Second hand

 

De bilder av mer eller mindre kända verk ur konsthistorien, som visas här ovan, har hämtats från internet och urvalet har gjorts med ledning av de få kryptiska dagboksanteckningar vi funnit efter den unge konstnär som porträtterades i ett tidigare blogginlägg.  När vi lämnade honom, stod han iklädd en röd hatt och såg framtiden an med en pensel i munnen. Han beskrevs som lycklig i sin tro på sina egna möjligheter, ännu omedveten om svårigheterna på den nya väg han beträtt. Hans målningar var avsiktligt mångtydiga och utförda i en medvetet tafatt stil, som tillät såväl ett befriande uttryck som en behaglig distans till honom själv. Snart nog skulle han emellertid överge detta expressionistiskt inspirerade, men ganska omogna skapande för ett gedignare och mindre spektakulärt studium av måleriets teknik, där reproduktioner av andras målningar, bland annat de ovan samlade, blev hans motiv i många år. Det handlade inte om regelrätt kopiering, så som påbjöds i traditionell konstnärsutbildning, utan han tog vad han behövde från konstens smörgåsbord och resultatet blev ett mycket eget måleri. Av dessa små målningar och detaljstudier återstår idag bara några få fragment, sparade som minnen eller jämförelsematerial, några dock, som exempelvis näsan nedan till höger, försedda med katalognummer och egen titel, i detta fall nummer 17 och ”November 71”.

Motiv i form av redan målade bilder skiljer sig såväl från den tredimensionella verkligheten som från motiv ur fantasin i det att de redan valts ut och översatts till två dimensioner, men erbjuder i övrigt samma svårigheter och möjligheter. Till den unge konstnärens försvar, i den mån han behöver sådant, ska sägas att han tillät sig stora friheter med sina föregångares verk, varvid dessa inte sällan förvandlades till oigenkännlighet.  Hur Renoirs målning ”La première sortie” har givit upphov till den fjälliga arm som visas nedan till höger, vet bara konstnären, men att fragmentet begåvats med katalognummer 7 och titeln ”Första operan”, tyder på att dess ursprung inte behövt döljas utan blivit en del av verket. 

Även den reproducerade målningen nedan till vänster, där Anders Zorn visar att han i all sin skicklighet stundom även hade en nyfiken och skarp blick, tycks ha lockat till avmålning och inte lämnat sin sentida beundrare någon ro. Om dennes svårigheter att hitta originalets reflexer, skvallrar rester av misslyckade försök, och delvis samma problem tycks senare ha lånats in i den fria fantasin till höger, målad på papper i litet format.

 

Under sin lärotid i döda kollegors sällskap sägs den unge konstnären ha använt högst åtta färger, vilka han lärde sig blanda, inte bara hoprörda på paletten utan framför allt lagda som lasyrer och små fläckar, varvid han vid oljemålning även kunde utnyttja dukens gräng för att separera färgpimenten. Samma sparsamma palett skulle han komma att behålla hela sitt liv och hans otidsenliga sätt att måla skulle senare väcka förvåning, när det vid sällsynta tillfällen möttes av samtida. Själv kom han snart att bli fånge i sin egen relativa skicklighet och trots att hans syn på andras måleri blev alltmer generös med åren, skulle han själv aldrig tillåta sig samma konstnärliga frihet och till sin ungdoms målarglädje skulle han aldrig hitta tillbaka.

 

 

10 svar till “Second hand

  1. Återigen gör snitsaren sina subtila kopplingar mellan sport och finkultur, för det var väl den här du åsyftade.. http://www.dalademokraten.se/sida/id/122651/

  2. Återigen kämpar dagispappan för upprätthålla denna bloggs status som idrottsblogg…

    Vi tackar för informationen som var helt ny för oss. Enligt bildkavalkaden överst i detta inlägg ska tydligen även vår konstnär ha använt sig av målningen, men han lär knappast ha frågat varken Zornmuséet eller Waldemarsudde (som väl äger tavlan) om lov.

  3. nr 3 i översta raden påminner om ‘skriet’

  4. Ja, ehuru målad av en möjligen något gladare Munch, som gjorde många varianter av ”Pikene på broen”, av vilka en hänger på Thielska Galleriet. Bron lär finnas i Åsgårdstrand, där Munch köpte sommarhus 1897, medan bron från ”Skriet” sägs vara från utkanten av Oslo.

    Munch bidrar med fyra målningar i samlingen ovan, förutom tre i översta raden även målningen ”Morgon” i mitten av femte raden. Därutöver finns ytterligare 16 konstnärer representerade, alla skam till sägandes män. Ett lämpligt julpyssel kan vara att identifiera dessa.

    När det gäller ämnet ”konst och cykelsport” lägger jag ett ord för Erik Hallströms suveräna målning ”Mälaren runt” från 1945:

    http://goto.glocalnet.net/mabe/melaren/historien.html

  5. Ytterligare en kombination av bildkonst och cykelsport:

  6. Bara åtta färger,minsann. Och ett intressant sätt att blanda färger, riktigt skickligt. Öch ett vaket öga för att hitta och destillera särart ur orgninalen. Jag är imponerad!
    Själv köpte jag alla färger som konstskolans materialbutik kunde erbjuda. Akvarell i mitt fall. Mest för att jag älskade att måla kartor med färgprover. Jag ryser av välbehag när jag går in i en garnaffär också, och ser garner vackert sorterade i prismaordning.

  7. De åtta färgerna lär huvudsakligen ha knyckts från någon uppgift om Renoir, vars upplösta, lite ulliga impressionism beundrades en tid. Förutom blyvitt, placerat i mitten av paletten, användes koboltblått, smaragdgrönt, neapelgult, ljusockra, bränd sienna, krapplack och, till nöds sparsamt vid extrema behov, kadmiumrött och kadmiumgult. Senare ersattes blyvitt med det mindre giftiga ”blandat vitt” och koboltblått med det billigare ultramarin.

    Fördelen med en begränsad palett där samma färger alltid finns på samma plats är väl att det så småningom ger en kunskap om och en känsla för materialet som möjliggör ett mer direkt och intuitivt måleri. Å andra sidan går många möjligheter till upptäckter och överraskningar förlorade och det vore självbedrägeri att tro att alla butikens färger skulle kunna ersättas av bara åtta godtyckligt valda kemiska substanser av olika genomskinlighet och färgmättnad. Det kommer ju trots allt inte rent ljus ur tuberna. Kanske speglar antalet valda färgpigment konstnärens personlighet och det ovan beskrivna målningssättet med upprepade korrigeringar på känn med hjälp av fläckar och lasyrer lämpade sig också bättre för oljemålning än för ren akvarellmålning, där lagt kort alltid blir liggande.

    När det gäller sidoämnet ”konst och cykling”, eller mer allmänt ”konst och idrott”, försöker vi förgäves hitta exempel på kända konstnärer som tävlat på högsta elitnivå i någon idrott. Skådespelare, sångare och författare med idrottsligt förflutet går dock att hitta flera.

  8. Är mäkta imponerad av konstnärens mod och skicklighet. Mod att följa sitt hjärta och satsa på det som verkligen lockade!

    Varför ”bara” 8 färger? Som någon slags sport att se hur få färger man kunde klara sig med?

  9. Nej då, de åtta färgerna, som för övrigt enligt ovan mestadels bara var sex förutom vitt, var inte valda som begränsning utan som optimering av måleriet, allt enligt tanken att det som dög åt en av 1870-talets mästare borde duga hundra år senare, och när färgerna så småningom kunde användas intuitivt hade en komplettering av paletten med fler blåa, röda eller gröna tubfärger bara förvillat. Inte ens brandgula eller violetta färger, som ju saknades färdiga, hade varit till någon glädje. Måleri handlar så vitt vi förstår mer om relation mellan färger än om absoluta sådana och varje palett ger oändliga möjligheter, om än inom en igenkänd ram.

  10. Ping: Återvändsgränd | Efteråt hos farbror Steffe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s