Minnets kapriser 2

 

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård på Vasavägen i Stocksund någon gång i mitten av 1950-talet. Pojken, som står och ler mot solen och fotografen, är lite blyg inför läsarna av denna blogg, varför vi har valt att dölja hans ögon. Det är mars månad och ännu snö på marken, men vårsolen värmer skönt och pojken vet att han snart kan gå utan pjäxor och vintermössa. Bakom honom på bilden syns en av de stora nersågade granar som ligger kors och tvärs i trädgården och som lagom till denna vårdag lämnat plats åt solen. Pojken tycker mycket om att klättra omkring bland stockar och granris och doften av kåda ska alltid komma att förknippas med denna känsla. På bilden ser pojken ut att vara närmare tio år gammal, men när han senare i livet ser tillbaka på händelsen ska han minnas sig som mycket yngre, varför han troligen upplevt någon liknande trädfällning i sin tidiga barndom, ett minne som han nu återupplever och så småningom kommer att integrera i minnet av sin känsla. Men varför han långt senare, så som i de fritt uppdiktade rekonstruktionerna nedan, ska ge timmerstockarna och granriset ny innebörd och belasta doften av kåda med andra associationer, kommer han inte att kunna förklara.

 

katalognummer 161

 

 

7 svar till “Minnets kapriser 2

  1. Aldrig mer kommer jag att kunna passera bygdens nya, ovälkomna, hygge med obefläckat sinne.

  2. Det är lite oklart om bureborns befäckade sinne är bra eller dåligt i sammanhanget? Eftersom hygget annars ändå är ovälkommet kanske skaparen av detta blogginlägg trots allt kan sova med gott samvete?

  3. Det ska tilläggas att min i andra sammanhang redovisade inställning till kalhyggen främst hänger samman med ”fri sikt” eller ”nya perspektiv” och dessa positiva känslor, fastän lätt suspekta, förblir relativt obesudlade av ovanstående inlägg.

    De ritade och målade bilderna ovan handlar troligen om att pojken i inlägget långt senare sammanfattat minnen av känslor och tankar från olika skeden i livet och när dessa anakronistiska bilder dykt upp i hans hjärna har han bejakat dem och prövat deras hållbarhet. Kanske säger oss bilderna, att minnen följer sin egen logik och att i grunden samma känslor tar sig olika uttryck i olika åldrar.

  4. Det kallas även bildterapi. 🙂

  5. Vad vi väljer att kalla skapande verksamhet av detta slag, beror på syfte och sammanhang. Förutom den okände fotografens, finns i detta fall två skapande viljor, den som för 15-20 år sedan ritat och målat bilderna ovan och den som satt ihop blogginlägget. Båda resultaten är logiska i sina sammanhang, det vill säga i de skapande verksamheter de blivit till, i det senare fallet som inlägg på en memoarblogg. Det terapeutiska värdet är tills vidare oklart, men ska inte förnekas.

  6. Nog är det en smula tankeväckande, att det till synes oskyldiga fotografiet censurerats medan de tecknade och målade bilderna, av vilka åtminstone två får mig att höja på ögonbrynen, lämnats ifred.

  7. Möjligen säger det något om vårt sätt att betrakta olika slags bilder. Medan fotografier gärna uppfattas som direkta återgivningar av en verklighet, har tecknade och målade bilder lättare att hitta till konstens frizon.

    Till saken hör också att ögon kan kännas väl så naket privata som något annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s