Vem bryr sig?

Vem bryr sig?

”Sverige” sägs gå mot sitt sämsta sommar-OS genom tiderna, med hittills bara tre silvermedaljer. Rubriken antyder att jumper är likgiltig men kan också tolkas som den fråga den formellt är. Vem bryr sig och framför allt varför?

Från jumper 20/08 kl 09:23

Ovanstående inlägg kunde läsas på Löparforum (puls.se) mitt under brinnande olympiad. Nu är denna äntligen över och efter att jumper skrev sitt inlägg fick inte så många fler svenska olympier beträda prispallen och framför allt inte dess översta trappsteg. Förutsättningarna för den näsvisa frågan är alltså desamma, när en nyfiken och listig butler trycker upp samme jumper mot väggen och upprepar:

– Vem bryr sig?

– Knappast någon längre. Engagemang är färskvara.

– Vem brydde sig då?

– Hela Sverige, om man får tro samstämmiga massmedier.

– Hur då?

– Den som ser på teve, lyssnar på radio eller läser tidningar behöver inte tvivla på vad som är idrottens främsta mål och mening. Frågan är bara vad som är höna och vad som är ägg.

– Indoktrinering menar du?

– Ett annat ord är ”hjärntvätt”.

– Men din hjärna är tydligen smutsig?

– Den har ett klädsamt lager av patina.

– Du brydde dig alltså inte om, att Sverige inte fick någon guldmedalj i OS?

– Jag kände ingen av de svenska deltagarna.

– Så det är emotionell närhet snarare än geografisk, som får dig att bry dig.

– Arvidsson, Torkildsen och Pitkämäki ser trevliga ut alla tre. Vem av dem som bor närmast Vallentuna vet jag inte ens.

– Men Sverige som nation då?

– En administrativ enhet. I övrigt en oklar abstraktion.

– Tyckte du inte ens synd om Susanna Kallur?

– Jag blev inte glad när hon ramlade, om du tror det. Skälet till att vi gråter mer över Susanna Kallur än över Lolo Jones, som snubblade på näst sista häcken och missade en given guldmedalj, är att vi tycker oss känna svenskan bättre än amerikanskan, eftersom hon exponerats mer i massmedia. För min patinerade hjärna är valet av identifikationsobjekt inte lika självklart. Kallur är i alla fall europamästare och har världsrekord på 60 meter häck. Det brukar räcka åt de flesta. Att ramla på första häcken är också en värdefull erfarenhet.

– Hade det inte känts härligt om Stefan Holm blivit historisk med två raka OS-guld i höjdhopp då?

– Hans olympiska svit (4:a 1:a 4:a) är bättre än Stickan Petterssons (4:a 5:a 4:a). Om han inte är nöjd med det, så är han grätten.

– Men det var ju hans stora mål, som han hade kämpat för så länge?

– Kämpar gör vi alla och besvikna blir de flesta av oss. Den uteblivna historiska guldmedaljen kommer Stefan Holm att ha nytta av.

– Nu förstår jag inte?

– Det hade jag inte väntat heller.

– Vad tyckte de på löparforum om din fråga?

– Jag fick lite olika svar, vilket gladde mig.

– Men ingen var väl så likgiltig som du?

– Om de var det, så hade de vett att knipa käft.

– Hejar du aldrig på Sverige i lagsporter?

– Det händer. Varför har jag aldrig förstått.

– Kanske patinan har nötts bort här och där från din hjärna?

– Jag tror snarare, att det har med ryggmärgen att göra.

– Menar du att det är primitivt att heja på Sverige?

– Flockinstinkten är stark. Vi hejar som omgivningen.

– Men inte du?

– Jo, för vänskaps skull.

– Du kanske hejar på motståndarlaget ibland också?

– Om de trista svenskarna slagit ut Ryssland ur fotbolls-EM, hade det varit lika tråkigt som när de finska lejonen förlorade mot Tre Kronor i senaste OS-final.

– Usch så du säger?

– Fast oftast struntar jag i vem som vinner.

– Du är väl medveten om att din inställning kan uppfattas som snobbig?

– Ja, i värsta fall. I bästa fall anses jag nog bara tråkig.

– Hur var det när du var liten då?

– Då var jag väluppfostrad och höll på Sverige i alla väder.

– Några minnen?

– Dan Waern, Ingvar Eriksson, Benke Nilsson, Stickan Pettersson, Richard Dahl, Ragge Lundberg, om namnen säger dig något.

– Och dom hejade du på?

– Kunde jag göra annat?  Jag var ju bara ett barn!

– När gick det över?

– Den värsta blågula entusiasmen försvann i tonåren, även om återfall förekom senare. Det sista var väl när Gärderud vann i Montreal, men till mitt försvar kan anföras att vi var jämngamla och kompisar.

– Kompisar?

– Ja, vi var på Åland samtidigt en gång, precis som Masse och Janne Holmén.

– Ha ha ha?

– Ha ha ha!

– Blev du inte överlycklig, när Patrik Sjöberg satte världsrekord på Stockholms Stadion då?

– Det var en intressant upplevelse.

– Bara intressant?

– Jag fick bevittna något slags kollektiv urladdning. Stegrade handklappningar övergick i ett vrål, ungefär som när man gör ”raketen” runt midsommarstången, fast högre.

– Var får du allt ifrån, jumper?

– En liten firma i Polen.

– Tjugotusen raketer, det måste ha hörts långt?

– 19 999, för att vara exakt.

– Javisst ja, du satt förstås bara och glodde?

– Jag stod på ståplatsläktaren och såg följaktligen inte mycket av den berömda händelsen. Jag minns att jag stod bredvid en ganska mager man som jag inte kunde placera. Senare har jag förstått att det bör ha varit Ulf Wickbom, då känd från något aritmetiskt frågesportprogram i teve men för denna bloggs läsare mer bekant som maratonlöpare och kolumnist i Runner’s World. Han sprang någon gång som reporter tillsammans med Ingemar Johansson under ett av dennes maratonlopp. Ingo har förresten ungefär samma maraton-PB som jag. Han var yngre, men i gengäld fyrtio kilo tyngre. Försök att springa mataton med en ryggsäck på 40 kilo!

– Vad har det med Patrik Sjöberg att göra.

– Fråga i stället vad Patrik Sjöberg har med allt annat att göra.

– Du minns väl att han satte världsrekord?

– Jag minns att Trine Solberg kastade spjut. Hon var bara tjugoett år då.

– Och vem är det?

– En grann norska som senare gifte sig Hattestad och blev bäst i världen.

– Och henne tittade du på?

– Spjutkastarna tar ju sin ansats mitt under ståplatsläktaren.

– Jag förstår?

– Det tror jag inte.

– Har du bevittnat, eller ska vi kanske för säkerhets skull säga ”varit närvande vid”, några andra svenska världsrekord på Stadion?

– Bruch 1972 och Gärderud 1975. Fast Ron Clarkes rekord på 5000 meter 1966 smäller väl högre internationellt. 13:16,6 var ju sensationellt på den tiden.

– Några andra idrottsögonblick att minnas?

– När Sverige spelade mot Paraguay i senaste fotbolls-VM, befann jag mig i Göteborg. Vi var på vandring in mot staden från Röda Sten och den avgörande matchen strömmade ut ur öppna fönster i sommarkvällen. Då och då tittade vi in på cafeer och pubar för att konstatera den mållösa ställningen. När vi nästan var hemma vid vårt nattläger på Aschebergsgatan och redan trodde att matchen var slut, hördes ett vrål bortanför denna världen. Vi skyndade till närmaste pizzeria för att hinna se Ljungberg i repris efter repris nicka in 1-0. Jag tror tamefan att folk skrek lika mycket varje gång och snart fylldes gatan av glada skrikande människor. Lite ”Fever Pitch”. Att Sverige vann matchen brydde jag mig mindre om.

– Jag vill minnas att jag läst det här på löparforum nån gång?

– Det stämmer. Tråden handlade visst om ”stora idrottsögonblick i teve”.

– Du säger ”vi”. Vem eller vilka delade din upplevelse?

– Ska du skita i.

– Jag antar att du själv inte sprang omkring och skrek vid tillfället?

– Det vore mig fjärran.

– Föraktar du dem som gör så?

– Det vore mig ännu mer fjärran.

– Vad har du att säga till alla normala svenskar som hejar på Sverige och vill se många svenska guldmedaljer?

– Whatever helps you through the night is allright.