Ju

Även om snitsarens sköterska regelbundet tittar in på hans blogg och ibland till och med anlitas som korrekturläsare, har hon sällan eller aldrig synpunkter på bloggens innehåll utan lämnar detta bekymmer åt snitsaren, litande på hans goda omdöme. Snitsarens häpnad blev följaktligen stor, när samma sköterska nyligen helt opåkallat föreslog honom att skriva ett blogginlägg i anledning av den nära förestående julen. Hon framhöll ämnets aktualitet, och med tanke på snitsarens omvittnat respektlösa inställning till traditioner och motvilja mot fester av olika slag anade hon i förlängningen aparta åsikter och raljanta formuleringar som kunde stämma till eftertanke och locka till skratt. Även vi fann förslaget lovvärt, men när vi åter lägger fram det för snitsaren, viftar han avvärjande och säger:

– Låt oss tala om något roligare!

– Vad då till exempel?

– Vad som helst utom denna pseudohändelse.

– Du ska väl ändå fira jul?

– Fira är nog inte rätt ord. Snitsaren är helt likgiltig.

– Äter du ingen julmat?

– Butlern brukade laga grönkål och rödkål, men i år äter han väl lanttulaatikko och rökt sik borta i sitt pörte utanför Puumala. Hur hans landsflykt påverkar julbordet i Snitsarbo återstår att se. Snitsaren äter det mesta som inte gått på två eller fyra ben.

– Ingen julskinka alltså?

– Nej, så barbariska är vi inte i Snitsarbo. Möjligen köps något enklare animaliskt tilltugg åt dem som estimerar sådant. Varför vissa av årets dagar kräver särskild mat, har snitsaren över huvud taget aldrig begripit.

– Kommer det gäster?

– Ett fåtal, som föredrar att vara anonyma.

– Har ni julgran i Snitsarbo?

– Sköterskan nöjer sig numera med att ta in granris för doftens skull och tända stearinljus. Granar finns i skogen.

– Julklappar?

– Sådana förekommer fortfarande i Snitsarbo, ehuru sparsamt. Snitsaren själv har dock  i huvudsak avstått från denna enfaldiga byteshandel vuxna emellan ända sedan 1968, då han av strikt egoistiska skäl hakade på en världstillvänd alternativrörelse i tiden. Hans aversion gäller även utbyte av presenter kring födelsedagar och liknande pseudohändelser, vilket de flesta i hans omgivning respekterar.

– Du kallar det ”byteshandel vuxna emellan”. Tydligen kan du tänka dig att göra undantag för oskyldiga små barn?

– Också snitsaren har ett hjärta, även om han helst låter sin sköterska bestyra alla gåvor praktiskt, eftersom han lider av svår presentfobi. Varje välment gåva rymmer en potentiell besvikelse, långt större än den glädje samma gåva förmår skänka i lyckliga fall. En övergiven present utstrålar en outsäglig sorg, ty den vittnar inte bara om en besviken mottagare utan lika mycket om en besviken givare.

– Överdriver du inte lite nu?

– En snitsare överdriver aldrig.

– Var det lika illa när du var liten?

– Till julafton och födelsedagar var det legitimt att önska sådant man åtrådde men inte fick på annat sätt. Ibland blev det rätt men någon garanti fanns inte. Oönskade presenter var naturligtvis än mer riskabla och kunde i värsta fall förödmjuka snitsaren båda vad gällde ålder och kön.

– Vad gjorde du då?

– Snitsaren bet sig i underläppen och undvek ögonkontakt.

– Fick du många misslyckade presenter?

– Världen är full av misslyckade presenter och snitsarens beskärda del var säkert inte större än andra barns, möjligen var han ovanligt känslig för det invecklade samspelet mellan givare och mottagare. Snitsaren minns hur han i treårsåldern fick ett litet tåg som efter uppskruvning kunde åka runt på en liten räls, men när givaren skulle demonstrera underverket vred han av fjädern och blev arg på sig själv och den dåliga leksaken. Den lille snitsaren tyckte trots haveriet att det var en fin present som han hade mycket glädje av, men givarens besvikelse låg ändå som en skugga över det stackars tåget. Måhända lekte snitsaren därför särskilt mycket med det sedan.

– Var det din far som gav dig tåget?

– Kanske det.

– Varför säger du inte det då?

– En intervju med snitsaren är inte rätt forum för primalterapi.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du kanske minns några lyckade presenter också?

– En födelsedag fick snitsaren efter önskemål ett antal små vilda djur av målad bränd lera, däribland även en tiger, en känguru och en isbjörn, vilka alla fick samsas på den afrikanska savannen med en tidigare omtalad liten svart docka av hårdplast. En annan gång fick snitsaren helt oväntat en en liten filmprojektor med tre filmer i form av tjugo centimeter långa styva plastremsor, var och en visande ett tiotal scener, där två alternerande bilder gav illusion av, visserligen begränsad men dock, rörelse. Mekaniken var så enkel att även en liten snitsare kunde förstå sig på den och när han tröttnat på ”Robinson Kruse” och ”Max und Moritz” försökte han tillverka sina egna filmer. Några år senare använde han projektorns linser till ett fungerande mikroskop, något som han en gång i ett anfall av hybris önskat sig men aldrig fått. I sammanhanget vill snitsaren också nämna det tidstypiska underverket ”View Master”, som visade tredimensionella bilder i en liten manick franför ögonen. Snitsaren kan än idag höra ljudet och känna trycket  i pekfingret, när han med en liten spak på manickens högra sida succesivt matade fram bilderna. Medan många åldrande View Masterägare talar nostalgiskt om diverse fåniga Disneyfigurer, minns snitsaren amerikanska hajar, höga alper, mäktiga vulkaner och framför allt australiska urinvånare. En tredje av mycket få högteknologiska leksaker i snitsarens barndom var en så kallad raketradio, en mycket enkel kristallmottagare som av outgrundliga, troligen kommersiella skäl var inrymd i en decimeterhög raket. Via en liten öronmussla kunde snitsaren avnjuta åtminstone svensk radio närhelst han önskade, det vill säga även i mörkret efter sänggåendet. Denna apparat, senare ombyggd med en bättre antenn, var hans enda radio i många år.

leksaker2

– Ångmaskiner och elektriska tåg hörde väl också till den tidens avancerade leksaker?

– De senare såg snitsaren bara hos kamrater och de förra har han bara läst om i barnböcker.

– Någon ”mekanopojke” som Jan Myrdahl har du kanske inte heller varit?

– Snitsaren ägde några bitar, men var så vitt han minns måttligt road. Däremot köpte han för egna pengar en experimentlåda kallad Elektroman och en vinter försökte han länge med inspiration därifrån tillverka en fungerande mikrofon av kolstavarna från ett ficklampsbatteri. I brist på medhjälpare vid experimenten satte han sina burkar framför en gammal vevgrammofon och drog sladdarna in i ett annat rum, varefter det krävdes ett avsevärt springande fram och tillbaka, innan anläggningen fungerade. Till och med på julafton ägnade han sig åt denna föga eller intet gagnande telekommunikation, tills omgivningen fick nog.

– Fick du inte leka på julafton?

– Snitsarens sladdar ansågs möjligen vara i vägen för ett optimalt julfirande, men i övrigt fanns inga uttalade restriktioner. Den tystnad som vilade i hela huset på eftermiddagen mellan julmat och julklappar fann snitsaren dessutom behaglig.

– Hur var det på långfredagarna då?

– Snitsarens kan inte minnas någon av dem.

– Fick du leka och stoja som du ville eller måste du sitta tyst på en stol och lyssna på kyrkklockorna?

– Snitsarens barndomshem var kliniskt rent från religion. Däremot berättade hans mor mer än en gång om sina stränga schartauanska förfäder som inte ens tilläts hålla i en sax på söndagarna. Att det fortfarande fanns människor som trodde att det fanns en gud,  förstod inte snitsaren förrän han kom till skolan.

– Hur firade ni annars påsk?

– Med ägg, prinskorv och marsipan och i bästa fall vårväder ute.

– Och övriga högtider?

lucia-hfi-1949

– Det finns ett fotografi där en fyraårig snitsare står och gapar med fingrarna i munnen och en dumstrut på huvudet bland i övrigt glada människor. Tydligen deltog han i något luciafirande på moderns arbetsplats, men något minne därav har han inte, vilket han måhända skall vara tacksam för. På baksidan av kortet har modern skrivit att snitsaren förklarat fingrarna i munnen med att han ”lekte att tungan var en fågel”. Däremot erinrar sig snitsaren att han en gång på håll åsåg barnens lekar runt en midsommarstång i en park i Stocksund.

– Men du deltog inte?

– Bortsett från en traumatisk termin i en dansskola i tolvårsåldern, tog snitsaren inga steg till musik förrän i vuxen ålder och inte heller då med någon entusiasm. Han gick en kurs i polskedans för att bättre förstå vad han spelade på fiolen men tillämpade ogärna sina torftiga kunskaper utanför klassrummet och numera är det länge sedan han ens försökte svänga sina magra.

– Dansar du inte runt midsommarstången heller?

– ”Små grodorna” kräver inte så mycket.

– Så du tycker inte att det är fånigt att hoppa omkring och härma olika djur?

– En vuxen snitsare har inget emot att göra sig löjlig.

– Vi har hört att du ibland svarat för musiken i sådana sammanhang?

– En skäggig man med fiol gör sig alltid bra vid en midsommarstång, medan den knappt hörbara musiken är av underordnad betydelse. Snitsaren har för övrigt även vid några tillfällen kreerat rollen som jultomte, ehuru en mycket karikerad sådan.

– Hade ni jultomte, när du var liten?

– I kultiverade hem låg julklapparna snyggt under granen tills de delades ut.

– Med julklappsverser på hexameter?

– I kultiverade hem förekom mer sällan brukspoesi av detta slag. Snitsaren själv bidrog någon gång med nonsensverser på sina paket, som en uppskattad juvenil markering, men i övrigt delades klapparna ut lyrikfritt. Tildo brukar däremot excellera i nödrim, haltande meter och krystad ordföljd, så som genren kräver.

– Du kanske också slapp stå i sjömanskostym och deklamera högstämda dikter på nyårsafton?

– Rätt gissat. Storslagen känslosamhet ansågs löjlig.

– Hur firade man nyår i ”kultiverade hem” då?

– Man lyssnade på radio, vilket den lille snitsaren fann spännande emedan han då kunde få höra godbitar ur årets idrottsreferat i repris. Eftersom det saknades radio där snitsaren bodde under sommaren när många viktiga friidrottstävlingar avgjordes, var dessa nyårskrönikor guld värda även om guldkornen givetvis var få och spridda. Också i Snitsarbo brukar radion stå på när klockan närmar sig tolvslaget och Kristina Adolphsons och Christofer Murrays välklingande röster försöker göra sig hörda i det tilltagande oväsendet av raketer utanför fönstren.

– Jumper brukar hävda att champagne och raketer är, som han gärna uttrycker det, ”vulgävt”. Med kännedom om er inbördes bloggmytologiska relation gissar vi att du tycker likadant?

– På nyårsafton vaknar den slumrande aristokraten i snitsaren och framtänderna växer fram över underläppen. Han brukar gå ut på balkongen en stund och åse hur populasen roar sig, konstaterande att ”champagne och vaketev äv vulgävt”. Därefter går han in och sätter på radions ”La Réjouissance” av Händel på högsta volym.

– Det sägs att du har särskilt starka skäl att tycka illa om raketer?

– En valborgsmässoafton i början av 1950-talet träffades snitsarens oskyldiga barnansikte av en exploderande raket från det stora officiella fyrverkeriet vid majelden i Stocksund. Nästa dag kom han till skolan med ett stort öppet sår på högra kinden och ännu i dag syns ett ärr efter händelsen. I det perspektivet är ”vulgävt” ett tämligen försiktigt invektiv. Till yttermera visso föll ännu en raket, eller åtminstone resterna därav, ner på snitsarens huvud, när han ett halvt sekel senare passerade ett fyrverkeri vid Kungsträdgården. Dessbättre hade pjäsen redan detonerat, varför blodvitet blev mindre omfattande denna gång.

– Har du månne fått champagneflaskor i huvudet också?

– Snitsarens högdragna attityd gentemot nämnda dryck grundar bara på dess roll som symbol för fest och glädje. Sann lycka behöver inte manifesteras, och där den saknas lockas den inte fram av lite bubbel.

– Som aristokrat dricker du kanske bara årgångsviner?

– Nej fy fan!

– Är det också ”vulgävt”?

– Ja, i synnerhet när namnen på flaskorna uttalas på god franska.

– Vanligt hederligt svenskt brännvin då?

– Ju hederligare desto vulgävave, i synnerhet när drycken ledsagas av gamla fina snapsvisor, som traderats i många släktled.

– Innan vi fortsätter denna redan alltför långa intervju, kanske du för enkelhets skull vill ge oss hela listan över ”vulgäva” drycker?

– En gammeldansk på ett trevligt danskt gästgiveri, äkta bayerskt öl i en genuin Bierstube, hembryggd lobber på en mysig irländsk pub i hjärtat av Dublin…

– Man kunde tro att du är nykterist?

– Snitsaren dricker av estetiska skäl mycket lite alkohol. Han saknar principer, men hyser en genuin motvilja mot alkohol som kulturyttring.

– Du är tydligen ingen festprisse?

– Ju större och finare fest, desto mindre och fulare snitsare.

– Är det inte roligt att träffa människor?

– Några sådana har snitsaren aldrig mött på fester.

– Brukar du tacka nej, när du blir bjuden?

– Tillräckligt ofta för att anses egensinnig. Snitsaren går hellre på begravning än på femtioårskalas och bröllop.

– Du har aldrig gift dig med din sköterska?

– Hon har inte gift sig med mig heller.

– Varför?

– Ingen av oss har funnit skäl.

– Många menar att äktenskapet har symboliskt värde och ser ett bröllop som något stort att minnas tillsammans?

– Symboler för verkligheten kan varken dölja eller förändra den och snitsarens minnen av sin sköterska handlar om annat än fåniga fester.

-Till exempel vad?

– Det ska du skita i.

– Törs vi gissa att du inte heller kommer att stå och hurra när kungabarnen gifter sig nästa år?

– Duktig murvel!

– Tycker du inte om några traditioner alls?

– Nej, inte som traditioner.

– Hur menar du?

– Att något gjorts många gånger förr, är inte skäl nog att göra det igen. Även om tidigare goda erfarenheter är värda att beakta, är varje händelse unik och bör bedömas som sådan. För en snitsare har traditioner inget egenvärde.

– Inte ens gamla fina traditioner?

– Ju äldre och finare traditioner, desto respektlösare snitsare.

– Du lär någon gång ha uttalat orden ”Fuck tradition!”. Stämmer det?

– Så kort och kärnfullt formulerar sig aldrig en snitsare, även om han stundom håller med i sak.

– Vad tycker du om alla dem som uppskattar och håller på traditioner?

– Whatever helps them through the night.

– Hur menar du?

– Vi har alla våra perversioner.

– Följer du inga traditioner själv?

– Snitsaren tar del i många utan att följa dem.

– Till exempel julen?

– Det brukar vara enklast, även om det hänt att snitsaren avstått.

– Helt och hållet?

– I ungdomen tillbringade snitsaren en hel jul i en övergiven studentkorridor.

– Frivilligt?

– Ja.

– Men i år tänker du vara social och hålla god min?

– Snitsaren lovar ingenting.

– Vågar vi önska dig en god jul?

– Varför just jul?

                   ¤

Annonser

37 responses to “Ju

  1. Gud vilken tråkig karl !!

  2. Känns lite som jag just smygläst i snitsarens journal. Visste inte att diagnosen presentfobi existerade, men känner igen symptomen. Det är alltid roligt att få veta namnet på egna och andras åkommor.

    Vad julen beträffar har jag för länge sedan gett upp försöken att reformera densamma. Försöker bortse ifrån att den blivit en fet och uppblåst plastgubbe och har med åren försökt fokusera på enkla glädjeämnen såsom barrdoft, levande ljus och knarr under skosulorna.

    Det bästa med julen är nog att jordaxeln just då passerat sitt bottenläge och sakta börjat resa på sig igen.

  3. Presentfobi är en vanligare åkomma än man kan tro. Snitsaren säger att den som likt snitsaren lider av den svåraste formen inte fruktar egen besvikelse utan alltid andras. Peter Englund hade en gång på sin blogg ett inlägg om floppfobi, där det också handlade om att han hade svårt att se försäljare utan kunder och caféer utan besökare. Även detta känner snitsaren (och enligt två kommentarer även Butlern) igen.

    http://peterenglund.wordpress.com/2008/06/14/floppfobiker/

    Angående knarr under skosulorna kan jag meddela att snötäcket i norra Stockholm är tre decimeter och sköterskan har tagit en tur på skidorna.

    De flesta äldre läsare bör vara bekanta med View Master som tillverkades i flera decennier, men hur många minns den egendomliga hybriden kallad raketradio. Snitsaren undrar.

  4. Undrar om jag kvalificerar i gruppen ”äldre läsare” med tanke på att jag minns min röda View Master med stor glädje. Och inte var det Disney inte, det var ”Sandmännchens Mondfart” och liknande med dockor i suggestiva miljöer vill jag minnas. Alltså inget tecknat.

  5. Vid Svenska Akademiens högtidliga öppnande idag bemötte den ständige sekreteraren Peter Englund snitsarens inlägg med orden:

    ”Att leva traditionslöst är att underblåsa illusionen att man själv är världens mitt, att världen förändras med dig och för dig, motståndslöst. Traditioner påminner oss om att detta inte är fallet. För traditionen säger att världen förblir medan du förändras, medan du drar vidare, och efter att du dragit vidare”.

    Övertecknad ställer sig som vanligt även undrande till snitsarens rubrik. Hur bör ordet ”ju” tolkas ?

  6. Snitsaren svarar den ständige sekreteraren, att han är medveten om att den offentliga retoriken kräver rätt floskler vid rätt tillfälle, men snitsaren säger sig också förstå, att den ständige sekreteraren naturligtvis formulerat sig mer stringent och nyanserat om han funderat över ordens betydelser. Snitsaren talar ogärna för andra traditionslösa men hans bristande respekt för traditioner förutsätter kunskap om dessas existens och säger mer om snitsarens personlighet än om hans plats i världen. Vad gäller speciellt den årliga begivenheten den 20 december på ”den där inrättningen”, för att använda poetens ord, har snisaren sedan länge tackat nej till att klä sig i frack för att närvara.

    Snitsaren känner inte medelåldern på sina läsare, men bland View Masterägarna hör nog gullfot till de yngre. Den lille Jon Blund i all ära, men snitsaren, som var mer än tio år när han fick sin View Master, var säkert glad att slippa honom för att i stället kunna se riktiga aboriginer i Australien.

  7. Innan något dumt sker, vill vi fråga om Snitsarens ovilja att äta det som ”gått på två eller fyra ben” även innefattar ”gott, på två eller fyra ben”? Startnumret, som av någon outgrundlig anledning råkade hänga utanför Börshuset på Trångsund i går, hörde inget av Peter Englunds svada men såg rätt många frack- och långklänningsbehängda varelser halka kring i snömodden. Det är så nära han kommit ”den där inrättningen” under 2009. Angående View Mater, vill Startnumret minnas att han fortfarande förvarar en brun sådan han som femåring fick överta av sin dryga storasyster.

  8. Jag fick aldrig någon View Master som barn, men minns heller inte att jag var besviken för detta. Min bästa leksak var en uppdragbar plåtmotorcykel som jag så småningom pillade sönder. Då blev jag besviken.

    Efter att ha googlat en del på View Master inser jag dock att den till skillnad från plåtmotorcyklar överlevt leksaksevolutionen. Den kanske till och med kan sägas höra till traditionen och kommer således att finnas långt efter att vi gamlingar dragit vidare.

  9. Bland sådant som är gott på två eller fyra ben nämner snitsaren pepparkaksgubbar och marsipangrisar.

    När det gäller View Master tycks den från början ha varit tänkt för vuxna men blev på 1950-talet en lärorik leksak för större barn. Kanske var Oliver Sture till och med för stor. På 1960-talet kom särskilda bilder för små barn. View Master är som man lätt begriper föremål för samlare både vad gäller apparater och och så kallade reels. Snitsaren undra vad Startnummer X ärvde för reels och om han senare kompletterade med egna.

  10. Noterar att jag som vanligt inte tycks få svar på min fråga angående blogginläggets märkliga rubrik.

  11. Har in titeln med den gamla julsången att göra?
    ”Nu är det JU jul igen
    å nu är det JU jul igen
    å julen varar JU till påska
    NÄH det va JU inte sant
    NÄÄÄ det va JU inte sant
    för däremellan
    kommer JU
    kommer JU
    kommer JUUUUuuu
    på-PÅSKA!”
    Så sjöngs den åtminstone i Startnumrets bardomsnejder när sjärngossar och stalledrängar spred sig över tarkten som ystra tomtebloss och slängde sina glada klappar in i de små stugorna.

  12. Ja sannerligen finns det inte lika många varianter på denna dänga som på staffansvisan. Snitsaren undrar dock hur det sista ”JUUUUuuu” sjungs. Gick gossarna från creschendo till diminuendo eller från forte till pianissimo?

    Som svar på Bertils fråga duger det dock inte och startnumret har inte heller svarat på vår angående hans View Mastervanor.

    På tal om ingenting glömde jag (jumper) att meddela att sköterskan under sin skidtur igår mötte en älg på tre meters håll vid motionsspåret. Efter att de stått och glott på varandra en stund åkte sköterskan vidare. Tildo var inte med, vad han/hon än kommer att hävda.

  13. Jag ser ett förunderligt mönster. I min absoluta närhet finns en man som fnyser ljudligt över traditioner, men som gör ständiga djupdykningar bakåt i historien. Ner i sin barndom till exempel. Han ogillar dessutom presenter. Ska fråga om han känner till raketradion…

  14. Starnumrets dator tog ett eget initiativ att översätta hans senaste blogginlägg till engelska. Frågan är om det inte ökade begripligheten!

    Does the title of the old Christmas song to do?
    ”Now it’s Christmas again
    on now is the day’s Christmas
    on Christmas lasts until Easter JU
    NAH the va’s not true
    Naaa it’s not true huh
    for intermediate
    will JU
    will JU
    will JUUUUuuu
    on-EASTER! ”
    So it was sung, at least in the Start Number bardomsnejder when sjärngossar and grooms spread over tarka as gay sparklers and threw its cheerful beats into the small cottage.

  15. Människor med det av bureborn beskrivna beteendet är vanligare än man tror. Oftast syns deras karaktär inte förrän man kommer dem nära, ty till denna hör också ofta en stor dos fördragsamhet och ovilja att göra andra ledsna. Icke sällan sitter de och ler i ett hörn utan att ge sig tillkänna. Mycket få hittar en ventil i en blogg.

    Naturligtvis är snitsaren nyfiken på bureborns eget förhållande till traditioner och presenter och sin egen historia, samt på hur frågan om raketradion besvarades.

  16. På Startnummer X’s (som hann emellan) fråga svarar snitsaren: Njaeej. I varje fall fick inte snitsaren svar på någon av sina två frågor till startnumret. Till dessa sällar sig nu en tredje: Hur har startnumret tid att blogga på julafton?

    På tal om engelska vill snitsaren framhålla att han inte har några likheter med den äldre mannen i den här familjen:

  17. På annandagen lovar jag att ge svar på samtliga fundrationer. Tills dess: njut av helgen!

  18. Nej!

  19. Tack och detsamma önskar vi bureborn (och givetvis Startnummer X även om vi undrar vad eller vem hans senaste kommentar gäller?

  20. Den tredje frågan. Frågan är om Startnumret någonsin kommer att bli ett startnummer igen hänger i luften. Efeter diverse krämpor efter flera onödiga resor runt jorden, har ha hållit upp med springandet över en månad. Efter att dessutom ha ramlat ner från julgranen, hamnat på Akuten och fått hjärnan röntgad och skiktad, känns allt löpande väldigt avlägset. Men han kan ju alltid klappa händer när pigga ulkianer och kometister jäktar förbi under Det Stora Loppet.

  21. Kan inte alls förstå den där presentfobin för jag säger som det gamla uttrycket; Det är tanken som räknas ! jag blir jätteglad av att få en present för tänk att det är någon som lagt tid på at hitta något till MIG! Och att GE är ännu roligare. Klura ut något ”bra”. Behöver inte vara så himla märkvärdigt! Ju. 😉 Nåja, det finns förstås undantag för vissa saker skulle jag INTE uppskatta men de som känner mig vet vad, och det är sällan (aldrig) jag firar jul och födelsedag med främlingar. 😉
    View master var en av de där grejerna jag trånade efter som barn men aldrig fick. Inte heller fick jag den där dockan ”Skrållan” som ”alla” hade. På något vis överlevde jag ändå… När slutade förresten Snitsaren äta prinskorvar?

  22. Startnummer X’s kommentar kräver en förklaring för oroliga läsare. Han lekte inte ekorre i själva julgranen utan lär likt Karl Bertil Jonssons far ha försökt sätta en stjärna i toppen av den. I övrigt sägs historien vara riktig. Att denna i all sin ofrånkomliga komik allvarliga olycka eller hans långa träningsuppehåll ska stoppa hans löparkarriär förefaller dock osannolikt. Själv dåligt tränad efter ett antal förkylningar, ser jag fram emot att vårträna utan ambition att slå några personliga rekord eller skörda några lagrar. Låt mig för en gångs skull få bli ett föredöme för startnumret på hans väg tillbaka till löpglädjen.

    Angående presentfobi svarar snitsaren att allt positivt kring givande och mottagande av presenter är väl känt. Tyvärr är det just allt detta avsedda goda som är förutsättningen för presentfobi. Om presenter vore något helt likgiltigt, fanns inget att frukta. Det kan inte nog understrykas att presentfobi hos vuxna fobiker alltid gäller andras besvikelse och besvikna givare är oftast sorgligare än dito mottagare. Eftersom snitsaren själv inte har några förväntningar kring presenter, kan han inte heller bli besviken för egen del. Ingmarie och hennes många medsystrar och bröder ligger däremot i riskzoonen för snitsarens missriktade omtanke.

    Snitsaren slutade att äta prinskorv i mitten av 1980-talet, det vill säga i 35-40-årsåldern.

  23. Kan man av snitsarens resonemang dra slutsatsen att presentfobiker egentligen är omtänksamma människor?

    (Konstaterar i förbigående, att jag ännu inte fått svar på min fråga angående blogginläggets rubrik).

  24. Snitsaren svarar kryptiskt, att lyhördhet för andra människors känslor kan ta sig många uttryck.

    När det gäller blogginläggets titel, hade denna arbetsnamnet ”Jul”, och när snitsaren egenhändigt skulle ändra detta till något mer adekvat, började han radera ordet från höger, men gjorde en paus efter den första bokstaven, varvid han insåg att ordet ”Ju” kunde duga lika gott som något annat. Om diktsamlingar kan heta ”Ty” och liknande borde ett blogginlägg kunna heta ”Ju”. Nästa inlägg lär tydligen få det lika kärnfulla namnet ”Mu”, vilket (för att förekomma Bertils obligatoriska fråga) betyder ”Musik” på snitsarens språk nujpraw.

  25. Man får helt enkelt välja vem som ska bli mottagare så att jag inte ger till någon som jag tror kan bli besviken… Eller fortsätta tills mottagaren begriper att han/hon ska vara tacksam! 😉 Tänk att jag var lite ”före” dig där med prinskorvsbojkotten. Slutade med den och dito redan i början av 80-talet. Underlig har jag alltid varit men som 15-årig vego på den tiden var jag om möjligt ännu underligare. 😉 Men det ligger i generna. Som anekdot kan jag nämligen berätta att min morfar var en av pionjärerna inom hälsorörelsen. Han startade en hälsokost-butik redan på 60-talet. Sålde örter, biodynamisk a produkter, grönsaker och frukt och åt inte rött kött. Dessutom höll han på med att uppfinna allsköns saker. Saker som folk då skakade på huvudet åt men som nu är hur vanligt som helst. T.ex själv-vattnande krukor och penslar som inte droppar. Med andra ord en man som var långt före ”sin” tid. Då kallades han bara ”knasig”, i dag skulle vi nog ha kallat honom ”framtidsforskare” eller något annat tjusigt.

  26. När snitsaren rannsakar sitt minne, erinrar han sig att han faktiskt åt just prinskorv så sent som på 2000.talet, när han blev bjuden på lunch av en äldre dam som inte kände hans kostvanor, och som bemödat sig att laga och duka fram sagda rätt. Att i sådant läge vänligt men bestämt tacka nej, kräver egenskaper som varken snitsaren eller jag själv besitter. Denna möjligen överdrivna omtanke om medmänniskorna är välkänd bland presentfobiker.

    Om morfäder tänker snitsaren att den, som haft en innovativ sådan på 1960-talet, är ung själv.

  27. Puh! Jag är glad att Startnumret kan besöka den här bloggen. Granar är farliga saker, men eftersom han finns här lever han i någorlunda välmåga.
    Kan nu meddela att mannen jag tidigare skrivit om självfallet kände till raketradion, om vilken han läst i Teknik för alla (tror jag).
    Presenter gillar jag att ge bort, de gånger jag tror mig ha hittat något som mottagaren kommer att gilla. Om jag i vild panik måste hitta en present, avskyr jag dem. Jag gillar att få presenter också, och blir ytterst sällan besviken. Bara att någon vill ge mig något gör mig glad.
    Traditioner däremot, provocerar mig av ngn anledning. Jag måste ständigt hitta sätt att bryta mot dem, men bara lite försiktigt.
    Min egen historis är dimmig.

  28. Appropå presenter, vill Startnumret meddela att han har em känsla av en allvarlig försummelse när det gäller utdelandet av ett visst pris. Det är kappast ännu en tradition eftersom prisutdelningen ännu aldrig har ägt rum. Men Startnumret vill dock gärna, när tillfälle bjuds under näste decennium, dela ut sitt fina pris till den värdiga pristagaren.

  29. Jag kan också intyga att Startnummer X lever även IRL. Senast igår sågs han och var då sitt vanliga skojfriska startnummer. Han påstod sig ha taget en löpsväng och planerade skidåkning nästa dag, varför vi nog slipper honom i publiken på Stockholmshelan i juni. Vad beträffar hans pris är vi glada att det går till en presentofil anarkist när det delas ut för första gången. Om priset hunnit tyngas av tradition funnes risk att pristagerskan gjort en Ara och kastat in det i von Bahrska häcken.

    Till bureborn säger snitsaren, att minnena kommer när hon blir gammal.

  30. Halleluja! Startnumret har återupptäckt löpning. I början kändes allt ovant, men en titt i löparmanualen (AE Von Willebrand, UR Schtunck, Göttingen, 1853): första lektionen, ”sätt högra foten framför vänstra foten. Medelst litet hopp förflytta vänstra foten en meter framför den högra foten. Gör sedan sammalunda med den högra foten. Upprepa proceduren ad infinitum”, gjorde honom mest förvirrad. Det lät ju som en manual mest för Nijinkisar och Nurejevar. Ändå inföll, efter ett tag, en sorts stadig rörelse i riktning syd-nord. Och sedan nord-syd. Men då var han redan hemma. Tillbaka på ruta ett, men åtminstone tillbaka.

  31. Även jag tycks ha klarat av första lektionen. Att jag med kirurgisk precision sätter den ena foten exakt en (1) meter framför den andra och tvärtom har jag fiffigt kunnat räkna ut med hjälp av min löparklocka som kan lagra 100 mellantider:

    Jag knäpper av mellantider varje gång jag sätter ner foten och när klockan inte kan lagra mer tider har jag alltså tagit 100 steg. Då stannar jag och nollställer urverket och gör om samma procedur tills jag likt startnumret kommer tillbaka till utgångspunkten. Genom att summera alla avknäppta mellantider ser jag hur länge jag sprungit och om jag multiplicerar denna summa med min medelhastighet, kan jag räkna ut den sträcka jag har sprungit och genom att dela denna med antalet avknäppta mellantider får jag ett bra mått på steglängden.

    Eftersom startnumret har boken, som är slut på alla antikvariat, framme, kanske det (startnumret) i korthet kan referera andra lektionen, innan jag ger mig ut på vintervändbanan.

  32. Det verkar ju som Jumper tvivlar på bokens existens?

  33. Eftersom författarnamnen och boktiteln inte återfinns i den allseende farbror Googles samlingar, finns boken inte. Snitsaren hävdar dock att han fått ett mejl, där startnumret visar bokens första sida eller omslag, dock inte från originalutgåvan, då denna inte sägs vara i startnumrets ägo, men stilig är bilden ändå. Eftersom intresset för snitsarens julfirande tycks ha avtagit och detta trots allt är en löparblogg, funderar snitsaren på att visa bilden i ett separat inlägg, varvid snitsarens läsare ges möjlighet själva att bedöma bokens äkthet. Givetvis vill snitsaren först ha startnumrets godkännande.

  34. Knäppa mellantider varje steg? Och springa samtidigt? Hittar man verkligen nån trevlig rytm då?

  35. Knäppa löpare knäppa knäppa mellantider. Men att springa samtidigt är det naturligtvis inte tal om, man är väl inte akrobat heller. Först knäpper man och sedan springer man ett steg. Sedan knäpper man igen och så vidare. Rytmen är inte direkt trevlig, men karaktärsdanande. Här kommer pip-jumper ropar Vallentunaborna glatt när de hör mitt pipande, ty det piper var gång man knäpper. Igår sket jag i steglängden och höll då på att skrämma slag på två mattar och två hundar, när jag piplöst gled förbi på det smala utrymme de lämnat på cykelbanan. På min löparklocka som kan lagra 100 mellantider finns det något som heter ”pedo”. Snitsaren tror att det inte har med barn utan med steg att göra, men hur jag än knäpper, står det bara ”00,00”. Vad betyder det?

  36. Nu har jag hittat bruksanvisningen till min löparklocka som kan lagra 100 mellantider. ”Pedo” visade sig stå för ”pedometer”. Jag ställde in pipverket på 180 pip i minuten, så nu slipper jag stanna och knäppa efter varje steg.

  37. Det har sina nackdelar att springa med hög kadens och korta steg, man springer för tyst och måste således skaffa en pipkamrat. Jag tror jag dunkar vidare genom livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s