Att läsa snitsaren

Mina delvis kritiska synpunkter i några tidigare inlägg rörande språket hos den store Proust kan tyckas lukta sura rönnbär, och jag har i andanom hört läsaren fnysa, ”Jaha, och hur jävla bra skriver du själv då?”, en impertinent men högst berättigad undran, som jag i tysthet sökt besvara så gott jag har kunnat, varvid nedanstående inre dialog utspunnit sig efter att jag anpassat den explicita frågan till denna bloggs normala språkbruk:

– Vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter.

– Vad begränsar medlen och vari består begränsningen?

– Snitsaren ålägger mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk.

– Bestämmer snitsaren hur du ska skriva?

– Det är hans blogg.

– Trots att ni är samma person?

– Han är åtminstone en del av mig.

– Då borde det väl vara du som bestämmer över honom?

– Man kan tycka det.

– Du vågar inte svika honom?

– Tydligen inte.

– Samtidigt som han är bra att skylla dina brister på?

– Något ditåt.

Här inser jag med pinsam klarhet dialogformens begränsning som stilmedel, ty med fortsatt samma takt i konversationen lär läsaren få vänta länge på önskad information. Ovanstående replikskifte kan i själva verket utan förlust reduceras till ett enda sammanhängande svar på den inledande frågan:

– Som sagt, vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter. Snitsaren har ålagt mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk, och eftersom det är hans blogg, har jag anpassat mig trots att han även i dessa sammanhang är en del av mig och följaktligen borde lyda mina önskemål, vilket möjligen i sin tur tyder på en rädsla att förändra ett tryggt och säkert sätt att skriva. I denna ovilja anar jag också en envishet som haft sin motsvarighet i måleriet, men medan detta på ett olyckligt sätt hämmats av gamla konstnärliga ideal, tycks litterära sådana ha saknats vid skrivandet av denna blogg, där snitsarens språk kommit att bli sin egen förebild. Troligen strävar jag efter enhetlighet och konsekvens, och trots flera försök att pröva nya grepp tycks jag ändå vilja tömma snitsarens bägare för att till slut skönja dess botten, det vill säga se möjligheterna och begränsningarna i hans språk.

– Vad utmärker snitsarens språk?

– Språk förändras, och så som framgår av de så kallade snitsarbrev som legat till grund för denna blogg, och som huvudsakligen återfinns ordnade ämnesvis på bloggsidorna ovan, är snitsarens inget undantag. I dessa tidiga alster kan vi hitta såväl korta som ofullständiga meningar, medan sådana friheter tycks ha blivit sällsyntare med åren, trots att texterna blivit ärligare och snitsarens tilltal mer personligt. Även om han känner till, att omväxlande långa och korta meningar ger liv åt språket, väljer han att envist gång på gång förena två huvudsatser med någon lämplig konjunktion för att därefter belasta dem med varsin längre bisats eller två, varvid inte bara variationen utan också läsbarheten äventyras, vilket i sin tur kräver förtydligande upprepningar av konjunktioner, relativpronomen eller andra små ord. Förutom relevans och följdriktighet i textens tankeinnehåll önskar snitsaren ett reglementsenligt men logiskt begripligt språk, där varje sats motsvarar förväntningar om form och ämne utan att kunna förutses vad gäller budskap. Han undviker exempelvis konjunktionen ”för”, då den kan förväxlas med den likalydande prepositionen, vilket lätt ger läsaren en felaktig förväntan kring textens fortsättning, i synnerhet när ordet inleder en sats utan förgående komma. Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty” för att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.

– Är det viktigt med frustrerade läsare??

– Nej.

– Du skrev ju det?

– Nej, jag skrev att det är viktigt att slippa frustrerade läsare, men eftersom jag använde konjunktionen ”för” utan föregående kommatecken, tolkade du ordet som en preposition till den efterföljande att-satsen och för att ge någon mening åt fortsättningen tvingade din språkhjärna fram en ny sats efter ordet ”och”. Om du ersätter ”för” med ”ty” samt sätter ett kommatecken före, blir meningen fullt läsbar: ”Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty”, ty att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.”

– Ja, jädrar!?

– Däremot avstår snitsaren av estetiska skäl från det talspråkliga ”så” för att tala om att han inleder en förväntad huvudsats, även om det kan vara förtydligande, men om den föregående bisatsen är lång och i likhet med den du nu läser består av flera samordnade delar, sätter han alltid ut ett komma. Vidare undviker han orden ”och” och ”men” i början av meningar, en underlig regel som begränsar hans möjligheter att uttrycka sig, eftersom ett ”och” efter en punkt säger något helt annat än samma konjunktion efter ett komma, och ett inledande ”men” kan inte ersättas av ett senare ”emellertid” eller ”dock” med bibehållet uttryck. Ett kärnfullt ”Men han skulle komma tillbaka” låter mer dramatiskt än det sakligare ”Han skulle dock komma tillbaka”. Och ett initialt ”och” som i denna mening ger ännu fler möjligheter, som snitsaren av outgrundliga prestigeskäl väljer att avstå från. Av lika enfaldig anledning föredrar han fullständiga meningar med punkt efter, trots att han är fullt medveten om vad han går miste om, och trots att han i andras texter uppskattar såväl korta och ofullständiga meningar som flöden av fullständiga huvudsatser åtskilda av kommatecken.

– Varför inte kompromissa med semikolon?

– Snitsaren anser sig inte behöva sådana lösningar, och tycker dessutom att detta skiljetecken är fult rent grafiskt. Du lär inte heller se tankestreck på hans blogg, och han är sparsam med både utropstecken och frågetecken, medan citattecken förekommer i överflöd, även om han knappast längre använder sådana för att markera låtsat avstånd till moderna företeelser, dit han lustigt nog till en början även räknade ordet ”blogg”. Rester av snitsarens ursprungliga, en smula gubbiga framtoning finner vi också i ordvalet, där han exempelvis låter ”eftersom” och ”fastän” omväxla med ”emedan” och ”ehuru”, och där man någon gång kan möta ord som ”enkannerligen” och ”dymedelst”. Mer störande upplever jag dock hans brist på variation och hans envist återupprepade älsklingar, av vilka jag tidigare har nämnt uttrycket ”att förtiga”, och den som gör en frekvensundersökning ska förvånas över hur ofta hans långa konstruktioner tvingat fram konjunktionerna ”medan” och ”även om” eller sammansättningar med förleden ”var-” (”varvid”, ”varefter”, ”varigenom” etc.).

– Du hade synpunkter på Prousts översättares flitiga bruk av relativpronomenet ”vilken” och dess olika böjningsformer?

– Ja, både jag och snitsaren föredrar det enklare ”som”, varför vi så långt möjligt reserverar den styltigare varianten för syftningar på hela satser, då naturligtvis i formen ”vilket”, och för frekventa prepositionsuttryck som ”av vilka”, ”i vilken” och liknande. På samma sätt försöker snitsaren spara det formella ”samt” för att snyggt avrunda längre uppräkningar eller satser staplade på varandra, där det behändiga ”och” redan har använts. Han finner detta ändamålsenligt men döljer inte att det samtidigt handlar om estetiska preferenser, och av samma skäl väljer han ”troligen” och ”möjligen” framför ”troligtvis” och ”möjligtvis” där han kan. När de senare varianterna motvilligt förekommer här och där, är de ägnade att underlätta upprätthållandet av jämna ordavstånd vid högermarginalutjämningen, något som jag medvetet misslyckats med här ovan. Sedan länge tolererar snitsaren bara ett underskott av två tecken per rad, vilket kräver en viss anpassning, som i sin tur enligt Stig Larsson utvecklar förmågan att hitta formuleringar. Även om denna begränsning i första hand är en fråga om bloggestetik, säger sig snitsaren fortfarande gå i skrivarskola och tillgriper i brist på lärare de medel som står till buds.

– Får du alls ingen kritik på dina skriverier?

– En mig närstående person, som i tidigare inlägg kallats korrekturläserska, kan någon gång ha synpunkter på svårlästa formuleringar eller direkta felaktigheter, men i fråga om språket i dess helhet tvingas jag lita till mitt eget omdöme med snitsaren som bekväm referens. När jag läser igenom gamla blogginlägg, blir jag ibland mindre belåten än annars, vilket trots allt tyder på en egen, självständig smak.

– Och dina övriga läsare?

– Detta tappra fåtal kommenterar som regel bara innehållet i mina alster, även om vänligt beröm har förekommit beträffande min skrivkonst. Då de varken är lärare eller kritiker utan bara oskyldiga läsare, väntar jag mig inga konstruktiva omdömen, lika lite som jag skulle kunna tänka mig att oombedd kritisera andras språk.

– Utom Prousts?

– Ja, utom Prousts i översättning.

– Hur länge ska du gå i din ”skrivarskola” och vad ska du använda din förmåga till när du lärt dig skriva?

– Det lär jag min aldrig, och den förmåga jag har använder jag redan, och för att du ska slippa ställa ytterligare följdfrågor, kan jag försäkra att jag saknar andra författarambitioner än de som kommer till uttryck här, vilket dock inte gör dem mindre seriösa som sådana. Att jag printar ut mina blogginlägg och samlar dem på hög, tyder på det bestående värde jag trots allt tillmäter dem, och att sagda hög ännu får plats i en liten skrivbordslåda, medan min bildkonst ockuperar sex större lådor i ett halvt rum, speglar inte nödvändigtvis fördelningen mellan mina kulturella åtbörder, varken i fråga om kvalitet eller kvantitet. Goda författares livsverk brukar få rum på en eller två hyllmeter och Proust nöjer sig nog med ett par decimeter.

– Men några egna hyllmeter blir det aldrig fråga om?

– Nej, fyra millimeter tryckt ”Katalog” (snitsarpress 1991) får räcka tills vidare. I en utökad upplaga kan möjligen belysande texter ur denna blogg vara av värde, om någon mot förmodan vill veta mer om mina bilder.

– Och memoarerna i övrigt?

-De lär sakna allmänintresse i än högre grad. Nyfikenheten på snitsarens blogg, det vill säga ytterst på hans person, har visat sig förvånansvärt liten även bland dem som känner honom.

– Du kanske kan skriva om något annat än dig själv?

– Nej.

Att läsa Proust 4

Då jag fortfarande saknar en fungerande dator i bostaden, tillbringar jag mycken tid vid någon av de sju som tillhandahåller internet på ortens bibliotek. Upp till fyra timmar fördelade över högst fyra tillfällen om högst två timmar tillåts man använda dem varje dag, en generös förmån som blivit möjlig tack vare en måttlig efterfrågan. Då de flesta invånare i kommunen har datorer hemma eller tillgång till sådana annorstädes, har vi som gjort biblioteket till vår arbetsplats kommit att utgöra en knappt dussinhövdad heterogent homogen skara som känner igen varandra. Dagligen ser jag här en skäggprydd man som hälsar mig med ett kärvt ”Terve” när han kommer eller går, någon gång kompletterat med en önskan på svenska om en fortsatt bra dag. Ännu artigare, nästan i klass med herr Omar hos Åke Holmberg, är en prydlig oriental, med vilken jag av oklar anledning en gång utbytt medicinska erfarenheter, medan en annan man, som möjligen har ätit för många av de sura frukter som ”växa uppå strand” i hans forna hemland, hälsar mer avmätt utan ögonkontakt. Däremot har han setts i samspråk med ett flertal biblioteksbesökare av kvinnligt kön, länge och synbarligen ömsesidigt, även om också motsatsen har överhörts, och min fördom om mannens selektiva syn på omvärlden bekräftas när han förefaller göra skillnad mellan sitt eget och andras störande prat i mobil. När en okänd musikalisk förmåga om och om igen övar de första takterna av ”Für Elise” på ett piano i en annan ände av biblioteket, kan vi dock nicka i samförstånd. Bland de kvinnliga kollegorna lägger jag märke till en dam som skriver långt och noga från anteckningar på papper, och jag anar i min självupptagenhet en memoarskrivare, även om hon naturligtvis lika gärna kan vara inbegripen i en rättstvist eller sitta och kämpa med en magisteruppsats i ett ämne som vi andra stackare inte begriper. Några av de trogna datoranvändarna kommer från olika typer av gruppboenden i kommunen, vilket jag sluter mig till när de ohämmat kommenterar vad som händer på datorskärmen eller visar sina känslor på annat sätt, antingen de krävt personalhjälp för att logga in och hitta till önskade sidor eller är vana datoranvändare med full kontroll över sina olika specialområden. Däremot har min fördomsfullhet ännu inte vågat definiera den herre som glider fram mellan hyllorna med skygg blick och armarna hängande intill kroppen som en oskyldig men stämningsskapande bifigur i en skräckfilm, innan han sätter sig vid en ledig dator och blir normal. Allra obegripligast  finner jag dock den långe magre man som hasar in på biblioteket i trasiga kängor och med det gråa håret och skägget fladdrande åt alla håll och som därefter ses sitta som en hösäck och glo på sin datorskärm, där han med sporadiska tangenttryck och musklickningar tycks flytta ord planlöst fram och tillbaka i någon text som han nog inte ens själv vet vad den handlar om…

Att min arbetstid på kontoret är begränsad till fyra timmar om dan, ser jag som en uppmaning till effektivitet och en möjlighet till rikare fritid, då någon tid för allmänt slösurfande inte medges. Efter att jag har betalat eventuella räkningar, beställt eventuella biljetter, svarat på eventuella brev, funnit svar på eventuella frågor som samlats under natten eller vid frukostbordet samt inte minst besökt de övriga forum jag och jumper ännu upprätthåller kontakt med, har jag gott om tid kvar att ägna mig åt denna blogg, och även om jag inte spottar ur mig inlägg utan att först ha idisslat dem länge och eftertänksamt, hinner jag för det mesta skrapa fram tillräckligt många ord för att kunna skriva ut en sida att läsa igenom hemma i lugn och ro. Mera sällan sitter jag dock vid datorn fyra timmar i sträck, ty jag har förstått vikten av att röra mig inte bara i löparspåret utan också under vila. Helst borde jag stå och skriva, men jag nöjer mig med att gå en liten sväng då och då kring sittplatsen under pågående inloggningar, för att mellan sådana ta en längre promenad utomhus om vädret så tillåter, annars en kortare inomhus inspekterande bibliotekets kulturutbud, exempelvis i form av en liten söt bok av Marcel Proust kallad ”Om läsning”, som står skyltad i en av hyllorna och som jag sätter mig och läser med vana kritikerögon i en av de sex kulörta fåtöljerna med utsikt åt väster. Då denna skrift nöjer sig med ett sjuttiotal mycket små och glest skrivna sidor, tar den inte många arbetspauser att läsa trots ett delvis välbekant språk. Till innehållet är boken sympatiskt personlig och av författarens tankar tar jag med mig en varning för tron att böcker kan ersätta själva livet eller att vi i dem finner sanningen, ty de är föga mer än röster som i bästa fall inspirerar oss i livet och vägleder oss i vårt sanningssökande. Slutligen säger Proust att böcker är som vänner, men utan sådanas krav på uppförande, emedan det står oss fritt att behandla dem som vi vill och överge dem utan förklaring om vi så önskar, en behandling som hans egna verk säkert är vana vid. De proustska utvikningarna är legio i denna skrift, och jag ler åt fantasin och detaljrikedomen i dem, även om jag också somnar många gånger under läsningen, till en början kort tillnickande, men så småningom i djup eftermiddagsslummer, vilken dock avbryts när en man ropar ”Djävla idiot, titta neråt!” åt en av aktörerna i det dataspel han följer med ögonen tätt intill datorskärmen, eller när en dam sätter sig i sin vanliga fåtölj för att högljutt dryfta något av sina relationsproblem i mobiltelefon, eller inte minst när en mellanstadieklass stormar in på biblioteket för att här bibringas en positiv inställning till litteratur, en lovvärd pedagogisk uppgift som tycks framgångsrik åtminstone beträffande  en pojke som snart lägger sig i en bokhylla (!) med något skräckmysterium och meddelar en kamrat att han redan läst åttio sidor hemma, medan andra barn förefaller roas mer av de möjligheter bibliotekets inventarier erbjuder som gymnastikredskap. Jag hör en liten kille ivrigt försöka berätta en rolig historia: ”Några bajskorvar höll på att spela ishockey och då kom en diarré och frågade om den fick vara med”, men till min besvikelse blir korvarna svaret skyldiga eftersom berättaren överröstas av högljudda gymnaster. Först när han långt senare får en syl i vädret får diarrén och jag veta att ”ishockey är bara för hårda grabbar”, en lite väl dålig poäng för min avancerade humorsmak, och vid frukostbordet följande morgon skall min sambo föreslå det originellare svaret ”Nej, du förstör isen”.

När dessa rader skrivs är det åter tyst på biblioteket. Alla mina mer eller mindre stadiga bekanta har tagit ledigt, så även de flyktigare, förutom en äldre engelsk gentleman, åt vilken jag nyss översatt datorns återkommande fråga ”Vill du att Internet Explorer ska komma ihåg det här lösenordet?”, och som på min nyfikna undran, huruvida ”You’re welcome” skulle vara ett passande svar på hans tack för hjälpen, upplyst mig om att det för honom ”sounds American”, samt att han själv inte skulle säga så även om det varken vore fel eller ovanligt. När han gått efter en artighetsfras, kommer hans (tidigare beskrivna) motsats in från kylan och intar platsen bredvid mig, denna gång med ett kort ”Hej” utan ögonkontakt. Uppför trappan till vänster om oss nalkas ett högljutt pratande sällskap som får min bistre kollega att rynka sin panna än mer, för att sedan, när deras störande konversation inte upphör, grymta, svära och ropa ”Hallå!” lagom dämpat för att de berörda inte ska höra, ett i mitt tycke föga konstruktivt agerande, allt medan jag fortsätter att syna min text utan att bry mig om någon av kontrahenterna, ty jag arbetar bra bland andra människor och söker gärna indirekt sällskap för att stimulera tankarna. När mannen efter ett besvarat mobilsamtal lämnar sin plats igen, ser han mig plötsligt i ögonen och säger ”Hej då”, en vänlighet jag försöker besvara efter förmåga, ty jag önskar inte bara fred mellan jordens folk utan också frid i människornas sinnen. Och som för att understryka mina känslor hörs åter den okända pianisten långt borta i andra änden av biblioteket. Hen tycks ha övat sedan sist, ty nu bjuds vi om inte på hela så dock på ytterligare några takter ur Beethovens komposition.

Att läsa Proust 3

Som framgår av rubriken har snitsaren tidigare publicerat två inlägg kallade ”Att läsa Proust”. I det första av dessa redovisade han fortlöpande sina intryck under läsning av Marcel Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt”, varvid han så långt möjligt försökte bortse från dess litterära storhet och inte heller drog sig för att svära i kyrkan, men efter att han läst ut sista delen av verket och funnit denna mer givande än tidigare delar, undrade han om läsningen av dessa varit en förutsättning för hans senkomna upplevelse och om de första delarna i sin tur kunde läsas mer välvilligt i ljuset av romanens helhet och slut. Han sade sig inte heller vara främmande för en selektiv omläsning, och när så den första delen av det berömda verket återfanns på bibliotekets hylla, lånade han den och tog sig an sin nya uppgift med frejdigt sinne för att sedan sammanfatta sina intryck på denna blogg:

”Eftersom det främsta skälet till min ärligt kända besvikelse vid mitt första möte med Proust varit en orealistisk förväntan grundad på hörsägen, blev naturligtvis förutsättningarna bättre för en fruktbar läsning, när jag visste vad jag hade, eller snarare inte hade att vänta mig, och mycket riktigt fick boken, i synnerhet dess fristående inledning kallad ”Combray”, en delvis ny läsare vid mitt andra försök. Mycket blev dessutom mer begripligt denna gång, emedan flera personer, som skymtar förbi mer eller mindre oförklarade i berättelsens början och därför lätt förbises vid en första läsning, återkommer i senare delar med större tydlighet. Även det säregna berättarjaget är lättare att förstå mot bakgrund av kommande händelser, och när jag väl accepterat den stackars gossen, vars största skräck är att bli utan moderns godnattkyss och som annars förutom läsning gläds åt de två slags promenader han regelbundet gör med sina föräldrar i Combray, finner jag många av hans små observationer och tankar intressant beskrivna, även om jag tvingas undra över hans ålder när han gråtande med papiljotter i håret kramar sina älskade hagtornsbuskar farväl eller när han tio sidor (men oklart hur många år) senare på sin ensliga höstpromenad längtar efter att möta söta bondflickor ”att kunna sluta i sin famn”. När han senare i denna första del bor i Paris och varje dag följs av familjens trogna Francoise till Champs-Elysées för att där leka rymmare och fasttagare med bland andra den älskade Gilberte, men samtidigt av samma Gilberte får en bok där den fiktive favoritförfattaren Bergotte ”talar om skönheten i de antika myter som inspirerade Racine”, blir den stackars snitsaren konfunderad och undrar hur pojken är funtad. Om jag tillåter mig att skratta ser jag dock med försonande ögon på den svårbestämda karaktären och finner hans (gissningsvis medvetet) konstruerade, motsägelsefulla personlighet spännande. Av romanens alla kärleksskildringar är trots allt denna kring berättarens första oskyldiga förälskelse den enda som engagerat mig en smula, och beskrivningen av den lille gossens värld är stundom levande, ehuru mer sällan så omedelbart visuell och välgörande fri från långsökta liknelser som i nedanstående läsvärda utdrag:

Jag var övertygad om att Gilberte skulle komma till Champs-Elysées, och jag var fylld av en glädje vilken tedde sig endast som en svag föraning om en stor lycka, då jag tidigt på morgonen kom in i salongen för att kyssa min mamma som redan var färdigklädd, med sitt svarta hår uppsatt i ett torn och sina vackra, vita , knubbiga händer ännu doftande av tvål. Då förstod jag, vid åsynen av ett dammoln som stod för sig självt ovanför pianot och vid ljudet av ett positiv som spelade ”På hemväg från paraden” under fönstret, att vintern ända till kvällen fick ett oväntat och strålande besök av en vårdag. Medan vi åt frukost öppnade damen mitt emot sitt fönster och jagade hastigt bort en solstråle som börjat hålla siesta intill min stol och nu drog ett blixtsnabbt streck tvärs över hela vår matsal för att strax efteråt komma tillbaka och slå sig till ro bredvid mig igen. I skolan, under ett-lektionen, kom solen mig att försmäkta av otålighet och leda; den sände en gyllene stråle ända till min pulpet, som en inbjudan till den fest där jag inte kunde infinna mig före klockan tre, då Francoise kom och hämtade mig vid skolan och vi begav oss på väg till Champs-Elysées genom de festligt solbelysta gatorna, där folket trängdes och där balkongerna, luftiga och liksom lösgjorda från väggarna av solen, svävade som guldmoln framför husen. Men ack! på Champs-Elysées fanns ingen Gilberte; hon hade ännu inte kommit.

Som kontrasterande exempel visar jag nedan två korta utdrag ur det inskjutna, närmare tvåhundra sidor långa kapitel kallat ”Swann och kärleken”, där Proust berättar Gilbertes föräldrars kärlekshistoria vid tiden före berättelsens början. Den elaka skildringen av madame Verdurins osannolikt inskränkta lilla salong har naturligtvis sina poänger och i en längre målande beskrivning av gäster och tjänstefolk vid en bjudning hos markisinnan de Saint-Euverte visar författaren sitt sinne för åldrandets komiska uttryck, men eljest fann jag berättelsens kärna, skildringen av Swanns sjukliga svartsjuka, föga engagerande även vid min andra läsning, och om jag tidigare vågat klaga på språket i romanens första delar, torde det framför allt ha gällt denna delvis fristående text som tycks skriven med en sämre penna, även om knöliga formuleringar och svåröverblickbara parenteser också återkommer när berättarjaget som vuxen ska analysera sina kärlekskval. Min irritation kan med en kronologisk kullerbytta sammanfattas ungefär så här: Även om det är svårt att beskriva kärleken ingående och sakligt, borde Proust, när han skrivit ett av världslitteraturens viktigaste verk, ha kunnat uttrycka sig bättre. Låt vara att jag bara har läst texten på svenska, men översättaren Gunnel Vallquist har dock fått beröm för sitt arbete och de flesta av mina landsmän som uppskattar Proust behärskar inte heller dennes modersmål.

När Odette nu efter dessa pendlingar automatiskt återtagit den plats från vilken Swanns svartsjuka tillfälligt utträngt henne; när han åter såg henne under den synvinkel ur vilken han fann henne förtjusande, tedde hon sig i hans fantasi fylld av ömhet, med en blick som sade ja till hans begäran, och så vacker att han inte kunde låta bli att forma läpparna till en kyss, som om hon verkligen hade varit hos honom; ….

Denna kärlek hade till den grad lösgjort Swann från alla egoistiska intressen, att när han händelsevis någon gång deltog i sällskapslivet i tanke att hans förbindelser, likt en vacker infattning som Odette för övrigt inte skulle ha varit i stånd att rätt värdera, kunde skänka honom lite större betydelse i hennes ögon (och detta skulle kanske också ha varit sant, om inte hans förbindelser mist sitt värde i och med själva denna kärlek, som för Odettes skull förringade allt som kom i dess väg enbart genom det faktum att den tycktes proklamera att det hade mindre värde än den själv), så erfor han ….

Då jag emellertid vet, att omvittnat vackra intryck och spännande upplevelser är långt intressantare än aldrig så vältaligt saknade och efterlysta sådana (eller enklare uttryckt, att positiva omdömen är intressantare än likgiltighet, hur väl denna än motiveras), önskar jag avslutningsvis bjuda läsaren på några utdrag ur barndomsskildringen i romanens början, som funnit nåd hos mig, ty även om jag själv skulle ha slipat av språket och därtill så långt möjligt låtit en näckros förbli en näckros, blir jag fängslad av den lillgamla gossens fantasi, när han med hjälp av den ambitiöse författaren tar en promenerad åt ”Guermanteshållet”:

Längre fram spärrades Vivonnes lopp av vattenväxter. Först fanns där bara enstaka, såsom till exempel den näckros som inte fick någon ro för den ström över vilken den hade oturen att vara placerad; den flöt ideligen från den ena stranden till den andra, som en mekaniskt driven färja vilken i all oändlighet måste upprepa sin dubbla överfart. När den drevs mot stranden sträcktes stjälken ut, drogs och tänjdes till hela sin längd tills den nådde stranden, där strömmen ånyo grep tag i den, stjälkens gröna rep rullade då ihop sig och förde tillbaka den stackars plantan till vad som med all rätt kunde kallas dess utgångspunkt eftersom den inte ens stannade där en sekund, förrän den åter gjorde om samma manöver. Jag återsåg denna näckros varje gång jag gjorde en promenad åt detta håll; den befann sig ständigt i samma situation och kom mig att tänka på vissa neurasteniker  –  till vilka min morfar räknade Léonie  –  vilka år ut och år in ådagalägger samma besynnerliga vanor, som de ständigt tror sig bli av med men likväl bibehåller för alltid; de har hamnat i en härva av symptom och manier, och deras fåfänga ansträngningar att komma loss tjänar endast till att hålla igång deras säregna, ofrånkomliga och ödesdigra system av hälsoregler. Den arma näckrosen påminde också om de olyckliga, vilkas egendomliga, evigt förnyade plåga väckte så stort intresse hos Dante att han skulle ha stannat för att få höra offren själva berätta mera om hur den verkade och hur den uppkommit, ifall inte Virgilius som snabbt begav sig därifrån tvingat honom att skynda efter, liksom jag måste skynda efter mina föräldrar, vilka hunnit långt före mig.

Ibland gick vi förbi en villa på den skogbevuxna stranden; den låg där enslig och undangömd och såg ingenting annat av världen än den flod som sköljde marken vid dess fot. Fönstret inramade en ung kvinna, vars tankfulla ansikte och eleganta slöjor säkerligen inte härstammade från denna trakt och som antagligen hade kommit hit för att  –  som det med ett folkligt uttryck heter  –  ”begrava sig” här, för att känna den bittra tillfredsställelsen att veta att hennes namn, och i synnerhet dens namn vars hjärta hon inte lyckats bevara, här var fullkomligt okänt. Från fönstret kunde hon inte se längre än till den båt som låg förtöjd alldeles utanför dörren. Hon tittade förstrött upp då de förbigåendes röster hördes bakom strandens träd, och innan hon ännu sett deras ansikten kunde hon vara säker om att de aldrig hade känt och aldrig skulle lära känna den trolöse, att intet i deras förflutna bar spår av honom, att intet i deras framtid skulle kunna stämplas av honom. Man kände att hon i frivillig försakelse lämnat de platser där hon kunde ha fått se åtminstone en skymt av den älskade, och valt denna tillflyktsort där han aldrig vistats. Och jag såg på henne, när hon nyss hemkommen från en promenad på en stig där hon visste att han aldrig skulle sätta sin fot, med bortslösad grace drog de långa handskarna från sina resignerade händer.

Och för att ytterligare putsa upp Prousts rykte på denna blogg kompletterar jag mina valda utdrag med en kort episod från en höstpromenad åt det andra hållet, mot  Méséglise, så beskriven att jag med Prousts ord kunnat ”läsa mig själv”, ty nog kan även jag utbrista i ett upprepat ”Zut !” med åtföljande dåligt samvete för att som konstnär inte hitta något bättre uttryck för de känslor naturen väcker hos mig.

Tegeltaket framkallade i dammen, som åter blev spegelblank i solen, en rosafärgad skiftning som jag aldrig förut hade lagt märke till. Och när jag såg hur vattenytan och skjulets vägg blekt log tillbaka mot himlens leende, ropade jag fylld av hänförelse i det jag svängde mitt hopfällda paraply: ”Tusan! Tusan! Tusan också!”  Men samtidigt kände jag att det borde ha varit min plikt att inte nöja mig med dessa dunkla ord utan söka få ett klarare begrepp om min hänförelse.  (Le toit de tuile faisait dans la mare, que le soleil rendait de nouveau réfléchissante, une marbrure rose, à laquelle je n’avais encore jamais fait attention. Et voyant sur l’eau et à la face du mur un pâle sourire répondre au sourire du ciel, je m’écriai dans mon enthousiasme en brandissant mon parapluie refermé : “Zut, Zut, Zut, Zut. Mais en même temps je sentis que mon devoir eût été de ne pas m’en tenir à ces mots opaques et de tâcher de voir plus clair dans mon ravissement).

Strax efter detta ofta citerade avsnitt avslöjar dock berättaren hur sinnesintryck från såväl natur som konst samma höst smittats av pubertala dagdrömmar och ofrivilligt fått en sinnlig laddning, men huruvida känsloutbrottet ovan är uttryck för detta och sålunda får sin efterlysta förklaring, skall jag låta vara osagt, även om jag som ”läsare av mig själv” gärna önskar tro det. Att jag som konstnär inte är främmande för naturens sinnlighet, vet var och en som följt denna blogg, och som vi ska se i ett kommande inlägg har även rödskiftande, franska vattendrag givit mig associationer av sådant slag.”  

 

Att läsa Proust 2

”Att läsa Proust” är inte bara titeln på föregående snitsarinlägg utan även på en bok av Olof Lagercrantz. Då denna pedagogiska och välstrukturerade lilla skrift nöjer sig med tvåhundra sidor och till skillnad från Prousts förlaga är skriven på ett förföriskt elegant och lättflytande språk, har snitsaren hunnit läsa igenom även den, och skam till sägandes däri funnit en god sammanfattning av Prousts original för den som saknar tid, ork eller lust att läsa detta. Till sin intellektuella tillfredsställelse har snitsaren även konstaterat att inget väsentligt undgått hans vakna ögon under de månader han ägnat sig åt den berömda romanen. Han har genomgående nickat och lett igenkännande åt de symbolladdade nyckelscener Lagercrantz lyfter fram och funnit dennes tolkningar vara fullt trovärdiga. Att snitsaren under sin noggranna läsning inte tillmätt denna parallella värld samma betydelse, förklarar han med sitt grundmurade ointresse för medveten symbolik som konstnärligt uttrycksmedel. När han själv associerar i sin konst, sker detta oavsiktligt utan beräkning, och han önskar helst att en beskriven eller målad ros förblir en ros, oavsett sekundär symbolisk tolkning i läsarens eller betraktarens öga. Till snitsarens belåtenhet uppmärksammar Lagercrantz även den långsökta intrigen och de osannolikt konstruerade personerna hos Proust och törs till och med använda ordet ”löjlig” om romanens centrala kärleksberättelse, men föga oväntat hävdar han samtidigt att allt detta är avsiktligt och nödvändigt för det genomtänkta romanbygget, varför snitsaren likafullt lämnas ensam att skämmas för sina rynkade ögonbryn och sitt elaka skratt.     

Det är begripligt att Prousts roman, som enligt Lagercrantz ”vill påminna oss om att ingenting är som vi tror att det är”, lockar analytiskt lagda läsare och många har här givits tillfälle att känna sig känsliga och intelligenta. Andra som läst mer intuitivt har välvilligt tolkat in tillräckligt mycket ur sina egna liv för att finna berättelsen angelägen och fängslande. Den elake snitsaren anar emellertid att de flesta gynnsamma läsningar på samma gång både förutsätter och intygar verkets storhet, och då han själv ogärna sysslar med cirkelbevis, har han sökt uppleva romanen utan de förutfattade meningar han bibringats av sin litterära samtid, vilket naturligtvis varit fåfängt. För sitt lovvärda men omöjliga företag hoppas han dock bli förlåten av Proust, som förstått hans goda vilja och envisa vägran att döma ”På spaning efter den tid som flytt” oläst.    

Att läsa Proust

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till.”

När ovanstående berättelse publicerades på denna blogg i december 2012 under rubriken ”God Jul”, ursäktades den märkligt otympliga och svårlästa texten med författarens ”egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt”. Ordval, satskonstruktioner, referenser och inte minst den sista parodiskt svåröverblickbara parentesen kan möjligen föra tanken till Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, och när snitsaren i en kommentar till ett senare blogginlägg hädiskt antyder att den store Proust (eller åtminstone hans översättare Gunnel Vallquist) kunde ha haft nytta av en dator, för att likt snitsaren i efterhand redigera sina fula meningar, får han frågan om han ”tagit sig igenom samtliga sju delar av Prousts spaningar”, varefter sanningen avslöjas enligt nedan. I takt med att samme snitsaren sedan under våren plöjer igenom del efter del av det berömda verket, uppdaterar han sina hädiska intryck i samma kommentarsfält, och som ett udda komplement till allt annat som skrivits i ämnet kan hans fortlöpande, spontana recension vara av intresse.

Ur kommentarer till inlägget ”Brevskrivaren”:

7 januari 2013:

”Nej då, men jag har nästan tagit mig igenom två delar och kommer möjligen att börja också på en tredje. Jag erkänner villigt att jag inte skulle ha läst tusen sidor om det inte handlat om så känd litteratur, ty det sug som exempelvis ett annat nyligen läst mastodontverk bjudit, har ännu inte infunnit sig, Jag fortsätter att läsa av intresse för ett märkligt litterärt fenomen, men då jag saknar respekt för berömd kultur som sådan och ännu mindre är road av att sola mig i dess glans, kostar jag på mig att knorra över otympliga språkliga konstruktioner och oklart formulerade tankar och inte minst skratta rått åt parodiskt krystade liknelser. Att redovisa en iakttagelse eller känsla, tycks vara författaren omöjligt utan att genast känna behov av att förtydliga den med ett intellektuellt resonemang, som inte alltid gör mig klokare utan ofta fjärmar mig från den beskrivna iakttagelsen eller känslan. Kanske ska det hela läsas utan krav på egentlig förståelse, mer som ett ordflöde, vilket i lyckliga fall ger ett slags intuitiv insikt, så som jag inbillar mig att många, som är mindre språkligt intresserade än jag, också läser. Kanske är jag inte heller tillräckligt hemma i den förfinade estetik författaren frossar i och hämtar sina referenser ur. Samtidigt inser jag att Proust utan allt detta inte vore just Proust, varför mina synpunkter i en Proust-älskares öron bara skulle återfalla på mig. Men någonstans i denna snårskog av ord finns det, tvingas jag erkänna, en berättelse som då och då glimtar fram med pregnanta iakttagelser och originella tankar att nicka uppskattande åt. Han kan när han vill, tänker jag hädiskt.”

9 januari:

”Utebliven läsglädje är ett fullgott skäl att avbryta frivillig läsning av ett aldrig så berömt verk, liksom nyfikenhet är en anledning att som i mitt fall påbörja och fortsätta en sådan. Det är mänskligt att läsa den stora litteraturen av prestigeskäl och naturligtvis påverkas läsupplevelsen omedvetet av den litterära tyngden. Att inte gilla ett ännu inte kanoniserat modernt verk, är trots allt lättare för den aningslöst prestigesökande än att erkänna leda under läsning av stor litteratur. För egen del tycker jag att det fungerar bäst att läsa Proust om jag tar honom för vad han är, en ambitiös författare sprängfylld av tankar och känslor, och tillåter mig att ömsom stöna och skratta när jag tycker att han i sin iver parodierar sig själv, ty även pekoral har något att berätta om den människa av kött och blod som med möda krystat fram det, antingen det handlar om Ofvandahl, Proust eller snitsaren. När jag kommer på mig med att skratta med och inte åt honom, börjar jag känna bokens berättarjag lite bättre.”

16 februari:

”Eftersom jag har sagt Proust 1-2, får jag också säga 3, då även dessa dryga 600 sidor nu är genomlästa. Om jag har vant mig, eller om denna del är skriven med en annan penna vet jag inte, men språket känns om inte direkt vackert så i alla fall mindre otympligt och tillkrånglat än det bitvis tyckts mig tidigare. Målande beskrivningar, originella utvikningar och ibland oväntat bildspråk får mig att le godmodigt här och där, men annars kan jag inte påstå att jag delar författarens fascination över livet i den franska aristokratin och någon bladvändare är det inte fråga om. Denna del handlar inledningsvis om berättarjagets svärmeri för en hertiginna och om hur han därefter så småningom vid ett par så kallade salonger lär känna inte bara henne utan även aristokratins sanna väsen, allt skildrat med detaljrik ironi. Mitt i berättelsen beskrivs mormoderns död länge och detaljerat, medan ett kort erotiskt äventyr behandlas förvånansvärt oengagerat med tanke på berättarens fokuserade längtan efter och misslyckade närmande till samma flicka i slutet av del 2. Verket som helhet tycks för övrigt handla mycket om just ”skenets bedräglighet”, När berättaren lär känna platser och personer bakom de fantasieggande namn han länge har drömt om, ser han inte bara en torftigare verklighet utan också sig själv.”

26 mars:

”Efter att nu ha läst ut del 4 av Prousts mastodontverk, börjar jag få lite kläm på vad karln är ute efter. Språket känns mindre stolpigt än i tidigare delar och när författaren är på humör får han förvisso till fina beskrivningar och intressanta skildringar, som ger mersmak. Denna del har undertiteln ”Sodom och Gomorra” men även om det förekommer en del ”synd” i form av antydd homosexualitet, och berättaren i ett längre avsnitt inventerar och förklarar dess olika manliga varianter, tycks han fortfarande intressera sig mest för societetens (i denna del inte bara aristokratins utan även borgerlighetens) egendomliga sällskapsformer. Den heterosexuella kärlek han själv är inbegripen i, verkar han samtidigt vara ganska ointresserad av. Liksom det mesta i hans värld tycks kärleken bara vara intressant i sin frånvaro. Jag törs också tycka att föremålen för hans längtan är lite oengagerat skildrade, mer som konstruktioner än kvinnor av kött och blod, vilket möjligen har sin förklaring.”

27 april:

”Efter att ha läst ut del 5 av Prousts storverk undrar jag fortfarande vad som gör detta så stort mer än just dess storlek. Att misstro Proust-älskare och antyda att många av dem ser läsningen av de bortåt fyra tusen sidorna som en litterär merit och då upplever vad de vet snarare än vad de känner, vore mig naturligtvis helt främmande, samtidigt som jag funderar över bevekelsegrunderna för min egen envisa läsning. Att språket (åtminstone i översättning) inte är någon guldgruva har redan antytts, och de otaliga liknelser och jämförelser med vilka berättaren försöker förklara sina känslor gör mig ofta mer brydd än klarsynt. Den femte delens undertitel ”La prisonnière” (Den fångna) syftar på berättarens ”älskade” Albertine som måste hållas under sträng uppsikt för att hon inte ska ges tillfälle att träffa främst kvinnor med vilka hon riskerar att utöva den ”last” berättaren misstänker att hon har. Man behöver inte tycka om huvudpersonen i en bok och allt bör läsas med tanke på den tid det skrivits i, men här har jag som läsare lite problem att engagera mig i berättarens uppvisade kombination av likgiltighet och paranoid svartsjuka. Man undrar vad han ska ha sin konstruerade så kallade älskade till, och till sist kan man inte låta bli att skratta elakt åt hans tankar om och konversation med henne. Den eviga sanningen tycks vara att kärleken bara kan existera i sin frånvaro. Den dör när den blir bekräftad men vaknar till liv när den sviks och hålls levande av gnagande svartsjuka. I huvudpersonens annars overksamma liv tycks ingen möda vara för stor och inga intriger för långsökta i jakten på den fångnas forna och framtida snedsteg. Det är oklart om berättaren över huvud taget har fog för sina misstankar, vilket möjligen håller spänningen vid liv. Naturligtvis hamnar huvudpersonen också i denna del på en av tidens salonger, och vistelsen där ägnas drygt hundra engagerade sidor. Här får vi än en gång möta den färgstarke homosexuelle adelsmannen Palamède de Charlus, den enda gestalt som jag tycker får riktigt spännande konturer i berättelsen. Han delar berättarens känslighet och förstår liksom denne att uppskatta den septett (av den fiktive kompositören Vinteuil) som framförs av bland andra hans egen unge älskare, en bildskön violinist. Huruvida hans vältaliga utläggning samma kväll om homosexualitetens vanlighet säger något om Prousts egen åsikt, vet jag inte.

21 maj:

”I den nu utlästa del 6 kallad ”Rymmerskan” anhopas händelser och förklaringar i anslutning till berättarens egendomliga kärlekshistoria, och den konstruerade intrigen är ibland långsökt som i en tevesåpa, allt för att ge författaren tillfälle att utveckla sina tankar om kärlekens och glömskans väsen. Icke sällan kommer jag som läsare på mig själv med att tycka att han redan sagt samma sak ett antal gånger. En kort skildring från Venedig fångar dock mitt intresse temporärt och språket i denna del skiljer sig allt mer från det uppstyltade ordgytter jag tidigare mött. Meningarna konstrueras mer naturligt och varierat, parenteserna är mer överblickbara och en statistisk undersökning skulle troligen visa att frekvensen av det otympliga relativpronomenet ”vilken” (vilket, vilka, vars, osv) har sjunkit med 95 procent.”

(För undvikande av missförstånd bör påpekas att snitsarens envetna språkliga invändningar mot delar av Prousts text varken har gällt meningarnas längd eller mängden infogade bisatser, ty även sådan prosa kan skrivas med naturlig rytm och ett flödande driv framåt. Troligtvis har snitsaren känt sig förolämpad av att författaren nöjt sig med (och till och med fått beröm för), vad han själv skulle ha redigerat och skrivit om).

15 juni:

”I del 7 av ”På spaning efter den tid som flytt” kallad ”Den återfunna tiden” faller mycket på plats och efter att ha läst klart hela verket finner jag denna sista del intressantast. Liksom tidigare i samband med Dreyfusaffären, tränger världen in i societetsidyllen och den historiskt intresserade får en skildring av stämningar i ett mörklagt Paris under första världskriget. Berättaren vistas på sjukhem och misströstar alltmer om sin författarförmåga, men när han inför ett sista besök på en matinébjudning först trampar snett på en gatsten och får en minnesbild från Venedig och strax därefter torkar sig med en servett och genast minns sitt rum i badorten Balbec, upplevelser av samma slag som den gamla madeleinekakan doppad i lindblomste, förstår han plötsligt hur han ska skriva sitt stora verk och under drygt sextio sidor utvecklar han sin syn på sitt författarskap och på äkta litteratur och konst i allmänhet. Att beskriva företeelser och skeenden är i sig inte nog, utan författaren eller konstnären bör söka efter vad det ytligt upplevda eller iakttagna betyder hos honom själv för att därigenom hitta det tidlösa och upphäva tidens gång, sympatiska idéer som i mindre pretentiös form kan erinra om snitsarens tillbakablickar på denna blogg eller kanske i än högre grad om de associativt parallella motiven i dennes bildkonst, men när berättaren utvecklar sina åsikter om den sanna konsten, blir det svårt att hålla med, vilket dock inte utesluter intressant läsning. Kanske blir Prousts verk mer givande om man läser hans programförklaring innan man tar sig an de sju delarna, och jag är själv inte främmande för att göra en och annan återblick för en selektiv nyläsning. När så berättaren efter sin konstnärliga insikt gör sin sista entré i sällskapslivet, finner han till sin förvåning att alla forna, ännu levande salongslejon liksom han själv har blivit gamla och förändrade inte bara till yttre oigenkännlighet utan även till karaktären, och i beskrivningen av dessa metamorfoser nänns jag påstå att den gode Proust är i högform. Allmänt förefaller han vara bättre på skildra ålderdom än ungdom, bättre på att beskriva halvdöda gamlingar än ”unga flickor i blom”. Den omtumlande upplevelsen av hur tiden har farit fram bland hans bekanta ger berättaren anledning att reflektera över Tiden med stort ”T”, som han slutligen finner förkroppsligad i unga mademoiselle de Saint-Loup, hos vilken romanens alla trådar löper samman eftersom hon genom diverse mesallianser kommit att bli släkt med de flesta. Dock känner berättaren döden nalkas och som raffinerad avrundning sörjer han sitt, som han fruktar, ofullbordade livsverk. Efter dessa avslutande avsnitt av denna sista del av Prousts roman tvingas jag erkänna att det inte är så pjåkigt, ty här blir jag lite gripen av berättarens vemodiga tankar. Huruvida min senfärdiga kapitulation är betingad av min enträgna läsning av de övriga drygt tre tusen sidorna, och om dessa i sin tur kan läsas mer välvilligt i ljuset av min upplevelse av romanens slut, törs jag inte ha någon åsikt om, men berättarens ambition är i alla händelser sympatisk och Proust låter honom till slut (klumpigt och fult visserligen men fullt begripligt) formulera följande tröst åt en framtida vankelmodig läsare:

”Men för att återgå till mig själv sysslade mina tankar mera anspråkslöst med min bok och, om det inte vore fel att kalla dem så, mina läsare. Ty jag betraktade dem inte som mina läsare, utan som läsare av sig själva; min bok skulle bara bli ett slags förstoringsglas av den typ som optikern i Combray erbjöd köparen; genom denna bok skulle jag ge dem möjlighet att läsa sig själva. Därför skulle jag inte be dem att berömma eller smäda mig, utan bara tala om för mig om det stämmer, om de ord de läser i sig själva är de ord som jag har skrivit (de skiljaktigheter som eventuellt skulle kunna finnas behövde för övrigt inte alltid bero på att jag tagit fel, utan kanske på att läsarens ögon inte vore av det slaget att min bok passade honom så att han kunde läsa rätt i sig själv).”   

Tillägg:
Det skall senare visa sig att snitsaren vid en omläsning av romanens första del sett denna i ett delvis nytt ljus:
https://snitsaren.wordpress.com/2013/11/05/att-lasa-proust-3/

Nwe ne tces a ne haw pe a ta slu

Då det i dagarna är fem år sen denna blogg öppnades, tänkte vi  (det vill säga jag) först kalla inlägget ”Femårsjubileumsintervju”, men snitsaren  (det vill säga jag) förordar ovanstående gåtfulla titel, där ett extra, enligt uppgift orytmiskt ”att” samt översättning till nujpraw bör avhålla läsaren från varje jämförelse med ett snarlikt betitlat hopkok. En intervju med snitsaren  (det vill säga mig)  skall vi (det vill säga jag)  i alla fall försöka krysta fram dagen till ära, men då ordningen i denna bloggs rollbesättning med tiden blivit allt svårare att upprätthålla, blir vår (det vill säga min)  första fråga:

– Varför envisas du med dessa så kallade intervjuer, när du ändå hittar på såväl frågorna som svaren själv?

– Dialogformen ställer mindre krav på mig som författare eftersom jag gömmer mig bakom mina samtalande jag, eller möjligen någonstans mellan dem. Genom att textens frågor och svar strukturerar de ofta komplicerade resonemang jag vill föra och driver dessa framåt i ett naturligt tankeflöde, slipper jag ägna tid och möda åt stil och komposition för att i stället koncentrera mig på vad jag vill ha sagt och på hur detta kan formuleras så exakt och uttömmande som möjligt. Även detta långa svar har tagit min begränsade stilistiska förmåga i anspråk och kunde följaktligen ha delats upp i ytterligare frågor och svar, men någon måtta får det vara.

– Kan du inte lika väl föra en inre dialog i jagform med dig själv, eller formulera frågorna indirekt?

– Det skulle göra texten mer svårläst och ge ett än mer ansträngt intryck.

– Samtidigt handlar det inte om någon naturlig dialog, eftersom du uttrycker dig på ett skriftspråk mer osannolikt flödande än det Erland Josephson bjuder på i Bergmans filmer?

– ”Snitsarens” onaturliga formuleringsförmåga, som jag för övrigt skojar med i inledningen av den långa intervjun ”Brott och straff”, var från början en del av bloggdramaturgin där varje alter ego hade sitt språk. De läsare som har problem med dialogens brist på naturalism får tänka sig att ”snitsaren” har fått frågorna skriftligen i förväg och följaktligen haft tid att tänka igenom och skriva ner sina svar, vilket på sätt och vis också är sant.

– Får man till att börja med gratulera till att snitsarens blogg har fyllt fem år?

– Tack!

– Som rubrik till detta inlägg har du envisats med att nästan ordagrant låna titeln från en aktuell bok. Vad är det tänkt att ge för associationer?

– Den ödesmättade frasen dök upp i mitt huvud, men i övrigt har jag inte mycket gemensamt med bokens författare. Även om vi båda läser våra gamla texter om och om igen och finner behag däri, har jag en mindre säker syn både på mig själv som skribent och på min förmåga att bedöma litteraturens absoluta kvalitet, om någon sådan över huvud taget finns.

– Vilket du betvivlar?

– Jag nöjer mig med en personlig, föränderlig smak och ett gott självförtroende vad gäller mitt eget skapande.

– Är du nöjd med vad du har åstadkommit på din blogg?

– När jag läser gamla inlägg, förvånas jag inte sällan över min förmåga att skriva, och min klara uppfattning om vad som samtidigt fattas ger mig anledning att tro att min belåtenhet inte bara handlar om självgodhet. Oavsett distributionsform har jag åstadkommit läsvärd litteratur, även om den potentiella läsekretsen är begränsad och den reella inskränker sig till ett krympande fåtal som från början uppmärksammat mig av andra skäl men haft vänligheten att dröja kvar.

– Varför är den potentiella läsekretsen begränsad, menar du?

– Allmänintresset för mig och mitt liv torde vara mycket begränsat, och av dem som vet vem jag är bryr sig mycket få om att berika sin bild av mig.

– Är inte motståndet mest av praktisk art. Fem års blogginlägg, flertalet längre än en understreckare i Svenska Dagbladet, läser man trots allt inte på en kafferast?

– Samtidigt lämpar sig varje enskilt inlägg utmärkt för separat läsning. När något kommer på tal angående mig, tvingas jag inte sällan tänka eller säga: ”Det har jag skrivit om på min blogg”. Eftersom jag redan har lagt ner oproportionerlig möda på att skriftligen komprimera mina erfarenheter till en kärna av väsentligheter, känns det otillfredsställande att erbjuda en sämre formulerad, muntlig version. Snitsarens första litterära alster på internet i form av de så kallade snitsarbreven föranleddes för övrigt av min oförmåga att få tillräckligt mycket sagt muntligen.

– Kan du inte återuppta denna korrespondans, eller påminna mänskligheten om snitsarens existens på annat sätt?

– Det händer att jag sänder lämpliga utdrag ur min blogg i brev till släktingar eller lämnar länkar till gamla inlägg när ämnen i dessa aktualiseras på sociala forum, men annars gör jag inte gärna reklam för mina memoarer. I vilken utsträckning tillfälligt besökande googlare dröjer kvar och återkommer, törs jag inte bedöma, men några spår härav ser jag varken i statistiken eller bland kommentarerna.

– Hur är det annars med besökssiffrorna i statistiken?

– De håller sig sedan länge på en stabilt låg nivå.

– Rubriken på detta inlägg låter en smula oroande. Vad är det som ”känns att det håller på att ta slut”?

– Det kan man fråga sig.

– Livet?

– Ja, även det.

– Är det så illa?

– Även om en cancerdiagnos inte innebär någon omedelbar dödsdom, påminner den mig om att livet är ändligt, vilket kan vara bra att veta.

– Har du mycket kvar att göra innan du packar ihop och tar ner skylten?

– Tillräckligt.

– Konst?

– Ni slutar aldrig hoppas.

– Dina memoarer?

– De blir aldrig färdigskrivna.

– Är det på dem den olycksbådande bloggrubriken syftar?

– Möjligen.

– Har du rentav planerat detta inlägg som avslutning lagom till femårsjubileet?

– Nej, högtidliga avsked ligger inte för mig.

– Men det känns att slutet närmar sig?

– Min skrivlust tycks ha sinat och för första gången på länge gapar utkastkorgen tom.

– Om vi inte minns fel lät det likadant för ett par år sedan, varefter vi snart kunde läsa det ena spännande inlägget efter det andra, och även om snitsaren redan var känd för sin bredd, har hans memoarer sedan dess nått höjder och djup, vi inte kunde drömma om?

– Det känns annorlunda idag.

– Har du ingenting kvar att skriva om?

– Allför mycket.

– Hur menar du?

– När jag inventerat och redovisat mitt liv, har jag så långt möjligt försökt lämna bekanta och anhöriga i fred, i synnerhet mina allra närmaste, men eftersom livet väsentligen utspelat sig i kretsen av dessa nära och mer eller mindre kära, förblir memoarerna ofullständiga. Även om de bjuder på ett rikt spektrum av lyckliga och sorgliga minnen har jag förtigit såväl de ljusaste som de mörkaste, och även om jag inte givit någon fördelaktig bild av mig själv, har jag gömt mina svåraste synder bakom bikt av lättare sådana, ty en ärlig och utförlig redovisning av mina allra värsta ogärningar och mina svartaste tankar och känslor skulle ge en alltför obehaglig bild av min själ. Bakom varje offentlig berättelse om mig finns också en annan, som jag bara kan dela med mig av till andra i lämpligt anpassade doser, och som jag inte önskar se i skrift annat än möjligen på nujpraw.

– Samtidigt hävdar du, att de som läst din blogg vet mer om dig än de flesta som känner dig i verkliga livet?

– De flesta som känner mig utanför snitsarens blogg gör det bara fragmentariskt, varför mina ofullständiga memoarer är en bra introduktion till min person med ytterligare möjlighet att lära känna mig mellan raderna.

– Men vad som egentligen står där avslöjar du inte?

– Nej inte offentligt.

– Kanske på nujpraw?

– Meci gest i ge fem

– Men inte här?

– Då måste jag först erbjuda en nujprawkurs, vilket i och för sig vore trevligt och gåve uppslag till månget spännande inlägg, men emedan texter på sagda språk då bleve potentiellt offentliga, finge jag åter vakta min penna.

– Många konjunktiv?

– Ett stiligt modus.

– Måste du nödvändigtvis skriva om ditt innersta själsliv?

– I takt med att snitsarens olika alter egon assimilerats i mig, har inläggen på min blogg blivit allt personligare, ärligare och allvarligare, varför det lär bli svårt att finna ämnen av motsvarande tyngd på annat håll.

– Du vill inte riskera att åstadkomma en västgötaklimax?

– Något ditåt.

– Du har blåst upp din ballong och är rädd att luften ska pysa ut?

– Kanske det.

– Du har målat in dig i ett hörn och fastnat med skägget i byrålådan?

– Jag tror att läsarna redan har förstått vad vi menar.

– Kan du inte anse memoarerna avslutade och betrakta framtida inlägg som en lång efterskrift?

– Tja.

– Varför inte börja om på nytt eller köra ”Favoriter i repris”?

– Ja ja, det blir nog bra med det.

– Men snitsarens blogg ska väl leva vidare i någon form?

– Det bestämmer han.

Korsord

Bilden här ovan utgör den vänstra halvan av ett bildkorsord jag förfärdigade för tretton år sedan till den då sextioårige jubilar som skymtar längst bak i myllret av människor och pratbubblor. Korsordet konstruerades enligt samma mönster som Dagens Nyheters lördagskryss, där en stor tecknad bild ger ledtrådar till ett större antal vågräta lösningsord, i ovanstående fall ”rött, skri, Linköpingsprofil, avråder, systrarnas, annuellt, niger, begapande, He, åror, lärarnödutrop, petig, vargkonsert, tå och sextioåring”, vilka tillsammans med ett fåtal lösa bokstäver ur bilden ger ett långt ord lodrätt invid denna, i vårt fall ”Roslagsbanehållplats”. Av övriga lösningar utanför bilden noterar jag ”aprilvädersanomali” till nyckeln ”stabilitet” och ”ekofantasten” som svar på vem som ”ropar var han går i skogar berg och dalar”. För att klura ut ordet ”Örkelljungaskytt” bör man känna till den gamla sången om sagda orts skyttepaviljong, och ”anemibrist” är måhända också långsökt som lösning till nyckeln ”har väl fullblod”, liksom ”skoskavsår” till ”får man många under sådana”, där stavningen i någon av tolkningarna möjligen kan diskuteras. I huvudsak tycks jag ha undvikit lösningar som krävt uppslagsbok för att i stället anpassa nycklarna till mottagarens kunskaper, och liksom andra tidigare alster riktade till personer i min närhet, däribland för mycket länge sen min blivande sköterska, är korsordet fullt av anspelningar på våra gemensamma erfarenheter. För att detta inlägg inte ska framstå som alltför privat och läsarna inte ska känna sig exkluderade ur den småkluriga gemenskapen, erbjuds de som avslutning att fundera på korsordsnyckeln ”hörs glad banvakt på sådan”.

Grupparbete

    

Den konstnär som visade några av sina krokiteckningar i föregående blogginlägg beklagar, att han efter den beskrivna verksamheten i Gula villan inte har ägnat sig åt modellteckning mer, och även om han inte har lagt alla sina konstnärsdon definitivt på hyllan, fattar han dem numera sällan på eget initiativ. Hans senaste insats som bildkonstnär påstås ha gällt ett uppdrag, att så likt som möjligt rita av ovanstående Dabrowski-hoppande fe, varefter den godkända teckningen ska ha färglagts förtjänstfullt efter egen smak av den fyraåriga beställaren. Konstverket är dessvärre inte tillgängligt för publicering på snitsarens blogg, varför läsarna får hålla till goda med förlagan ovan, hämtad ur en engelsk barnbok från 1950-talet, innehållande 32 bilder på diverse skojiga människor i helfigur. Då bokens 16 blad emellertid består av tre var för sig bläddringsbara delar, kan figurernas huvuden, kroppar och ben kombineras på 2 x 16 x 16 x 16 = 8192 olika sätt, av vilka några visas här nedan. Konstnären vill minnas att han som liten fann boken rolig, även om nöjet inte varade så länge.

Ett kreativare alternativ med obegränsade möjligheter erbjuder en sällskapslek kallad ”vikgubbar”, där bilderna i stället skapas av betraktarna själva i lämpligt sällskap. Dolt för de övriga ritar var och en ett huvud med bifogad hals överst på ett papper, vilket därefter viks, så att bara halsen blir synlig, varpå konstverken skickas vidare i en överenskommen turordning. Sedan ritar varje deltagare en överkropp i anslutning till halsen på sitt mottagna papper, varefter han eller hon viker detta, så att endast midjan syns, och vidarebefordrar resultatet. I följande steg tecknas en underkropp ner till knäna och i det sista ledet slutligen underben och fötter. När så  alla vikgubbar är kompletta vecklas de upp gemensamt under skratt. De enda äkta konstverk i denna genre, som är tillgängliga för publicering på vår blogg, tycks vara skapade i endast tre steg, vilket naturligtvis går lika bra. Bloggens egen konstnär törs kännas vid huvudet på den högra gestalten nedan, medan de två eller tre övriga bidragsgivarna vill vara anonyma.

Som ett litterärt alternativ till ovanstående konstnärliga sällskapsnöje skrivs så kallade långkatekeser, där deltagarna på motsvarande sätt fyller i var sin del av en till formen fastställd historia. Enligt internetartiklar i ämnet, kan berättelsens ram variera, men vanligen får två personer av olika kön träffas för vidare öden, och i den fasta men fantasilösa form, jag som vuxen har blivit bekant med leken, skulle en aktuell långkatekes skapad av deltagare i rätt ålder kunna lyda:

Björn Ranelid
och
Prinsessan Estelle
träffades
efter Stockholm Marathon.
Han sa:
Du luktar pyton!
Hon sa:
Jag är bajsnödig.
Följden blev
att de var tvungna att gifta sig.
Folket sa
att det var det läbbigaste som hänt på många år.

Skribenter med andra krav på underhållning har naturligtvis möjlighet att lämna den fasta ramen och låta berättelsen flöda fritt, varvid denna blir intressantare med öppet redovisade bidrag, som vart och ett naturligt följer och kommenterar det föregående. Att den överraskande humorn inte behöver bli lidande, kan var och en intyga, som tagit del av de beryktade ”krystböckerna”, ett slags litterära alster, vilkas tillkomsthistoria och innehåll dessvärre, av olika hänsyn, inte kan presenteras här .

Författarintervju 2

– Shoot !

Denna enfaldiga uppmaning, som hycklar försvarsberedskap inför ett förväntat angrepp, gör oss besvikna och osäkra, ty vi har sett fram emot ett trevligt samtal med författaren vi gästar och önskar minst av allt agera skjutjärnsjournalister i dennes fåninga rollspel. För att undvika hans uppfordrande blick, medan vi letar efter en lämplig, inledande fråga, ser vi oss omkring i det stora, ännu nedsläckta köket, där en blek kvardröjande januariskymning förvarnar om annalkande vår, samtidigt som vi konstaterar att författaren ännu inte har dansat ut julen helt. Två hyacinter och två ännu inte utslagna röda amaryllisar pryder köksfönstret, där vi även lägger märke till och förundras över en originellt utformad, elektrisk ljusstake, vars sju lampor bildar en hängande båge i stället för den traditionella, toppformade ”ålderstrappan”. På väggen strax intill hänger en inramad målning, som av allt att döma föreställer en kvinnlig bakdel, och vi funderar på vem som kan tänkas vilja ha något sådant att titta på vid matbordet. Ovanpå ett stort skåp bakom författarens huvud noterar vi några träleksaker av varierande ursprung, däribland en dansk soldat, en rysk gumma och en tomte  i form av en speldosa. Längs kylskåpets ena sida hänger något slags broderad julbonad, som hålls fast av en ovanpå stående marmormortel, men då vi nertill läser ”God Jul” rättvänt, medan ett julgransljus i bonadens överkant ser ut att hänga med ljuslågan nedåt, gissar vi att broderiet egentligen varit tänkt som en lång duk eller bordslöpare. För att vinna ytterligare tid och mod tar vi en klunk av vårt serverade sojakaffe, smackar uppskattande och  nickar mot författaren utan att möta hans blick. Så får vi syn på en tjock bok som ligger på bordet bredvid oss. ”Min kamp 2”, läser vi på omslaget, där författaren Karl Ove Knausgård också visar sitt vänstra öga, och då vi anar att denna tegelsten på 600 sidor avsiktligt placerats i vår närhet, överväger vi att stryka vårt intervjuobjekt medhårs med en inställsam fråga om hans läsning, men för att om möjligt reparera något av vår stympade självkänsla, väljer vi i stället att hämnas hans larviga ”Shoot” med en lika enfaldig fråga:

– Hur känns det?

– Bortsett från en verruca plantaris strax framför hälen, som hindrar mig från att gå normalt inomhus, känner jag mig bra.

– Vi tänkte närmast på hur du känner dig som författare?

– Som författare lider jag av samma fotvårta.

– Du har nyligen publicerat dina memoarer?

– De har fortlöpande publicerats på denna blogg i fyra år, utan att ni för den skull har uppsökt mig för att fråga om mitt hälsotillstånd.

– Men nu är vi äntligen här?

– Jag ser det.

– Då är du väl glad?

– Om vi kanske skulle försöka komma till saken!!

– Dina memoarer har fått blandade recensioner?

– Ja, mycket ros av en recensent men i gengäld desto mer ris av en annan, varför medelbetyget torde hamna ungefär på noll.

– Tycker du att du har blivit rättvist bedömd?

– I båda omdömena finns korn av sanning som fått gro och växa till spektakulära överdrifter. När jag ser tillbaka finner jag många gamla inlägg vara förbluffande välskrivna. Sant är även att de, som läst min blogg någorlunda flitigt, känner min person bättre än de flesta som träffar mig i det verkliga livet. Icke för ty kan jag stundom känna beklämning över min oförmåga att skriva en enkel och flytande svenska och i ögonblick av klarsyn anar jag beräknande förställning även i fråga om sakinnehållet.

– Hur då?

– Varje avslöjande utsaga om mig själv döljer i sin ofullständighet sanningar, som jag väljer att förtiga av olika hänsyn.

– Hänsyn till andra?

– Andra och mig själv.

– Du menar att du är rädd om ditt rykte?

– Delar av min verklighet har varit ömkligare, än jag har ett passande språk för.

– Räcker det inte att ”begära lögnlöshet”?

– Att gömma större synder bakom mindre och mer lättbekända, är ett beprövat knep, som i litteraturen ställer krav på läsarens förmåga att läsa mellan raderna, i den mån sanningen eftersträvas.

– Förtiger inte alla memoarförfattare valda delar av sanningen?

– Naturligtvis, och många gör det till stor konst.

– Även Knausgård?

– Ja, även om han tycks ha satt ribban lite högre än vanliga memoarförfattare.

– Tycks?

– Vad han eventuellt förvränger och förtiger förblir ointressant för dem som inte känner honom. ”Min kamp” kan lika gärna läsas som trovärdig fiktion och något behov av att leta mellan raderna föreligger knappast när det som står på dessa är så detaljrikt och levande.

– Den där norrmannen och hans omdiskuterade jätteroman har tydligen funnit nåd inför dig?

 – Ja, jag läser annars inte mycket skönlitteratur men här blev jag uppenbarligen sittande, och då jag läser långsammare än de flesta, har det tagit sin tid.

-Har du läst alla delarna?

– Nej. bara de tre som hittills är översatta, och eftersom jag troligtvis läser ännu långsammare på norska, tar jag en välbehövlig andningspaus. En snabbläserska i min omedelbara närhet räds dock inte skrifter på främmande språk utan ämnar ge sig i kast med originalet.

– Skulle du vilja kunna skriva som Knausgård?

– Eftersom det ytterst handlar om att ”kunna vilja”, är frågan meningslös.

– Det får du nog förklara?

– Mina ärliga tankar och känslor skulle jag knappast ens våga formulera i ord för mig själv. Det handlar inte bara om mitt eget rykte bland människorna utan lika mycket om språket som sådant. Ord har ett slags skamlig nakenhet som gör mig försiktig.

– Hm?

–  Medan en tecknad eller målad bild hittar en fristad i konsten, saknar det talade eller skrivna språket sådan ursäkt hos mig. Flera av de publicerade konstverken på min blogg hade inte ärligt och utan skam kunnat beskrivas eller tolkas i ord, vilket naturligtvis är ett skäl till att de har fått undsätta texten. Till skillnad från blyertsstreck och penseldrag är orden i det svenska språket belastade av vardag och banalitet, varför de känns naknare och mer pretentiösa, när de upphöjts till litteratur. Medan få eller ingen förmår kopiera mina teckningar eller målningar, saknar jag denna ursäkt i skriven text, där hantverkskunnandet är av ett annat, mindre påtagligt slag. Om bildkonsten rymmer såväl opersonlighet som unicitet, står språket utan skydd, och i mitt sökande efter egna oantastliga formuleringar är modersmålets rikedom på uttjatade nyanser, inte till hjälp.

– Om du skrev på ett annat språk?

– Snitsarens högtidliga och lätt ålderdomliga svenska språk har möjligen denna ursäktande funktion, även om tillämpningen är begränsad. Andra pseudonymer har med framgång bidragit med olika former av barnspråk och bruten svenska, men steget från medveten stil till tröttsamt manér är kort.

– Du menar Tildo?

– Även snitsarens butler skrev en levande svenska i sitt brev från Savolax, men dessvärre han inte hörts av sedan dess.

– Kan du inte skriva som han då?

– Det vore att göra mig till.

– Ditt eget språk, ”Nujpraw”, kanske skulle duga?

– Ja.

– Menar du allvar?

– Nujpraw är stilistiskt neutralt och litterärt obefläckat. Skrivet med egna tecken äger det förvisso kalligrafisk skönhet, och då det i princip saknar fastställt uttal, borde en transkription med latinska bokstäver lämpa sig bra för känsliga inlägg på denna blogg.

– Inlägg som bara du kan läsa?

– Ja.

– Vad är det då för mening att ha en blogg?

– Det vore ett sätt att berätta ”att” och samtidigt erbjuda åtminstone en teoretisk möjlighet att ta reda på ”vad” genom att dechiffrera texten.

– Bara teoretisk möjlighet?

– I inlägget ”Nujpraw” ges visserligen en del grundregler och en kortare parallell text, men en mer komplett uttydning skulle kräva en större ”Rosettasten” än så. Dessutom har språket ändrats en del sedan inlägget skrevs.

– Vad slags hemligheter skulle du i så fall skriva om?

– Hevesehi emb enses fehawaw te fajr re me bre re me ent ins ksen re. Ko jaj zen zme rer de is tcesle re.

– Vi förstår?

– Så bra!

– Med några få undantag har dina senaste inlägg varit av ren metakaraktär och  bara handlat om din blogg som sådan. Har du inget mer att berätta om dig själv och världen omkring dig, eller är det bara alltför känsligt?

– Eftersom minnet rymmer mer än en dödlig människa kan skriva ner under en livstid, blir mina memoarer aldrig färdigskrivna. Då de saknar ordnad kronologi och enhetlig komposition, är möjligheterna i princip oändliga, att spinna vidare på nya och gamla trådar.

– Du spinner livets ull?

– Den säger ull han menar slem!

– Du kanske nystar upp livets trassliga garnhärva?

– Kanske det.

– Och väver därav?

– I värsta fall en vacker klädnad.

– Kejsarens?

– I bästa fall.

– Hurså?

– Omedveten exhibitionism är en god konstnärlig ambition.

– Att skriva så att ett oskyldigt barn kan läsa mellan raderna?

– En exklusiv läsekrets.

– Tror du att dina läsare verkligen vill se dig naken?

– Det handlar mer om vad jag själv medvetet vågar visa av min själsliga lekamen, om den motsägelsefulla metaforen ursäktas.

– Och din kroppsliga lekamen, om tautologin ursäktas?

– Den är skamlöst skamfri och följaktligen ointressant.

– Du har tidigare talat om hur bildkonsten erbjuder en fristad där du kan gömma dig bakom ditt hantverk. Kan du inte börja rita dina memoarer?

– Bortsett från fotoreportaget kring ”Vintervändbanan” och ett par fotografier i inlägget ”Ateljérunda” har bloggens illustrationer ursprungligen skapats för helt andra ändamål i helt andra sammanhang, och mina teckningar och målningar är berättelser i sin egen värld, där livet sedan länge stått stilla. Jag tänker numera hellre i ord.

– Du menar att du är mer författare än konstnär.

– Medan även anspråkslös bildkonst är förenad med praktiska initialsvårigheter, kan ord formuleras när och var som helst, och även om arbetet går långsamt och inte sällan känns fåfängt, kan jag fortfarande ha nöje av att försöka skriva ihop en text.

– Vad slags text har vi att vänta härnäst?

– Ingen aning?

– Ännu ett metainlägg?

– Det spåret bör vara tömt i och med denna intervju.

– Kanske något om en isbjörn på Skansen i början av 1950-talet?

– Varför inte.

– Det låter spännande?

– Ja.

– Då ska vi kanske lämna dig ifred med ditt arbete?

– Ja tack.

– Hur är det med fotvårtan?

– Nu går jag obehindrat i strumplästen och när jag springer i löparskor känner jag ingenting.

– Har den blivit så bra medan vi har suttit här och pratat?

– Detta blogginlägg har tagit mer än en vecka att tänka ut och skriva, och alla vet mycket väl, att ni inte alls har suttit där i soffan och intervjuat mig.

– Sitter vi inte ens här nu?

– Nej.

– Och inte du där i gungstolen heller?

– Nej, alla har suttit vid datorn hela tiden.

– Och det som faller utanför fönstret?

– Det är snön.

Mera culpa

Att uttrycket ”skamsköljning” enligt föregående inlägg myntades på 2000-talet, betyder inte att fenomenet som sådant är nytt. I själva verket torde det ha varit en del av människans psykologiska vardag, så länge hon levt som social varelse, även om det kallats något annat och skälen att skämmas växlat med tid och rum. Vi konstaterade tidigare att ”skamsköljning” är ett tacksamt ämne i bloggar och kåserier, men den litterärt bevandrade finner troligen gott om skamskildringar även i andra, såväl lättare som tyngre genrer, och säkert kan snitsarens kunniga läsekrets lämna exempel härpå i kommentarsfältet nedan. I likhet med många internetsidor nämner snitsarens sköterska genast ”Blamageguden”, som i Birger Sjöbergs roman, ”Kvartetten som sprängdes”, visar pinsamma fadäser med hjälp av sin kinematograf för huvudpersonen Cello, som också på skamsköljningsvis söker besvärja sin plågoande med visslingar och stönanden. När det handlar om den allvarligare form av sköljning som snitsaren i föregående inlägg hellre kallar ”skuldsköljning” eller ”skuldskamsköljning”, får vi omedelbart dikten här nedan i tankarna. Vi hör i andanom decennier av deklamerande barn, som inleder med att entonigt annonsera: ”Spela-kula-av-Sten-Selander”. Huruvida dikten numera ingår i skolans litterära kanon och om barnen i så fall hellre väljer prepositionen ”med” i stället för ”av” före författarens namn, törs vi inte ha en åsikt om. När vi oroligt undrar om snitsaren möjligen finner det gamla slagnumret alltför uttjatat och banalt för sin blogg, svarar han argt: 

”Popularitet är varken ett positivt eller negativt kvalitetskriterium och snitsaren är inte rädd för att stämma in i deklamationskören om blott dikten duger, vilket  denna gör såväl till innehåll som form.  Till skillnad från många mer berömda poem, saknar Selanders enkla rader både nödrim, krystad ordföljd och haltande metaforik, vilket tillsammans med de flitigt använda orden ”men” och ”och”, gör texten så elegant, att den kan läsas som berättande prosa.  Jag fäster mig också vid de två böjningar av verbet ”spela”, som troligen inte bara valts med hänsyn till diktens rytm utan även som ett slags aspekformer, där ”spelade” ger sken av pågående handling i förfluten tid, medan ”spelte” tycks ange avslutad sådan. På en del internetsidor återges dikten med den modernare prepositionen ”på” i den första raden, vilket Selander möjligen skulle ha funnit lika komiskt som vi finner ungdomars tidigare nämnda användning av prepositionen ”med” vid angivande av författare, och bara för att visa att snitsaren inte är främmande för språkliga nymodigheter, där sådana kan ge överraskande och roliga effekter, erbjuder jag läsarna att:         

Spela kula med Sten Selander

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

 

Illustration till ”Det stora jättebrevet”

 

 

Nujpraw

Nu ske ce soj berete hu ne gje te naj ce gje pe to ne me gere nere twe ejnte bace zme ma meze je. Ne xej ofese vre frekeste i sabende we ne seke gastekoleske megereflehe ne. Naj mete ne naw ma ne ze sete tamereresle ense gje we bacenojihej zme fece. Ze sne ce sete mje på to se seteri ze keme ne ej kove vre ne ane. Fe ne mese keme ne gense meve bace. Vre bacegne ze to ce mje we ge pepere re i ajndehaw ne.  Naj ce zelu stimelej anes ze ke ne hende a ne keme mere bace me dre ble ce tseqe a bece embe fre bece ige. Sene me (felskrivningstecken) spole ce nej ale kove ense me tsete mje ha ense we tsawle me vete. Ible ke ne hende a ne ble stepe i to ne me dre ble ce tseqe a ta ha ense te cepe fe a truj unde blagne ne aj bace me vete zme sete fese i kro ne me sene maw ce tsete mje ha ense ige. Naj ce ve feri we ne ze ve ce rej o (felskrivningstecken) rejo a gje u me ta tu we da se ujgwe re.

Ovanstående märkliga texter är skrivna på ett av snitsaren påhittat språk kallat ”nujpraw”. Överst visas ett exempel på hur språkets egna skrivtecken används och därunder återges samma ord med latinska bokstäver. Översatt till begriplig svenska skulle samma ordmängd kräva ytterligare några raders utrymme, men då texten till stor del är hämtad från sidan ”Fekalier” ovan, lämpar sig en sådan översättning inte för publicering. ”Nujpraw” betyder ”nyspråk”, vilket möjligen antyder dess tänkta användning i förskönande eller kanske rentav förnekande syfte.

Nujpraw har sitt ursprung i Melins stenografi, som snitsaren lärde sig när han någon gång i de nedre tonåren kom över en lärobok i ämnet. Han behärskade alfabetet och de vanligaste förkortningarna, men i brist på systematisk övning uppnådde han aldrig någon skrivhastighet, utan nöjde sig med att briljera med sina magra kunskaper inför kamrater. När han senare i tjugoårsåldern uppfann vad man en smula motsägelsefullt kunde kalla ”urnujpraw”, hämtade han många tecken och förkortningar från stenografin, men istället för att binda samman konsonanter och vokaler i en flytande skrift, skrev han tecknen separat, varvid han utnyttjade deras läge i förhållande till skrivlinjen som betydelseskiljande element, en metod som han senare funnit i andra stenografiska system. Texten nedan är ett utdrag ur ett slags enspråkig sammanställning av de förkortningar snitsaren infört. På den översta raden kan vi läsa: ”vid stängningsdags stänger jag alla dörrar, jag hänger rocken på kädhängaren, en stor mängd, det stämmer”, och på nästa rad: ”en främling tränger sig på, det svänger om stränginstrument, jag hämtar hem mina vantar som jag lämnat kvar”.  Som synes var denna tidiga skrift platsbesparande, men i ljuset av senare snilleblixtar ter den sig onödigt omständlig. Förutom i denna två A4-sidor långa text finns ”urnujpraw” bevarat i sparsamma dagboksanteckningar från tiden, ofta i form av enstaka i efterhand obegripliga ord. Varför snitsaren exempelvis skrivit ”vax” den 29 juli 1968, eller ”lejon” den 22 augusti 1970, kan man fundera länge över.

När snitsaren studerade en smula kinesiska, inspirerades han till en särskriven stavelseskrift så som exemplet nedan visar. Här markeras stavelsernas vokaler huvudsakligen med hjälp av olika konsonantteckens placering i förhållande till varandra och texten ska läsas i vertikala rader från vänster till höger. Denna estetiskt tilltalande skrift kom dock aldrig i bruk och idag har snitsaren inte en aning om vad tecknen betyder eller vad det unika utdraget här nedan handlar om.

Med undantag av nämnda och ett fåtal liknande snart övergivna sidospår, har utvecklingen från ”urnujpraw” till dagens ”nujpraw” gått stegvis via en lång serie snilleblixtar, allt enligt snitsarens väl beprövade devis ”Vad händer om inte?”.  De ursprungligen rent svenska orden har reducerats strängt och grammatikens formlära har förenklats till oigenkännlighet, varför till slut endast syntaxen och ordstammarnas ursprungliga grundelement skvallrar om att nujpraw står med sina rötter i det svenska språket. Skrivtecknen, vilka succesivt anpassats efter handens naturliga rörelsemönster, har blivit färre och enklare, och för att kunna mumlas tyst vid läsning har de givits ett nytt, mer gomvänligt uttal. Den flitiga användningen av vokalen ”e” i det transkriberade exemplet överst i inlägget har sin förklaring i att detta ljud senare infogats mellan och efter kosonanttecknen, varvid det oftast fått ersätta de ursprungliga svenska vokaler som försvunnit. Detta icke betydelsebärande ”e” kan naturligtvis utelämnas eller ersättas med en glottal stöt eller annat ljud som passar talaren.  Eftersom nujpraw, till skillnad från andra språk där det omvända gäller, är ett skriftspråk som kommit att talas, äger var och en rätt att uttala varje skrivet nujprawtecken efter tycke och smak så länge konsekvens iakttas. Liksom kinesiskan har nujpraw potentiellt många talade men bara ett skrivet språk

Exemplet på Melins stenografi längre upp är hämtat ur Nordisk familjebok, där samma text också återges stenografiskt enligt Gabelsbergers och Arends system. Enligt uppslagsverket och snitsaren lär det stå:

”Korthet och snabbskrivenhet är onekligen viktiga egenskaper hos stenografin, men av fullt ut lika stor betydelse är tillförlitligheten och tydligheten och där den saknas har man intet egentligt gagn för det praktiska livet av kunskapen i stenografi. Det system som visar sig bäst motsvara anspråken på tydlighet ska därför i längden komma att stå som segrare i striden mellan de olika metoderna”.

Som avslutning på detta spännande blogginlägg har snitsaren som en jämförelse skrivit samma text med slarvig svensk skrivstil och därunder bjuder han på en översättning till snitsig nujpraw.

                                                                                    ¤

Skyldig?

¤

Nysgubben

 

”Y меня мало книг”

Medan rubriken ovan skall få sin förklaring senare i denna berättelse, var som tidigare nämnts titeln på föregående blogginlägg hämtad från ryggen på en bok i snitsarens barndomshem och när vi googlar på orden ”minnets kapriser” finner vi att författaren och akademiledamoten Sigfrid Siwertz faktiskt kallat en bok så. Innan vi förhoppningsvis lämnar det ointressanta ämnet åt den eviga glömskan, frågar vi snitsaren för säkerhets skull:

– Var det den boken?

– Javisst.

– Har du läst den?

– Nej, men i skolan påbjöds läsning av ”Mälarpirater” och ”Selambs”, två andra verk av den numera lite bortglömde Sigfrid Siwertz. Dessutom läste snitsaren den självbiografiska romanen ”Att vara ung”, eftersom han i första ring fick det skrämmande uppdraget att hålla föredrag om författaren. Att prata offentligt har aldrig varit snitsarens första val och före 18 års ålder var det förenat med livsfara. Först när han lärde sig konsten att göra sig rolig och driva med sig själv, lyckades han överleva. På idrottbanan har han däremot alltid velat beskådas och han presterade alltid som bäst inför publik. Trots nämnda trauma är snitsarens förhållande till Sigfrid Siwertz bara gott, ty såväl ”Mälarpirater” som ”Selambs” erbjöd rik läsning. Teveserien efter det senare verket har också stannat i minnet liksom en film efter det förra med en ung Peter Stormare som kuslig biodlare.

– Enligt brevsamlingen ovan ska det i din bokhylla, förutom diverse lexikon, kartböcker, floror och Svenska Akademiens Ordlista, bara ha funnits tre böcker, ”Mina tretton olympiader”, Rekordmän på kolstybb” samt ”Drömmilare och drömgränser”, alla författade av Sven Lindhagen. En gång kunde man tydligen också hitta barnböckerna ”Tio veckor vid cirkus” och ”Uno som detektiv” hos dig, men fler påhittade böcker, som du lär ska ha uttryckt det, påstås aldrig ha rymts i ditt sparsmakade bibliotek?

– Man måste skilja mellan myten snitsaren och människan snitsaren.

– Om vi håller oss till den senare?

– Snitsaren är visserligen varken bokmal eller bibliofil, men förr läste han även påhittade böcker, så som unga gör för att förstå vilka de är. De tre uppräknade friidrottsböckerna var för övrigt inte snitsarens utan hans äldre brors. En av dem lär numera stå i bokhyllan hos en av denna bloggs flitigare kommentatorer. De nämnda barnböckerna var däremot snitsarens egna, liksom ytterligare några tiotal andra, däribland ”Karik och Valjas underbara äventyr” av den lettiskfödde ryske entomologen Jan Larri med fantasieggande teckningar av, såvitt snitsaren förstått, författaren. Av sin morfar fick snitsaren ”Sveriges djurvärld”, en sliten gammal bok med svartvita illustrationer, bland annat en närmast plågsamt upphetsande sådan föreställande en järv och en ren. Samme morfaders så kallade ”negerbok” har nämnts i ett tidigare blogginlägg.

– Usch, det var en otäck bild?

– Snarare lockande och upphetsande.

– Är det du som är järven?

– Nej.

– Bodde den där morfadern i ditt barndomshem.

– Han låg eller satt och hostade där fram till elvaårsåldern, om det medvetna brottet mot subjektsregeln ursäktas. Ibland gick han och köpte ansjovis, som han sedan satt och rensade vid köksbordet. Förutom nämnda bok ägde han ett litet lokomotiv och några äkta stenyxor, vilka gick an att låna mot löfte att vara försiktig. Denna urgamla, i snitsarens minne stumma morfar hade i ett tidigare liv varit civilingenjör och kunde vid några tillfällen laga elektriska apparater. Små snitsare förstod han sig däremot sämre på.

– Hur var det med dina föräldrar då?

– De bodde också i huset.

– Förstod de sig bättre på små snitsare?

– Om sådant talar snitsaren bara med sin sköterska eller i förekommande fall sin doktor.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du har nämnt broderns och morfaderns böcker. Dina föräldrar hade kanske också några att erbjuda?

– Snitsaren såg mest deras ryggar.

– Föräldrarnas?

– Snitsaren avsåg främst böckernas, även om farbror Sigmund måhända skulle vara av annan åsikt.

– Du menar Freud?

– Duktig murvel.

– Lästes det inte sagor för dig när du var liten?

– Snitsaren ägde de två första delarna av ”Min skattkammare”, där favoritsagan handlade om tre bilar, den lilla, den stora och den kolossala bilen, medan den sällsynt fåniga versen ”Lille Tor gick från mor” blev utriven. På en födelsedag i förskoleåldern fick han av grannbarnen en skojig bok betitlad ”Nysgubben”, vilken sedan lästes högt av någon vuxen på kalaset. Nysgubben var en oskyldig lumpsamlare som nös så våldsamt att diverse kroppsdelar hamnade fel mellan diverse olikartade djur. Boken gjorde stor lycka och snitsaren, som annars inte uppskattar kalas, minns detta inslag med glädje. Senare i barndomen hände det att han fick höra godnattsaga vid en kamrats säng, innan han sprang hem genom snårskogen till sin egen. Han minns att kamratens far bland annat läste högt ur ”Fänrik Ståls sägner”, vilket var en smula originellt.

– Du nämnde förut att du läste ”påhittade böcker” i ungdomen för att förstå vem du var. Vilka böcker kan det ha handlat om?

– Det går inte att nämna någon utan att nämna alla, men i den allvarsamma lek som hörde ungdomen till skilde sig snitsarens val av tröst knappast från andra ensamma själars. Det fanns och finns ett särskilt bibliotek för dem.

– Du lär ha sagt, att du har något som du kallar ”bokryggsbildning”. Vad menar du med det?

– Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det.

– Som till exempel ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz?

– Den boktiteln hittar man knappast i någon litteraturkanon.

– Ändå har du brytt dig om att komma ihåg den?

– Sådant bestämmer man inte själv.

– Vem eller vad bestämmer det då?

– Låt oss kalla det ”Minnets kapriser”. Medan viktigare ting faller i glömska, kan strunt etsa sig fast, låt vara opåkallat men därför inte nödvändigtvis oförklarligt. I snitsarens pojkrum stod av någon anledning en jättelik bokhylla full av andra familjemedlemmars, främst faderns, böcker. Eftersom snitsaren huserade där i tjugo år, har en del titlar fastnat i minnet: ”Pied Piper” av Nevil Shute, ”Att dö en smula” av Bo Grandien och som sagt ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz för att bara nämna några. På nedersta hyllan fångades snitsarens intresse av ”Brehm Djurens liv” i 17 band samt ett tidstypiskt, rasistiskt praktverk betitlat ”Jordens kvinnor”, men i övrigt fick de främmande böckerna stå orörda, eller i varje fall olästa, Kinseyrapporten delvis undantagen när snitsaren kom i lämplig ålder. Den var visserligen inte översatt från engelskan, men med hjälp av lexikon läste snitsaren vetgirigt här och där, ty någon annan relevant upplysning i ämnet gavs inte, varken i skolan eller i hemmet. Av någon anledning minns snitsaren, att han bland andra, i sammanhanget långt viktigare, okända engelska glosor även slog upp ordet ”squat”, som betyder ”sitta på huk”, något som uppnbarligen praktiserades parvis någonstans i världen. Enligt rapporten lär det mesta vara anligare än man tror, vilket bör ha passat en undrande yngling.

– Så den lille snitsaren satt i sitt pojkrum och läste Kinseyrapporten?

– Snitsaren var nog inte så liten.

– Medge ändå, att det är lite rörande?

– Som omsorgsfullt utvald detalj ur ett större och känsligare sammanhang, ger det möjligen tidsfärg åt snitsarens memoarer. I övrigt är och förblir han förtegen om ämnet, varför den som väntar ytterligare avslöjanden blir besviken.

– Du talar om dina memoarer. Tänker du skriva dem?

– Snitsaren skriver dem as we speak. ”Efteråt hos farbror Steffe” lär de heta.

– Du menar din blogg?

– Snisarens återkommande återblickar på sitt långa liv bildar sammantaget hans memoarer, även om kronologin lämnar en del att önska. Innan snitsarens blogg självdör, bör den trogne läsaren ha fått en god bild av snitsarens yttre.

– Men ditt inre avslöjar du inte?

– Som alla memoarförfattare väljer snitsaren sina minnen.

– Läser du memoarer ibland?

– Ja, i den mån snitsaren läser någon skönlitteratur alls. Konstvetaren Ulf Lindes memoarer tog han sig igenom, men höjdhoppande kollegan P O Enquists dito var bara halvlästa, när det var dags att lämna tillbaka boken. Snitsaren läser ovanligt långsamt och drömmer sig gärna bort. För att vara en intellektuellt aktiv person läser han över huvud taget extremt lite. Att han trots detta anses behärska det svenska språkets olika stilnivåer bättre än de flesta, tillskriver han sitt intresse för verbal kommunikation och sin medfödda receptivitet.

– Varför läser du så lite?

– När snitsaren fick samma fråga under en konversationsövning på ryska någon gång i början av 1970-talet, lär han enligt sin sköterska till övriga studenters munterhet ha svarat ”Потому что у меня мало… (och efter en lång konstpaus) книг”, vilket kan uttydas ”Därför att jag har så lite… böcker”, ett originellt men knappast fullgott skäl till utebliven läsning, vilket också var den oväntade och välfunna poängen. Snitsaren visste att locka studentskorna till skratt.

– Läser du någon ryska numera?

– Inte annat än vad som krävs för att nödtorftigt förstå och översätta ryska internetsidor. Sköterskan brottas däremot fortfarande med de gamla ryssarna ibland.

– Varför läste du ryska över huvud taget?

– Efter att ha läst matematik och matematisk statistik, behövde snitsaren ännu ett betyg för att, i enlighet med familjens förväntningar, skrapa ihop en filosofie kandidatexamen. Han funderade på konsthistoria eller franska, men gissade att 20 poäng i ryska skulle kräva mindre arbete, eftersom han redan fuskat i ämnet. Att snitsaren sedan blev kvar på institutionen i två år hade andra skäl och alla planer på att använda sina universitetsstudier till hederligt förvärvsarbete hade han för länge sedan övergivit.

– Du lär ha jobbat i hamnen i stället?

– Som extra stuveriarbetare till och från i tio år.

– Och sedan?

– Ett halvår dokumenterade snitsaren marinarkeologiska fynd från utgrävningar vid Helgeandsholmen. Mest var det gamla spant av ek som skulle ritas av och fotograferas.

– Och sedan?

– Sedan lade man dem i bassänger i ett bergrum på Beckholmen.

– Vi menade närmast, vad du arbetat med efter det?

– Vad gäller hederligt förvärvsarbete, kan snitsaren i efterhand konstatera att han pensionerade sig 1981, dock helt inofficiellt och utan pension.

– Vad har du levt av sen dess?

– En begriplig och relevant fråga.

– Gissningsvis tänker du inte svara på den?

– Det skulle föra alltför långt, som det brukar heta när krångliga frågor undviks.

– Är ämnet känsligt?

– Nej då, men snitsaren börjar bli trött.

– Den här intervjun har blivit mycket längre än planerat. Har du någon idé om hur vi ska avsluta den?

– Det brukar vara snyggt att osökt knyta an till inledningen och därigenom sluta cirkeln.

– Hur då?

– Du kan ju exempelvis fråga något intelligent om ”Minnets kapriser” av Sigfrid Siwertz.

– Tror du att du kommer att läsa den nån gång?

– Snitsaren har lånat den på biblioteket och vad sidantal och typografi beträffar verkar den inte alltför svårgenomtränglig. Osvuret är dock bäst.

Bilden ovan är liksom den överst i inlägget hämtad ur Jan Larris spännande bok ”Karik och Valjas underbara äventyr”. De läsare som önskar se fler bilder av samme tecknare eller läsa om bokens handling och tillkomsthistoria, hänvisas till adressen nedan.

http://www.emg.umu.se/projects/biginst/andersn/09_ins_litt_25.pdf