkar i svårförklarade roller. Åtskilliga är de landskap, årstider och väder som i mitt måleri fått ny uttolkning hämtad ur djupet av min själ, och ett flertal av dem har presenterats och förklarats med bilder på denna blogg, men av oklara skäl har jag hittills förbigått såväl de konstverk som visas här nedan som den yttre och inre verklighet de representerar. Som rubriken på detta inlägg är avsedd att antyda, handlar det om rödskimrande vatten och en däri återspeglad himmel, men inte som i Prousts fall om hösten, utan under juli månad när luftfuktigheten är hög och kvällshimlen färgas av den nedgående solen vars stora, platta, liksom av rosa papper urklippta skiva framträder svagt genom diset.

45 +64

Rubrikens franska utrop motiveras också av att detta väder en gång upplevts i Frankrike och därefter stannat kvar i mitt minne som ett slags första belägg för min känsla. Under den resa i Europa 1968, som tidigare har beskrivits flyktigt i inlägget ”Andorra”, hamnade jag och en kamrat vid något vattendrag söder om den sydfranska staden Montauban, troligen floden Tarn, där några badare dröjt kvar i den varma och fuktiga kvällen. Efter vad jag kunnat erinra mig befann vi oss väster om vattnet, varför minnet av en röd himmel som speglades däri kan vara en efterkonstruktion, liksom min föreställning kring de badande, även om några torde ha varit av honkön och i kraft av detta fångat min uppmärksamhet. Medan min kamrat föreföll mer likgiltig inför skådespelet och även skulle förbli ovetande om vad jag sett och känt, skrev jag i min dagbok som enda kommentar till en lång och händelserik dag orden ”M. flod”, vilket vittnar om upplevelsens betydelse, och måhända tänkte jag redan där och då, att jag borde uttrycka detta i måleri.

Det skulle dock dröja sex år innan jag tog mig an problemet med pensel och färg, och då bara i ett fåtal små skisser av en kvinna, som betraktad bakifrån byter om före eller efter sitt kvällsbad, och där mina eventuella förebilder ur verkligheten snarare hämtats från svenska badplatser än ur mitt bedrägliga franska minne. Varför kvinnan kläddes i röd badkappa är oklart, ty något minne av en sådan har jag inte, även om färgen så som den framträder mot bakgrunden borde ha varit skäl nog.

45+135

Den första målningen av detta slag, ”Juli 74”, som ses ovan till vänster, utfördes med oljefärg på papper i en semestertom lokal på Stockholms universitet där jag sökt skydd med mina målardon undan en av de talrika regnskurar jag minns från denna sommar. Vattenfärgsmålningen till höger, som tycks gjord senare samma år, saknar känd tillkomsthistoria, men gissningsvis har jag velat pröva ett riktigt akvarellpapper (något som efter vad jag minns aldrig använts annars), varvid jag helt enkelt i brist på bättre valt detta välkända och stimulerande motiv utan att tillföra det något nytt, förutom möjligen den överraskande titeln ”Nattbad”, som dock hittats på långt i efterhand när bilden upphöjts till konst och katalogiserats.

Samma bortvända kvinna skulle återkomma när jag sex år senare gjorde ett nytt försök att få grepp om min badbild, vars form och innehåll vid det laget tycks ha mognat i min målarhjärna, ty den duk jag spände upp i det rekordstora formatet 110 x 130 cm fylldes i ett svep under ett dygn utan många ändringar, och även om jag enligt välkänt mönster hakade upp mig på några fula, centrala penseldrag som senare doldes bakom en pappbit, var jag belåten med resultatet. Bron över floden i bakgrunden är möjligen en rest från min franska upplevelse, men annars torde målningen återspegla mina iakttagelser av svenskt badliv sedan dess, och med tanke på barnet i gulgrön badkappa döljer sig nog även minnen av bad långt dessförinnan.

65-l6

Förutom ett litet självporträtt, som jag i ett ungdomligt svagt ögonblick givit till en bekant för en symbolisk summa av nio kronor, är denna stora badmålning det enda konstverk jag lämnat ifrån mig mot betalning, och efter att det burits bort för tjugo år sen, får jag lita på att det återges någorlunda rätt av fotografiet här ovan. Enligt min katalog har verket fått titeln ”Kvällsbad i juli (Skriket)”, vilket naturligtvis för tanken till Munchs målning, även om det tysta skrik, som jag och mitt avbildade yngre alter ego utstöter, har mer släktskap med hänförelsen hos Prousts yngling när denne svänger sitt paraply och klämmer fram den berömda besvärjelsen. Möjligen kan man säga att jag i min målning gjort samma sak som Proust i sin text, det vill säga försökt fånga och uttrycka en undflyende känsla, och då jag efter detta kraftprov lämnade ämnet, tycks jag ha lyckats artikulera och därmed temporärt tysta det skrik som eljest på Prousts vis stode till buds. (Här anar jag läsarens tveksamhet men förlitar mig på hens vilja och förmåga att överse med mitt genomskinliga försök att knyta ihop detta privata blogginlägg med dess krystat litterära rubrik).

Teckningen här nedan är gjord ytterligare tio år senare, efter att jag sysslat med andra motiv utan att ägna det minnestyngda kvällsbadandet något konstnärligt intresse. Huruvida detta sena återfall var tänkt att förbereda en ny målning med en tydlig, nedgående sol över ett öppnare vatten och ett utökat badsällskap som klär om mer ogenerat, minns jag inte, men bilden rymmer förvisso möjligheter. Annars förundras jag över hur jämförelsevis få försök jag har gjort i detta ämne, men också över hur mycket dessa i all sin enkelspårighet har att berätta om den åldrande konstnärens utveckling. Med åren får han en allt mer desillusionerad syn på motivet, i det han efter hand erkänner de banala känslor som tidigare har dolt sig under en oskuldsfullt romantisk fasad, som om hans konst behöver en allt starkare dos av tydligt redovisad sinnlighet för att locka honom, en pinsam omständighet som kan förklara mycket av hans senare problem som konstnär. Tusan alltså!

159

Återvändsgränd

 

Efter Renoir  

I blogginlägget ”Klass” ovan hävdar den intervjuade snitsaren, att det kulturella kapital han fått med sig hemifrån inskränkt sig till en brist på överdriven respekt för de sköna konsterna, medan han fått sitt huvudsakliga hum om dessa först på egna vägar när hans intresse vaknat i vuxen ålder. Hans sena bildningsresa tycks också ha anträtts planlöst utan mål, och till skillnad från många unga, kulturellt ambitiösa intresserade han sig föga för det samtida kulturutbudet, biografernas möjligen undantaget, ty i sin kulturhunger sökte han sig främst till bibliotek och museer, och som självutnämnd konstnär fann han inspiration där hans nyfikna blick tillfälligtvis råkat hamna. I blogginlägget ”Porträtt av konstnären som ung” berättas hur denne i sitt sökande efter ett eget uttryck påverkades av varje ny omtumlande upptäckt ur konsthistorien, varvid hans konst tog inspirerade hopp i oväntade riktningar innan den fångades in och fastnade i sin form. De närmare omständigheterna kring dessa ungdomligt stapplande lärospån (om den komiskt haltande metaforen ursäktas) har hittills förtigits eller förskönats på snitsarens blogg av hänsyn till den bild vi velat ge av en fritt skapande konstnär, men som ett led i sin strävan att avglorifiera sig själv önskar samme konstnär idag berätta följande:

 

amor och psyche

 

”Som så många andra unga fängslades jag till en början av Edvard Munchs stora målningar, inte bara av de lättbegripliga motiven utan än mer av det expressiva målningssättet, där färgen anbragts med grov pensel i svepande, ofta vertikala drag, så som i ”Amor och Psyche” ovan, en av de första Munchbilder jag målade av. Troligen förbisåg jag mycket i denna jakt på suggestiva effekter, men därom får vi inget veta, då detta försök liksom allt annat från denna tid har kastats bort. Andra snedsteg på konstens bana inspirerades av Emil Noldes ”Omålade bilder”, som jag beundrat på Moderna museet, och vidare av en liten bok med bilder från Picassos ”blå och rosa period”, som jag en gång fått som premium i teckning, medan exempelvis det pastosa måleriet i den målning som fått katalognummer 3 lånades från någon av den numera föga kände, svenske konstnären Leo Werles tavlor som jag råkat se, andra ännu tillfälligare impulser att förtiga, men när jag med tiden insåg att jag behövde lära mig måla närmare verkligheten, hamnade jag till slut hos franska impressionister, där jag tycks ha förförts av den ”ulliga” pointillismen i några av Renoirs tidiga bilder, som jag försökte härma med små mjukt anlagda penseldrag i rikt flödande terpentin, och från en uppgift i någon bok om denne konstnär hämtade jag de begränsade färgerna till min palett. Även om jag fann det mesta av hans stora produktion i sötsliskigaste laget, var Renoir, så som framgår av inlägget ”Second hand”, den konstnär jag studerade flitigast, och vid något tillfälle stod jag så länge framför ett i obestämda fläckar upplöst kvinnoansikte på Nationalmuseum, att en av museets anställda upplyste mig om att det vid önskemål gick för sig att kopiera tavlor på plats efter hänvändelse till en ”konservator Schiller”, ett fint erbjudande som dock avböjdes, eftersom den blyge konstnären helst målade i lugn och ro efter reproduktioner och dessutom inte heller sysslade med kopiering. Oftast målade jag i betydligt mindre format än de förlagor jag studerade i mitt selektiva sökande efter ett eget måleri. Från denna verksamhet återstår ett fåtal fragment, sparade från början i pedagogiskt syfte och sedermera av nostalgiska skäl. Den urklippta dukbit från en studie av Renoirs Porträtt av Monet, som ses allra överst, avslöjar mitt bristande handlag när jag var tvungen att själv forma varje penseldrag, ty oftast hade jag målat i så litet format att dukens gräng hjälpt mig att fördela färgen i små mjuka fläckar, oftast utjämnade av ett lager fernissa innan de hunnit torka, vilket kunde ge ett intryck av pointillistiskt lasyrmåleri, ett oklart men svårutrotat ideal som en kortare period ledde mig till Rembrandts ljusdunkel, och som därefter ständigt återkommit i mitt måleri, stundom till gagn för detta men oftare ändå till hinder. Den återgivna, sparade detaljen får också illustrera hur svårt jag hade att måla kanter och avstånd utan att ge avkall på mitt rigida pointillistiska ideal, och det skulle dröja länge innan jag förstod problemets natur. På samma sätt borde jag efter fruktlösa försök att måla ett långt hårsvall eller en blänkande bastuba ha insett att allt inte kunde uttryckas småfläckigt, men jag vägrade i det längsta att ta av mig min självpåtagna ulliga tvångströja. När jag emellertid bland annat såg målningar av Bonnard och senare av Sven Erixon föreställande nakna kvinnor, fult och klumpigt målade men tack vare färgernas samspel ändå fungerande som sinnliga avbilder, anade jag ett annat måleri. Om jag tidigare strävat efter att låta färgerna blanda sig i ögat, skapade hjärnan en annan illusion vid betraktandet av dessa bilder, vilket ingav mig en ny obestämd känsla av frihet och anvisade nya vägar. Dessa beträdde jag dock mycket selektivt och med dåligt samvete för att ha övergivit det måleri jag tidigt präglats på och definierat som mitt, och återfall skulle envist drabba mig i fyrtio år. Inte lyckades jag heller förmå mig att måla fult och klumpigt, ty antingen jag avsatte färgen i fläckar av olika storlek eller fuskade med längre streck och större ytor, var jag överdrivet mån om hur mina penseldrag tog sig ut. Även om jag sanningsenligt har deklarerat att min konst inte återfinns i min fina handstil, tycks mitt sämre jag se ett egenvärde i denna, varför till och med ett avsiktligt valhänt och oskönt måleri skulle kräva sin egen estetik. När det kommer till bristande handlag eller medveten tafatthet i andras alster är jag däremot föredömligt tolerant, vilket möjligen kan andragas till mitt försvar och ge mig hopp som konstnär, och som pedagogiskt exempel visar jag allra sist i detta inlägg en av mina favoritmålningar av en av mina favoritmålare, där denne tycks ha gjort det mesta tokigt men ändå hittat på pricken rätt.”

 

Mälaren runt

 

Efter en lång tankfull tystnad åtföljd av en djup suck (det vill säga efter att detta blogginlägg utanför fiktionen fått vila några dagar och därefter lästs igenom med nya ögon) tillägger konstnären:

”Låt vara att min ungdoms smak var enkel och många av mina tidiga förebilder töntigt valda, men med Fröding törs jag ändå påstå att ”jag minns att jag tyckte det var vackert”, och jag känner stor ömhet för den unge konstnär som trodde sig ha funnit sin väg och som aningslöst tog sig an sin livsuppgift. All erfarenhet jag senare haft som konstnär har aldrig kunnat ersätta den lyckokänsla bristen på sådan en gång gav mig, och denna livets paradox gör mig stundom en smula betänksam.”

 

 

 

Konstrecension 2

Oavsett vilka pretentiöst uppblåsta modeströmningar som temporärt dominerar på konstscenen, är det min plikt att som representant för ett utdöende släkte av konstrecensenter med självaktning ta bladet från munnen och säga vad jag anser om den nyligen öppnade konstutställningen ”Separatutställning”. 

Låt vara att allt påstås vara konst och att konstens frihet sägs vara obegränsad, men när den nu aktuelle konstnären i ett anfall av hybris började spika upp sina alster på väggen, borde någon i hans omgivning ha haft modet att varsamt men bestämt ta ifrån honom hammaren, ty när jag ser följden av hans företag känner jag inte bara vämjelse utan också en stor sorg över ett konstnärskap som svikit sina löften och ideal. Om jag har fördragsamhet med konstnärens inskränkta val av motiv och förbarmande med hans gubbsjuka upptagenhet av kvinnliga behag, har jag desto svårare att se mellan fingrarna med hans ömkliga ansatser att dölja sin mänskliga svaghet bakom kvasikonstnärlighet. Den pretentiöse konstnärens förment distanserade attityd, sådan den kommer till konkret uttryck i konstens inramning och presentation, tycks mig lika pinsamt genomskinlig som någonsin tidigare konstgenerationers bejakande av köttets lust i skydd av andliga motiv, men medan dessa torde ha varit därtill nödda och tvungna, har denne konstnär inget att skylla sin förljugna inställning på, och för sådant hyckleri finns det bara ett ord:  Fyfan!            

Konstrecension

Även om den knappast emotsetts med intresse, än mindre har varit efterlängtad, fyller konstutställningen ”Separatutställning” ett tomrum i konstnärens liv, och dennes beredvillighet att ställa sina verk till förfogande vittnar om ett nyvaknat engagemang för en konst som eljest hotat att falla i glömska. Att konstnären, när han efter närmare femtio år äntligen framträder med något som påminner om en utställning, har valt att visa en tematiskt strikt avgränsad del ur sin produktion, är i alla avseenden lyckat, då hans konstnärskap i sin helhet, så som vi möter det i hans verkförteckning, eljest riskerar att ge ett alltför splittrat och oseriöst, för att inte säga amatörmässigt intryck, även om åtskilliga av hans bilder är mer publikvänliga än dem han ställer ut här. Som yrkesman lär konstnären ha varit mycket lat och hans samlade produktion inklusive teckningar omfattar inte mer än några hundra verk, flertalet små och fragmentariska eller skissartade. Många av de begränsade motiv han intresserat sig för i sitt måleri tycks han ha övergivit efter några försök, som om han nöjt sig med att förstå sina svårigheter och se sina möjligheter, men saknat tillräcklig motivation för att manifestera sina surt förvärvade kunskaper i konkreta bilder. De trettiotvå verk som visas med denna separatutställning utgör emellertid ett undantag härvidlag, ty vad man än tycker om konstnärens fragmentariska bilder, vittnar de om hans envishet och vilja att reda ut sina konstnärliga problem. Förutom skisser och teckningar tycks han ha gjort åtminstone tio seriösa försök att i större format måla ett och samma motiv, en liggande kvinnlig modell sedd ur grodperspektiv bakifrån. Att konstnärer har hållit sig till favoritmodeller är inte ovanligt, och några har gjort det konsekvent och systematiskt så som exempelvis Andrew Wyeth i sina ”Helga Pictures”, men den långa serie modellmålningar som visas på denna utställning tycks handla om något annat. Konstnären har målat en och samma bild men tvingats upprepa sina försök efter ideliga misslyckanden, och då modellen endast varit tillgänglig en kortare tid, enligt uppgift på en målarskola i konstnärens ungdom, är bara två av målningarna utförda direkt inför motivet, medan övriga bilder är att betrakta som rekonstruktioner. Den stora bokstav ”V” som återfinns i verkens titlar lär vara modellens förnamnsinitial, men någon ytterligare information lämnar inte konstnären om hennes person, och även om han låter lekfullheten och fantasin flöda i några teckningar, ska hon bara ses som en anonym kropp av hud och hår, vilket förefaller ha varit mer än tillräckligt som ämne för studium. Att anklaga konstnären för objektifiering av det motsatta könet, vore dock att slå in sedan länge avsiktligt öppna dörrar. Även om valet av motiv och sättet att angripa det antyder ett intresse för modellen som könsvarelse, handlar målningarna i första hand om måleri, det vill säga om färg och form, och i detta perspektiv kan några av utställningens erotiskt laddade teckningar föreställande närgångna modeller som stör konstnären ses som dennes sätt att rena sitt sinne och skärpa sin blick, medan de skenbart kvinnoförnedrande bilderna ”Tung modell” och ”Modellens tyngd” enligt en tidigare artikel i ämnet bara lär handla om gravitationsproblem. Som tidigare sagts skall de utställda målningarna betraktas som misslyckanden, där de bevarade fragmenten bär vittne om konstnärens destruktiva självkritik. Han har alltså inte, som man lätt förleds att tro, ägnat sig åt detaljstudier av de separata kroppsdelar han ramat in och visar, utan dessa katalogiserade alster är helt enkelt vad som återstått sedan de ursprungliga målningarna beskurits med hänsyn till färg och form, för att med konstnärens egna ord fås att ”hänga ihop”. De svarta och vita pappbitar, som enligt konstnärens verkförteckning tidigare löst dennes problem, förefaller ha övergivits i de verk som slutligen har tagits till nåder i strängt beskuret tillstånd. Naturligtvis hade vi hellre sett alla målningar ärligt redovisade med fel och brister, men konstnärens val måste respekteras, och flera av de utställda fragmenten är trots allt utmärkta konstverk, som i sig rymmer mer än det begränsade formatet ger sken av. Det enda av konstnärens tio försök som har bevarats i sin helhet, ”Modellmålning V nr 7”, är utfört med inslagen och ofernissad färg på papper, vilket tillåtit ett friare måleri, där för- och bakgrundens tre framträdande färgtoner, rödviolett respektive brandgult och blågrönt har lämnat utrymme för en mindre konsekvent pointillism och en djärvare färgsättning vid återgivandet av själva modellen, som i kraft av detta ger intryck av en färgglad men samtidigt väl definierad kvinnokropp av hud och hår. Ehuru smärre detaljer naturligtvis kan diskuteras kring dess anatomi, finner recensenten denna flitigt ändrade och sent fullbordade modellmålning med dess sammanhållna komposition av sinnligt applicerade färgfläckar vara värd såväl konstnärens möda som en centrala plats på dennes utställning. men han dröjer även vid några av de misslyckanden som visas i form av läckert ljusdunkla och skenbart ålderdomliga målningsfragment, liksom vid ett flertal formsäkra och fantasieggande teckningar. Den avsiktligt överlastade hängningen ger en bild av konstnärens självmedvetet uppblåsta ambition, och trots att mycket naturligtvis fattas i hans senkomna debututställning, inte minst ett mål och en mening med alltihop, ska det bli spännande att följa detta mycket egensinniga konstnärskap i fortsättningen.

Separatutställning

Separatutställning

Utställningskatalog

143

1.   Nr 143.  Modellmålning V nr 1.  Olja på duk.  1974.

38

2.   Nr 38.  Modellmålning V nr 2 a.  Olja på duk.  1974.

39

3.   Nr 39.  Modellmålning V nr 2 b.  Olja på duk.  1974.

4.   Nr 187.  Modellmålning V nr 3 a.  Olja på duk.  1974-88.

5.   Nr 145.  Modellmålning V nr 3 b.  Olja på duk.  1974-88.

75

6.   Nr 75.  Modellmålning V nr 4 a.  Olja på duk.  1989.

148

7.   Nr 148.  Modellmålning V nr 4 b.  Olja på duk.  1989.

151

8.   Nr 151.  Modellmålning V nr 5.  Olja på duk.  1989.

9.   Nr 85.  Modellmålning V nr 6.  Olja på duk.  1989.

185

10.   Nr 185.  Modellmålning V nr 7.  Olja på papper.  1989-2011.

11.   Nr 152.  Modellmålning V nr 8 a.  Olja på duk.  1989-90.

12.   Nr 186.  Modellmålning V nr 8 ab.  Olja på duk. 1989-90.

13.   Nr 88.  Modellmålning V nr 8 b.  Olja på duk.  1989-90.

83

14.   Nr 83.  Modellmålning V nr 9 a.  Olja på duk.  1989-90.

150

15.   Nr 150.  Modellmålning V nr 9 b.  Olja på duk.  1989.

189

16.   Nr 189.  Modellmålning V nr 10 a.  Olja på duk.  1990.

188

17.   Nr 188.  Modellmålning V nr 10 b.  Olja på duk.  1990.

144

18.   Nr 144.  Modellmålning V nr S 2.  Olja på papper.  1988.

84

19.   Nr 84.  Modellmålning V nr S 4.  Olja på papper.  1989.

81

20.   Nr 81.  Modellteckning V nr T 1.  Blyerts.  1989.

82

21.   Nr 82.  Modellteckning V nr T 2.  Blyerts.  1989.

149

22.   Nr 149.  Modellteckning V nr T 3.  Blyerts.  1989.

146

23.   Nr 146.  Modellteckning A nr 1.  Blyerts.  1989.

112

24.   Nr 112.  Tung modell.  Blyerts.  1989.

147

25.   Nr 147.  Modellens tyngd.  Blyerts.  1989.

190

26.   Nr 190.  Modellteckning V med speglad konstnär.  Blyerts. 1990.

91

27.   Nr  91.  Modell reser sig.  Blyerts.  1989.

28.   Nr 111.  Modell tittar över axeln, nr 1.  Blyerts.  1974-88.

92

29.   Nr 92.  Modell tittar över axeln, nr 3.  Blyerts.  1990.

155

30.   Nr 155.  Modell klättrar på ryggen.  Blyerts.  1990.

156

31.   Nr 156.  Modell överfaller bakifrån, nr 1.  Blyerts.  1990.

157

32.   Nr 157.  Modell överfaller bakifrån, nr 2.  Blyerts.  1990.

Maj

Nr 59

prick

När ovanstående bild tidigare publicerades på denna blogg, påpekade någon i en kommentar att den havererade bilen ser ut att sväva, och någon annan föreslog att den drabbats av värmeslag och till följd därav är på väg att lämna jordelivet. Andra har velat se konstverket som en civilisationskritisk dystopi eller möjligen en självbiografisk bekännelse, där bilen på väg bort mot en hägrande ensamhet har fått motorstopp och övergivits, en bild av svikna drömmar och konstnärligt för att inte säga mänskligt förfall. Målningen utfördes i maj 1979 och har senare givits katalognummer 59 samt titeln ”Torr maj (rost)”, vilken också berättar hur verket bör tolkas, ty månaden maj betyder inte bara lövsprickning, blommande häggar och tornseglare högt på himlen, utan för denne konstnär också dallrande hetta, dammiga grusvägar och tjock, disig luft vid horisonten. Maj är en tid för ensamma vandringar i gassande sol, och denna månad för trettiofyra år sedan företog konstnären många sådana, om än inte alltid längs så långa och raka vägar bort mot horosonten, som vi återfinner i det halvdussin målningar han utförde i ämnet. Förutom den vandrande betraktaren saknas mänskligt liv i dessa bilder, men någon gång har de kompletterats med rekvisita, vars huvudsakliga uppgift varit att kasta sin skugga på marken så som bilen ovan. Fastän denna är centralt dominerande i konstverket, var den ingalunda viktig för att gestalta konstnärens idé, men då han just hade fått beställning på en skrotbil av sin fyraårige son (vars lekkamrats far, en konstnär av helt annat slag, målat sådana), fann han att rostig plåt passade bra i sammanhanget, varpå han slående två flugor i en smäll ställde upp sitt staffli framför en förfallen Mercedes på en parkeringsplats. Den rostiga bilen är således målad efter modell men därefter insmugen i det fiktiva landskap som sammanfattar konstnärens känsla av ”torr maj”. Huruvida gossen blev nöjd med sin beställning eller inte, förtäljer inte denna korta historia.

Mars

 

 Nr 102 Mars 88

 

Det välbekanta konstverket här ovan fångar inte bara vårsolens spel över snön och på trädens stammar och grenar, utan också ljudet av sipprande smältvatten och doften av nyvaken barrskog, och det okonventionella tillägget, vars hud och hår återkastar det varma ljuset, skänker inte bara ögonfröjd utan talar även till andra sinnen. Målningen är gjord i olja på papper och bär titeln ”Mars 1988”, men en genomgång av konstnärens verkförteckning avslöjar att denne sysslat med samma motiv redan tretton år tidigare, och även om bilder på klättrande nakna kvinnor kan tyckas tala sitt eget språk, bekräftar titeln ”Parningstid” på en av hans första teckningar, vilka slags känslor den värmande marssolen och lukten av bark och kåda framkallat hos den vuxne konstnären. Den obestämda vällust som han enligt ett tidigare blogginlägg känt redan som barn tycks senare ha givit honom konkretare associationer för att slutligen ta konstnärlig form i trettioårsåldern, och det speciella motivet sägs ha dykt upp i hans fantasi under en vårpromenad 1975. I intervjun ”Porträtt av konstnären som gammal” hävdar han att medveten symbolik är honom främmande, men psykoanalytiskt skolade konsthistoriker har som sig bör givit trädmotivet en fallisk tolkning, och i logisk konsekvens härav torde nedanstående bild, målad 1990 och oförargligt kallad ”Kåda”, urgöra en undermedveten gestaltning av konstnärens kastrationsångest. På en direkt fråga svarar han bara ett trött ”Mådä”, men tillägger skrattande att han kanske ändå bör vara lite ängslig, inte bara inför sin stundande medicinska snöpning utan också inför den teaterföreställning av SCUM-manifestet, som han är inbjuden att drabbas av på lördag.                   

 

 Nr 99 Kåda

 

Золотая осень

 

             Oktoberhimmel  1973

 

Konsten att se 4

  

 

Antingen den tolkar en yttre verklighet eller en inre sådan, bygger all bildkonst i någon mening på konsten att se, och även om konstnärer, som tidigare påpekats i inlägget ”Det absoluta måleriet”, inte har ett rikare känsloliv än andra, har de i bästa fall en selektivt bättre förmåga att se. Denna är inte bara en förutsättning för det konstnärliga skapandet utan också en följd av detta, och så som de flesta färdigheter kan den utvecklas genom flitig övning, där olika vägar leder till olika mål, men där grundregeln är, att ”man bli bra på det man tränar”.  

Traditionell konstundervisning har huvudsakligen handlat om att tolka en yttre fysisk verklighet, där studium efter levande modell varit ett viktigt medel med så kallad krokiteckning som en regelbunden övning, avsedd att skärpa seendet. De nedan återgivna exemplen härpå har valts bland ”50 krokiteckningar” på vår systerblogg ”Katalog” för att visa olika sätt att se en tredimensionell verklighet och beskriva den i två dimensioner, varvid den tid konstnären haft motivet inför ögonen fått bestämma hur väl volymteckningen genomarbetats, och där vi kan se hur kortare exponering tvingat fram såväl sammanfattande förenklingar som karaktäristiska och betydelsebärande detaljer. I övrigt har konstnären följande att berätta om sin tid med ritblock och penna framför levande modell:

”Ja, som de flesta gamla konstnärer har också jag tecknat modell i min dar, men något konstnärligt värde utöver det rent pedagogiska har jag inte tillmätt denna verksamhet förrän på senare år. I ungdomen såg jag den bara som en nödvändig förberedelse för måleriet, och antingen jag övade mig i så kallad krokiteckning med korta sittningar eller studerade modellerna under längre sådana, sökte jag i stort sett bara den fotografiska projektionen med riktiga proportioner och varje detalj på rätt plats, medan volym, karaktär och annat, som lärare ofta saknade i mina teckningar, skulle åstadkommas först med hjälp av pensel och färg. Jag såg modelltecknandet som något ofrånkomligt ont, och en dag fick en av mina lärare i stället för den förväntade modellen i mitt ritblock se och skratta åt en tecknad gravsten med inskriften ”Han tyckte inte om att teckna”, en trött och uppgiven travestering av den hängivne tecknaren Degas önskade eftermäle. En annan av lärarna framhöll gärna Bror Hjoths pedagogiska ord om ”höjd, bredd och djup” som nödvändiga och tillräckliga element i en bild. Samme lärare betonade också vikten av att teckna vad man ser, snarare än vad man konventionellt vet.  Även om jag var en egensinnig elev tog jag till mig hans ord, och jag minns hur han vid något tillfälle sade sig vara nöjd med en avtecknad modell, vilket jag väl förstår när jag ser den bilden idag.  Vid en genombläddring av alstren från denna tid slås jag annars av hur korrekta men intetsägande minamodellteckningar var.

De 50 krokiteckningar som visas på bloggen ”Katalog” är av långt senare datum, de flesta från tvåtusentalet, och alla härrör från Gula villan vid universitetet ute i Frescati, där Humanistiska föreningen en tid erbjöd möjlighet att teckna kroki. Ur ett halvdussin skissblock i A4-format därifrån har jag valt ut och sparat drygt tvåhundra teckningar, av vilka dessa digitalt visade utgör ett pedagogiskt urval. Även om krokiteckning i grunden handlar om övning och ofta rymmer moment av snabbprestation, kan jag numera se värdet av resultaten i sig. Det handlar inte om skicklighet eller ögonfröjd utan snarare om sanning. En teckning, som känns rätt, kan äga en skönhet, även om den tycks hafsigt ritad och ”inte ser något ut”, dock utan att skenbar anspråkslöshet för den skull innebär någon kvalitet i sig. För att fånga modellens volym, hållning och karaktär har jag prövat flera vägar. I några försök tycks jag ha vispat runt med pennan en god stund innan jag funnit former att fylla i, ibland har jag koncentrerat mig på några få viktiga detaljer, i synnerhet händer och fötter, för att med dem på plats definiera en riktig helhet, och i några teckningar ser jag ut att ha dragit linjer mer eller mindre på känn för eventuell senare korrigering. Ett för krokitecknare ovanligt intresse har ägnats modellernas ansiktsuttryck, som jag uppenbarligen ansett lika definierande som deras gestik och kroppshållning. Jag minns mig sällan ha varit nöjd med vad jag hunnit åstadkomma under de oftast mycket korta poserna, men å andra sidan är de mer genomarbetade teckningarna inte alltid bättre. Efter två lektionstimmars koncentration minns jag mig ha blivit mycket trött i huvudet, ty konsten att se och teckna sitter varken i ögat eller handen utan i hjärnan och, tycker jag mig ha anat, i en annan del av denna än konsten att se och måla i färg. Gissningsvis är det möjligt att lära sig teckna i ett omedvetet och avslappnat tillstånd, ungefär som en skicklig stenograf överför hörselintryck till handan via väl inkörda spår hjärnan, men jag anar att det är just det invanda jag bör undvika för att bemästra konsten att se.

                      

 

 

Illustration till ”Det stora jättebrevet”

 

 

Zhuo

 

Ovanstående tuschmålning, betitlad ”Kung”, här något beskuren, målades 1966 av den konstnär som tidigare granskats på denna blogg och vars barnteckningar visats i föregående inlägg. Målningen, som i verkförteckningen givits nummer 2, är det äldsta bevarade konstverket av den vuxne konstnärens hand, och för dess överlevnad kan vi tacka en välvillig betraktares uppmuntrande omdöme inför en lättsmickrad upphovsman, ty målningen lär nu återfinnas inramad i London, varifrån fotografiet ovan har sänts oss. Till skillnad från andra alltför lättsinnigt bortskänkta alster behöver detta enkla konstverk inte heller skämmas för sig, ty det målades, eller snarare tecknades med pensel, av en tjugoårig konstnär, ännu obevandrad i konsthistorien och lyckligt opåverkad av det samtida konstlivet, men uppfylld av en önskan att manifestera sig själv i sitt skapande.

På sitt samvete hade han redan ett mycket kort gästspel som filmare, med bland annat två mycket enkla, svartvita åttamillimetersfilmer, ”L’oeuf” och ”Tunnan”, där en man iklädd egendomlig hatt och rock finner, som titlarna antyder, ett ägg respektive en tunna, för att därefter, med nämnda föremål i handen respektive över huvudet, bli galen. Dessa sedermera förstörda, omogna förstlingsverk, där han själv ansvarade för manus, regi, fotografi, skådespeleri och produktion, kan vi le åt idag, men konstnären försäkrar att de gjordes på största allvar, och i den mån hans verk avsågs locka till skratt, förväntades detta bottna i osäkerhet, ty gåtfull humor tycks ha varit hans enkla språk vid denna tid, såväl i filmkonsten som när kameran snart byttes mot penna och pensel.

Förutom det absurda motivet i målningen ovan noterar vi hur alla detaljer i den annars harmoniskt komponerade helheten har tecknats felaktigt och fult. Denna medvetna tafatthet gav inte bara en befrielse från kravet på korrekt återgivning och ytlig snitsighet utan var också ett raffinerat stilmedel, som tillät konstnären att uttrycka sig själv utan risk för att behöva synas. Dessutom ansåg han troligen denna egna antiestetik vara djupt originell, ty han hade ännu inte sett mycket av den västerländska konstens medvetna och omedvetna former av seriös naivism. Än mindre torde han ha känt till begreppet ”zhuo” i det kinesiska tuschmåleriet, där ett spontant, till synes valhänt uttryck befriar konstnären från hämmande skicklighet och målningen från ytlig skönhet. ”Zhuo”, som kan översättas med ”klumpig” eller ”tafatt”, motsvarar som konstnärligt begrepp ungefär franskans ”gaucherie”, där den väntra handen befriar den högerhänte från högerhandens inlärda hämningar. Bilden nedan, som lär föreställa en gris i månsken, är liksom informationen ovan hämtad från katalogen till utställningen ”Mästare från Kina” på Liljevalchs Konsthall 1989. När vi googlar ordet ”zhuo” i olika kombinationer finner vi emmellertid inget som tyder på att begreppet är välkänt i konstvärlden, varför vårt inlägg pryder sin plats som informationskälla, och för egen del finner vi termen ”zhuo” praktiskt kort och associationsfri för ett västerländskt öra. 

 

      

 

Om vi önskar finna inspirationskällor för den unge konstnären och influenser till det konstverk som visas överst i detta inlägg, bör de inte sökas i den etablerade konsten utan snarare bland de skojiga illustrationer i böcker och tidningar, som tillfälligt hamnat i konstnärens händer. Vi vet att han ägde en samlingsvolym av Blandaren från åren 1863-1943 samt, inte minst viktigt i sammanhanget, Povel Ramels ”Min galna hage”, med geniala teckningar av författaren.

       

 

       

 

När den oerfarne konstnären senare fick en bok om den tyska expressionismen i julklapp och besåg en stor utställning av Emil Noldes verk, väcktes hans intresse för vad andra gjort före honom, och varje ny upptäckt satte nya spår hans konst. Han köpte oljefärger och fyllde stora dukar med egendomliga motiv ur fantasin, men från denna sista tid som oskyldig och medvetet tafatt målare återstår bara ett fåtal fragment, och när konstnären i ett tidigare blogginlägg porträtteras som ung med röd hatt på huvudet och pensel i munnen, ska han snart anträda en ny väg mot ett sinnligare måleri än hans distanserade zhuomåleri kunnat erbjuda.

 

Även om konstnären idag vågar kännas vid såväl sin ABC-bok från 1979 som de konstverk han skapat i Tildos skepnad på denna blogg, har dessa omisskännliga återfall i zhuo-genren inte fått plats i hans verkförteckning, och någon befriande syntes i form av sinnlig tafatthet eller tafatt sinnlighet tycks han ännu inte hittat. Troligen inser han att även antiestetik är ett slags estetik och anar att dess frihet bara har ännu en fängelsehåla och ytterligare tvångsarbete att erbjuda honom.       

 

 

Porträtt av konstnären som barn

 

I snitsarens bostad, kallad Snitsarbo, står en gammal byrå, vars översta låda är till brädden fylld med intressanta och spännande barnteckningar, många av dem små mästerverk i sin genre och även med absolutare mått mätt värda ett bättre öde än att förbli arkiverade, visserligen skyddade för det ljus, som eljest skulle förstöra färgen från 1970- och 1980-talets spritpennor, men icke desto mindre dolda för omvärldens ögon, och då vi inte inhämtat konstnärernas tillstånd att visa deras alster, får även läsarna av denna blogg nöja sig med vårt vittnessmål.

I jämförelse med denna skatt framstår vår egen barndomskonst som synnerligen torftig och i de få alster som bevarats anar vi ingenting av den konstnär som idag framträder på vår blogg. När han som barn självmant fattade penna eller kritor, hämtade han oftast motiv ur en empiriskt konstaterad och systematiskt ordnad verklighet, där exempelvis kartor, fåglar eller idrottsmän i tävlingsdräkt var av intresse och där kalkering föredrogs framför frihandsteckning, så som bilden av kungsfiskaren ovan visar.

De ämnen för teckning, målning och collage som påbjöds i 1950-talets folkskola tycks inte heller ha inspirerat till stordåd. I våra gömmor har vi funnit en liten ”arbetsbok” från klass 1C, där pedagogiska illustrationer i stil med ovanstående propaganda för riktig tandhygien får samsas med plikttrogna redovisningar av årets högtider och klimatologiska förhållanden, traditionellt symboliserade av julgranar, snögubbar, påskkycklingar, vårblommor, höstlöv och liknande ting. Möjligen hade teckningen nedan kunnat tolkas som en ironisk protest, men så långt hade konstnären ännu inte kommit i sin mognad, och i det fåtal bevarade teckningar, där hans egen fantasi fått fritt spelrum, lyser denna oftast med sin frånvaro. 

Även om vi helst vill minnas oss som duktiga skidåkare, anar vi att teckningen här ovan rymmer en psykologisk sanning, ty helt visst kände vi oss övergivna, när vi som små tappade staven och ramlade i tillvaron. En psykolog borde också bli bekymrad över de fyra teckningar här nedan, som betraktade ur vårt vuxna perspektiv fått tiltlarna, ”Ansiktslöst avsked”, ”Den ensamme fotbollsspelaren”, ”Bräcklig farkost i natten” samt, i brist på rimlig tolkning, ”Utan titel”.

 

Vem är den vinkande kvinnan här ovan och vem är pojken eller mannen med de hjälplöst hängande armarna? Om konstnären skildrat relationen till sin mor, har detta skett oavsiktligt, ty medveten symbolik var honom främmande redan som barn. Troligen handlar det om något drama ur sagans värld, som han och övriga elever ålagts att illustrera.

Medan avskedsbilden ovan gör oss alla odelat beklämda, erbjuder bilden nedan även en alternativ tolkning, där den ensamme streckgubben är fylld av iver och förväntan. Kanske är han helt enkelt tidigt på fotbollsplanen inför en spännande match eller också sköter han sin individuella extraträning i full koncentration.

Oavsett den ensamme fotbollsspelarens sinnesstämning och i förlängningen den lille konstnärens själsliga tillstånd, fascinerar teckningens originella perspektiv och komposition. Gissningsvis har fotbollsspelaren och målet först ritats mitt på papperet, varefter den gröna planen fått sin utbredning i mån av plats.

 

I den kusliga marinteckningen ovan konstaterar vi, att nymånen som väntat har placerats rätt med hänsyn till solen, medan himlakropparnas märkliga inbördes storleksförhållande är svårare att förklara. Måhända har månens roll befunnits viktigare, varför perspektivet förskjutits till dess fördel, så som brukligt varit då och då i konsthistorien. Att båten är liten och ensam och den annalkande natten stor och svart, har konstnären i alla händelser lyckats förmedla.

Tolkningen av bilden på aviatörerna här nedan, överlåtes däremot helt åt läsare med mer fantasi och psykologisk insikt än snitsaren. Denne påstår sig visserligen ”känna människorna”, men när det gäller dessa märkliga flygare blir han osäker. Att gossar skjuter iväg sig med raketer i ändtarmen och använder paraplyer som fallskärm är inte ovanligt, men hur det guldbruna märket på kroppen ska tolkas i det förra fallet och varför aktören i det senare bär gröna kortbyxor knäppta som en korsett, förstår vi inte. 

Efter detta första skolår saknas alla bildbevis på seriöst skapande aktivitet före tjugoårsåldern, men som de flesta barn och unga gjorde naturligtvis också denne blivande konstnär sina periodiska gästspel i olika konstnärliga genrer. Vi minns hur han samman med en kamrat excellerade i ritande av ett slags noga reglerade figurer i profil, vilka dock inom sin stränga form rymde oändliga variationer, så som framgår av rekonstruktionerna nedan. Dessa varelser, av okänd anledning kallade ”råttor”, ingick inte i något sammanhang utan hade som enda uppgift att med sina fysionomier roa sina upphovsmän.

Bortsett från dessa nyskapelser handlade den unge konstnärens alster dessvärre mestadels om plagiat. I hans barndomshem fanns en bok med skämtteckningar av Albert Engström, vilka inspirerade honom till egna varianter av Kolingen och dennes vänner, och något senare i barndomen specialiserade han sig på ansikten av idottsmän med Tecknar-Anders bildrutor i tidskriften All Sport som förebild. Dennes snitsiga sätt att med några tuschstreck få fram karaktärer var höjden av bildkonst och skulle för lång tid framåt sätta spår i tecknade ansiktsdetaljer, så som det nyligen upphittade klottret i en historiebok för gymnasiet visar nedan.

Någon konstnärlig ambition bortom karikatyrtecknandet kunde däremot inte spåras hos den blivande konstnären under skoltiden, och även om han till slut fick högsta betyg i teckning, sedan han med några inlämnade alster i tusch visat sin förmåga att avbilda, skulle han komma att inleda sin konstnärliga bana i en helt annan riktning, fjärran från såväl ytlig snitsighet som noggrann återgivning. Om denna alternativa estetik ämnar vi berätta mer i ett kommande blogginlägg.

Unicitet

Mellan de två unika målningarna här ovan, från vänster ”Knelende kvinne” och ”Värmeböljan augusti 75 (Munch)”, skiljer det drygt sextio år. Med tanke på den observanta  färgsättningen av kvinnans ben bör den äldre av tavlorna ha målats efter levande modell, medan den yngre konstnären tydligen har använt sin mer berömde kollegas verk som förlaga. Att han trots detta tagit med målningen med en egen titel i sin verkförteckning, förklarar han med dess nyskapande betydelse för hans måleri. Även om han sluppit förarbetet med val av motiv och tolkning av färg och form till två dimensioner, anser han sig ha bidragit med en sinnlighet som saknas i förlagan. Den 35-gradiga värmebölja, under vilken arbetet utfördes har möjligen också, som titeln antyder, satt spår i den nya bilden. Huruvida den knästående kvinnan flätar sitt hår eller tvärtom löser upp det, framgår inte av den äldre målningen, men i nytolkningen har konstnären tydligen valt det senare alternativet med möjlighet att ge håret en mjukare behandling. Troligen har han också försökt ge kvinnan en distinktare blick mot betraktaren men misslyckats och nöjt sig med originalets obestämda, spöklika ögonhålor. En möjlig, lockande lösning vore att låta kvinnan böja sitt huvud framåt, så att ansiktet och därmed blicken döljs bakom håret.

Även om den yngre konstnären i titeln på sitt verk ger den äldre sitt erkännande med dennes namn inom parentes, har detta föga betydelse annat än möjligen som upplysning åt undrande betraktare.  Om konstverket däremot presenterats i ett officiellt sammanhang utan angivande av förlaga, hade en upphovsrättslig tvist varit principiellt tänkbar fram till den 23 januari 2014, dock med säkerhet utan fällande dom, efter vad vi ovan andragit till den unge konstnärens försvar. Troligen är det i stället vår publicering av bilden på det äldre konstverket, som kränker gällande upphovsrättslagstiftning, ty enligt det vykort, som konstnären målat av och som vi scannat och visat här på denna blogg, ägs upphovsrätten till reproduktionen av Nasjonalgalleriet i Oslo.

Då såväl konstnären som vi själva har levt våra liv fjärran från offentlighetens ögon, har vårt skapande aldrig tyngts av frågor kring unicitet och upphovsrätt, varför vår okunskap på området måhända sticker mer erfarna läsare i ögonen. Om någon bland dessa önskar slå den ansvarige snitsaren på fingrarna med en tillrättavisning eller i övrigt har något att tillägga i detta eller något annat ämne, är vi honom eller henne tacksamma för en kommentar.

Att måla en räv

  

 

Den märkliga titeln på målningen här ovan, ”Räv”, har förbryllat konsthistoriker i decennier och själva är vi lika undrande, då något sådant djur inte kan skönjas någonstans på bilden. När vi frågar konstnären om räven månne döljer sig mot den gulvita snön kamouflerad av sin vinterpäls, skrattar han länge och berättar sedan följande historia:

– ”I ett anfall av psykisk hälsa hade jag våren 1979 en lovvärd ambition att våga vara vanlig, inte bara som människa utan också som konstnär. På en brädgård lät jag såga till ett stort antal masonitskivor, vars skrovliga sida jag sedan slipade av och grunderade. Tanken var att fylla dem med tillfälligt, opretentiöst måleri fjärran från de konstens bojor jag var alltför väl förtrogen med, och min vackra dröm var att förse hötorgsmarknaden med anonym brukskonst av god kvalitet. Denna vår höll jag till i en tillfällig ateljé vid Stora Skuggans nerlagda skjutbana, vars bebyggelse då börjat rivas för att ge plats åt det nuvarande parklandskapet. Vid ett tillfälle fick jag ovälkommet besök av en beskänkt äldre man, troligtvis en av rivningsarbetarna, som undrade om jag kunde måla en tavla åt honom. En gång hade han sett en målning föreställande en räv i snö och han berättade med inlevelse, att man på nära håll inte kunnat se någonting men hur räven framträtt betraktad på lite avstånd, och om jag kunde måla en sådan räv åt honom skulle jag få hundra kronor. Då uppdraget stämde väl överens med min nya ideologi, snitsade jag dit något rävliknande i det vinterlandskap jag hade på staffliet, men eftersom konstälskaren inte återkom, målade jag över tillägget. I alla händelser hade han troligen blivit besviken, ty någon Liljefors har jag aldrig försökt vara. Det fuktiga snölandskapet ovan, där rester av räven för övrigt kan anas på den vänstra av de upptrampade stigarna, är helt påhittat och tänktes ingå i en serie målningar i olika väder vid olika årstider, men mer än till denna tavla och den soliga varianten nedan kom projektet aldrig, och så många fler masonitlandskap skulle inte heller komma att målas”.  

      

 

Primalterapi

  

 

 

 

 

 

 

Absolut måleri

Den bildkonstnär, som redan ägnats oproportionerligt stort utrymme på denna blogg,  har uttryckligen bett oss publicera nedanstående kompletterande inlägg. I den pågående uppgörelsen med sitt konstnärsjag vill han inget förtiga, och för en riktig förståelse av hans tillkortakommanden bör vi även känna till de mindre smickrande sidorna av hans karaktär. I tidigare inlägg har vi anat en romantisk konstnär, som tyngts av såväl självkritik som självhävdelsebehov, och till hans grandiosa självbild tycks även ha hört en fåfäng strävan efter äkthet och renhet.

När han efter några år som konstnär såg tillbaka på sitt verk, fann han bara fyra bilder hålla måttet, och medan hans övriga produktion förpassades till en pärm med påskriften ”Makulatur”, upphöjdes dessa till äkta konstverk och bevarades som heliga reliker, att tas fram och beundras i stunder av tvivel och självömkan. Dessa fyra enkla fragment tycks ha motsvarat hans ideal om ett absolut måleri, befriat från idéinnehåll och medveten symbolik, men laddat med sann känsla. Han önskade en konst som bara var sig själv och i hans neurotiska föreställning räckte det att dra ett enda streck med penseln, om blott konstnärens känsla var tillräckligt stark och äkta.

Efter omvälvande händelser i livet och en tid i psykoterapi, vågade konstnären bejaka sin vanlighet med ett mindre prestigefyllt måleri och senare skulle hans erfarenhet slutgiltigt punktera myten om den rena konsten. Själsligen skiljer sig inte konstnärer från andra människor och det är inte heller starka känslor i sig, som skapar levande konst. Medan varje penseldrag och varje färgklick helt visst kan kännas rätt för en känslig konstnär i ett svagt ögonblick, tycks det måleri, som skapats i nyktert tillstånd på behörigt avstånd från känslornas epicentrum, paradoxalt nog komma närmare detta i sitt uttryck, ty en varaktig konst kräver klara ögon.

Vad gäller de ovan omtalade och nedan återgivna fyra ”absoluta målningarna”, bör tilläggas att de skapades helt utan tanke på sin upphöjelse och den mycket banala bakgrunden till deras tillkomst motsäger konstnärens senare idealisering. Bland mängder av ansiktsstudier råkade de helt enkelt bli ovanligt uttrycksfulla, och även om vi tillstår, att de som bilder betraktade fortfarande har mer än bara privathistoriskt värde, får de idag samsas med övriga alster i verkförteckningen.

vit

vit

vit

vit

vit

vit

vit