Vem bryr sig?

Vem bryr sig?

”Sverige” sägs gå mot sitt sämsta sommar-OS genom tiderna, med hittills bara tre silvermedaljer. Rubriken antyder att jumper är likgiltig men kan också tolkas som den fråga den formellt är. Vem bryr sig och framför allt varför?

Från jumper 20/08 kl 09:23

Ovanstående inlägg kunde läsas på Löparforum (puls.se) mitt under brinnande olympiad. Nu är denna äntligen över och efter att jumper skrev sitt inlägg fick inte så många fler svenska olympier beträda prispallen och framför allt inte dess översta trappsteg. Förutsättningarna för den näsvisa frågan är alltså desamma, när en nyfiken och listig butler trycker upp samme jumper mot väggen och upprepar:

– Vem bryr sig?

– Knappast någon längre. Engagemang är färskvara.

– Vem brydde sig då?

– Hela Sverige, om man får tro samstämmiga massmedier.

– Hur då?

– Den som ser på teve, lyssnar på radio eller läser tidningar behöver inte tvivla på vad som är idrottens främsta mål och mening. Frågan är bara vad som är höna och vad som är ägg.

– Indoktrinering menar du?

– Ett annat ord är ”hjärntvätt”.

– Men din hjärna är tydligen smutsig?

– Den har ett klädsamt lager av patina.

– Du brydde dig alltså inte om, att Sverige inte fick någon guldmedalj i OS?

– Jag kände ingen av de svenska deltagarna.

– Så det är emotionell närhet snarare än geografisk, som får dig att bry dig.

– Arvidsson, Torkildsen och Pitkämäki ser trevliga ut alla tre. Vem av dem som bor närmast Vallentuna vet jag inte ens.

– Men Sverige som nation då?

– En administrativ enhet. I övrigt en oklar abstraktion.

– Tyckte du inte ens synd om Susanna Kallur?

– Jag blev inte glad när hon ramlade, om du tror det. Skälet till att vi gråter mer över Susanna Kallur än över Lolo Jones, som snubblade på näst sista häcken och missade en given guldmedalj, är att vi tycker oss känna svenskan bättre än amerikanskan, eftersom hon exponerats mer i massmedia. För min patinerade hjärna är valet av identifikationsobjekt inte lika självklart. Kallur är i alla fall europamästare och har världsrekord på 60 meter häck. Det brukar räcka åt de flesta. Att ramla på första häcken är också en värdefull erfarenhet.

– Hade det inte känts härligt om Stefan Holm blivit historisk med två raka OS-guld i höjdhopp då?

– Hans olympiska svit (4:a 1:a 4:a) är bättre än Stickan Petterssons (4:a 5:a 4:a). Om han inte är nöjd med det, så är han grätten.

– Men det var ju hans stora mål, som han hade kämpat för så länge?

– Kämpar gör vi alla och besvikna blir de flesta av oss. Den uteblivna historiska guldmedaljen kommer Stefan Holm att ha nytta av.

– Nu förstår jag inte?

– Det hade jag inte väntat heller.

– Vad tyckte de på löparforum om din fråga?

– Jag fick lite olika svar, vilket gladde mig.

– Men ingen var väl så likgiltig som du?

– Om de var det, så hade de vett att knipa käft.

– Hejar du aldrig på Sverige i lagsporter?

– Det händer. Varför har jag aldrig förstått.

– Kanske patinan har nötts bort här och där från din hjärna?

– Jag tror snarare, att det har med ryggmärgen att göra.

– Menar du att det är primitivt att heja på Sverige?

– Flockinstinkten är stark. Vi hejar som omgivningen.

– Men inte du?

– Jo, för vänskaps skull.

– Du kanske hejar på motståndarlaget ibland också?

– Om de trista svenskarna slagit ut Ryssland ur fotbolls-EM, hade det varit lika tråkigt som när de finska lejonen förlorade mot Tre Kronor i senaste OS-final.

– Usch så du säger?

– Fast oftast struntar jag i vem som vinner.

– Du är väl medveten om att din inställning kan uppfattas som snobbig?

– Ja, i värsta fall. I bästa fall anses jag nog bara tråkig.

– Hur var det när du var liten då?

– Då var jag väluppfostrad och höll på Sverige i alla väder.

– Några minnen?

– Dan Waern, Ingvar Eriksson, Benke Nilsson, Stickan Pettersson, Richard Dahl, Ragge Lundberg, om namnen säger dig något.

– Och dom hejade du på?

– Kunde jag göra annat?  Jag var ju bara ett barn!

– När gick det över?

– Den värsta blågula entusiasmen försvann i tonåren, även om återfall förekom senare. Det sista var väl när Gärderud vann i Montreal, men till mitt försvar kan anföras att vi var jämngamla och kompisar.

– Kompisar?

– Ja, vi var på Åland samtidigt en gång, precis som Masse och Janne Holmén.

– Ha ha ha?

– Ha ha ha!

– Blev du inte överlycklig, när Patrik Sjöberg satte världsrekord på Stockholms Stadion då?

– Det var en intressant upplevelse.

– Bara intressant?

– Jag fick bevittna något slags kollektiv urladdning. Stegrade handklappningar övergick i ett vrål, ungefär som när man gör ”raketen” runt midsommarstången, fast högre.

– Var får du allt ifrån, jumper?

– En liten firma i Polen.

– Tjugotusen raketer, det måste ha hörts långt?

– 19 999, för att vara exakt.

– Javisst ja, du satt förstås bara och glodde?

– Jag stod på ståplatsläktaren och såg följaktligen inte mycket av den berömda händelsen. Jag minns att jag stod bredvid en ganska mager man som jag inte kunde placera. Senare har jag förstått att det bör ha varit Ulf Wickbom, då känd från något aritmetiskt frågesportprogram i teve men för denna bloggs läsare mer bekant som maratonlöpare och kolumnist i Runner’s World. Han sprang någon gång som reporter tillsammans med Ingemar Johansson under ett av dennes maratonlopp. Ingo har förresten ungefär samma maraton-PB som jag. Han var yngre, men i gengäld fyrtio kilo tyngre. Försök att springa mataton med en ryggsäck på 40 kilo!

– Vad har det med Patrik Sjöberg att göra.

– Fråga i stället vad Patrik Sjöberg har med allt annat att göra.

– Du minns väl att han satte världsrekord?

– Jag minns att Trine Solberg kastade spjut. Hon var bara tjugoett år då.

– Och vem är det?

– En grann norska som senare gifte sig Hattestad och blev bäst i världen.

– Och henne tittade du på?

– Spjutkastarna tar ju sin ansats mitt under ståplatsläktaren.

– Jag förstår?

– Det tror jag inte.

– Har du bevittnat, eller ska vi kanske för säkerhets skull säga ”varit närvande vid”, några andra svenska världsrekord på Stadion?

– Bruch 1972 och Gärderud 1975. Fast Ron Clarkes rekord på 5000 meter 1966 smäller väl högre internationellt. 13:16,6 var ju sensationellt på den tiden.

– Några andra idrottsögonblick att minnas?

– När Sverige spelade mot Paraguay i senaste fotbolls-VM, befann jag mig i Göteborg. Vi var på vandring in mot staden från Röda Sten och den avgörande matchen strömmade ut ur öppna fönster i sommarkvällen. Då och då tittade vi in på cafeer och pubar för att konstatera den mållösa ställningen. När vi nästan var hemma vid vårt nattläger på Aschebergsgatan och redan trodde att matchen var slut, hördes ett vrål bortanför denna världen. Vi skyndade till närmaste pizzeria för att hinna se Ljungberg i repris efter repris nicka in 1-0. Jag tror tamefan att folk skrek lika mycket varje gång och snart fylldes gatan av glada skrikande människor. Lite ”Fever Pitch”. Att Sverige vann matchen brydde jag mig mindre om.

– Jag vill minnas att jag läst det här på löparforum nån gång?

– Det stämmer. Tråden handlade visst om ”stora idrottsögonblick i teve”.

– Du säger ”vi”. Vem eller vilka delade din upplevelse?

– Ska du skita i.

– Jag antar att du själv inte sprang omkring och skrek vid tillfället?

– Det vore mig fjärran.

– Föraktar du dem som gör så?

– Det vore mig ännu mer fjärran.

– Vad har du att säga till alla normala svenskar som hejar på Sverige och vill se många svenska guldmedaljer?

– Whatever helps you through the night is allright.

31 svar till “Vem bryr sig?

  1. En guldmedalj åt Sverige gör ju ingen glad (var nöjd med livet som du lever här) men på lördag skulle en mässingsplåt i vackert band sitta fint.

  2. ”En mässingsplåt i ett vackart band”. Tänk att något så enkelt kan låta så vackert för den som inte kan få det. Lycka till alla glada ungdomar som ska tumla om på Stockholms gator på lördag.

    Jag får tills vidare nöja mig med mina fyra troféer: Premiärmilen, Kungsholmen Runt, S:t Eriksloppet och Lidingöloppet. Den femte medaljen i ”Stockholm Big Five”, det vill säga Stockholm Marathon försvinner likt en hägring i fjärran. Men en maratonros har jag, eller numera snarare en maratonrosenbuske. Det har inte ni, era småskitar!

    (Finns det någon trädgårdskunnig i löparbloggosfären, som vet när och hur en rosenbuske ska planteras ut på friland?)

  3. Det är en ära att nämnas i samma mening som Janne… Och en ära att vara på samma ö också…

  4. … och det är en ära för denna oansenliga blogg i bloggosfärens utkant, när den någon gång kommenteras av Masse.

  5. Tildo, nu ska du vara snäll mot Masse (och mot snitsarens blogg). Som jag sade till Fredrika, håller snitsaren ständigt öppet hus. Det är tillåtet att bara titta in och sitta en stund i soffan och tiga.

  6. När jag var liten hejade jag på ABBA, de var ju svenskar, och vi var utlänningar. Häpp.

  7. Jag tycker det är aningen förvånande att Jumper som bevistar så många idrottsevenemang bryr sig så lite om vem som segrar. Det är ju själva poängen i (de flesta) sportsliga sammanhang.

    Har jag hört. Själv ger jag blanka sjutton i vem som vinner, om det inte råkar vara jag – då blir jag glad. Gissa hur många idrottstävlingar jag tittat på?

  8. Då gissar jag att du har tittat på fyra idrottstävlingar.

    Själv har jag tittat på många. Som aktiv med nyckel till Studenternas omklädningsrum under sofiavägsläktaren slank jag ofta in gratis på Stadion. Men det var i min ungdom. De sista trettio åren har jag bara sett en enda stortävling i friidrott på Stadion, den omtalade Sjöberg-Solberg-galan.
    (I skrivande stund kommer jag för övrigt på ännu en deltagare där, den engelske spjutkastaren Mike Hill. Troligen vann han eftersom jag minns att han intervjuades av Lars-Gunnar Björklund med den inledande frågan: ”We all know who Fanny Hill and Benny Hill are, but who is Mike Hill?”).

    För att ytterligare belysa idrottens alternativa poänger och oförutsägbara dragningskraft kan jag nämna att jag har en släkting, som regelbundet bevistar diverse lokala idrottsevenemang, gärna av mindre karaktär, men som däremot inte sett ens en sekund av senaste olympiad på teve, inte ens av misstag på något café.

    Själv har jag stort ytbyte av alla de joggare som dagligen passerar utanför fönstret här. Man tröttnar aldrig på att studera löpstilar.

  9. Jag kan bara krasst konstatera att i detta OS har jag inte brytt mig ett dugg om vem som vunnit eller försvunnit…

    Har för övrigt inte bevittnat en enda idrottstävling på plats. Om man inte räknar de otaliga Gbg-varv och Stockholm Marathon då jag stått och hejat fram farsgubben 🙂

  10. Jo nu kryper de fram ur sina hålor!

    Jumper (som för övrigt beslutat skjuta upp dagens löpning till kvällen då han halvt om halvt blivit lovad sällskap av sin påhejerska) säger sig vara glad att ha den olympiska likgiltigheten gemensam med, som han uttrycker sig, “en sån rackarns löpare som Karin”.

    Jumper vill också påminna Startnummer X om att den eftertraktade brödrosten från Stockholm Marathon nu har fått status av vandringspris. Denna gång gäller det att på Massebloggen gissa sin tid på Stockholmshalvan på lördag. Att få sitt namn ingraverat i denna pjäs i vacker 70-talsdesign, lockar måhända?

  11. Startnumret har heller inte följt OS. Om det sedan beror på ointresse, tidsbrist, bojkott eller på att han helt enkelt blivit gammal, vet han inte. Han har heller inte sett någon idrottstävling på plats utom ett fotbollsderby mellan Bajen och Djurgården 1978(?) (då han dessutom själv skymtade förbi i TV rutan (eftersom han satt bakom ena målet). Jo, två ishockeymatcher på Johanneshovs isstadion 1976(?), Sverige-Sovjet och Sverige-Finland. Han vill minnas att Sovjet och Sverige fick torsk respektive match.

  12. Så startnumret har aldrig varit på Stockholms Stadion (utom de tre gånger han sprungit i mål där själv)?

    I radioprogram räcker det med tre exempel för att motivera en spaning. Här har vi nu i en hast fyra (Bureborn, Karin, Startnummer X och den åldrade jumper). Spaningen lyder:

    ”Olympiska spel roar inte dem som tycker om att springa långt”.

  13. Fast om Jumper nu inte bryr sig om OS så hoppas (och antar) vi att han bryr sig om alla lyckligt lottade lördagslöpare, lyckligt lottade i så motto att de inte har någon skavank att dras med. Startnumret hoppas få bevittna spektaklet från deltagarsidan och vis av erfarenhet vägrar han gissa sin sluttid utan nöjer sig med att satsa på att ta sig i mål.

  14. Naturligt bryr han (dvs jag) sig om er. Som han skrev på Massebloggen kan alla, som meddelar sin aktuella tävlingsdräkt, frisyr och övriga kännetecken, hoppas på en påhejning av jumper. Gissningsvis kommer startnumret att springa i sin nya flotta ULK-dress och i övrigt gömma sig bakom solglasögon och vit keps? Påhejerskan är vid tillfället i Helsingfors, varför det ensamma ansvaret vilar tungt på jumper.

    För övrigt kan tilläggas att jumper mycket väl kunde ha sprungit på lördag. Igår kväll sprang han samman med påhejerskan och sköterskan 15 km (se nedan) i behagligt konversationstempo (utom när flickorna drog på i uppförsbackarna!!). Han kunde utan vidare ha fortsatt i ytterligare 6 km och då gjort en halvmara på c.a 2 timmar och 20 minuter, för många en respektabel tid. Om det varit gratis eller om han varit rik, hade han slängt in en direktanmälan. 460 kronor är mycket pengar medan att stå och heja är gratis.
    http://www.jogg.se/?sida=tdbok&todo=showsingle&rid=597569&id=15958

    P.S. Butlern undrar om startnumret tillåter en ändring av ett ”o” till ett ”å” i startnumrets text. Eller har butlern missat en vits igen?

    P.P.S. Skötejerskan sprang sina 13,5 km på 1:31, vilket betyder 1:07 i snitt per mil, en mycket gångbar (eller snarare springbar!) tid i senaste tjejlopp. Men den dag hon drar på sig tävlingsdräkt får vi väl aldrig uppleva?

  15. Butlern ska inte ändra någonting och Startnumret skall sluta försöka vara vitsig!

  16. vitsigt menar han naturligtvis

  17. Varma gratulationer till de löpande medlemmarna av hushållet. Snyggt och fint sprunget!

  18. Då ska man väl inte heller vara klåfingrig och föra in de ändringar startnumret självt gör? De ingår kanske också i ”verket”?

    Ett varmt tack hälsar jumper till bureborn. Påsköterskan får ta del av gratulationerna när hon kommer hem i kväll. Då ska en duktig butler bjuda på stuvad vitkol.

  19. Åkej, ”stuffed white coal” den gamla klassikern från Durham! Låter smaskens. Nu ska mandrom steppa solo till stommestomman (eller åtminstone till tricken), för att citera den kända sagan om Rödtovan.

  20. Den unge murveln Johan Esk skriver idag en helsida i Dagens Nyheter med rubriken “Elitidrott måste handla om att vinna vinna vinna”. Han börjar: “2008 har varit ett förlorat år. Sverige har varit ett land of losers. Så kan vi inte ha det”. Vad tyckte du om det, jumper?

  21. Ja, jag ögnade igenom eländet. De, som sitter med en back öl i tevesoffan och tycker ungefär samma sak, har min djupa sympati. När det gäller unge Johan är jag mer återhållssam med mitt medlidande. Han är ju trots allt hyllad och prisbelönad för sitt sätt att skriva.

    Även här upprepar jag mitt envisa: ”Vem bryr sig?”. Det finns viktigare ting än sportjournalistik.

    (Till exempel Stockholmshalvan som springs om drygt sju timmar).

  22. Väl talat, Jumper! Just nu bryr jag mig bara om att komma till starten i Stockholmshalvan utan att glömma startnummer, SL-kort eller snabb-farsan hemma… Svart t-shirt och svarta eller grå shorts/trekvarstlånga tights är dagens mundering. Ingen huvudbonad. Vinkar om jag ser dig!

  23. Röd jacka och paraply här. Taggad till tusen och fulladdad med startgrupper och tidsgissningar. Det är mycket att hålla reda på för en plikttrogen supporter (”Kört hårt!” till Berglund. Kort nick till Masse. ”Söders hjältar!” till alla okända svarttröjade. Startnummer X, som fegat ur Masses gissningstävling, får väl det gamla hederliga ”Heja heja friskt humör skjortan hänger utanför”, vilket den ju ofta brukar göra på Photomotion-bilder). Lycka till!

  24. Att anhängare av Snitsarens blogg inte bryr sig om OS är väl egentligen en så kallad no-brainer. Det tycks över lag vara helt andra aspekter av idrottens värld som lockar.

    Idag springer även jag förklädd till Linnéan (förhoppningsvis inte till klubbens förtret med tanke på min taskiga tid), dock som veganlöpare på pappret. Så jumper får välja om han vill kalla mig hjälte eller vifta med en morot. Eller varför inte båda, det är ju två varv 🙂

  25. …eller inte två varv, jag menar två passeringar.

  26. Alla som jag känner igen ansiktet på i regnet får sitt för- eller möjligen artistnamn utropat av mig med undantag för Masse enligt ovan.

  27. Tack jumper för påhejandet idag under halvmaran! 😀

  28. Jumper; kul att ses, igen 🙂 Träffade även startnummer X som stod ungefär en halv löpare framför mig i startfållan. Liten värld… 🙂

  29. Ja, Berglund, jag är riktigt mallig över att ha lyckats få syn på dig båda gångerna du gled förbi i full fart.

    Jag antar att det var startnumret som kände igen Karin från hennes blogg. Den förre brukar ju gömma sig bakom solglasögon och keps på de flesta Photomotionbilder.

  30. Ping: maxochnisse.se » jumper: OS-gåta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s