Du

Du har läst en sympatisk liten memoarbok av en amerikansk författare, som i sin berättelse genomgående kallar sig själv ”du”, och du får en plötslig lust att pröva samma stilgrepp i ett eget blogginlägg. Den bok du läst är påfallande rumslig och kroppslig, och författarduets inledande inventering av skavanker och ärr på sin egen lekamen och det våld denna har utsatts för under ett liv, som är ungefär lika långt som ditt, får dig att genast inse vad ditt nya blogginlägg ska handla om och hur ditt ämne ska angripas, även om du samtidigt känner dig fri att följa dina impulser och göra de spontana utvikningar ditt humör föreslår dig. Eftersom du beträder okänd mark är du fylld av den upptäckarglädje du länge har saknat i ditt skrivande, och du finner snart att ditt nya blogginlägg skriver sig mer eller mindre själv:

Du är bara tre år gammal och står nedanför en liten bergknalle på familjens då ännu ganska vildvuxna tomt i Stocksund. Uppe på berget ett par meter från dig står den några år äldre Roffe omgiven av andra barn som har följt med honom i hopp om ett spännande äventyr eller kanske bara av nyfikenhet. I handen har han en stor sten som han hotar att kasta på dig och din storebror som står strax till vänster om dig. Du tycker att Roffe är stor men du vet att din bror är mycket större och du känner dig inte bara trygg vid hans sida utan kanske också lite kavat och möjligen stämmer du in i hans säkra attityd. När Roffe helt otippat kastar stenen tar din bror ett väl avvägt steg åt sidan, medan du som inte hinner undan (eller kanske till och med följer din brors rörelse och genskjuter stenens bana) plötsligt känner en fruktansvärd smärta i huvudet och springer gråtande in i ditt hus till familjens hembiträde, som (enligt vad du flera år senare kommer att höra sägas) blir mycket argt men lyckligtvis inte hinner få tag på den skyldige som trots allt bara är ett litet barn. Hon har inte bara (som antytts) en primitiv rättsuppfattning utan också ovanliga kroppskrafter och du ska senare mer än en gång höra berättas om hur hon vid borttransporten av ett uttjänt badkar ensam burit detta i dess ena ände överlåtande den andra åt de två karlar som anställts för uppgiften, varvid dessa utbrustit: ”Är detta en kvinna eller en björnhona”. Mot dig är hon enligt uppgift snäll, men ditt eget minne av henne ska inskränka sig till att hon existerar och till slut gifter sig med en man, vars ordinära namn ”Sjögren” du i din fantasi ser någonstans uppe bland trädgrenarna utanför köket. Vad den vanartige Roffe beträffar, kommer han att ha föga eller inget samröre med dig i fortsättningen, men han ska länge finnas i ditt medvetande som någon att passa sig för. Många år senare ska du tillsammans med en kamrat befinna dig på bakgården till det hyreshus Roffe bebor. Troligen har ni varit i konditoriet som ligger i samma byggnad och sitter på en stentrappa och äter det godis ni inhandlat (möjligen för kamratens stulna pengar), när Roffe kommer ut med en fotboll i handen. Ni gömmer er snabbt under trappan och sitter osedda där medan Roffe övar skott mot väggen alldeles intill och ibland passerar så nära er att ni skulle kunna röra vid hans ben, och ni tycker att det dröjer en evighet innan han tar sin boll och går genom staketet eller häcken till sin kamrat Dagge i grannhuset, där biblioteket är inrymt. Denne Dagge, som är son till ortens bibliotekarie, ska du långt senare återse i något helt annat sammanhang liksom Roffes lillebror Janne, medan Roffes eget öde kommer att höljas i dunkel, tills du efter en sökning på google kan konstatera att han artat sig väl i en norrförort. Händelsen på dennes bakgård ska dock leva i ditt minne, och så länge ni umgås ska du och din kamrat komma att skämtsamt referera till den som ”Äventyret med Roffe”, någon gång förvrängt till ”Roffentyret med Äve”, men om allt detta anar du ingenting när du bara är tre år och du sitter och gråter med en stor bula i pannan.

                              

                       

4 svar till “Du

  1. Spännande med en språklig utmaning. Såna tar man sig nog faktiskt an alldeles för sällan. Och försöket faller dessutom mycket väl ut, tycker jag. Stilgreppet fungerar utmärkt, och texten flyter vackert.

  2. Tack! Jag är inte helt missbelåten själv. Naturligtvis kan alla ”du” i texten ersättas med ”jag” utan att det stör eller ens förändrar särskilt mycket. Möjligen ger tilltalet med ”du” en känsla av att berättaren blir objektivt bedömd utifrån och därför verkar mindre självupptagen och pretentiös (samtidigt som stilgreppet i sig kan uppfattas som pretentiöst?). Hur som helst är det lättare att ge ärliga jag-budskap i förtäckt du-form eller som tidigare med omskrivningar i tredje person (”den lille snitsaren”, ”han” osv.).

    Texten ovan var från början längre, eftersom jag (i Paul Austers anda) ville redovisa om inte alla så dock fler av mina blessyrer genom åren, men jag insåg att varje sådan har sin egen historia, och nya ämnen för blogginlägg växer inte på trän. Läsarna har alltså ytterligare kroppslig smärta att vänta när jag tycker att tiden är mogen, det vill säga när de numera sedvanliga två veckorna gått sedan föregående inlägg..

  3. Olyckor, blod och smärta att vänta alltså. Snacka om att skapa förväntningar!
    Funderar över björnhonan. Är det inte rätt förunderligt att en sån kvinna lämnat så få spår i ditt eget minne?

  4. Man kan tycka det, men om hembiträdets kroppskrafter hörde jag inte talas förrän i vuxen ålder och för den lille snitsaren dolde hon uppenbarligen sina björngener väl. Tydligen gjorde hon inget minnesvärt annat än sköta om mig och vara allmänt snäll. Hon är det första hembiträde jag minns, men även senare sådana har lämnat förvånansvärt få konkreta minnen förknippade med just dem som individer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s