En olönsam investering

 

    

 

Att pojken här ovan på sitt första skolfotografi blickar fånigt flinande rakt fram och inte sorgset drömmande ut genom fönstret som den självständiga flickan på Peter Tillbergs välkända målning, betyder inte att han trivs i skolan, än mindre att hans skolgång ska visa sig lönsam i något avseende. På en direkt fråga om sin första skoldag sägs han svara att ”det är ett förfärligt slöseri med tid”, och denna torrt sakliga inställning ska i huvudsak komma att följa honom under de tolv år han tillbringar i skolbänken.

Under sin skoltid kommer pojken att möta ett tjugotal lärare, av vilka några ska hålla eleverna i helt omotiverad skräck, medan andra lika oförklarligt kommer att sitta övergivna och hjälplösa i katedern. De goda pedagoger, som emellanåt gästspelar, kommer pojken att frukta, emedan de har en obehaglig förmåga att inte lämna honom ifred, trots att han sitter och försöker gömma sig längst bak i raden vid fönstret, mestadels utan att ha hunnit göra sin hemuppgift ordentligt. Några lärare ska bli ihågkomna för sin originella framtoning, om så bara i form av namn, utseende eller något säreget yttrande. Förutom den excentriske lektor Tegnaeus, som presenterats i ett tidigare inlägg, ska pojken komma att minnas en gymnastiklärare, som i sin fysiska fostran söker efterlikna sin nästan namne, Per Henrik Ling, vidare en högdragen, sarkastisk lärare i engelska och franska, elakt beskriven i någon av Jonas Gardells böcker samt en på den tiden välkänd studentspexare, som pratar om allt utanför det ämne han är satt att vikariera i, varvid pojken bibringas den enda sexualundervisning han kommer att minnas från hela skoltiden. En svensk mästare i längdhopp med ett personligt rekord på 7,36 kommer att ge pojken högsta betyg i matematik och vara funktionär, när han vinner längdhoppet vid den årliga kampen mot grannkommunernas skolor, och pojken ska heller aldrig glömma den biologilärare, som stående vid fönstret demonstrerar fotosyntesen genom att fånga solljuset med sin högra hand för att sedan med en smäll förena luftens koldioxid med vänsterhandens vatten, därvid upprepande frasen ”nitar dem tillhopa”.

 

  

   

Pojken kommer att få drygt tjugo terminsbetyg, enligt vilka han trots sin lättja aldrig blir underkänd och även lyckas undvika det lägsta godkända betyget ”B”, utom i ämnet ”musik”, där han enligt statistiken ovan är ensam sämst i klassen, troligtvis emedan han sitter tyst, när övriga elever åtminstone försöker sjunga, och han ges också ”B”  i ”gymnastik med lek och idrott”, innan hans talanger för friidrott sätter spår. I folkskolan får han några gånger ”litet a” i geografi, vilket är begripligt med tanke på hans intresse för kartor, medan samma betyg i ämnet ”kristendomskunskap” i tredje klass förklaras av att han på kartan längst bak i bibeln lär sig namnen på Jakobs tolv söner. Likaledes räcker det att i femte klass ha ordning på de svenska konungarna för att få detta näst högsta betyg i historia. Minst tre gånger kommer pojken att räcka upp handen för att namnge Kristofer av Bayern, varje gång belåtet konstaterande att ingen annan tagit vara på denna enkla gratispoäng. Han ska också komma att minnas hur han oväntat frimodigt berättar om Gustav II Adolfs död, varvid han använder uttrycket ”Det berättas att”, som han tycker låter initierat. Annars kommer pojken ogärna att tala inför publik, varför de två föredrag han tvingas hålla, ett i sjätte klass om den första världsomseglingen och ett i första ring om författaren Sigfrid Siwertz, ska fylla honom med skräck. 

I övrigt kommer polken att överleva skolgången med ett minimum av arbete, ty med god receptivitet och förmåga till abstrakt tänkande, kommer han att ha lätt för att lära sig språk och i ämnet ”matematik” får han i fjärde klass betyget ”A”, vilket är ovanligt och påtvingar honom en självbild som matematisk begåvning, några år senare ytterligare bekräftad, när hans namn nämns i tidningen efter en delad 16:e plats och en poäng från final i Svenska Dagbladets matematiktävling. Något mattesnille som studerar på egen hand är han dock inte, ty han har inget genuint intresse för ämnet utan nöjer sig med läroböckernas kunskap, som han tycks ha ovanligt lätt att ta till sig, och hans tid som matematikstudent kommer att avslutas utan saknad efter några terminer på universitetet.

 

   

 

Av klasskamraterna på bilden ovan känner pojken flera sedan länge, varför han inte behöver riskera vad som senare ska komma att kallas ”mobbning” i skolan, varken i form av sofistikerad utfrysning eller av det primitiva slag han bevittnar, när en stackars gosse vid namn Otto gråtande söker undkomma en svans av barn som skanderar ett upprepat ”Otto Potto”.  I inlägget ”Awesome Boy” har Tildo berättat om en påtvingad brottning med någon kallad ”dräggelkonstapeln”, men de vanliga slagsmålen omgivna av påhejande barn ska pojken komma att slippa. Vid ett tillfälle ska han kasta en hård isboll i huvudet på en äldre elev, som dock får leta förgäves efter någon att hämnas på, ty ingen tror den lille gossen om ont. Han kommer även att minnas hur två pojkar ur en grannklass, den ene begåvad med en påfallande fult kraxande röst, förgäves söker reta honom med det i hans smak föga kreativa tillmälet ”Apan, paddan, grodan”, och när två flickor får för sig att bakifrån dra i hans utstående öron, behandlar han dem som luft, varefter kränkningen snart upphör. I övrigt kommer han inte att minnas någon närmare kontakt med det motsatta könet förutom i de få lekar, där han får tillfälle att jaga eller bli jagad av detta. Till de så kallade hippor, där pojkar och flickor förväntas umgås, kommer han lyckligtvis inte att bli bjuden, varför läsarna av detta inlägg slipper den eljest obligatoriska barndomskildringen av traumatiskt deltagande i ”ryska posten” eller liknande initiationslekar. En termin i dansskola ska pojken dock genomlida, innan han inser att han har rätt att bestämma över sitt eget liv och enkannerligen sitt uppträdande som man. Bland kamrater accepteras hans tillbakadragenhet på området, emedan han inte förväntas hysa sådana intressen, ty trots att hans ögon ständigt är ute på spel, kommer han att behålla sina tankar för sig själv och först som mogen konstnär erkänna sina svagheter enligt nedan.

 

 

  

                          

Annonser

6 responses to “En olönsam investering

  1. Onlönsamt? Säkert kan skoltiden på många sätt sägas vara ett förfärligt slöseri med tid (han tycks mig aningen lillgammal, pojken). Men jag tror den ändå om gott. Trots att jag minns (tro´t eller ej, jag minns faktiskt en del fragment v min barndom) min egen med tveeggade känslor.
    Bara en sån sak som att den ger barn utlopp för sin vetgirighet. Pumlan ramlar sprudar numer ofta över av lycka över att hon lärt sig namnet på ett nytt träd, eller fått lära sig att göra en orm av garn. Hur skulle hon klara sig i livet utan att kunna producera garnormar?!

  2. Lillgammal? Nej vet hon vad !!!
    Fast ordet har kanske inte har samma negativa laddning för dig som för mig. Måhända menar du bara att pojken verkar försigkommen för sin ålder (så som betydelsen också ungefär anges i ordboken), vilket han väl också var. Sant är dock att han var stolt över att kunna det han kunde och därtill lite mer mån om uppskattning för sin kunskap, än vad han i efterhand riktigt gillar. Så om han varit mindre blyg, skulle han nog ha kunnat vara odräglig.

    Vän av sammanhang frågar antagligen ”lönsam för vem eller vad?”, så som man även frågar sig inför titeln på Tillbergs tavla. Troligen avser inläggets titel inte i första hand olönsamhet för eleven själv utan för samhället, vilket ska förklaras i nästa avsnitt av snitsarens memoarer.

    Troligen lärde sig pojken mycket i skolan som han aldrig skulle ha lärt sig annars, exempelvis svenska kungar, biblisk historia, äldre svensk litteratur och grunderna i fysik, kemi och franska, ty hans vetgirighet var annars periodisk och mycket selektivt målinriktad såväl före som under och efter skoltiden och även om han inte vantrivdes i skolan hade han hellre gått till botten med sina temporära specialiteter. Uppenbarligen hade skolan svårt att ta hand om och kanalisera hans vetgirighet, men det säger kanske mer om honom än om skolan generellt.

    Att komma hem från skolan och glatt berätta vad man har lärt sig där, är naturligtvis ett ideal, men den här gossen minns nog mera av det omvända, det vill säga att han i skolan fick visa vad han lärt sig själv. På den tiden var det inte så vanligt att barn redan vid skolstarten kunde bokstäverna och visste att sätta ihop dem till ord, och han minns att det enda spännande var vilken ny bokstav som från gång till gång väntade på att hängas upp på väggen och vilken företeelse som skulle illustrera den. Troligen frågade lärarinnan också om någon visste vad bokstaven hette, vilket kunde ge hans och ett fåtal andras ”jag” en knuff uppåt. Helst hade han önskat att fröken plockat fram en världskarta och frågat efter länder och hav, något som dock fick vänta ett par år.

    Var han lärt sig de få träd han kan namnge, minns han inte, men när det gäller små örter som tandrot, oxtunga, flentimotej med flera, vet han precis var han fann dem första gången och slog upp dem i floran, men då hade han sedan länge lämnat skolan. Tvånget att samla ett visst antal växter under sommarlovet har han aldrig upplevt, och hans erfarenhet av gamlingar som gjort det, är att detta i allmänhet inte givit dem någon bestående kunskap i floristik. Att spännande biologiundervisning kan stimulera ett intresse för naturen eller väcka ett slumrande sådant, kan han dock föreställa sig.

    En del påstår att det är status i skolan att få bra betyg utan att plugga, och i så måtto hade han det väl förspänt, ty om man hade lätt för att fatta kunde man slinka igenom maskineriet ganska lättvindigt på den tiden. Idag skulla han haft ett helsicke med allt eget skrivande som förekommer i form av olika specialarbeten. Tre uppsatser per termin och två föredrag under hela skoltiden räckte mer än väl. Å andra sidan gissar jag att lågstadiet idag är betydligt mer stimulerande än på gossens här ovan tid.

    Säkert är i alla fall att gossen kommer att dö utan att behärska konsten att göra garnormar, vilket är rätt åt honom.

  3. Begriper inte att jag – trots att det uttryckligen hänvisas till Tillberg i inlägget, inte läste rubriken med de ögonen. Tror jag blev förledd av pojkens inledande ord, och tolkade rubriken som om skolan var en olönsam investering av hans tid. Väntar med spänning på kommande inlägg i frågan.
    Kanske är lågstadiet mer stimulerande nu än på pojkens tid, men jag är rätt säker på att den fortfarande är rätt dålig på att ta tillvara det unika hos varje barn. Istället handlar det, nu precis som då, om att stöpa så många som möjligt i en form som passar samhället. Att några äpplen faller ur korgen är ju för väl!

  4. Hon ska inte vara så hård mot sig själv. Vår slarviga formulering ”lönsam i något avseende” borde även innefatta din tolkning, vilket den möjligen delvis också gör.

    Det obetänksamt utlovade inlägget lär enligt säkra källor handla om arbetslivet, ett ämne som trots snitsarens torftiga erfarenhet, inte kan förbigås i hans memoarer. Om det är bra eller dåligt att äpplet fallit ur den korgen vill vi inte ha en åsikt om.

  5. Är mäkta imponerad av dina klara och goda minnen från barndomen, och din förmåga att på ett sannerligen förtjänstfullt sätt förmedla dessa till oss läsare som, åtminstone i mitt fall, läser med stor entusiasm och trivsel. Fantastiska formuleringar som bringar mycken glädje och många (förmodligen fåniga) leenden.

    Känner faktiskt igen en del av det som här skildras även om min skolgång förlades drygt 20 år senare än för ”gossen” i inlägget. Även på 70-talet kom man väldigt långt med ganska ringa arbetsinsats om man hade ”god receptivitet”. Så är det kanske än idag?

    Hade förresten ingen aning om att man i sitt terminsbetyg erhöll klassens betygsfördelning i alla ämnen (förutom ordning och uppförande). Kan tänka mig att detta gav upphov till vilda spekulationer. Åtminstone kan jag föreställa mig att ”svansarna” i fördelningen tilldrog sig ett visst intresse och att man ville veta vem/vilka som stod för dessa betyg.

  6. Tack! I en recension av denna blogg, som lär ligga i utkastkorgen i väntan på senare publicering, heter det lätt ironiskt att ”snisaren är en lysande stilist”. Sant är att han är mycket intresserad av sitt språk och han är glad om även andra har behållning av det.

    Vad gäller mina minnen handlar de flesta om livet utanför folkskolan, medan de som rör livet i densamma huvudsakligen inskränker sig till de ovan redovisade.

    Jag tror att det på låg- och mellanstadiet räcker långt än idag att ha lätt för sig, men högre upp tycker jag mig ana mycket skrivarbete i form av specialarbeten som det inte går att softa sig förbi, men härom vet rimligen du mer än jag. Själv fruktade jag mest ämnet Svenska, där jag tvingades läsa tjocka böcker och skriva två uppsatser per termin om ointrssanta ämnen. Under min gymnasietid visste jag att jag varken skulle in på Teknis, Karro eller Handels varför jag inte behövde ha höga betyg. Annars kunde även jag fått magsår. Nu hade jag mycket tid att träna höjdhopp, vilket hade högsta prioritet.

    Till skillnad från idag var det på min tid lite ofint att tala öppet om sina betyg (liksom till exempel hur man röstade) så alla förstod nog inte att det var jag som hade B i musik eller ens A matematik (eftersom vi hade två riktiga blivande matematiker i klassen).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s