Porträtt av konstnären som gammal

  idun-dammsugning-2-452

Den bildkonstnär, som ägnats ett halvdussin inlägg i ord och bild på denna blogg och som genomgående kallats ”den unge mannen” eller ”den unge konstnären”, lär fortfarande vara i livet, även om hans ungdom har förrunnit och hans konst förlorat sig allt längre tillbaka i en svunnen tid. Då det kommit till vår kännedom att den grånade mannen inte bara sedan många år lagt sina rit- och målardon på hyllan utan även nyligen fyllt 65 år och sålunda uppnått formell pensionsålder, finner vi en lämplig anledning att söka upp honom i hopp om svar på de frågor, hans konst har väckt och lämnat oss grubblande över. Ryktet har förvarnat om en svårtillgänglig konstnär, som ogärna öppnar munnen annat än för att äta och dricka, men när vi försiktigt framför vårt ärende, spricker hans ansikte upp i ett obetalbart leende från öra till öra och ur sagda mun kommer en oväntad ström av ord:

– Bara roligt, bara roligt. Det var länge sedan någon intresserade sig för mig, om nu någon någonsin har gjort det, utom jag själv förstås, ha ha ha. Får det lov att vara en kopp kaffe? Jag har bara pulver, Änglamark Instant Café. Jag hoppas att det duger.

– Det duger utmärkt.

– ”Fairtrade”, står det på burken.

– Det låter bra.

– Det är mycket dyrare än Konsums X-tra snabbkaffe refill som jag köper ibland, ”fulkaffe” som jag brukar säga, men det kan det vara värt.

– Tack det blir fint. Vi har förberett några frågor, som vi kanske kunde ställa och få besvarade medan vi avnjuter ditt ekologiskt odlade och rättvisemärkta kaffe?

– Jag är idel öra och tunga.

– Får vi först gratulera dig till att ha blivit pensionär, eller är det opassande?

– Det passar utmärkt. Den enda förändringen i mitt liv är att jag går på museer och åker tunnelbana billigare samt att det i fortsättningen dimper ner drygt fem tusen kronor på mitt personkonto varje månad helt oförtjänt. Så vitt jag kan se, har jag bara fördelar att vänta.

– Det kan du väl vara värd efter ett långt liv i konstens tjänst?

– För att svara allvarligt på din ironiska fråga, är alla människor värda en trygg försörjning, så även jag, trots mitt obetydliga bidrag till landstingets budget och det allmänna pensionssystemet.

– Har du tjänat så lite på din konst eller har du bara undanhållit dina inkomster?

– Jag har snarare undanhållit konsten. Mina mycket blygsamma skattepliktiga inkomster har uteslutande gällt annan verksamhet.

– Har du aldrig fått sälja något?

– Fått och fått.

– Du kanske har tjyvhållit på din konst i väntan på berömmelse och högre priser?

– Jag har en gång motvilligt sålt en målning för 2500 kronor och andra bilder har jag givit bort i svaga ögonblick, ofta tyvärr utan att ha hunnit dokumentera eller destruera dem. Annars bidar konstverken sin tid i lådor och pärmar här hemma. Några ekonomiska förväntningar har aldrig belastat mitt skapande.

– Har du aldrig ställt ut dina verk?

– Nej.

– Har du inte fått möjlighet eller har du inte velat?

– Möjligen bäggedera. För tjugo år sen gjorde jag faktiskt ett litet försök, därtill uppmanad av en gammal lärare, som hävdade att man ”inte ska vänta för länge”, men av de renommerade gallerister, som mottog min berömda, då nyutkomna katalog, visade bara en sitt intresse. Snart blev jag dock själv betänksam och såg mina bilder med klarare ögon, varför jag uppsköt vidare personlig kontakt med den aktuella galleristen tills dennes galleri slog igen och han själv så småningom dog.

– Ångrar du att du inte var ivrigare?

– Nej. tvärtom. Många av de målningar jag då hade att visa har senare styckats i mindre bitar eller rent av förstörts helt.

– Och nu?

– Nu orkar jag inte intressera mig för sådana förödmjukande engagemang.

– Efter din död kanske?

– Mina efterlevande får göra vad de vill med de där lådorna och pärmarna.

– Av föregående blogginlägg och ingressbilden ovan att döma tycks du ha sysslat lite med grafik, vilket normalt brukar vara en väg till en större publik?

– Torrnålsgravyr är en intressant, om än något omständlig metod. De ristningar jag gjorde i kopparplåt på en grafikkurs tryckte jag dock bara i ett eller högst två exemplar.

– Nog är det lite egendomligt att som konstnär inte vilja visa vad man gjort?

– Jag har ju fått schavottera på denna blogg. Räcker inte det?

– De som numera hittar till denna avkrok av bloggosfären lär vara lätt räknade.

– Att jag lät trycka min katalog i 600 exemplar till en kostnad av 4000 kronor, kanske räknas mig till heder, om det är detta slags ambition, som visar graden av konstnärlig seriositet. Det egna arbetet att fotografera bilderna och pussla ihop sidorna ska inte heller föraktas.

– Varför lät du trycka den, om du sedan inte velat visa din konst i verkligheten?

– Katalogen var tänkt som ett konstverk i sig, med anspråkslös utformning som viktig komponent. Medan slätstruken konst inte sällan presenteras överdådigt, snobbar jag med motsatsen. Jag använder inte ens syrafria passepartouter, när jag ramar in mina bilder.

– Men du ramar in dem i alla fall?

– Ja, de flesta av bilderna sitter numera i ramar, vilket möjligen förstör bilden av mig som självständig och oberoende. Coolast hade varit att gömma eller förstöra den fysiska konsten och låta den dokumenteras exklusivt av min katalog. Nu är det dessbättre för sent för sådana fåniga koncept.

– Den tryckta katalogen visar bilder till och med 1991, men enligt den utvidgade nätupplaga som vi nyligen har sammanställt tycks du ha åstadkommit god konst åtminstone ända till år 2oo2?

– Ja, men sen var det slut.

– Varför?

– Skapandet hade sedan länge känts mer som plikt än nöje och det svarta måleri jag ålagt mig att fullfölja bjöd alltför stort motstånd. De bilder som ännu kunde intressera mig kändes därtill alltför inskränkt personliga.

– Alltför perverterade, menar du?

– Många torde ha uppfattat min katalog som lite suspekt, och nätupplagans fem nya sidor lär inte rentvå min konst i detta avseende, men som konstnär kan jag bara vara ärlig.

– Menar du, att du har sett nakna kvinnor klättra i tallar och granar?

– Ja, i mars när solen skiner och snön smälter.

– Sådana hallucinationer är du nog ensam om?

– Så mycket större anledning att försöka fånga dem i bild och visa dem för andra.

– Varför har du ritat och målat så mycket kvinnohår?

– Jag har saknat skäl att låta bli.

– I dina bilder vimlar det också av små pojkar i märkliga situationer tillsammans med vuxna nakna kvinnor. De förra tycks dessutom inte sällan likna dig?

– Det är nog en riktig iakttagelse.

– Handlar det om sådant som du har varit med om i verkligheten?

– Troligen inte.

– Vad symboliserar bilderna då?

– Medveten symbolik är mig främmande. De beskrivna anakronistiska bilderna sammanfattar möjligen närbesläktade känslor sådana de tagit sig uttryck i olika åldrar. När bilderna har dykt upp i min hjärna har det varit naturligt för mig som konstnär att pröva deras substans mer konkret.

– Du menar, att bilderna har kommit till dig och velat bli ritade eller målade?

– Nej tvärtom. De har snarare velat vara ifred, men min konstnärsplikt har krävt deras avslöjande. I bästa fall handlar det om nyfikenhet.

– Och i sämsta fall?

– Alltför ofta har jag sökt göra konst istället för att rita och måla av nyfikenhet.

– Man merkt die Absicht?

– Avsikten är förödande för skapandet även om den inte alltid märks i efterhand. Den självpåtagna konstnärsrollen kombinerad med perfektionism och anlag för tvångstankar hämmade min skaparglädje i flera decennier och fick mig slutligen att ge upp.

– Är det därför dina målningar har klippts sönder eller fått svarta och vita lappar påklistrade?

– Ja, även om den förfrämligande effekten inte ska förnekas, handlar det tyvärr endast om korrigeringar och lagningar, ursäkter som hjälpt mig att försonas med mitt arbete. De till synes störande elementen kan ses som en del av inramningen.

– Men du hade helst velat slippa dem?

– Ja, större delen av min tid och kraft har ägnats åt sådant destruktivt arbete på bekostnad av nyfikenhet och skaparglädje och först i efterhand har jag förmått se med klarare ögon på mina bilder. Inte sällan har jag hittat den bästa konsten i skisser och halvfärdiga alster.

– Det låter sorgligt?

– Denna koncentration på oviktiga detaljer har möjligen utvecklat mig tekniskt, men det har i så fall varit en onödigt trist skola.

– Dina bilder vittnar onekligen om en viss skicklighet med penna och pensel och kan dessutom ibland ge ett lite gammaldags intryck?

– Det är en olycklig följd av de omständigheter under vilka jag gjorde mina första lärospån. Med andra läromästare hade mina bilder givit andra associationer och möjligen gjort min väg friare.

– Så det har inte handlat om någon medveten strävan mot ett äldre konstideal?

– Jag är mer intresserad av sentida måleri, även om detta inte syns i mina bilder. Måleriteknik har intresserat mig men aldrig varit något självändamål och det är inte i min fina handstil man ska söka min konst.

– Skickligheten står alltså i vägen inte bara för dig utan också för betraktaren?

– Det ljumma intresset för mina bilder hos Stockholms gallerister förklaras nog delvis av att den svartvita katalog de mottog kunde ge ett intryck av duktighet.

– Du menar att gallerister är fördomsfulla?

– Varje tid har sina fördomar om stil och mina bilder hade ytligt sett kunnat se ut på många sätt men ändå varit i grunden desamma. Den bildkonst som talar mest till mig är oftast skenbart mycket olik min.

– Till exempel?

– Bilder som stämmer kan se ut nästan hur som helst och de flesta konstnärer har hittat rätt åtminstone någon gång, somliga naturligtvis oftare än andra.

– Hur ofta har du själv hittat rätt?

– Tillräckligt ofta för att inte ha ritat och målat i onödan.

– Hur ser du på din konst i ett större sammanhang?

– Den har hög specifik vikt, men eftersom volymen är blygsam och den verkande  dragningskraften svag, handlar det inte om konst av någon nämnvärd tyngd.

– Du menar, att du har gjort bra men alltför få bilder och att intresset för dem är alltför svagt för att ge dig en plats i konsten, sett i ett större sammanhang?

– Ungefär så.

– Är det något du sörjer?

– Den äregirige konstnären är borta sedan länge liksom hans ställföreträdare, det heroiskt kämpande, missförstådda geniet, i den mån någon av dem funnits i mig. Konstnärsromantik hör ungdomen till, medan jag numera ser ganska nyktert på mig själv.

– Men det har du alltså inte alltid gjort?

– När jag var ung fick jag ofta min begåvning och särart bekräftad, inte minst bland lärare och elever under en ettårig sejour på en konstskola vid 28 års ålder. När jag likt andra unga konstnärer lämnade in arbetsprover till konstakademin men sedan inte fanns bland det dussin som antagits, blev det en chockartad och svårhanterbar påminnelse om verkligheten. Jag hade uppenbarligen ansett mig mer eller mindre självklar som elev.

– Så pass?

– Ja, så illa var det nog.

– Sökte du dit fler gånger?

– Nej det hade varit under min värdighet.

– Oj då?

– En gammal lärare hade tidigare avrått mig från att söka dit med motiveringen att undervisningen där skulle ”förstöra mig”, ord som naturligtvis kom till pass vid restaureringen av mitt tilltufsade konstnärsego. När jag senare såg alster av elever som kommit in på akademin, förstod jag bättre vad det handlade om.

– Var deras alster så mycket bättre än vad du åstadkommit?

– Nej, men mycket annorlunda.

– Vad hade hänt om du kommit in på konstakademin och gått där i fem år?

– Min tanke bakom denna oväntade eftergift åt konventionen var att utnyttja de gratis förmåner som erbjöds i form av utrymme och tillgång till levande modell, och efter vad jag minns, hade jag ingen avsikt att gå där i fem år. Om och hur jag skulle ha överlevt som konstnär och hur min framtid då skulle ha tett sig, får vi aldrig veta, men jag har svårt att se mig själv som en konstnär bland andra, mer normala konstnärer.

– Vad utmärker normala konstnärer då?

– Jag gissar att de åtminstone tycker att konst är viktigt.

– Men det tycker inte du?

– Min konst har ibland varit viktig för mig. Mer vet jag inte och följaktligen törs jag inte ha någon generell åsikt. Som isolerad konstnär har jag troligtvis förblivit mindre påverkad av gängse kollegiala föreställningar.

– Och myter?

– Det var du som sa det.

– Känner du några konstnärer?

– Mycket få.

– Vad var det som fick dig själv att vilja bli konstnär en gång?

– Behovet att bli sedd och omtyckt torde jag ha delat med de flesta unga och här erbjöd mig konstens frizon en möjlighet att i trygg form visa vem jag var, eller i varje fall ville vara. Det rike jag skapade åt mig själv gjorde mig oåtkomlig i min strävan efter bekräftelse. Kanske var mitt ritande och målande ett substitut för det riktiga livet.

– Med tanke på det riktiga liv du har, är din brist på skaparlust i så fall begriplig?

– Ja, numera har jag inget att klaga på.

– Många konstnärer säger sig inte kunna leva utan sitt skapande, men det tycks inte vara något problem för dig?

– Nej, det är snarare skönt att slippa.

– Så du tror inte att du kommer att ta upp ditt ritande och målande igen?

– I synnerhet inte ”ta upp”.

– Hur menar du?

– Att fortsätta där jag slutade vore självplågeri och någon ny fri väg har ännu inte öppnat sig.

– Du menar en konst befriad från dina snuskiga fantasier?

– Nej, det handlar inte om ”vad” utan om ”hur” och ”varför”.

– Nyfikenhet och skaparglädje?

– Ja, nyfikenhet och skaparglädje fjärran från allt som vill kallas konst.

– Det ser vi fram emot?

– Vår tid lider knappast någon brist på bilder och världen kan säkert avvara mina tills vidare.

– Man ska väl aldrig säga aldrig?

– Nej, varför skulle man säga det?

– Har du inga planer på att låta trycka den utvidgade katalog, som vi nyligen har sammanställt åt dig på internet?

– Inte för närvarande.

– Är du annars nöjd med vårt arbete?

– Jodå.

– Bara ”jodå”?

– Även om de bifogade färgbilderna för säkerhets skull har återgivits i tre olika färgmättnadsgrader, vet vi inte hur de ser ut i olika datorer, varför en försiktig reservation kan vara befogad. I övrigt ser det inte så tokigt ut och i synnerhet de direktskannade bilderna imponerar med sin detaljrikedom.

– Vad tycker du slutligen om vår presentation av dig på denna blogg?

– Alltför respektfull och tillrättalagd.

– Tack för pratstunden!

– Bara roligt! Får det vara en kopp kaffe till?

– Tack gärna!

           ¤

25 svar till “Porträtt av konstnären som gammal

  1. Enligt den omtalade katalogen tycks ingressbilden vara en detalj från en torrnålsgravyr gjord 1975, det vill säga när konstnären var 29 år och ännu ung, och om det handlar om ett självporträtt, vilket vi har anledning att tro, kan inläggets titel i varje fall inte gäller detta. Jag är tacksam för en kommentar.

  2. Var det Picasso som på en anmärkning att ett porträtt han målat inte liknade den avporträtterade svarade att ”det kommer att bli likt”. Kanske gällde detta även den avbildade konstnären ovan, ty nog ser den fågelskrämman ut att vara äldre än 29 år.

  3. Ja den är äldre än 29 år.. den var ju från 1975 sades det.. jööö!

  4. De kan la va sant, … men å andra sidan är den tidigare fotgraferade och senare skannade, photoshoppade och beskurna bilden ovan, det vill säga den sifferkombination som nu finns i datasystemet, bara några dagar gammal. Ändå ser gubben lika gammal ut.

  5. Bilden av konstnären börjar klarna. Tackar ödmjukast för denna fängslande inblick i dennes liv. Två frågor dyker upp i mitt stackars huvud: 1. Är bilden möjligtvis en tatuering? 2. Bedrev konstnären någon form av löpning under sina konstnärsverksamma år? Om så, hjälpte denna till i skapandet?

  6. Nej, någon tatuering, som i så fall skulle ha åldrats värdigt i takt med sin bärare, har aldrig varit aktuell.

    När det gäller frågan om löpning, har sådan bedrivits i två former. Enligt tidigare blogginlägg sammanföll början av konstnärens konstnärskarriär med det oengagerade slutet av hans friidrottsdito som innehöll en del löpning över kortare distanser, utan att detta vare sig gynnade eller hindrade hans skapande. Troligen avser Benets fråga den långdistanslöpning som bedrivits på senare år, närmare bestämt från år 1999. Under de år konstnären ännu utövade sitt yrke, sprang han dock bara på sommaren och inte regelbundet och när han 2004 började träna på allvar hade han lagt sina målardon på hyllan, varför det är oklart om aktiviteterna egentligen sammanföll i tid. Åtminstone den motion löpning ger skulle ha gynnat hans skapande, medan detta i sin tur, med periodvis oregelbundna mat- och sovvanor, tvärtom troligen skulle ha varit till men för hans löpning. Under sin aktiva konstnärstid vandrade och cyklade han däremot mycket, vilket gav återhämtning, perspektiv och nya impulser.

    Generellt kan tilläggas att konstnären, liksom jag själv, varit vad man kunde kalla ”enfrågemänniskor”, som bara kunnat engagera sig i ett stort intresse åt gången. Under de år konstnären försökte spela fiol, höll han inte i en pensel och när han sedan återupptog sitt yrke, fick fiolen samla damm på väggen. Låt oss hoppas att han som pensionär, kan tillåta sig balans i livet.

  7. Tackar för detta uttömmande och kristallklara svar!

    Vill också passa på att reparera ett misstag i förra kommentaren. Jag glömde ju att uppmärksamma den ”officiella” pensioneringen. En tid som jag, möjligen enfaldigt, emellanåt kan längta till. Tror egentligen inte att jag åtrår att uppnå en viss ålder. Det jag vill komma åt är väl den ökade mängden ”fri tid”.

    Att vara en ”enfrågemänniska” känns igen. Anledningen är nog att om man hittat ett intresse som man brinner för, vill man inte vara detta otroget genom att syssla med annat vid sidan om… 🙂
    Eller så är det helt enkelt en ambitions vs. tidsfråga. Eftersom tiden är begränsad och ambitionen/viljan att utöva sitt nyvunna intresse är stort så blir det inte hemskt mycket utrymme kvar till annat. Åtminstone för vissa. Inklusive mig själv.

  8. Så sant. Att det mentala utrymmet inte räcker till för mer än en stor hängivenhet i taget, är inte mycket att göra åt. Detta givet får man försöka strukturera tillvaron så att åtminstone livets nödvändigheter inte blir satta på undantag, äta, sova, umgås med sina närmaste och, i förekommande fall, löpträna. Jumper hävdar, att trots att tiden som hängiven löpare är förbi, lyckas han upprätthålla sin gamla vana att springa varannan dag.

  9. Verkligt intressant och läsvärd intervju! Verkligen. Pusselbit läggs till pusselbit, det blir en riktigt vacker bild tycker jag.
    Vad är det med Konsten egentligen? Jag tycker den tycks så kvävande. En myt som kräver glädje och lust i tribut. Kanske detsamma gäller för löpningen? När den börjar skrivas med stort L.

  10. Både för mig som memoarskrivare och för konstnären som konstnär har det känts bra att se vårt samtal nedstecknat. Med mitt försök att ställa viktiga frågor och hans ambition att svara så ärligt tiden och självinsikten medgivit, har inlägget varit viktigt för oss oavsett dess roll i bloggosfären. Så mycket mer glädjande då att även andra, både här bland kommentarerna och i livet utanför denna blogg, funnit vårt hopkok läsvärt. Tack!

    Vi är dock nyfikna på var bureborn ser skönheten i pusslet, ty nog är det väl en ömklig bild konstnären ger av sig själv och sin konst. Handlar det månne om att det bakom vår sakligt torra dialog äntligen framträder något som påminner om en människa. Så vill vi själva gärna tänka. I vår serie av memoarinlägg har detta varit svårast att skriva men samtidigt också mest befriande, ty det har varit viktigt att sammanhängande formulera vad som annars bara tänkts tyst eller ventilerats fragmentariskt vid köksbordet och förhoppningsvis berättar vår nedskrivna intervju också något mer om sådant som aldrig kommer att skrivas på en blogg som denna.

    Vi undrar om bureborns halvt retoriska fråga gäller Konsten i sig eller bara Konsten sådan den betraktas i detta inlägg. Tycker hon, eller ska vi säga du, att den tycks kvävande även utanför denna blogg och har du kanske själv känt något liknande? Vi tolkar de problem som konstnären erkänner i vår intervju som yttringar av hans egna djupare störningar och det vore sorgligt om sådana var legio i konstvärlden, det vill säga om konsten byggde på livslögner om Konsten, och självinsikt i så fall skulle vara hämmande för skapandet.

    Efter en tid i psykoterapi, hade vår konstnär en vilja att våga vara vanlig. Han köpte en mängd färdigsågade masonitbitar på vilka han försökte göra mindre kravfyllde målningar av okomplicerade motiv, men han lyckades dåligt och fann i längden ingen mening däri. Det är i detta sammanhang vi ska se hans tid som fiolspelman, ty inom musiken hade han aldrig haft någon talang som tyngt honom. Veteranlöpning har också hört till de hängivenheter han kunnat ägna sig åt med lust och glädje utan att snegla för mycket åt löpningen med stort L. Trots många hurtiga bloggares försäkringar om motsatsen har han insett sin begränsning och tränat och tävlat därefter och denna aktivitet har också givit honom mindre social besvikelse än det mesta annat han företagit sig. Annars förställer jag mig att de flesta aktiviteter kan skrivas med stor bokstav och ställa hämmande krav därefter. Det förrädiska med Konsten skulle möjligen vara att den med sin brist på allmän måttstock gör det mytiska stora K mer lättillgängligt. Medan till exempel en höjdhoppares resultat alltid är jämförbara, kan en konstnär med självhävdelsebehov alltid utnämna sig själv till geni.

  11. Snitsaren antar rätt, det är just den är människan som gör det vackra. Fragmentariska bitar i all ära, men det händer ändå ngt visst när man tycker sig se ett mönster och en helhet. Därmed inte sagt jag hämed tror mig känna denna människa – inte alls – men min bild av honom får tydligare konturer.
    Faktum är att jag syftade på Konsten i sig. För att inte tala om Konstnären. Kanske drabbades jag inte själv i så stor utsträckning, även om jag förstås under tre år på konstskola ständigt försökte leva upp till myten. Ute i den hårda verkligheten mötte jag därefter såväl konstnärer som Konstnärer. Vissa sysslade med konst, och andra med Konst. Bland de senare fanns alltid några som tyngdes under oket, så uppfattade i alla fall jag det.

  12. Åjo, som trogen läsare av denna blogg tror jag att du känner ”denna människa” bättre än de flesta som ”känner” honom utanför bloggosfären. Vilka pusselbitar som återstår att lägga i det pussel som kallas snitsarens memoarer, får framtiden visa. Vi har redan med list och envishet lyckats bli långt mer närgångna än vi från början trodde var möjligt, samtidigt som inga dörrar längre tycks stängda, undantagandes de, bakom vilka ännu levande anhöriga bor.

    Det du skriver om konst och Konst är så välfunnet att jag önskar att det hade formulerats av konstnären i vår intervju. När får vi för övrigt läsa en intervju med konstnären i dig, även om jag också är glad åt de pusselbitar som dimper ner här bland kommentarerna?

  13. Vet inte om det bor så mycket konstnär i mig längre. Alldeles säkert ligger den delen av jaget i djup dvala. Händer att den försiktigt nosar i luften efter en bra konstutställning. Men sen rullar den ihop sig i sitt gryt igen.

    • Fast även konstnären här slumrar, vilket i hans fall nog var en förutsättning för att han skulle bevilja oss audiens. Kanske har vi också haft en förhoppning om att vårt besök skulle väcka honom.

      I anständighetens namn bör vi naturligtvis erkänna att de valmöjligheter, han haft och har, inte är alla konstnärer förunnade. Vi är medvetna om att mycket i vår intervju kan låta provocerande för konstnärer med brist på tid och/eller försörjning och en och annan torde också undra hur vår konstnär lyckats överleva ekonomiskt genom alla år, ett ämne som hittills undvikits på denna blogg, utan att för den skull vara förbjudet.

  14. Jag börjar med att GRATULERA till ännu en födelsedag! Sen vill även jag tacka för denna fantastiska intervju! Jag tycker de där sgalleristerna gjorde ett STORT misstag som inte tog hand om dig. Men vilken tur att nätet finns så vi kan få beundra verken här och nu. 🙂 TACK!

    Men jag förstår ändå inte riktigt varför du la av. Hittade du det ”riktiga” livet helt plötsligt?

    • Tack själv!
      Vad konstpubliken kan ha gått miste om låter vi vara osagt, men när det började handla om direktkontakt med en gallerist blev konstnären själv som nämnts mindre angelägen att visa upp sig och i efterhand är han tacksam att ha fått vara ifred. Idag skulle han kunna göra en bättre utställning men är nu ännu mindre road av de kontakter som krävs.

      Det riktiga livet (tills vidare odefinierat på denna blogg) hade han haft länge, vilket möjligen gjorde konsten som tillflykt mindre angelägen. Huvudskälet till att han slutade göra nya bilder (han har trots allt ibland kladdat lite på gamla) var dock alltför mycket destruktivt fastnande i oviktiga detaljer på bekostnad av vanlig skaparglädje. Det fanns också ett krav att fullborda vad han kallade det svarta måleriet (tills vidare odefinierat på denna blogg) innan han tillät sig ett friare uttryck. Att sluta teckna och måla har aldrig varit ett beslut. Han har bara ännu inte börjat igen…

  15. Man ska inte göra sånt man inte vill eller har behov av men kanske det är dax att börja om men på annat sätt? D.v.s utan att peta i detaljer på ett destruktiv sätt. Måla fritt direkt som det ju verkar finnas en inre önskan om! 🙂

  16. Ja, det är en vacker tanke.

    Troligen lär det bli fråga om att byta medium och använda sådana redskap som inte tillåter evighetsarbete men i gengäld tillåter slöseri med materialet, ty ytterst handlar det om att skapa utan tanke på att resultatet ska bevaras eller, än värre, upphöjas till konst. I detta avseende är Tildo en förebild.

  17. Ja ibland kanske man ska göra saker bara för själva görandets skull.. Som att springa. 🙂 Det kan väl vara värt att testa?

  18. Att rita och måla för själva görandet skull är knepigare än att springa, där man bara behöver sätta fötterna framför varandra på vägen. Att rita och måla utan idé, är mer som att skriva på datorn utan att ha något att berätta. Vår konstnär är inte som många andra road av att leka med färger eller måla av vad som finns på köksbordet. Efter vad vi förstått hör han inte heller till dem som spontanklottrar när han får penna i hand och ett tomt papper säger honom ingenting. Inte ens krokitecknandets formproblem lockar honom som utmaning. Utan nyfikenhet på ett motiv eller ett sätt att fånga det, saknar han lust och känner heller ingen saknad. Något som liknar skaparimpuls kan han möjligen känna när han ser sina egna gamla bilder och anar vad han kunde ha gjort annorlunda, vilket åtminstone tyder på ett intresse för verksamheten som sådan. Vi får vänta och se vad som händer och under tiden titta på det överflöd av bilder utanför hans lilla hjärna, som skapats och kommer att skapas av konstnärer, Konstnärer och av verkligheten själv.

    Men han uppskattar omtanken.

  19. Den där bilden säger mer än alla dina tusen ord!

  20. Usch då !, tänker vi spontant med tanke på hur mannen på bilden ser ut. Å andra sidan är konstnärens ordrika beskrivning av sig själv inte så smickrande heller. Om Paljettens omdöme är riktigt borde det kanske ritas och målas mer på denna blogg och skrivas mindre? Möjligen har bild och text olika budskap till olika betraktare och läsare. Kanske avslöjar bilden något som inte står i den förment ärliga texten. Medan konstnären i sina intervjusvar försöker analysera sig själv som skapnde varelse, är hans konstnärliga alster allt annat än medvetet analyserande.

    Jag börjar för övrigt luta åt att denna beskurna bild nog är bättre än gravyren i sin helhet.

  21. Denna torrnålsgravyr ser för övrigt ut så här:
    http://neymark.wordpress.com/nr-47/
    Den heter tydligen ”Med skrivtecken, november 1975”, och i spegelskrift i den vänstra kanten står troligen ”Ett nio sju fem år november månad”. Konstnären läste lite kinesiska den hösten och inspirerades till denna stavelseskrift. Se vidare:
    https://snitsaren.wordpress.com/2010/01/25/nujpraw/

  22. AJ aj, ett fall för den hämmade ordmängden från paljetten. Jag borde ha slängt dit en glad gubbe och skrivit det jag tänkte istället för att kasta in en sten i skon…. Jag tycker att den där vilda kalufsen är en energiboost. En riktigt rolig filur! 🙂 I både bild och skrift får jag väl tillägga.
    Jag tycker om detta framfusiga anlete som trycker sig fram ur pappret och man undrar vad den har för sinnestämning och vad som sedan kommer att hända…

  23. En sten i skon ger avbrott och möjlighet till eftertanke. Om den ursprungliga gravyren, bunden i sin tid, uttrycker en dyster sinnesstämning, är det utskurna ansiktet tidlöst och betydligt mer svårtolkat. Då det bara existerar när det aktualiseras på datorskärmar i bloggosfären, vet vi inte heller vad det bör kallas som konst?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s