Motsägelser

 

 

Att innehavaren av denna blogg, snitsaren, som åtminsone fram till helt nyligen ogärna använt ordet ”jag”, befunnits vara ägare till en bok med denna titel, får betraktas som en ödets ironi, i synnerhet som bokens ”jag” inte har formulerat sin berättelse själv utan tycks ha haft icke tillfrågade spökskrivare till sin hjälp. Skriften är sammanställd av Ella Pipping och illustrerad av Signe Hammarsten-Jansson och hennes dotter Tove Jansson, men för själva sakinnehållet förefaller berättarjagets moder ha svarat, genom att i mån av tid, ork och intresse fylla i de tomma utrymmen som lämnats i den förtryckta texten.

Den något fragmentariska självbiografin handlar om en liten pojkes första år i slutet av 1940-talet och förutom information om härkomst, familj, födelse och mätbar kroppslig och medicinsk utveckling meddelas när och hur han lärde sig le, jollra, äta, bajsa, krypa, leka, sitta, gå, tala och till slut läsa och vad han under tiden tyckte, tänkte och så småningom hördes säga. Berättelsen är indelad i sex kapitel, vart och ett med tidstypiska underrubriker i stil med: ”vari högtidligen upptecknas vad bekant är om släkt och ursprung, om hem, anförvanter och min slutliga ankomst till världen”, eller ännu värre: ”vari berättas om min underbara utveckling och ovanliga begåvning, min karaktär och första uppfostran”. Det sjätte och sista kapitlet, ”vari slutligen återfinnas ömma tankar och utgjutelser i den sublima ordning modershjärtat följer”, har lämnats tomt, vilket ändå hedrar ifyllerskan, som inte heller försökt härma det krystade språket i den förtryckta texten. När vi antyder att detta påminner något om snitsarens, surnar denne till, hävdande att han visserligen skriver omständligt och stundom högtravande men aldrig någonsin tillgjort.

När det gäller bokens sakinnehåll noterar vi att berättarjaget döptes i Karolinska Sjukhusets doprum och bars till dopet av en sköterska. Något nöddop tycks det dock inte ha varit fråga om, ty pojken förefaller ha varit ett ovanligt friskt barn. Intressant är också att hans käraste tidiga leksak skall ha varit en blå tygdocka vid namn Anna och att han lärde sig läsa tre gånger efter att däremellan ha glömt bort om inte principen så dock bokstäverna.

Däremot ställer vi oss undrande till uppgiften att den lille pojken inte skulle ha tålt mjukt skinn. Som bevis anförs hans vägran att bära pälsmössa i tvåårsåldern samt en dansk skinnmössprydd träsoldat, som han gömt underst i leksakslådan. Mot detta mycket förenklade resonemang talar en annan skrift som återfunnits i snitsarens gömmor och som av titeln att döma handlar om samma pojke, ehuru mycket senare i livet. Denna, nedan visade, tryckta verkförteckning, utgiven på okänt förlag någon gång efter 1991, innehåller små svartvita reproduktioner av målningar och teckningar, där vi snarast möts av orgier i mjukhet och där bilden på omslaget till yttermera visso har titeln ”Mjukt svart”. 

 

 

 

 

6 svar till “Motsägelser

  1. Det var väl annat mjukt svart. 🙂 Gillar ”jag” mjukt skinn nu som vuxen? Jag tycker det är roligt att ha en sån där bok (min har dock inte riktigt så ”fint” språk) Tydligen diggade jag hårdrock och redan som liten hade jag myror i brallan och kunde omöjligtvis vara stilla.

  2. Varje ålder torde ha haft sitt mjuka svarta eller av annan kulör, men grundkänslan bör i detta fall ändå ha varit densamma. Vi förstår att inläggets motsägelse är skenbar, ty berättelsens ”jag” lär hela livet ha haft samma hemliga böjelse, som uppenbarligen behövt döljas i barndomen, men som tillåtits blomma ut i konstens fristad.

    Förhoppningsvis hade Ingmaries tidiga biografer bättre insyn i hennes känsloliv.

  3. Vilken underbar bok! Hymlar minsann inte om vad det handlar om, en reservationslös hyllningsskrift. Att frankt erkänna att man skriver om ”underbar utveckling och ovanlig begåvning” är ju betydligt bättre än att orera om detsamma under den lakoniska rubriken ”Mina första tre månader”. Och därmed kanske inbilla sig att man är objektiv i sin bedömning av det egna underverket.
    Orgierna i mjukhet senare i livet tolkar jag som ett frossande i undantryckta fobier. Att pilla på sårskorpor. Så det så.

  4. Spökskrivaren i inlägget var nog i huvudsak belåten med det ”jag” hon fått på sin lott. I annat fall hade det storstilade anslaget i den förtryckta texten kunnat kännas lite sorgligt, även om ”underbar utveckling och ovanlig begåvning” trots allt ryms i de flesta föräldrars bild.

    Bureborns tolkning av motsägelsen i de båda texterna kan inte utan vidare avfärdas, men en fobi av detta slag bör dock ha en orsak och måhända kände det lilla barnet skräck för den starka lockelsen, dvs för sina egna känslor och uppvisandet av dessa inför andra. Varför denna böjelse upplevdes som skamlig tål i så fall att fundera över. Den beskrivna danska soldaten står för övrigt på ett skåp i snitsarbo, men utan ”Björnskinnsmössa”. Denna distraherande detalj avlägsnades tidigt av den lekande pojken, men gömdes undan och användes en tid som hemligt lockande men förbjuden fetisch innan den för säkerhets skull kastades bort. Att denna böjelse/fobi (eller fobi/böjelse) senare spelat roll i hans bildkonst är dock helt klart.

  5. Tack för ytterligare en bit i det komplexa snitsarpusslet. Alltid lika trevligt!

  6. Tack själv för visat intresse. Vad snitsarpusslet beträffar, kan man tycka att det snart borde vara färdiglagt, men för varje bit som faller på plats tycks vi hitta två nya i kartongen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s