Mars

 

 Nr 102 Mars 88

 

Det välbekanta konstverket här ovan fångar inte bara vårsolens spel över snön och på trädens stammar och grenar, utan också ljudet av sipprande smältvatten och doften av nyvaken barrskog, och det okonventionella tillägget, vars hud och hår återkastar det varma ljuset, skänker inte bara ögonfröjd utan talar även till andra sinnen. Målningen är gjord i olja på papper och bär titeln ”Mars 1988”, men en genomgång av konstnärens verkförteckning avslöjar att denne sysslat med samma motiv redan tretton år tidigare, och även om bilder på klättrande nakna kvinnor kan tyckas tala sitt eget språk, bekräftar titeln ”Parningstid” på en av hans första teckningar, vilka slags känslor den värmande marssolen och lukten av bark och kåda framkallat hos den vuxne konstnären. Den obestämda vällust som han enligt ett tidigare blogginlägg känt redan som barn tycks senare ha givit honom konkretare associationer för att slutligen ta konstnärlig form i trettioårsåldern, och det speciella motivet sägs ha dykt upp i hans fantasi under en vårpromenad 1975. I intervjun ”Porträtt av konstnären som gammal” hävdar han att medveten symbolik är honom främmande, men psykoanalytiskt skolade konsthistoriker har som sig bör givit trädmotivet en fallisk tolkning, och i logisk konsekvens härav torde nedanstående bild, målad 1990 och oförargligt kallad ”Kåda”, urgöra en undermedveten gestaltning av konstnärens kastrationsångest. På en direkt fråga svarar han bara ett trött ”Mådä”, men tillägger skrattande att han kanske ändå bör vara lite ängslig, inte bara inför sin stundande medicinska snöpning utan också inför den teaterföreställning av SCUM-manifestet, som han är inbjuden att drabbas av på lördag.                   

 

 Nr 99 Kåda

 

7 svar till “Mars

  1. Fantastiska, kittlande bilder!! Lycka till med operationen!!

  2. Tack! Konstnären gläder sig åt att hans associationer finner nåd (och möjligen gensvar) hos dagens ungdom.

    (Förhoppningsvis operation, annars alternativ snöpning medelst strålning och/eller hormoner. Efter granskning av scintigrafi och magnetkameraundersökning ger doktorn sin dom om en vecka, och eftersom jag sagt A på detta forum, kommer jag också att meddela mina få kvarvarande läsare ett eventuellt B…nota bene, om jag överlever lördagens uppskärning).

  3. Jag läste Klåda… Och är väldigt fascinerade över att bilder av trädstammar och kvinnor kan vara så obscena. På ett lantligt, naturnära rätt. Minnesbilder av min himmelsblå bil under folkhögskoletiden blixtrar också förbi. Men inte så snabbt att jag inte hinner läsa den handgjorda dekalen i bakrutan med texten Vårkåt?
    SCUM låter väldigt spännande!

  4. Klåda !! 🙂 Ja, den titeln, antingen det tolkats som flickans eller konstnärens, hade styrt betraktaren olyckligt detaljerat. Förutom den allmänna titeln ”Parningstid” har konstnären senare genomgående givit alla bilder i ämnet neutrala namn. Allmänt tycks titlarna vara känslomässigt mer specificerade ju känslomässigt oklarare bilderna är och tvärtom, men inte ens en helt abstrakt bild skulle denne konstnär vågat kalla exempelvis ”Kättja” eller ens ett skämtsamt ”Vårkåt” (!!). Över huvud taget har det slagit mig hur starka ordens laddning är för mig i detta ämne. I mina memoarer saknas skildringar av denna del av livet nästan helt, medan konstnären i sina alster inte drar sig för att åtminstone skildra objekten för sina tankar. Att i detalj beskriva mina bilder i ord skulle kännas obehagligt klistrigt. Inte ens den sakligt sett helt anständiga (men i mina ögon erotiskt laddade) nedre bilden vill jag sätta ärliga ord på. Att jag i mitt inlägg låter bilderna bedömas sakligt av en tänkt tredje auktoritet och talar om konstnärens verksamhet i förfluten tid, skall ses i det perspektivet.

    Så här på internationella kvinnodagen kan man också fundera kring konstnärens syn på kvinnor, ty något annat än objekt för hans fantasi tycks de inte vara i de flesta av hans bilder. En konkret identifikation med klättrerskan på den övre bilden är naturligtvis (som någon här hemma påpekat) inte så trevlig och borde snarast ge konstverket titeln ”Skavsår”. Till konstnärens försvar ska dock sägas, att han nog skulle ha funnit bilden erotiskt mer upphetsande om kvinnan hade varit påklädd (dvs mer realistisk) som på den undre bilden.

    Återkommer om SCUM…

  5. Som framgår av denna kommentar, har jag överlevt den med spänd förväntan emotsedda teaterföreställningen i lördags, och som väntat innebar konfrontationen med SCUM-manifestet ingen fara varken för min kropp eller min inskränkta, manliga själ. Det var i själva verket en behaglig upplevelse även för mig som man, att bland ett dussin andra män bakom scenen bli belyst (bländad) av starka strålkastere och uttittad (utskrattad) av tio gånger så många kvinnor i publiken och kollektivt reducerad till ingenting av den mycket underhållande skådespelerskan, som undvek alla möjligheter till personliga angrepp på oss utan snarast visade känslig hänsyn i de få interaktiva inslag som förekom. Roligast var hennes grova karikering av det manliga konstnärsgeniet (här spelande ett stycke på blockflöjt)! Att jag som man fick sitta på en hård stol och inte fick något godis, kunde jag gott leva med i en och en halv timme. Sedan återförenades de ynkliga männen med de kvinnor, i vilkas sällskap de nästan undantagslöst kommit ( i mitt fall sambo, dotter och en med henne jämngammal väninna). Eller med andra ord: Det var roligt att få komma ut lite.

  6. Tycker det var modigt av dig att gå på SCUM. Själv hade jag nog bangat – om jag varit man och inte hade full koll på vad som skulle hände. Att sitta tryggt och skratta med medystrar klarar ju vem som helst. Men att utsätta sig för risken att tappa ansiktet offentligt, för det krävs mod.

  7. Ja snitsaren erkänner att han troligen lider av såväl masochistisk exhibitionism som exhibitionistisk masochism. Det hade varit roligt om jag blivit offer för något oförargligt personligt hyss, när jag ändå var där och fullt beredd.

    Om de uttittade männen i publiken hade utgjort ett representativt urval av svenska män, vilket mycket långt ifrån var fallet, hade det kanske kunnat bli en mindre gemytlig stämning, även om man nog måste vara ganska inskränkt för att ta åt sig på personligt allvar av vad som sägs i manifestet och i den underhållande pjäsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s