Arbetets son

 

”Ett fotografi föreställande sju skogsarbetare i vårsolen. Det är fortfarande snö på marken, men alla står och skrattar i bara skjortärmarna. En har klättrat upp på en annans axlar. Bilden tycks vara tagen på tjugo- eller trettiotalet. Kanske är det Martin Widmark själv som står längst fram och myser under mustaschen”.

                                                                      ¤                          ¤

Under rubriken ”Bilder ur arbetslivet” har vi tidigare på denna blogg publicerat ovanstående fotografi med bifogad text, varvid snitsaren som förklaring till den uppenbara bristen på överensstämmelse mellan ord och bild givit nedanstående detaljerade information i en kommentar, där vi även kan lägga märke till att han, åtminstone delvis, börjat tala om sig själv i första person:

”Som den pekglade och observante noterat har bilden titeln ”Beckholmen 1981″ och bakom spegeln syns väggen av ett större arbetstält, där den fotograferade gruppen höll till denna vår. I en stor bassäng därstädes förvarades delar av ett tiotal medeltidsbåtar från utgrävningarna på Helgeandsholmen 1978-1980, och gruppen hade till uppgift att dokumentera fynden, mest bordplankor och spant av ek, genom fotografering och avritning på plastfilm över ett spegelbord. Det kan tilläggas, att detta var det sista ordentligt avlönade handtag den blåtröjade fotografen längst till höger på bilden kom att göra i livet, och det var också den enda anställning han någonsin hade med månadslön. Den bifogade texten är inte ägnad att förvilla utan är spontant associerad och understryker det allmängiltiga i bilden. Citatet är hämtat ur ett brev sänt till min blivande sköterska i mars 1972 och rör ett fotografi på väggen i en stuga tillhörig en Martin Widmark i Bullmark utanför Umeå, där jag övernattade på golvet under en militär repetitionsövning. Morgonsolen lyste in genom de röda gardinerna och skogsarbetarna på väggen utstrålade den glädje som någon gång kan infinna sig bland arbetande kamrater i vårsolen. Så som på Beckholmen 1981″.

I övrigt har denna blogg haft föga eller intet att förtälja om snitsarens sällsynta gästspel i arbetslivet och ännu mindre har yppats om hur han funnit försörjning dessemellan. Att förtiga sådana trivialiteter, när vi skriver snitsarens memoarer, vore dock att göra honom mer spännande än han är, och då ämnet enligt vad han själv hävdat inte är känsligt, törs vi nalkas honom med läsarnas naturliga frågor, av vilka den första är medvetet provokativ för att väcka liv i den gamle mannen:

– Är du arbetsskygg?

– Nej då, de som såg mig bygga en tio meter lång stenmur förra sommaren skulle nog inte kalla mig arbetsskygg. Sant är dock att jag inte arbetar i onödan.

– Var det inte jumper som byggde den muren, som dessutom knappast kan anses nödvändig?

– Frånsett hans löpning lär vi leva samma liv och murbygget tillfredsställde vår skaparlust. Egen behovstillfredsställelse är ett inte ovanligt och i mina ögon fullt begripligt skäl till arbete.

– Ska arbetet inte tillfredsställa andras behov också?

– Dessbättre utesluter det ena goda ändamålet inte det andra och tvärtom. Själv nöjer jag mig med att inte göra skada och vad muren beträffar, har den möjligen sitt värde som ögonfägnad åt andra. Att den markyta som befriats från murens stenar skapat nytt arbete i form av gräsklippning, är en olycklig om än inte alls ovanlig bieffekt. Lön för mödan är inte sällan mer möda.

– Lön för mödan är väl oftast pengar på ett lönekonto. De flesta är ju tvungna att arbeta för att försörja sig?

– Det är nog en riktig iakttagelse.

– Men denna livets trivialitet tycks inte ha gällt dig?

– Också jag har fått lön och betalat skatt, även om mitt strå till den gemensamma stacken varit litet och lätt att bära.

– Enligt texten ovan ska du inte ha haft något avlönat arbete efter 1981?

– Ja, bortsett från två veckor som restaurantdiskare på OBS-varuhuset i Handen har jag hållit mig borta från lönearbete. Sant är dock att jag en period efter ovan avbildade äventyr på Beckholmen sökte alla möjliga arbeten, till och med på en korvfabrik så vegetarian jag var, men när mina talanger inte efterfrågades, drog jag den logiska slutsatsen att det var bäst för alla om jag höll mig hemma, varvid jag med fortsatt gott samvete kunde använda titeln ”hemmaman” som eufemism för min arbetsfria roll.

– Som forna tiders hemmafruar?

– Dock utan dessas ambition, vad gäller hemmets skötsel. Till och med de flesta heltidsarbetande föräldrar torde ägna mer tid åt hushållsarbete än jag någonsin funnit nödvändigt.

– Din sköterska fick kanske göra det du borde ha gjort, så som kvinnor ofta får?

– Du säger det.

– Det lär ha funnits hemmavarande barn också?

– Två, som föredrar att förbli anonyma och okommenterade på denna blogg.

– Blev de också satta på undantag i enlighet med din önskan att minimera det nödvändiga hemarbetet?

– I den mån försummelser förekommit vid umgänge med människor i min nära omgivning, har det inte i första hand gällt materiella och praktiska ting.

– Utan vad?

– Du vet lika väl som jag, att du inte får svar på sådana frågor.

– Vad sysslade du med, om du nu varken lönearbetade eller ägnade nämnvärd tid åt hushållet?

– Att jag aldrig varit sysslolös torde framgå av denna blogg, där du också finner svaret på din fråga, ehuru utspritt på olika inlägg.

– Är det din sköterska som har försörjt dig under tiden?

– Ja, delvis. I övrigt har jag levt på kapital härrörande från från min far och mor, vilka dog 1976 respektive 1987.

– Var de så rika?

– Alla någorlunda väl avlönade tjänstemän, som köpte hus i Stocksund i början av 1940-talet och därefter bostadsrätt i Mörby i slutet av 1970-talet, blev med tiden förmögna, åtminstone på papperet. Att som jag använda dessa ärvda och realiserade värden till betalning av löpande utgifter för livets uppehälle, torde däremot vara mindre vanligt. Så småningom sålde jag också min ärvda tredjedel i familjens sommarhus, för syskonsämjans skull till då gällande taxeringsvärde. Motsvarande förskingring av ärvda tillgångar kan dock inte återupprepas i nästa generation, vilket den möjligen kommer att beklaga.

– Att sälja tillgångar för att få råd med räntor och löpande utgifter, är väl just vad problemtyngda stater, landsting och kommuner uppmanas till?

– Ja, tyvärr.

– Hur förvaltade du ditt pund annars?

– Som de flesta aktiva småsparare.

– Enligt inlägget ”Stockholmssnitsaren” sysslade du under en tid med aktier och optioner. Det är knappast en aktivitet som man förknippar med dig?

– Vad gör man inte för att få pengarna att räcka.

– Och slippa arbeta?

– Det var du som sa det.

– Gjorde du några klipp?

– Sådana var tidvis svåra att undvika, men en överdriven försiktighet i medgång kombinerad med alltför stor iver i motgång begränsade vinsten och mina alltför många och små affärer lär främst ha gynnat olika mellanhänder. ”Let the profits run”, ”When in doubt, stay out”, ”Never try to catch a falling knife”. Lätt sagt!

– Köp till kräftorna och sälj till sillen!?

– Ha ha!

– Ångrar du din tid som börsspekulant?

– Jag kunde ha använt tiden bättre.

– Samlade du inte burkar och flaskor också?

– Ja, som ”Stockholmssnitsaren” plockade jag upp vad jag hittade under varma dagar, vilket gav mig några extra tusenlappar om året och sammanlagt under ett decennium en summa motsvarande en årslön, det vill säga vad jag årligen tog ut av mitt kapital.

– Så pass?

– Utan denna extrainkomst hade jag, allt annat lika, saknat försörjning ett år före min pensionering. Aktiviteten som sådan gav därtill pengarna ett värde som lätt förbisågs vid hanteringen av fiktiva belopp på finansmarknaderna.

– Har du kvar några besparingar nu?

– Nej, som framgår av diagrammet ovan tog mitt kapital som beräknat slut lagom till pensioneringen, vilket innebär att jag bara har en pension på drygt femtusen kronor i månaden att leva av. Då denna summa ungefär motsvarar mina tidigare månatliga kapitaluttag omräknade i dagens penningvärde, kan den intresserade räkna ut vilka tillgångar jag haft att knapra på.

– En ansenlig summa, som många skulle avundas dig?

– Om någon haft anledning att avundas mig detta på intet sätt exklusiva arv, har det i varje fall inte gällt mitt materiella liv i övrigt.

– Hur menar du?

– I jämförelse med trettio normala årslöner omräknade i dagens penningvärde är summan inte stor och de flesta, som fått samma arbetsfria inkomst som jag, hade valt att göra bostadskarriär eller ge livet guldkant på annat sätt, i värsta fall med ett växande behov av arbete som följd, i enlighet med vad jag ovan konstaterat i samband med stenmuren. Säkert är, att ytterst få skulle leva sparsamt och köpa tid för pengarna.

– Finns det ingenting däremellan?

– Att jag lämnat allt lönearbete bakom mig, insåg jag inte förrän i mycket mogen ålder, eftersom mina ekonomiska marginaler tillåtit mig att skjuta upp den föga lockande kontakten med arbetsförmedlingen, tills det äntligen blivit för sent att låta mig förödmjukas. Att söka arbete är principiellt emot min natur.

– Hur då?

– Det logiska förhållandet borde vara det omvända, det vill säga att arbetet söker mig. Säg vad ni vill ha gjort, så skall jag göra en bedömning av nödvändigheten.

– Menar du att arbete ofta är onödigt?

– Mycket onödigt eller rentav skadligt arbete utförs medan önskvärt eller till och med nödvändigt sådant förblir ogjort. Min positiva insats i sammanhanget torde inskränka sig till underlåtenhet i det förra fallet och möjligen har jag också varit en mindre destruktiv konsument än de flesta.

– Det låter så defensivt. Borde inte du med alla dina dokumenterade talanger ha kunna bidra mer aktivt till det allmänna bästa?

– Om jag varit beredd att betala priset i form av offentligt liv och det ansvar som därav följer.

– Du gillar att sitta och pula ifred?

– Ordvalet är ditt men tanken är riktig.

– I ditt blogginlägg ”Utan titel?”, som delvis snuddar vid problemet, antyds att du en gång rent av uttryckligen tackade nej till en assistenttjänst vid matematiska institutionen på Stockholms universitet?

– Under min studietid anlitades jag ofta som ämneskunnig tentamensvakt och en termin hjälpte jag till att rätta ettbetygsskrivningar, vilket dock visade sig kräva ett själsligt engagemang som jag inte var redo för, emedan min håg redan då låg åt ett annat håll. Jag minns att jag tänkte, att jag hellre försörjde mig på att gräva diken. När jag tackade nej till erbjudandet om en fastare och ännu ansvarsfullare anställning, valde jag troligen min bana i livet.

– Konstnärens?

– Ja, konstnärens då ännu mycket obestämda bana.

– Att kombinera denna med något intellektuellt extraarbete, borde inte ha varit omöjligt. Många konstnärer har exempelvis ägnat sig åt undervisning utan att gå under som skapande individer. Vad gjorde dig så speciell i det avseendet?

– Även ett deltidsarbete hade tagit all min tid, då jag saknade förmågan att ta lätt på mitt umgänge med och ansvar för andra människor. Följaktligen tackade jag även nej till ett erbjudande att få undervisa pensionärer i ryska språket, när jag senare höll till på slaviska institutionen.

– Men studierna som sådana hämmade tydligen inte ditt konstnärliga skapande?

– Dem kunde jag avnjuta efter behag, eftersom jag bara ansvarade för mig själv, och det sociala umgänget där kom att få stor betydelse såväl för min konst som för livet i övrigt. Någon annan nytta har jag inte haft av mina studier i ryska.

– Du har konsekvent undvikit allt arbete i nivå med din universitetsutbildning?

– Ja, om min skoltid var en olönsam investering, gäller detta i än högre grad mina studier vid Stockholms universitet. Till mitt försvar kan andragas, att jag varken tog någon annans utbildningplats eller utnyttjade dåtidens förmånliga studielån. Jag insåg tidigt, att mina studier inte skulle komma samhället till del.

– I stället började du arbeta i hamnen?

– Som extra stuveriarbetare till och från under tio år, tills jag slutligen gjorde ett snedlyft och blev sjukskriven för ryggont.

– Du valde att förstöra din kropp för att få ha din själ ifred?

– Det är din beskrivning.

– Har du någon bättre?

 

 

 

– Arbetet var fritt och omväxlande och bara undantagsvis slitsamt. Man kunde välja när man ville hörsamma hamnarbetskontorets önskemål om arbetskraft och vid stor anhopning erbjöds luckrativt övertidsarbete. Dock måste man vara morgontidig för att hinna in till uppropet klockan sex i ”Borgen” vid Slussen där även lönen avhämtades varje fredag i ett kuvert som ovan. Efter några år byttes mitt femsiffriga nummer mot ett fyrsiffrigt, vilket gav förtur vid arbetsbrist och möjlighet att stå som ”luckbas”, det vill säga att från däck vinka till kranföraren och ropa ner i lastrummet, en behaglig syssla varma sommardagar men avskydd vintertid. Av all tänkbar last jag råkade ut för, minns jag apelsinerna med glädje av flera skäl, medan ett lastrum fullt av saltsäckar eller lös, dammande spannmål aldrig uppskattades. Jag minns också den elkabel, tänkt att läggas till Åland, som i flera dygn lastades hopringlad varv efter varv och lager på lager i lastrummet. Man skulle gå med spett och se till att varven blev täta när kabeln matades ner i sin takt. Efter varje kilometer tog vi rast.

– Hej och hå?

– Nu ska du inte vara ironisk.

– Jag menar bara att det låter som ett käckt arbete, lite som rallarens fast på en begränsad yta?

– Ha ha.

– Nog brukar väl hamnsjåarnas liv ibland omges med ett romantiskt skimmer?

– Mitt liv där var för det mesta ganska färglöst.

– Mången känd kulturperson säger sig ha arbetat extra i hamnen som ung. Minns du kanske någon sådan?

– Nej.

– Ingen annan minnesvärd festlig hamnbuse?

– För att svara allvarligt på din raljant ironiska fråga, har ytterst få av kollegorna i hamnen lämnat tydliga spår i mitt minne, eftersom de oftast kom och gick utan att nämnvärt profilera sig, och säkert är att inte heller många kommer ihåg mig. De originella arbetskamrater, som hedrats med en bild överst i detta inlägg, kan jag däremot tala länge om.

– Men nu var det inte dem frågan gällde?

– Mina tankar återvänder hellre till mitt halvår på Beckholmen än till mina tio år i hamnen. Medan sjåandet i efterhand känns som en serie förlängda parenteser, fick jag våren 1981 en aning om vad ett fast arbete i bästa fall kunnat innebära.

– Funderade du aldrig på fler ”parenteser” i hamnen efter din ryggskada?

– Nej.

– Inte ens när du senare förgäves sökte arbete?

– Nej, den tiden var förbi. Behovet av extra arbetskraft hade dessutom minskat i takt med att allt mer gods transporterades i containrar eller lastades av redan på västkusten för vidare färd med långtradare. Tiderna hade förändrats.

– Ångrar du dina år som kroppsarbetare?

– Under de tio åren arbetade jag inte många dagar, varför jag inte finner mycket att ångra. Livet utspelade sig på annat håll.

– Och ditt övriga arbetsliv, eller snarare brist på sådant?

– Det blev som det blev.

– Av ett utdrag ur ”Vem är vem” från 1962, som har skymtat i ett tidigare inlägg på denna blogg, framgår att din far varit byråchef på arbetsmarknadsstyrelsen och bland annat skrivit böcker om yrkesval och yrkesvägledning. Vad sa han om dina yrkesval?

– Han sa ingenting, eftersom han satt i rullstol oförmögen att tala efter en stroke.

– Det har du aldrig sagt något om?

– Du har inte frågat.

– Men hans öga kanske talte?

– Det talte troligen mest om hans eget öde. Av efterlämnade brev framgår att han ibland önskat göra mer av sitt liv, men när han slutligen fick tid, var det för sent.

– Menar du att att han skulle ha förstått dig eller att du tagit lärdom av hans öde?

– Jag menar ingenting.

– Vad har andra sagt om ditt originella arbetsliv?

– De har i allmänhet förbigått det med taktfull tystnad. Vad de tänkt vet jag inte.

– Men själv tycker du inte, att du har något att skämmas för?

– Med tanke på den lediga tid jag haft till förfogande kan man möjligen tycka att jag borde ha ägnat mig mer åt mitt egentliga arbete.

– Du menar din konst?

– Gjort är gjort och kan inte göras ogjort.

– Men ogjort kanske kan göras gjort?

– Du slutar aldrig hoppas.

                        ¤

 

Annonser

14 responses to “Arbetets son

  1. Som vanligt kan jag inte låta bli att fundera en smula kring valet av rubrik till ovanstående inlägg. Att den anspelar på ”Arbetets söner”, anar jag, men vill rubriksättaren i övrigt framhäva att snitsaren levt på sina föräldrars arbete, eller menas att dessa i sin yrkesverksamhet sysslat med ”arbete” i olika former, fadern på AMS och modern på HFI.

  2. Ett blogginlägg ska något heta och Bertils tolkningar är inte sämre än andras.

  3. Vet du, det här var sannerligen ett osedvanligt vackert inlägg om något så profant som ett arbetsliv. Det må ha varit kort och sporadisk, men ändå.
    Men jag kan inte annat än undra: ”betala priset i form av offentligt liv”?
    Vad i det offentliga skyr du? Du är ju ändå ingen eremit?

  4. Jag noterar med tacksamhet att du (liksom efter inlägget ”Porträtt av konstnären som gammal” ) använder ordet ”vackert” om detta mitt uppriktiga försök att hitta mig själv i balansgången mellan driften att göra mig märkvärdig och driften att göra mig obetydlig eller rent av osympatisk. Ämnet är profant men snuddar vid allmännare frågor, på vilka det är svårt att ge ärliga svar.

    Din fråga är viktig och borde ha ställts redan av intervjuaren, och måhända får den komma med i en senare upplaga.

    Ja, vad menar jag egentligen? Det är sant att jag inte är någon eremit och i okomplicerade sammanhang kan jag nog tyckas rätt normal, men när jag inbillar mig ana andras förväntan på mig som människa, känner jag mig obekväm och ger akt på mig själv med oundviklig åtföljande rannsakning av mitt uppträdande, och då jag vet vad allt detta kostar, undviker jag sådana för mig komplicerade och riskabla sammanhang, en defensiv eller, som många skulle säga, feg strategi, men en bekväm och fungerande sådan.

    När det handlat om att bjuda på mina talanger för det allmännas bästa i form av ett arbete, har jag dessutom saknat den viktigaste talangen, att kontinuerligt kunna lägga min själ i en enda uppgift. Om det så skulle gällt något så fritt och självständigt som akademisk forskning, hade jag ändå egentligen velat göra något annat. Att jag ständigt frivilligt gjort något annat än jag egentligen har velat är en annan sak. Som konstnär är jag också i efterhand lite tacksam för att ha klarat mig från det mer offentliga konstlivet, med de kontakter detta hade krävt. Eller är det bara en efterhandskonstruktion? Säger räven surt?

  5. Plötsligt drabbades jag en rädsla för att mina uttryckta förväntningar på dig som påhejare skulle kunna göra dig obekväm. Jag hoppas att löpartävlingar räknas till de okomplicerade sammanhangen.
    Jag är inte säker på att den viktigaste talangen för att tycka att lönearbete är ok är att kunna lägga sin själ i en enda uppgift. Själv tror jag snarare att det handlar om en förmåga att kunna koppla bort själen. Åtminstone i vissa yrken. Andra får ju gubevars lön för att göra det de verkligen vill.

  6. Låt mig först glatt notera att du i din kommentar, helt i enlighet med den ofrånkomliga utvecklingen på denna blogg, suddar ut gränsen mellan mig och jumper.

    Nej, inte behöver du oroa dig. Att du förväntar dig mig stående i backen känns bara smickrande och rollen som påhejare klarar jag utan att känna mig obekväm. Om jag skulle missa dig är det synd för min egen del, men jag vet att du klarar dig alldeles utmärkt utan min högst självpåtagna medverkan. Och löpartävlingar är mycket riktigt exempel på okomplicerade sammanhang, där jag känt mig hemma eftersom ingen förväntat sig något av mig vid spontana möten vare sig före, under eller efter loppen. Däremot har jag hittills tackat nej till gemensamma restaurangbesök efteråt eller andra möten utanför det kända sammanhanget, där jag känt mina svagheter. Antydda förslag om gemensamma träningspass utan skydd av en större grupp har också gjort mig försiktigt avvaktande.

    Den obekväma känslan har att göra med en föreställning om att man tror att jag är någon annan, mer givande person än jag i mina ögon är. Kanske är jag rädd att göra mina medmänniskor besvikna med min otillgänglighet och tråkighet, vilket naturligtvis är att göra mig just märkvärdigare än jag är. I den värld som kallas bloggosfären, känner jag att min humor och relativa trevlighet är falsk marknadsföring sett i ett större sammanhang, i detta fall IRL.

    Ju mer man vet hurdan jag egentligen är, desto mindre obekväm känner jag mig följaktligen. Några inlägg på denna blogg har försökt visa även mindre sympatiska sidor av min person, och att du, som envisats med att att lusläsa även dessa alster, och följaktligen känner mig bättre än de allra flesta i bekantskapskretsen, hör till dem som gör mig minst obekväm, anar du säkert. I min glada förvåning över din envishet smyger sig möjligen in en oro för att du börjar känna ett slags plikt som kommentator, men sådant viftar jag tills vidare bort. Och om vi höjer blicken ut IRL, skulle det nog mer vara din relativa snabbhet som avhöll mig från hypotetiska gemensamma långpass.

    Du har antagligen rätt i att min rädsla för arbetslivets krav på själsligt engagemang varit lite överdriven och i en av nöden påtvingad tjänst hade jag troligen anpassat min själ på en lagom nivå. En känsla av att ha svikit mitt självpåtagna kall hade jag dock känt, så som jag gjort även i min frihet. Skillnaden vore kanske bara att jag då haft något att skylla min konstnärliga lättja på. Min trivsel på Beckholmen berodde delvis på arbetets tillfällighet och vetskapen om att andra uppgifter hägrade.

  7. Pliktkänsla hör inte till mina starka sidor. Så du kan lugnt fortsätta anta att jag inte läser och kommenterar här för att jag känner att jag borde måste. Jag gillar ju din blogg! Och dig!
    Nu kan jag förstås omöjligt veta hur du ”egentligen” är IRL, så ofta har vi ju inte setts. Men en sak är jag övertygad om. Ingen, inte ens Snitsaren/Jumper och alla de andra kan vara helt väsensskilda personligheter i blogg och verklighet. Så din ”humor och relativa trevlighet” finns där, även IRL.
    Skulle gärna testa den tesen på en gemensam löprunda!

  8. Av oförklarlig anledning tror jag på dig, och märkligt nog blir jag inte besvärad och tyngd av förväntningar utan bara glad, varför jag lovar att inte åbäka mig mer på detta forum och inte ge sken av att livet är krångligare än det är.

    Jag är naturligtvis alltid samma person, men vad som syns av denna person är nog mer beroende av sammanhang än vad som är normalt.

    Jumper säger sig minnas nio kilometer på Stockholms gator 2009 med stor glädje och tror att han också skulle klara en gemensam löprunda utan nummerlappens trygghet. Dock tillägger han att du i så fall inte ska inbilla dig att han är det minsta rolig och trevlig. Själv har jag bestämt mig för en mer sorglös inställning och hänger följaktligen på er i mån av ork, och trots uppenbara logistiska problem ska det väl kunna bli av någon gång innan jag trillar av pinn.

  9. Ovanligt tjusig arbetarbild:) gillar dem som koncept. Vi borde bli flitigare med kameran på jobbet!

  10. Jag har dessutom en svaghet för arrangerade gruppfotografier av olika slag och från olika tider, skolklasser, fotbollslag, arbetsgäng, bilder som uttrycker en känsla av samhörighet (med spännande undantag) men samtidigt visar varje individs intresse för den egna profilen inför kameran. Jag fick ett plötsligt infall att samla sådana bilder ett blogginlägg, men om den idén får plats i snitsarens allt serösare memoarer återstår att se.

    På bilden ovan har den mittbenade mannen tagit fasta på idén med gruppfotografering och gör en (otydlig) skrattgrimas. På andra bilder från samma tillfälle tittar han argt på någon av de andra, som för att ge en kriminaldeckare möjlighet att i efterhand utläsa hemska planer…

    Det finns även bilder där vi står och arbetar inne i tältet men då jag inte tagit dem själv och inte sökt tillstånd att visa dem får ni inte se dem här.

  11. Ditt val som här beskrivs som ”defensivt” (att undvika ansvaret som följer ett ”offentligt liv”) tycker jag tvärtom är förbannat modigt. Att gå sin egen väg, följa sin egen vilja kräver mod. Att bara falla in i fållan och göra det som förväntas av omgivningen, trots att det kanske går helt emot ens egen vilja eller hämmar och stjäl tid för att utöva ens egentliga passioner i livet är däremot defensivt och enligt mig även lite ”dumt”.

    Att tycka att det är jobbigt med för högt ställda krav kan jag känna igen i mig själv. Trivs fantastiskt mycket bättre med att antingen få vara en ”under dog” (som enbart kan överraska i positiv riktning), eller en etablerad och respekterad ”jämlike” som tydligt bidrar med sitt personliga engagemang, sin receptivitet, sin erfarenhet och sin positiva inställning utan att omgivningen förväntar sig eller kräver ouppnåeliga underverk.

    Vad gäller gemensamma löp (med eller utan startnummerlappar) skulle jag, som jag nämnt tidigare, mer än gärna göra sådana i sällskap med allas vår ban-maraton-löpare ”jumper”. Glömmer aldrig inlägget om Lidingö Öppet Spår från 2008. Ett evenemang som fortfarande lockar. Vem vet, kanske, kanske, någon gång i framtiden, skulle Benet kunna guidas runt de 30 öppna kilometrarna i Lidingöskogarna av jumper och bureborn?

  12. Det har förvånat mig att många liksom du genast ser det positiva i min brist på strukturerat arbetsliv. Kanske är det så att fler skulle önska göra åtminstona en snitsaren light för att få mer tid till något annat än arbete. Vad gäller frågan om feghet eller mod, skulle jag svara ”både och”. Det krävs nog ett visst mod eller åtminstone självkänslan hos en excentrisk aristokrat för att som här välja sin egen väg, men samtidigt ser jag också en feghet eller snarare bekvämlighet på det psykologiska planet, ty en viss exponering för offentlighetens och sällskapslivets ansvar hade måhända gjort mig mindre ömtålig och givit mig något gott tillbaka.

    När det gäller vår gemensamma värld är jumper nu, tre år efter sitt första Lidingö öppet spår, inte längre lika avvaktande till löpsällskap. Dig guidar han gärna runt Lidingö (eller någon annanstans) och med bureborn på färden kan det naturligtvis inte bli bättre.. Till skillnad från henne, som bara sprungit på Lidingö två gånger bland en skock löpare, kan jumper hela banan utan och innan (se MaxochNisse: Nörddokument), varför hon får svara för underhållningen (dvs bara vara sig själv). Problemet, förutom det rent logistiska som med tre intressenter blir extra knepigt, är att ni springer fortare än jumper, men å andra sidan kan det vara nyttigt den latmasken, som annars bara sällskapsjoggar med långsammare löpare, att känna på rollen som bromskloss. Själv hänger jag så långt jag orkar.

    Hur går det förresten med er skånetur?

  13. Hälsa jumper att Benet gläds åt hans positiva inställning till att lotsa småstadsbon runt i de Lidingöska skogarna samt att vad gäller farten är det inga som helst problem då fartanpassning (neråt) numera är något av ett signum för honom. Ska bli riktigt, riktigt trevligt!

  14. Möjligen lurad av sagda bureborns euforiska berättelse funderar jumper för övrigt lite på att springa det ordinarie långa Lidingöloppet nästa år (givetvis på sitt vis). Som vanligt krockar det väl dock med Berlin Marathon, men det öppna spåret är alltid öppet. (Läste mitt gamla inlägg igen och förundrades över alla de 46 kommentarerna. Jumper var populär. De många som googlar ”Lidingö öppet spår” och kommer dit, blir nog däremot lite besvikna när de ser vad som bjuds).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s