Kategoriarkiv: Snitsarens själsliv

Du 2

Du är åtta eller nio år gammal och har följt med din kamrat och hans familj för att bevittna det traditionella valborgsfirandet vid hamnen i Stocksund och du står och tittar upp i skyn, där fyrverkeriet lider mot sitt slut, och en av de sista spektakulära pjäserna exploderar ovanför ditt huvud och sprider sig i ett antal mindre raketer som i sin tur avslutar sina snabba spiralfärder i ett smattrande och blixtrande skådespel, när du märker att en av dessa ”raketormar” (som du i brist på bättre ska benämna dem efteråt) har kommit hotande nära dig och du plötsligt bedövas och förblindas av något som du bara svagt anar har med detta att göra. Du känner ingen smärta, men du står hjälplös och helt förvirrad tills en okänd man tar hand om dig och leder dig bort till arrangörerna av fyrverkeriet, där någon säger att ”så går det när man står för nära”, en förklaring som du och alla i din omgivning sedan samstämmigt anser ovanligt korkad, eftersom du och din kamrat stått mitt i en folksamling. Du gråter, men utan att kunna minnas det efteråt, och senare ska du envist föreka dina förväntade tårar, inte alls av skam utan av sanningslidelse, ty du litar mer på dina sinnen än på din kamrat som lika bestämt hävdar att sättet du gråtit på varit lika karaktäristiskt för dig som lukten av dina fisar. Du har sällskap med hans familj en bit på hemvägen, men får sedan gå ensam till ditt hus, som du finner tomt så när som på din far, och först när han följer dig till badrummet för att tvätta och plåstra om dig, blir du varse det stora otäcka sår som gapar på din sotiga kind. Att din far tar hand om dig på detta sätt är mycket ovanligt, och när du senare ser tillbaka på ditt liv kan du inte erinra dig något annat tillfälle med liknande kroppslig närhet, och även om du innerst inne bär en stor saknad, ska du aldrig medvetet känna denna utan alltid finna det fysiska avståndet mellan er naturligt. Du ska höra berättas hur han inte förrän sent i livet fått veta att hans far haft en protes på ena foten och själv ska du inte se din far utan käder förrän under hans sista år, när du hjälper honom att bada, en syssla som du då finner jämförelsevis okomplicerad och gärna tillgriper som kompensation för den ömsesidigt smärtsamma bristen på själsligt umgänge, ty du har lättare att kommunicera med tvål och borste än med ord, och när din mor vid hans begravning tackar dig för din hjälp, förstår du inte vad hon talar om, ty de enda betungande krav du känt och nu äntligen slipper har du aldrig kunnat uppfylla, och även om din skuld egentligen inte är din, ska du bära den med dig genom livet som ett ärr i din själ. På samma sätt ska det öppna sår på din kind, som efter valborgshelgen nyfiket begapas på skolgården, läkas till ett långsamt försvinnande ärr, först i form av ett liggande ”U” men så småningom reducerat till två parallella streck, av vilka du till slut, när du som sextiosjuåring ser dig i spegeln, bara kommer att kunna upptäcka ett som snart ska döljas bland övriga rynkor och veck, innan du äntligen bränns och hälls i en lund och med dig dina minnen av sår såväl på din kropp som i din själ.

Den långa trappan

När det är dags att uppdatera snitsarens blogg, brukar vi kunna välja bland ett flertal färdiga blogginlägg som ligger och väntar på publicering, men vid dagens inventering finner vi bara detta enda oskrivna alster, betitlat som ovan, varför vi i desperation vänder oss direkt till snitsaren för en förklaring:

– Vad är det fråga om?

– Säg det.

– Det senaste blogginlägget är snart fjorton dagar gammalt och något nytt kan vi inte hitta?

– Jag är ledsen

– Har du verkligen ingenting att publicera?

– Jag skiter inte blogginlägg.

– Har du inte ens tänkt skriva färdigt detta?

– Det verkar inte så.

– Vad skulle det annars ha handlat om?

– Den preliminära rubriken syftar på det franska uttrycket ”esprit d’escalier”.

– Tänkte du dra alla gamla vitsar du aldrig hunnit leverera och sålunda gått och burit på genom livet?

– På min livslånga trappa har jag inte bara formulerat försenad, godmodig espri, utan även slagfärdighet av bittrare art. Sagda inlägg var tänkt som komplement till en tidigare publicerad bekännelse, ”Mea culpa”, ty om jag ibland skuldsköljs av minnen kring mitt beteende mot andra, tycks jag vara än mer minnesgod vad gäller andras gentemot mig.

– Låt höra?

– Jag har sällan blivit illa behandlad och min långsinthet är knappast värre än de flestas, varför eventuella exempel på ältade oförrätter skulle ge en småaktigare bild av mig än jag förtjänar. När jag tagit illa vid mig av ord och handlingar, har dessa sällan varit ondsinta, och de kränkningar jag emellanåt återupplever torde tyckas harmlösa i de flestas ögon. Mestadels handlar det om aningslöst orättvisa bedömningar av min person, där jag inte givits tillfälle att förklara mig, ty om jag ska klandras vill jag att det sker på riktiga grunder, det vill säga, att mina fel och brister ses sådana de verkligen är.

– Ett begripligt önskemål kan man tycka?

– Ja, i bästa fall.

– Har du svårt att förlåta?

– En objektiv bedömare skulle nog hävda motsatsen, och det handlar för övrigt mer om att förklara än om att förlåta. Eftersom jag tror människor om gott och ser deras svagheter, har jag svårt att skaffa mig fiender för livet.

– Det låter som en konstruktiv inställning?

– Ja, i bästa fall.

– Och i sämsta?

– I sämsta fall har min inställning till medmänniskorna varit mindre förnöjsam, vilket huvudsakligen drabbat mig själv och tagit min tid och kraft i anspråk. Jag tycks ha haft märkligt svårt att fördra och glömma deras envist och självsäkert upprepade osanningar och deras oförmåga att lyssna till och förstå mina alltför sent formulerade förklaringar och argument. Att predika oviktiga sanningar för döva öron är förvisso lönlöst, men att göra det för frånvarande sådana är ännu mer meningslöst och enfaldigt. Jag får vara glad så länge jag inte pratar högt för mig själv i trappan.

– Kan man säga att du är en rättshaverist?

– Knappast.

– Vad handlar det om då?

– Mina sporadiskt uppdykande, tysta rättstvister handlar för det mesta om föga viktiga sakfrågor, som jag egentligen kan lämna outredda. Troligen är de ägnade att dölja viktigare känslor som eljest hotar att dyka upp i vardagen eller ur det förgångna. Trappor är längre än man ser.

– Fick du inte sagt vad du ville få sagt när du var mindre?

– Inte alltid.

– Går du fortfarande och ältar oförrätter från din barndom?

– Troligen.

– Vet du inte?

– Även om jag sällan lyssnar aktivt, anar jag ett eko därifrån varhelst jag klampar i min trappa.

– Du menar, att barndomens instängda indignation indirekt söker verbalisering i  tysta monologer kring oförrätter du möter som vuxen?

– Typ.

– Kan man säga, att du egentligen har gått i samma trappa hela livet?

– Mer eller mindre.

– Och nu?

– Dessbättre har trappstegen glesnat och blivit lägre, och med ålderns rätt väljer jag numera hellre hissen.

– Ska dina luddiga metaforer tolkas som att du blivit fördragsammare med åren?

– Alla trappor har ett slut.

– Livet?

– Ja, även det.

– Liksom detta oskrivna blogginlägg?

– Ja.

Interaktion

Den granskning av snitsarens själsliv, som en tid satt läsarnas tålamod på prov, har återkommande berört dennes uttalade svårigheter att på ett okomplicerat sätt interagera med andra människor och i förlängning känna behov av att över huvud taget umgås med dem. Då ämnet emellertid, att döma av kommentarer, behandlats otillfredsställande och lämnat naturliga frågor obesvarade, tvingas vi ännu en gång ställa snitsaren mot väggen, eller om han föredrar den metaforen, lägga honom på analyssoffan:

– Har du något emot att vi tar upp ämnet?

– Tvärtom, det är ju jag som har bett om denna frågestund.

– Det är kanske du som formulerar våra frågor också?

– Naturligtvis.

– Du har kallat denna intervju ”Interaktion”?

– Den ska ju något heta, och även om begreppet ”Social interaktion” möjligen har en mer speciell innebörd, handlar det om ett samspel mellan mig och andra.

– Som du alltså har problem med?

– Eftersom mitt liv sedan länge är inrättat med hänsyn till mina begränsningar, upplever jag sällan något problem.

– När man ser dig bland andra människor, förefaller du vara ganska normal, om än lite tillbakadragen. Du verkar inte sakna förmåga att föra vanliga samtal och du tycks förstå de sociala koder som gäller. De flesta torde nog uppleva dig som sympatisk, och i rätt sammanhang kan du rent av vara underhållande?

– Icke desto mindre tycks det sällan vara värt det pris jag får betala.

– Pris i form av vad?

– Den mentala ansträngningen i att övervaka och i efterhand granska mig själv. Ytterst handlar det om ett slags omsorg om andra som offer för min närvaro, där blotta misstanken om min skuld till andras obehag dröjer kvar i mitt sinne.

– Tillmäter du inte din närvaro bland andra en orimligt stor betydelse?

– Naturligtvis.

– Och eftersom det ytterst tycks handla om ditt samvete, är det väl egentligen dig själv du bryr dig om?

– Så kan man kanske säga.

– I ett tidigare inlägg sägs att du snarare är överambitiös än otillräcklig vad gäller inlevelseförmåga?

– Att tolka och förstå andras tankar, är en lovvärd ambition, och min färdighet i detta avseende tycks mig inte sämre än de flestas. Kanske har min överambition skärpt min tolkningsförmåga och troligen är jag i mitt utanförskap också mindre benägen att använda mina egna tankar och känslor som missvisande måttstock för andras. I varje fall tycks jag vara mindre säker i mina tolkningar, än vad som tyvärr är vanligt.

– Så vad är i så fall problemet?

-Min överambition.

– En kommentator har noterat ditt ständiga bekymmer för andras förväntningar på dig. Vad är det du tror att de väntar sig?

– En annan människa.

– Och hur tror du att den människan ska vara?

– Jag fruktar att människor som inte känner mig närmare ska inbilla sig att jag är sällskapligare än jag är.

– Men om du inte umgås med dem, så lär de ju inte heller känna dig närmare?

– Umgänge förpliktar, och uppenbarligen har jag inte funnit det mödan värt att ytterligare komplicera mitt liv. Förutom med mina allra närmaste umgås jag inte utanför speciella, på förhand givna sammanhang, där förväntningarna på mig är lägre, inte sällan i skydd av ett kollektiv.

-Du tycker inte om att stå i centrum?

– Jo, när jag upplever att jag kan bjuda publiken på något utöver mig själv, men att uppträda som vanlig människa är mer krävande, och rollen som vän förblir den ultimata utmaningen.

– Men det är tydligen ingen drömroll?

– Nej, den tycks jag vilja undvika till förmån för bärande statistroller.

– Men med dina närmaste anhöriga känns det väl okomplicerat att umgås?

– Ja, med det fåtal av dem som verkligen känner mig.

– Hur många är det?

– Att det förutom mig själv finns åtminstone någon, är stort nog i min värld.

– Har du aldrig haft normala vänner utanför familjen?

– Det beror på vad som menas med normala.

– Sådana som du träffat och umgåtts med bara för din och deras skull utan andra avsikter än att bara umgås?

– Nej, inte i mogen ålder.

– Hur var det när du var liten?

– Fram till tonåren hade jag goda kamrater, som jag inte drog mig för att hänga med i tid och otid, men de var inte många, och eftersom det tog tid och mod att etablera nya vänskapsrelationer, höll jag mig envist och tryggt till de beprövade. Även om jag säkerligen var onödigt efterhängsen, tycks jag ha accepterats med mina uppenbara särdrag, och i det mångbottnade spel med jargong, humor och underförstådd förståelse, som uppstår nära vänner emellan, slipades jag av som social varelse. Utan detta intensiva kamratumgänge hade mycket kunnat vara sämre i mitt liv.

– Det låter som om du har mycket att se tillbaka på med glädje?

– Eller sorg, om jag väljer det perspektivet. Många minnen har en bismak av ett senare etablerat dåligt samvete för den aningslösa egoism jag demonstrerade i sådana sammanhang. Medan jag ständigt vistades hos min bästa lekkamrat och till och med så sent som i trettonårsåldern besökte honom i två veckor när hans stora familj tillfälligtvis hyrde ett hus i skärgården, var det aldrig tal om någon motsvarande gästfrihet i vårt sommarhus i Skåne, eftersom jag där redan hade en kusin som lekkamrat, och medan min mor åtminstone sökte kompensera för obalansen genom att någon gång bjuda mig och min kamrat på bio eller kondis, valde jag själv den väg som gynnade mig bäst. Även om jag var tystlåten och höll mig undan alla vuxna så gott jag kunde, minns jag mig ibland bara ha lämnat kamratens hem för att äta och sova. När jag långt senare i vuxen ålder mötte och talade med hans mor, borde jag ha tackat henne för besväret, och det möte med samme kamrats syster, som utförligt beskrivs i inlägget ”Mea culpa”, kan också ses i det ljuset.

– Eftersom du säger att din egoism var aningslös, är du väl utan skuld?

– Dåligt samvete har inget med logik att göra.

– Har du träffat dina barndomskamrater senare?

– Vi sågs allt mer sällan och så småningom inte alls. Efter realskolan umgicks vi inte längre på samma vis, och den kamrat jag fick under gymnasietiden och som senare blev kollega i matematiken hade helt andra fritidsintressen än jag, vilket begränsade umgänget utanför skolmiljön. Efter en gemensam resa i Europa 1968 sågs vi knappast mer än i samband med studentjubileer, och efter vad jag minns har jag inte känt saknad. På samma sätt umgicks jag inte med idrottskamraterna i Kometen och Studenterna utanför idrotten, och när sådana sammanhang efter hand försvann ur min värld, försvann också kamraterna.

– Utan saknad?

– Ja, idrottskamrater var idrottskamrater och skolkamrater var skolkamrater, och ingen av dem kände mig som något annat heller.

– Men om vi har förstått dig rätt, träffade du din blivande så kallade ”sköterska” när du läste ryska på universitetet?

– När jag hamnade på slaviska institutionen, kom jag från en stor, tidigare aldrig känd ensamhet och var vidöppen för allt nytt umgänge. Mycket från denna tid har i mitt minne en bismak av förställning, för att inte säga förnedring, men med tiden utvecklades något som jag vill kalla vänskap med ett par av de kvinnliga studenterna, däribland sagda ”sköterska”. Den ofrånkomliga upplösning frågan antyder och min rädsla för att därefter etablera nya vänskaper låter mig dock ana vad jag egentligen sökt i min egoism, och när jag några år senare hamnade bland potentiellt likasinnade på en målarskola, var jag följaktligen försiktig med umgänge av privat slag. Jag accepterade inbjudningar i grupp, men minns mig exempelvis ha tackat nej till en i och för sig lockande fågelskådarutflykt med en i och för sig mycket sympatisk kurskamrat, andra tillfällen i andra sammanhang att förtiga.

– ”Att förtiga” tycks vara ett uttryck du älskar att svänga dig med?

– Jag är full av klyschor.

– Vilka andra tillfällen i andra sammanhang är det fråga om och varför ska de i så fall förtigas?

– Även om jag inte överhopats av anbud, har jag haft svårt att på ett enkelt sätt tacka nej när jag föreslagits umgänge, vilket temporärt gjort mig rädd att möta en del människor som inte förstått min osällskaplighet.

– Har du något exempel?

– När jag läste vid universitetet lånade jag ut pengar till en man från Nigeria, och vi språkades vid några gånger, men sedan han bett om och olyckligtvis fått mitt telefonnummer, levde jag i osäkerhet en tid eftersom han uttryckt en önskan att umgås. Han lär också ha ringt en gång när jag inte var hemma, vilket han alltför väl kom ihåg och påpekade när vi möttes ett par år senare. Med få undantag har jag därefter lyckats undvika sådana situationer i livet.

– Hade det någon betydelse att han kom från en annan kultur?

– Troligen anade jag hos honom, möjligen fördomsfullt, ett utanförskap och ett därav följande behov av vänner, medan exempelvis en idrottskamrat från Irak, som jag sällskapsjoggade med några gånger i Liljansskogen, var ofarligare i kraft av sin världsvana och självsäkerhet. Som tidigare har påpekats, handlar det om förväntningar på mig, även om de flesta människor också saknar förutsättningar att bli mina nära vänner och tvärtom.

– Du låter kräsen?

– Eftersom vänskap är krävande, vill jag helst ha något i utbyte som jag inte kan ge mig själv på enklare sätt, men i vad mån rönnbären är sura eller sitter alltför högt, låter jag vara osagt.

– Du kanske nöjer dig med att titta på dem?

– Ja, människor är intressanta på lagom avstånd där jag själv inte skymmer dem.

– Gäller detta ”lagom avstånd” också i det fysiska rummet?

– Inte nödvändigtvis.

– Hur klarar du dig exempelvis i den moderna kramkulturen, som inte fanns i din ungdom?

– Även om jag själv inte är någon spontankramare, bekymrar den mig inte alls. Min eventuella rädsla för närhet handlar inte om hälsningsceremonier utan om förväntningar på själsligt umgänge.

– Har det aldrig hänt att du själv har föreslagit umgänge men blivit kallsinnigt bemött?

– Som barn hade jag en lustig tanke, att det var tur att jag i egenskap av framtida man hade att själv ta alla initiativ i relationer till det motsatta könet, emedan jag annars riskerade att behöva tacka nej, eller ännu värre, finna mig skojad med. Att själv bjuda upp till dans och senare erbjuda giftermål med risk att få avslag, var ett kontrollerbart spel jag kunde välja att avstå ifrån, och möjligen tänkte jag mig redan då försiktighet även i fråga om mindre genanta vänskapsrelationer.

– Ska det tolkas som ett ”nej” på frågan?

– Ja, i huvudsak, även om min barnsliga föreställning om vuxenlivets ensidighet lyckligtvis har fått revideras.

– Så du behövde aldrig fråga chans på din ”sköterska”?

– Ha ha!

– Ögat kanske talte?

– Vi säger det.

– Kan det verkligen räcka med en enda ”vän”?

– Tydligen har jag inte haft plats för så många fler.

– Dina barn?

– Ja, men de ska slippa uppträda på sin fars blogg.

– Och ”övrig släkt”, som det brukar heta i dödsannonser?

– Släktingar är släktingar och fungerar i sina roller oberoende av närhet till mig.

– Du har skrivit, att de som lusläst denna blogg känner dig bättre än de flesta som träffar dig i verkligheten. Är inte det ett slags vänskap?

– Visserligen missar dessa vänliga människor min röst, mimik och gestik, andra fysiska egenheter att förtiga, men i synnerhet blogginlägg som detta torde vara en kungsväg till min person, och i den mån kommunikation förekommer, är det naturligtvis fråga om ett slags mindre förpliktigande vänskap som tycks passa mig.

– Och om du träffar sådana vänner i det verkliga livet?

– Då får jag skärpa mig.

Att stå ut

I inlägget ”Snitsaren”, beskriver denne sig själv som ”den lille magre pojken med de utstående öronen”, och i sitt underfundigt avslöjande inlägg ”Awesome boy” låter han sitt alter ego Tildo indirekt berätta om samma ”utstående öron”. Dessa iögonfallande attribut har intresserade läsare av denna blogg även kunnat se på de fotografier, där snitsaren som barn och ung exponerar sitt kortklippta huvud, medan målningarna här ovan, hämtade från olika perioder i konstnärens liv, inte bara vittnar om de framträdande öronens befintlighet på snitsarens kropp, utan också om spåren de har satt i hans själ.

I den ovan citerade intervjun med snitsaren besvaras den impertinenta frågan, om denne ”har kvar sina utstående öron under den gråa kalufsen”, med en replik delvis hämtad ur ”Det stora jättebrevet”:

– Känn efter om du törs!

Då vi emellertid vägrat att rota i snitsarens trassliga hårman, har frågan förblivit utan svar, och något hopp om sådant har vi inte heller denna gång. Fem bloggår har dock inte gått snitsaren obemärkta förbi, och hundrafyrtiofem blogginlägg, åtskilliga i form av inträngande intervjuer med avslöjande frågor, tycks slutligen ha brutit ner hans verbala motstånd, ty helt oväntat besvarar han vårt spörsmål genom att med två resoluta tumgrepp föra sitt gråa hår bakåt och blotta öronen med uppmaningen:

– Se själv!

Man kan undra vad vi egentligen väntat oss, ty när vi äntligen får se de omtalade broskflikarna har vi svårt att dölja vår besvikelse. Vi nöjer oss med att nicka tyst och le fånigt, men då snitsarens förväntansfulla blick ber om ett mer nyanserat omdöme, blir vi till slut tvungna att säga honom sanningen:

– Nog har man sett värre vingmuttrar?

– De syntes mer när jag var liten och huvudet var rundare.

– Men så fasligt utstående var de väl inte?

– Allting är inte relativt, men mycket, och upplevelsen av egna kroppsdelar hör definitivt dit.

– Blev du retad för dina öron?

– Jag hade väluppfostrade kamrater och inga uttalade fiender.

– Vad spelade det då för roll om öronen stod ut lite?

– Uppenbarligen uppmärksammades de tillräckligt för att hela tiden finnas i mitt medvetande, och som potentiella objekt för smädelser utgjorde de ett ständigt hot. En upprörd kamrat kallade mig en gång i hastigt mod ”din djävla öronman”, ett konstigt tillmäle, som han själv säkerligen fann minst lika pinsamt avslöjande som jag. En annan gång kallades vi båda gemensamt av en yngre förbicyklande lustigkurre för ”Tjocka Simon och Långöra”. Att två flickor i klassen vid ett tillfälle fick för sig att dra i mina öron bakifrån, ska troligen också tolkas i detta perspektiv. Annars påmindes jag indirekt om mina missprydande öron, när sådana kommenterades i andra sammanhang. Jag minns hur segraren i något terränglopp hemmavid, den mig inte olike Thomas Nilsson, dömdes ut med orden ”Synd bara att han ska va så jävla ful!”. Samtidigt kunde jag själv inte ostraffat tala om öron, ty den som vill kasta sten i glashus bör först bli varse bjälken i sitt eget öga, eller som barn formulerar samma till visdom förklädda enfald: ”Han som sa det han var det”. Sålunda glömmer jag inte heller, hur jag en gång troskyldigt uppmärksammade mina kamrater på en liten pojke, som kommit in från vinterkylan med, som jag uttryckte det, ”röda lanternor” på ömse sidor om huvudet, men i stället för den förväntade uppskattningen möttes min fyndiga iakttagelse av ett torrt: ”Ska du säga”.

– Stackars dig?

– Nu ska du inte vara ironisk.

– Om dessa oförargliga exempel är allt en minnesgod snitsare kan komma på av sårande anspelningar på hans öron, är han att gratulera och borde inte gnälla?

– En snitsare gnäller inte utan redovisar sakligt sina minnen.

– Mådä?

– För övrigt kan hänsynsfullt återhållen kritik upplevas lika sårande som uttalad.

– Du menar inbillad hänsynsfullt återhållen kritik?

– Så bör man kanske uttrycka det.

– Kritiken kom alltså egentligen från dig själv?

– Duktig psykolog!

– Det hade kanske varit bättre om du fått prata med någon om dina öron?

– Ja, i en annan värld och en annan tid.

– Tog du aldrig upp ämnet hemma?

– Du skojar.

– Eller med någon kamrat?

– Möjligen kunde jag indirekt skämta om mitt lyte som på den vänstra målningen ovan, men att helt och fullt erkänna egna svagheter hörde inte min ungdom till. När en kamrat i gymnasiet sakligt frågade varför mitt ena öra stod ut mer än det andra, ljög jag att det berodde på min vana att stödja ena handen mot det, när jag låg och läste, en förklaring som han knappast köpte.

– Har du någon bättre idag?

– På min annars oklanderliga kropp har jag med åren upptäckt asymmetrier av olika slag. Det nedersta vänstra revbenet sticker ut och hårfästet bak i nacken är ojämnt, annat mer privat att förtiga. Att det vänstra örat står ut mycket mer än det högra upptäckte jag inte förrän i tonåren, trots att denna obalans, av bilder att döma, var särskilt tydlig när jag var liten. Av oklar anledning har det vänstra örat blivit felvikt när den genetiska bruksanvisningen lästes, dock inte värre än att en enkel förkortning av huden på örats baksida viker detta rätt och ger mig ett ganska normalt utseende. Jag minns att jag prövade att vinkla till örat med ett stramande plåster och jag övervägde till och med ett eget kirurgiskt ingrepp, ett enkelt snitt, lite tejp och en mössa på över natten. I sammanhanget har jag en oförklarlig minnesbild av hur jag står i vårt kök hemma och speglar öronen i det mörka fönstret.

– Men någon riktig plastikkirurg var aldrig aktuell?

– Sådana var inte så vanliga på den tiden, och i min föreställning sysslade de med värre missbildningar.

– Vågade du inte be dina föräldrar?

– Att visa intresse för mitt utseende och i synnerhet för en så futtig detalj, skulle ha varit alltför genant, varför jag valde att lida i tysthet.

– Och ”stå ut” med att öronen ”stod ut”, som inläggets vitsiga titel antyder?

– Så småningom insåg jag det ohjälpliga och rättade mig därefter. Vad utseendet beträffar, var det mer konstruktivt att åtgärda min medfödda spinkighet, även om den skivstångsträning  jag bedrev i de sena tonåren primärt hade andra mål. I takt med min växande självkänsla blev öronen alltmer en del av mig, och snart doldes de av hår och glömdes bort.

– I blogginlägget ”Awesome boy” påstår ditt alter ego Tildo, att du ”fick långt hår och blev en snyggis”?

– Det omdömet får stå för hen.

– Var du fortfarande missnöjd med ditt utseende?

– Nej, till skillnad från många med komplex för sitt yttre var jag lättsmickrad och trodde på dem som antydde att jag såg bra ut. Jag minns, att jag inte bara tolkade det som självklar ironi, när jag hörde två mindre flickor kommentera mig med orden ”han var väl snygg”, och när jag ser fotografier från början av 1970-talet, kan jag ana att mitt utseende tillfälligt passade tidens smak, men lyckan var kort och tio år senare var allt annorlunda.

-Hur?

– Om jag tio år tidigare upplevt en kort period av uppskattning för mitt utseende i såväl egna som andras ögon, fick jag nu för första gången i livet utstå något som påminde om mobbning, ty långt hår och skägg, åtminstone otuktat sådant, var uppenbarligen ovant för ungdomen i den världsförgätna byhåla jag flyttade till i början av 1980-talet.

– Du menar när du kom till Vallentuna och fick heta ”Jesus”.

– Även andra tänkta invektiv kunde höras. Det tillfälliga öknamnet ”Parismodet” torde exempelvis ha syftat på min slappa klädsel och mina otidsenliga träskor, och jag insåg att 1970-talet definitivt var slut, när jag passerade en skolbyggnad och en hödstadieelev öppnade ett fönster och skrek ”Jävla kommunist, åk hem till Dalarna”.

– Ha ha ha ha?

– Ja i efterhand kan jag skratta åt den enfaldiga formuleringen, men jag minns att jag kände en kall fläkt av en främlingsfientlighet jag annars bara sett på avstånd, och då hade jag ändå valt mitt främlingsskap själv.

– Det var i alla fall modigt av dig att framhärda i ditt sätt att se ut?

– Eller tjurskalligt och dumdristigt. Sett i efterhand borde jag ha kompromissat om min rätt till självbestämmande, ty med barn i känslig ålder var det inte bara min ensak hur jag såg ut.

– Du menar att barnen fick lida för sin fars utseende?

– Mycket mer än jag då förstod.

– Kallas du fortfarande för ”Jesus”, när du visar dig på byn?

– Om det händer någon gång, grundas det på gammal hörsägen, ty som pensionär har jag föga gemensamt med den yngling som korsfästes vid trettiotre års ålder. Ungdomar föredrar jämnårigare jämförelseobjekt, och i den mångfald av udda utseenden som uppvisas idag sticker mitt gråa, ganska välklippta hår och skägg inte ut på samma sätt som förr. Att jag någon gång blir jag kallad ”tomte” av små barn, försöker jag ta som en komplimang.

– Och de utstående öronen har inte besvärat dig sen du var ung?

– Nej, de håller sig dolda.

– Sån tur att du inte har blivit skallig då?

– Det är inte för sent.

…och sedan aldrig mer

Efter ha genomlidit de kval, som skildrats i föregående inlägg, höll sig snitsaren borta från dansgolvet under resten av sin ungdom. Om han någon sällsynt gång måste närvara när det dansades i skolsammanhang, tittade han nyfiket på men utan avund, och när hans idrottskamrater efter tävling gick att svänga sina ben på dansbanan eller i bankettsalen, valde han att roa sig på egen hand. Mestadels kunde han bejaka sin fobi utan att väcka uppseende, men vid två tillfällen minns han sig ha våndats svårt inför beslutet att våga hävda sin rätt att bestämma över sitt liv, och i efterhand har minnet av dessa två självständiga val fått dignitet av positiva livsavgöranden.

Det var en afton i slutet av maj eller början av juni ett drygt år efter den tidigare omtalade dansskolan och snitsarens sorger kunde ha varit minnen blott, om det inte hade ordnats en stor klassfest, dit han inte sluppit inbjudan, så som tidigare varit fallet vid de hippor, där pojkar och flickor dansat och deltagit i för honom okända initiationslekar. Han hade våndats länge inför festen och sin förväntade roll som dansör, och ju närmare kvällen kom, desto svårare hade han att se sig själv välja ut och bjuda upp någon att dansa med utan att visa sin vanliga blyghet i sådana sällskap. När han äntligen förstod att han bestämt sig för att inte gå dit, kände han inte bara lättnad över att slippa dansa, utan också, vad viktigare var, en plötslig lycka vid den lika självklara som omtumlande insikten att han hade rätt att bestämma över sig själv, och när han senare på kvällen gått till sängs och hörde klasskamrater dra förbi på vägen utanför, skrålande den i hans smak föga spännande sången om ”Halta Lottas krog i Göteborg”, insåg han att han hade valt rätt och inte gått miste om så mycket.

Åtta år senare, sommaren det revolutionära året 1968, när han utan att ana oråd återvänt från en resa i Europa och åkt till familjens sommarhus i Vejbystrand för att leva sitt eget liv med pensel och palett, fann han sig åter bjuden på en fest där han inte bara förväntades dansa utan denna gång även sitta parvis till bords och föra sig enligt etikettsregler som han nu inte bara kände sig obekväm med utan också tog avstånd från av ideologiska skäl. Vid den bröllopsmiddag det handlade om dög inte heller hans vanliga finkostym, utan frack med tillbehör måste hyras, och för utprovning av sådan hade avtalats tid i Ängelholm dagen före festen. Då brudgummen var en kusin som han lekt med varje sommar i hela sin barndom, hade han svårt att hitta giltigt skäl att tacka nej, och i det svar man ”anhållit om” tillfogade han texten ”Härtill nödd och tvungen”, skriven på vad som i inlägget ”Nujpraw” har benämnts urnujpraw. Ju mer han försökte se sig själv närvara vid den synbarligen oundvikliga tillställningen med alla dess rituella turer, dansens inte minst, desto mer led han i förväg. Men natten innan det var dags att prova frack drabbades han plötsligt åter av den vidunderliga insikten, att han hade rätt att bestämma över sitt eget liv, varefter han tidigt nästa morgon flydde fältet, efterlämnande ett noga formulerat, kryptiskt meddelande, att han ”på grund av iråkad själslig egendomlighet” varit tvungen att fara till Köpenhamn. Ordagrant minns han också den juvenilt tillgjorda bisatsen ”varför någon frack knappast torde vara av nöden”, samt det avslutande Edvard Munch-citatet ”Bröllop och begravningar tar så hårt på mig”, vilket var helt malplacerat med tanke på hans oerfarenhet av båda företeelserna. Läsarna av detta inlägg må finna snitsarens beteende omoget för en tjugotvååring, och sant är att han i varje fall inte borde ha gömt sina nya känslor bakom svårtolkade formuleringar utan hellre talat om ”klarsyn” än ”egendomlighet”, ty medan han levde några dagar om inte sorglös  så dock fri i Köpenhamn där han besökte stadens konstmuséer och målade ute i Klampenborgskogen, fick han senare höra hur man hemma fruktat att han varit deprimerad. Hans temporära känsla av makt över sitt eget liv kunde dock ingen ta ifrån honom, och dansa slapp han även denna gång.

Även om långt värre bekymmer snart skulle tynga hans sinne och dansrädslan så småningom klingade av, förblev han ovillig att dansa livet ut, och när han långt senare prövade några polskesteg för att bättre förstå vad han spelade på sin fiol, tog han dem helst med damer han kände. Vad slutligen bilderna nedan beträffar, är de varken ämnade att illustrera snitsarens dansfobi eller hans nyvunna känsla av makt, utan speglar i minnet den alternativa värld han sökte sig till vid tiden för händelserna, ty i juli 1968 sysslade han i sitt måleri bland annat med dessa förlagor ur konsthistorien, så som beskrivs i inlägget ”Second hand”. Den högra studerades till yttermera visso under själva flykten till Köpenhamn, och en liten målning efter den vänstra hänger fortfarande i ett hus i Vejbystrand, vittnande inte bara om snitsarens konstnärliga omognad vid den tiden utan också om hans mänskliga tillkortakommanden.

Han dansade en höst

Om det inte varit för en aningslös och lösmynt kamrat, hade han sluppit en av de mest förnedrande upplevelserna i sitt liv, och de luttrade läsarna av denna blogg hade besparats hans självömkande inlägg nedan.

Att det i 1950-talets Stocksund ordnades undervisning i pardans för välbärgade familjers barn, som förväntades växa upp till välartade ungdomar med vana att föra sig i sällskapslivet, är begripligt, men var och en som känner snitsaren anar också att sådana aktiviteter inte var hans första val. Sålunda undanhöll han all information för sina föräldrar om den dansskola som erbjöds när han kom upp i sjätte klass. Den hann också börja utan hans deltagande, när ovan sagde kamrat, en nyfiken gosse som höll sig framme och tog vara på de möjligheter livet bjöd, glatt berättade om den spännande dansen hemma hos snitsaren, varefter denne fick kravla till korset, det vill säga följa med kamraten nästa gång och lämna sin efteranmälan till danslärarinnan, som måhända inte var ”en sötsur kvinna med näsa som en pik” men ändå en främmande vuxen som ingav honom en känsla av osäkerhet. Han kommer ännu ihåg sin vånda inför det verbala uppdraget och av alla danslektioner i gymnastiksalen denna höst minns han tydligast detta första möte och sina egna tafatt framstammade ord.

Av dansandet kommer han inte ihåg mycket, varför detta troligtvis genomfördes enligt något välordnat system som krävde ett minimum av framåtanda från hans sida, gissningsvis med parbildning i den ordning eleverna stod könsvis mitt emot varandra, även om en uppbjudande bugning möjligen förväntades av gossarna. Samtidigt minns snitsaren hur två kortväxta, rödhåriga tuffingar alltid lyckades dansa med samma två flickor, båda minst huvudet högre och kroppsligen tidigt välutvecklade, den ena dessutom utrustad med för den tiden ovanligt långt och vackert hår, och i sin obestämda avund undrade snitsaren vad dessa skönheter kunde se hos sina små kavaljerer. Själv var han glad att slippa välja eller väljas, och när det väl kom till dansen kände han varken välbehag eller obehag av den kroppsliga närheten till det motsatta könet. Så länge han följde order slapp han ansvara för sitt uppträdande och föga bekymrade han sig för sina klumpiga steg i de dansturer han ändå aldrig skulle få bruk för.

Danskursen hade varit fullt uthärdlig om den inte avslutats med en tillställning, där de små gossarna och flickorna inte bara skulle tillämpa sina nyförvärvade danskunskaper utan också förväntades sitta parvis till bords och föra sig enligt etikettens regler. I den åldrande snitsarens minne försvinner denna traumatiska decemberkväll på Kevinge herrgård i en diffus känsla av obehag, men fyra klara bilder har envist stannat kvar i hans medvetande.

Han sitter bredvid sin lottade bordsdam, en flicka som han anar är missnöjd med sitt utseende, och han kan bara tyst beklaga hennes öde att ha råkat hamna just bredvid honom, som inte förmår säga ett ord till uppmuntran. Vid ett bord snett bakom dem sitter föräldrar, däribland hans mor, vars blick han möter utan att kunna avgöra om hon anar hans belägenhet eller om hon är aningslöst belåten med sin son.

Han måste senare ha bjudit upp sin vindögda dam och dansat en stund, ty i ännu en minnesbild hör han henne klaga på att han hela tiden upprepar samma steg på ett och samma ställe. Dessutom dansar han troligen likadant till all slags musik, vilket hon möjligen också upplyser honom om. Förhoppningsvis hittar hon sen någon dansant kavaljer som förmår förlösa hennes danstalang och göra hennes kväll mer minnesvärd, men själv är snitsaren alltför upptagen av sin egen olycka för att bry sig därom, och han dansar inte heller mer under kvällen.

Han vet att han borde bjuda upp någon, men när han äntligen vågar sig fram till en snäll flicka som han brukat titta på i klassrummet, har en av hans kamrater fått samma idé men gått till handling med större beslutsamhet och, som det visar sig, mer framgång, vilket får honom att besviket men troligen helt sanningsenligt utbrista ”Men jag var först”. Medan kamraten finner hans uppträdande pinsamt och säger något överslätande, lovar flickan honom en senare dans som dock inte blir av, eftersom en sådan kräver nytt initiativ och ytterligare samlat mod.

Hur han kommit till den fina festen minns han inte, kanske har han och hans mor skjutsats i bil, möjligen av hans far, men hem har barnen uppenbarligen fått åka i en abonnerad buss, ty han har en tydlig minnesbild av hur en av hans kamrater, för övrigt samma klantarsel som från första början är skuld till hans elände, står framme hos föraren och dirigerar bussen för att till slut självbelåtet kunna kliva av vid sin egen grind, där också snisaren lämnar sällskapet och promenerar den sista biten hem till sin stora och trygga ensamhet.

Könsidentitet

Som ett led i en planerad undersökning av vissa psykoterapiformers effektivitet genomgick jag före min ovan omtalade vistelse i Umeå för trettiofem år sen ett så kallat DMT-test. Ett antal bilder, som visades med mycket kort exponering på en skärm, skulle beskrivas med ledning av en försöksledares förberedda frågor, varvid olika feltolkningar inte bara påvisade existensen av psykologiska försvar och bortträngda känslor utan även kunde berätta något om, vari dessa bestod. Av testresultaten, som jag mottog med berättigad skepsis per telefon, minns jag bland annat en uppgift om ”osäker könsidentitet i nioårsåldern” som förbryllat mig mycket, ty även om den givna rollen som pojke inte alltid varit lätt att spela, kan jag inte minnas någon tvekan om, att den varit min.

Trots att jag som barn sprang fortare och hoppade längre än de flesta och hörde till de få i min klass som kunde repklättra till gymnastiksalens tak och dessutom oftast lyckades träffa bollen med det smala brännbollsträet, fick jag i småskolan betyget B i gymnastik. I efterhand har jag insett, att det troligen berodde på min oförmåga att dölja den selektiva klumpighet och de bristande färdigheter som jag delade med de flesta. När lärarinnan så under en gymnastiklektion undrade om något av barnen kunde stå på huvudet och två flickor demonstrerat sin väl inövade förmåga på en matta, räckte även jag upp handen men levererade under klassens skratt något som mer liknade en kullerbytta än den begärda konsten. Än värre blev det när jag sedan skulle upprepa samma flickors handstående mot en vägg men rasade in i ribbstolen och sjönk ihop som en hög av armar och ben. Att flickor kunde bolla och hoppa rep var naturligt, men att låta dem överträffa mig i gymnastiska övningar av detta fysiska slag, gick min ära som pojke förnär. Upprättelse i kamraternas ögon fick jag mer än väl under en gymnastiklektion i elvaårsåldern när jag försvarade klassens heder i en höjdhoppstävling, och jag minns med tillfredsställelse hur den betygsnåla småskolelärarinnan senare fick se mig ta emot medalj för seger i längdhopp i den årliga kampen mellan traktens skolor. Som ofta i denna ålder hoppade dock segraren bland flickorna längre än jag, varför eventuell revansch på det motsatta könet fick vänta ännu en tid, eller tills barndomens manliga hävdelsebehov så småningom ersattes av ungdomens mindre hjälplösa inställning och en större förståelse för tingens ordning. När jag slutligen i vuxen ålder överträffade det gällande damvärldsrekordet i höjdhopp, var min idrottsliga könskamp sedan länge över och med den alla möjligheter till emotionell upprättelse, och som åldrad löparmotionär bryr jag mig naturligtvis ännu mindre om könet på alla dem som springer förbi under träning och tävling.

Att som barn låta mig överträffas av flickor i rena styrkeövningar, hade varit än mer traumatiserande, varför jag som smal- och långarmad, en i sammanhanget handikappande kombination, undvek armbrytning i sällskap där jag riskerade könsöverskridande möten med neslig utgång, och naturligtvis var andra, än mer kroppsnära kraftmätningar lika otänkbara i praktiken som spännande i fantasin. Jag minns en tecknad novellillustration i veckotidningen Allers föreställande två barn som slogs på marken, och jag minns min vanmakt över pojkens hjälplöshet, samtidigt som jag inte kunde ta ögonen från den uppenbarligen starkare flickan. Ännu efter snart sextio år kan jag se illustrationen för mig och även komma ihåg bildtextens ordagranna lydelse, men då tidningen från mitten av 1950-talet inte längre är tillgänglig, får nyfikna läsare nöja sig med tuschteckningen här nedan, där en trettioårig konstnär ger uttryck för barndomens känslor i den förenklade form de dröjt sig kvar i hans enkelspåriga sinne. Huruvida konstverket döljer en ”osäker könsidentitet i nioårsåldern”, skall jag dock, som så mycket annat i detta ämne, låta vara osagt.

Diagnostik

Populärpsykologiskt bevandrade läsare, enkannerligen sådana med intresse för egna förklaringar, finner rikt analysmaterial i snitsarens memoarer, där flera av de svårigheter och egenheter han redovisar från sin uppväxt kan tolkas i ljuset av modern diagnostik kring medfödda mentala handikapp. Hans återkommande tvångstankar och påtagliga intresse för ordning och systematik på bekostnad av känsligare och mindre kontrollerbara verkligheter är symptom, som kan föra en amatörpsykologs tankar till diagnoser inom vad man kallar ”autismspektrum”.

En noggrannare och mindre enkelspårig granskning ger emellertid snart en mer nyanserad bild. Icke minst saknas hos snitsaren de ”kognitiva svårigheter” som sägs känneteckna personer med identifierbara syndrom, ty medan han uppvisar många av sagda syndrombärares vanliga talanger, lider han varken av bristande tidsuppfattning eller oförmåga att planera, och i fråga om vardagens bekymmer tycks han vara flexiblare än de flesta. Vad gäller ”Theory of Mind” handlar hans problem mer om överambition än om otillräcklighet, och hans känsla för ironi och subtil undertext är synnerligen välutvecklad. Allmänt förefaller hans sinne vara alltför rörligt och inkonsekvent eller sakna tillräckligt fokuserad energi för detta slags namngivna diagnoser, och på en direkt fråga om hur han själv ser på sitt själsliv, svarar han:

”Medan varje människas verklighet utgör sin egen diagnos, är psykologiskt eller psykiatriskt fastställda sådana i bästa fall användbara verktyg, och de teorier, som ligger till grund för dessa, är på sin höjd ett slags modeller för verkligheten. Var tid har haft sina mer eller mindre fruktbara modellbyggen, och som barn av 1970-talet tolkar jag det mesta i mitt inre med den tidens begrepp om ”neuroser” i form av ”försvar mot bortträngda känslor”, där vokabulären hämtats ur den tidens psykologiska populärlitteratur. De flesta av mina avvikande intressen och mentala egenheter kan enkelt förklaras med att vi väljer våra neurotiska försvar efter talang, och jag föreställer mig också att de spänningar i hals och axlar, som påtvingar mig skenbart ofrivilliga rörelser, skulle förlösas i känslouttryck under en kroppsterapeutisk behandling”.

   

När bilden ovan utan närmare förklaring publicerades på snitsarens blogg under rubriken ”Primalterapi”, undrade en läsare försiktigt, om det handlade om ”ett färskt eller ett gammalt skri”. I en kommentar, där han uppenbarligen ännu såg sig separerad från sitt konstnärsjag, svarade snitsaren med oväntad rättframhet:

”Målningen har titeln ”Umeå 1978″ och kan tolkas både som en sedd och som en symboliskt känd verklighet. Den målades vårvintern 1978 i ett studentrum på Pedagoggränd i Ålidhem i Umeå, dit konstnären och jag veckopendlade och där vi mantalsskrivit oss för att få tillgång till den exklusiva form av terapi som där märkligt nog gavs under landstingets tak. Till vårt ringa försvar skall sägas att jag faktiskt tog viss del i universitetets tjugopoängsundervisning i finska mellan sessionerna. Vad beträffar det efterfrågade skriet, eller jämförbara yttringar av bortträngda känslor, behöll vi allt sådant motsträvigt kvar inom oss under alla konsultationerna, men denna hittills enda kontakt med professionell själavård hade ändå sitt värde, såväl för mig som för konstnären. Det periodiska livet i en studentkorridor var också en spännande erfarenhet”.

Då primalterapi i den psykiatriska historiens ljus har kommit att betraktas som en tillfällig förvillelse och inte sällan ansetts ”flummig”, torde våra läsare undra hur snitsaren, känd som en rationellt tänkande människa, har kunnat hänge sig åt något sådant. Han svarar som han brukar, att oavsett om sagda terapiform är fruktbar eller ej, har den en inneboende självklar logik som tilltalar honom, och i efterhand ser han detta steg mot sitt inre som det på många sätt modigaste och klokaste han försökt ta.

I en förfalskad version av ”Det stora jättebrevet” från tiden kort efter snitsarens besök i Umeå har den femte frågan i det femte benet, ”Ni själv?”, ersatts av den mer speciella ”I terapin?”, varvid ordväxlingen fått följande lydelse:

– Vad är det för en svamp som liknar en kamel med vita taggar?
– Vittaggad kamelsvamp !
– Men vad är det för en tagg som liknar en kamel med vita svampar?
– Rimfrost !
– Inte här i öknen väl?
– Ni säger det !
– Vad är det då för en kamel som liknar vita taggar på en svamp?
– Det är ju jag !!!!
– I terapin?
– Nej efteråt, hos farbror Steffe !

På vår berättigade fråga, om snitsaren möjligtvis haft något att skaffa med detta tillrättalagda alster, svarar han som alltid undvikande, men säger sig ändå förstå tanken bakom den förvanskade repliken, och som avslutning på sitt blogginlägg tilläger han tyst:

”Ännu kan jag någon sällsynt gång känna ett styng av saknad efter mig själv och dåligt samvete för att ha övergivit vägen dit, men till de psykologiska försvarens natur hör per definition en förmåga att finnas till, och så länge inget hotar dem i form av ansvar för en viktigare verklighet, kan de utvecklas i fred och ge mig ett liv som väl fungerande neurotiker inom gränserna de stakat ut i den anpassade tillvaro vi kan kalla ”Efteråt hos farbror Steffe””.

                                 *

Tillägg  190707:

När snitsaren många år senare på skoj låter sig diagnosticeras på internetsidan ”bokstavsdiagnoser.se” erhåller vi (trots medvetna val av autistiska alternativ vid tveksamhet) detta svar:

”Du visar inte symtom på autismspektrumtillstånd. Svaret är baserat på ditt resultat, 11 poäng. Du fick ett lågt resultat i detta test vilket tyder på att du inte visar symtom på autismspektrumtillstånd. När detta test har utvärderats på kontrollpersoner är genomsnittsresultatet ungefär 16,4 poäng. Män brukar få något högre, 17 och kvinnor något lägre, 15 poäng. 80 procent av testpersoner med autism får 32 poäng eller mer i detta test.”

Troligen föll autismdiagnosen på frågor om inlevelseförmåga, fantasi, flexibilitet och förmåga att fårstå undertext och tolka subtila signaler. Snitsaren hävdar ibland självironiskt att han ”känner människorna”, men sant är dock att han troligen är ovanligt kompetent när det handlar om att ana andra människors tankar och känslor, och i den mån han känner osäkerhet uppfattar han den som fruktbart avvaktande, ofta omgiven av alltför snabba och fyrkantiga tolkningar, inte sällan med olika egna jag som otillräckliga referensramar. Denna av allt att döma goda egenskap hos snitsaren bottnar naturligtvis i hans egen i barndomen förvärvade överkänslighet.

Nollvisionen

Att föregående blogginlägg om mitt liv som höjdhoppare saknar illustrationer, beror helt enkelt på att bilder från denna verklighet inte varit tillgängliga. De få fotografier jag har på mig själv från barn- och ungdomstiden kommer från min mors gömmor, och några förevigade höjdhopp utförda av hennes son har inte återfunnits där. Det enda fotografiska bevis jag en gång innehaft av detta slag, en bild som en kamrat tagit av mig i trettonårsåldern vid någon höjdhoppstävling i IK Kometen, destruerade jag i slutet av 1960-talet tillsammans med de tidigare omnämnda åttamillimetersfilmer där träningshopp dokumenterats i studiesyfte. Åtminstone några stackars rutor från dessa skulle ha varit spännande att se idag, men som tjugotvååring bryr man sig föga om sin framtida nostalgiska ålderdom.

Samma öde rönte även andra filmrullar som idag haft åtminstone dokumentärt intresse, däribland de tidigare omtalade, seriösa kortfilmsförsöken ”L’oeuf” och ”Tunnan”, och för säkerhets skull övergav jag även filmkameran med tillbehör. Av teckningar eller målningar från tiden före denna utrensning återstår bara få fragment och senare granskningar har ytterligare koncentrerat min konstnärliga produktion, vilket är att beklaga då mina omogna ungdomsverk haft mycket att säga om en oskuldsfull tid och om min utveckling som konstnär och människa. Lika metodiskt brändes, kastades eller i bästa fall bortskänktes de flesta av mina gamla böcker och ur dem som fann tillfällig nåd revs mitt eventuella namn bort, ty jag ville inte bara bli av med ägodelarna som sådana utan även utplåna spåren av mitt ägande. Förutom kläder och anonyma bruksföremål torde inte mycket ha blivit kvar i mitt pojkrum, som även sedan länge saknade personlig inredning. På väggarna hängde andras tavlor, i bokhyllorna stod andras böcker, i fönstren andras krukväxter och på golvet låg ett björnskinn som blivit kvar sedan min far tio år tidigare bott i rummet. Med detta märkliga ointresse för min omedelbara omgivning manifesterade jag ett främlingskap i huset och en hemlöshet i världen samtidigt som jag troligen omedvetet iscensatte något inre drama.

Att reducera det materiella livet kan visserligen ha ett egenvärde, och det är inte heller helt ovanligt att i ungdomen sopa igen spår av tidigare synder, men denna strävan efter att utplåna allt som kunde vittna om min existens var mer att likna vid ett andligt självmordsförsök, där min nit och försiktighet så småningom tog sig paranoida former. Jag minns hur jag kastade mina idrottsmedaljer långt ut i djupa vattendrag, för att de inte skulle kunna hittas och spåras till mig med hjälp av ingraveringarna, en absurd och meningslös försiktighetsåtgärd eftersom mitt namn i åtskilliga resultatlistor ändå avslöjade att jag existerat som idrottsman. Möjligtvis såg jag i det rituella dränkandet av medaljerna en särskild symbolik i kampen mot min identitet och mitt forna liv.

Huruvida detta reningsbad gav mig någon varaktig känsla av befrielse, eller om jag tvärtom erfor en lättnad vid insikten om det fåfänga i min strävan, minns jag inte, men det är sant att en konsekvent iscensättning av en idé eller dröm kan få denna att blekna och till slut försvinna. Så skulle jag senare befrias från en envis fantasi om flykt till ett eremitliv i skogen genom att verkligen ta ut mina pengar från banken, köpa en enkel tågbiljett och övernatta i vildmarken. Först i saknad av det jag önskat lämna, i detta fall människorna, har jag förmått se mina behov klarare, men medan det har varit lätt att köpa returbiljett från Björbo i Dalarna, kan de ting jag en gång har förstört aldrig återskapas.

Höjdhopparen

Som framgått av denna blogg och knapphändigt förklarats i föregående inlägg, har min roll som konstnär varit viktigare och beständigare som livslögn än alla övriga temporärt uppslukande intressen, som tillsammans tagit större delen av min tid, och trots att jag i inlägget ”Porträtt av konstnären som gammal” försökt avglorifiera denna roll, bär jag på ett permanent dåligt samvete för att ha svikit den.

Den lycklige pojken på bilden i inlägget ”Porträtt av konstnären som ung” anar inte detta framtida svek, lika lite som han sörjer över det liv han haft innan han nyligen drabbades av konstnärsdille, och som han är på väg att överge. I själva verket har han just ersatt en livslögn med en annan, ty om livet hädanefter ska vigas åt konsten, har det tidigare med samma hängivenhet ägnats åt höjdhopp. I snitsarens brev sammanfattas hans karriär i raljanta repliker, och åtskilligt har skrivits om höjdhopp på annat håll, men få torde ha förstått vilken roll allt detta en gång spelat i hans liv. Länge har han försökt dölja sina föga smickrande minnen bakom en distanserat nonchalant attityd, men idag anser han sig mogen att exklusivt för denna blogg avslöja följande:

I min barn- och ungdom idkades friidrott fortfarande spontant där tillfälle gavs, så också bland mina kamrater, men även om jag deltog i gemensamma övningar, hade jag en egen uppgift som höjdhoppare, om vilken jag förstod att tala tyst för att inte göra mig löjlig. Det handlade inte om barnsliga fantasier eller ungdomliga framtidsdrömmar som många har, utan om ett slags identitet som höjdhoppare, där jag undvek jämförelser med mer talangfulla eller fysiskt tidigare utvecklade konkurrenter, och jag hade inget annat mål med träningen än att så småningom hoppa allt högre. Som seriös höjdhoppare visste jag mer än kamraterna om mitt gebit, antingen det gällde historik, träningsmetoder eller hoppteknik, men utan förstående omgivning höll jag kunskaperna för mig själv. Fortfarande minns jag hur tokigt en kamrat och konkurrent demonstrerade vad han hade läst om den då världsledande John Thomas hemlighet att i ansatsen ”gå ned före upphoppet” men troligen ville jag inte visa mig alltför inskränkt kunnig genom att korrigera honom. Inte ens den tränare som hade hand om Stockholmseliten i slutet av min karriär kunde jag riktigt lita på, eftersom jag fann hans förklaringar fysikaliskt ovetenskapliga. Mina läromästare fanns snarare i Ryssland där Valerij Brumel visade hur det skulle gå till, och även om också svenskar kunde hoppa tekniskt, var det med en bildserie av honom jag jämförde de filmer jag låtit ta på mig själv med en hyrd kamera. Den modernare ryska upphoppstekniken hade jag försökt lära mig redan tidigt i tonåren, med åtföljande behov av en på denna blogg flitigt omtalad, hemmagjord spiksko, men att utnyttja ansatsfarten på riktigt sätt lärde jag mig aldrig, trots styrketräning med en inköpt skivstång och en fem kilo tung blyväst i Brumelsk efterföljd, som jag tillverkat av en gammal jacka där ärmarna tagits av och där små blyplattor, gjutna en föräldrafri dag hemma i köket, sytts in i fickor på insidan. Naturligtvis dolde jag skapelsen under en träningsoverall när jag hopptränade synlig för andra, och efter en sommar användes den aldrig mer. Över huvud taget var såväl tankeverksamheten som det praktiska arbetet runt höjdhoppandet minst lika viktiga element i min livslögn som träningen och det sporadiska tävlandet. Jag läste vad jag kom över om de senaste idéerna kring teknik och träning och funderade på hur jag kunde tillämpa dem. En vinter mätte jag benstyrkan vid olika grader av knäböjning för att räkna ut en idealisk upphoppsvinkel, men utan kunskap om differentialekvationer var jag hänvisad till stegvisa uträkningar som tog lång tid. Allt sådant gav mig naturligtvis en god anledning att utveckla tvångstankar, där jag bland annat en period tvingades att tyst för mig själv visualisera ett tekniskt fulländat hopp över varje synlig horisontell linje i ribbhöjd, och när friidrottslandslagets chefstränare en gång under slutet av min karriär avslutade ett av få samtal på tu man hand med en uppmaning att efter träningen glömma denna och tänka på något annat än höjdhopp, kände jag mig ertappad och möjligen undermedvetet lättad även om denna oprofessionella psykologhjälp kom lite för sent.

När jag i efterhand betraktar min tid som höjdhoppare, inser jag att den träning jag bedrev med sådan hängivenhet var långt ifrån optimal för en lyckad karriär. Min ensidiga fokusering var visserligen en förutsättning för fortsatt utveckling av min begränsade talang efter ungdomsåren när jag annars normalt hade slutat, men den torde samtidigt ha saboterat min träning, som ofta dominerades av envist upprepat höjdhopp på bekostnad av nyttiga, teknikspecifika övningar, och när jag var som bäst vid 21 års ålder slutade jag träna teknik utan att ha lärt mig hoppa ordentligt. Jag fortsatte med styrketräning och idkade en del annan friidrott, vilket var tillräckligt för att i en höjdhoppstävling så sent som hösten 1969 klara 195 med några få stegs ansats, därmed avslöjande mina outnyttjade resurser. Jag hade inte längre intresse för den specialträning som krävts för en fortsatt utveckling och jag har aldrig sörjt de eventuella resultat en sådan kunde givit. Jag ska inte förneka tillfredsställelsen i att vinna tävlingar och slå rekord, men inget därav var någonsin huvudsak i den livslögn, som snarare handlade om höjdhoppets idé eller, om jag törs avsluta med en självförhärligande eufemism, höjdhopp som konst.

Livets mening

När jag 1970, troligen som tänkt representant för studerande svensk ungdom, intervjuades i en av Sveriges Radios utlandssändningar på ryska, kläckte jag ur mig orden ”Любовь, может быть, это мнение жизни”, men om jag verkligen ansåg kärlek vara livets mening eller om jag bara i all hast krafsade fram denna lämpliga formulering ur mitt knappa ordförråd, ska jag låta vara osagt. Säkert är att jag efteråt skamsköljdes ofta och länge, i synnerhet sedan jag hört min röst i radio. Jag hoppades innerligt att ingen ryskkunnig bekant tagit del av min fåniga utsaga och att den intervjuande läraren som ansvarade för Радио Швеция  snart skulle förstöra bandet. Att ”livets mening” dessutom troligen ska översättas med ”смысл жизни” eller rentav ”смысл жизни человекa”, har jag inte anat förrän jag sökt uttrycket på internet.

Inte heller i detta blogginlägg har jag något vettigt att säga om kärleken, och vad beträffar människans liv kan jag inte se att det  har någon annan mening än den hon själv ger det. Som redan pastor Jansson hävdade med en berömd liknelse för femtio år sedan, är livet ”tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något, karameller till exempel”, men medan de flesta, för att utveckla pastorns metaforik, lägger blandat smågodis i sin påse, tycks jag föredra en karamellsort i taget, för att därigenom mer koncentrerat, med samme pastors ord, ”suga ut det gottaste”.

En annan berömd ordmyntare, doktor Relling i Ibsens ”Vildanden”, talade om livslögnen som förutsättning för åtminstone genomsnittsmänniskans lycka, och även om denna blogg i sin strävan efter sanning snarare följer Gregers Werles destruktiva exempel i pjäsen, kan jag inte förneka den glädje ett självbedrägligt liv stundom skänkt mig. När jag besjälats av nya idéer, det må ha gällt fiolspel, odlingsexperiment, stenografi, veteranlöpning eller bara aktieanalys, har dessa temporära monomanier upptagit allt utrymme i min hjärna, varvid konstnärens i grunden viktigare livslögn har försummats, och även om jag kan se tillbaka på ett långt liv av ofullbordade projekt och ett dåligt samvete som konstnär, bör jag tidvis ha ansett att tillvaron haft en mening. Huruvida den i ungdomen motvilligt hyllade kärleken varit en förutsättning för min monomana lycka eller bara extra bonus, får jag dock aldrig veta.

Bortom gränsen

   

Då jag erfarit, att några rader om ”den triviala determinismen”, som smugit sig in i min förra intervju, har vållat problem för en del läsare, känner jag mig tvungen att ställa mig ytterligare några förtydligande frågor, varav den första gäller det egendomliga begreppet som sådant:

– Varför kallar du determinismen för ”trivial”?

– I brist på tillräcklig kännedom om det filosofiska begreppet ”determinism” har jag spontant valt att tala om ”trivial determinism” för att beskriva det självklara förhållandet, att inget uppstår ur intet utan alltid beror på något eller kommer någonstans ifrån. Till allt finns en fråga ”varför”, om man så tvingas in till minsta elementarpartikel, tillbaka till Big Bang eller för den delen bort till alla berömda fladdrande fjärilar på andra sidan jorden, och redan som barn kunde jag undra, var mina tankar kom ifrån och varför jag ”ville” just det jag ville. När jag tycker att tankegången är trivial, menar jag helt enkelt att jag inte förstår hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

– Tycker inte alla så?

– Ja, det gör de nog, om de tänker efter. Tveksamheten handlar troligen mer om fenomenets relevans och tillämpbarhet.

– Hur då?

– ”Determinism” kan felaktigt uppfattas som att allt är förutbestämt i meningen att det inte är något att göra åt vilket skulle vara handlingsförlamande. Jag kan också tänka mig att begreppet ger ett sken av befrielse från ansvar och skuld och att det i förlängning kan tänkas användas som försvar för alla slags handlingar.

– Men så är det alltså inte?

– Nej, på sätt och vis är det snarare tvärtom.

– Hur då?

– Enligt den triviala determinismen är inte bara nuet, som jag tidigare förklarat, en följd av det förgångna, utan framtiden är av samma skäl även en följd av nuet och sålunda påverkbar, vilket borde göra oss hoppfulla i tanke och handling.

– Hur kan man påverka framtiden om den samtidigt är förutbestämd?

– Också all påverkan av framtiden omfattas av bestämmelsen, även om vi i vårt medvetande uppfattar våra initiativ som självständiga, vilket de i denna mening också är.

– Vem eller vad är det som har bestämt framtiden?

– Allt som har föregått den enligt det tidigare barnsliga resonemanget. Man kan också tolka participformerna ”förutbestämd” eller ”determinerad” utan agent i betydelsen ”unik”, vilket också den gängse bestämda formen ”framtiden” anger. Av alla tänkbara framtider kommer vi i vår gemensamt upplevda värld att möta endast en, som alltså i denna mening är bestämd, ehuru ännu okänd, och allt vi tänker och gör för att påverka framtiden, kan i efterhand betraktas som ”det vi tänkte och gjorde” men idag som ”det vi kommer att tänka och göra”. Ett tredje sätt att se determinismen, vore att betrakta tiden på samma sätt som rummet, varvid framtiden existerar på samma sätt som platser gör det, även när vi inte är där.

– Du menar att framtiden redan är här?

– Nej, den existerar men är inte här och nu, lika lite som Tristan da Cunha är här i vår rum-tid. Om man vill kan man säga att framtiden är här i rummet men inte i tiden, medan ön i Atlanten är här i tiden men inte i rummet, i varje fall inte i alla dess tre dimensioner.

– Det verkar ju helknäppt?

– Men medge att tanken är kul.

– Har det här verkligen någon betydelse för normala människor?

– Naturligtvis inte.

– Icke desto mindre säger du, att du ”har svårt att se någon fri vilja och ett därav följande individuellt ansvar”?

– Jag menar bara, att jag har svårt att förstå vad en ”fri vilja”, som lever sitt eget liv oberoende av den triviala determinismen, skulle kunna vara för något, men i övrigt har jag inga problem med begreppen. Att allt som sker i våra huvuden har en orsak i den triviala meningen ovan, hindrar mig ju inte från att uppleva en fri vilja och känna såväl ansvar som skuld. Med ännu en egen definition skulle man kunna hävda, att vi har en fri vilja, som är omedvetet underordnad den triviala determinismen, och jag ser ingen motsättning mellan min påminnelse om denna verklighet och ett normalt moraliskt tänkande och handlande, ty för mig rör det sig om helt olika slags begrepp.

– Vad är det för mening att påminna om något som egentligen saknar betydelse?

– För mig är det en ofrånkomlig påminnelse. Även om den till sitt innehåll saknar tillämpning som moralisk vägvisare, hjälper den mitt omdöme från att hamna på avvägar, ty inte sällan finner jag hos förment rättrådiga människor en förenklad människosyn, som man skulle kunna tolka i termer av ”bristande deterministisk insikt”, även om det filosofiska begreppet som sådant är en efterkonstruktion.

– Vari ligger den förenklade människosyn, du tycker dig observera?

– Människans oförmåga att bedöma andra efter deras förutsättningar, varvid de betraktas som bättre eller sämre kopior av henne själv, samtidigt som hon inte förmår se andras mörker i sitt eget, allt bottnande i en rädsla för tänkvärda svar på svåra frågor, som följaktligen anses otillbörliga att ställa.

– Men du själv är tydligen inte rädd att ställa svåra frågor?

– Jag är tacksam att kunna se skillnaden mellan att ”förklara” och att ”försvara”, liksom mellan människan och hennes handlingar.

– Även mellan Hitler och hans ”handlingar”?

–  I ”Min kamp 6” finns ett längre kapitel om den unge Adolf Hitler och hans tid, där Karl Ove Knausgård med hjälp av såväl ”Mein Kampf” som andra biografier och vittnesmål söker svar på frågan ”varför?”, och tidigare har även andra visat intresse för Hitlers barndom av liknande skäl. I mångas ögon är sådant sökande bara ägnat att befria en otäck massmördare från ansvar och förringa hans brott, men för mig är det ett konstruktivt sätt att förstå sådana människor och ytterst mig själv. För egen del lär Hitler, liksom även aktuellare massmördare, mindre gärna ha velat se sig i analytiskt ljus, vilket inte är oviktigt i sammanhanget.

– Så du menar att även onda människor har något att lära dig?

– När människor talar om ”ondska”, uppfattar jag det inte sällan som ett sätt att slippa tänka vidare. Jag är tvärtom intresserad av, vad personifierad ”ondska” har gemensamt med mig och vad som skiljer oss åt, ett perspektiv i vilket jag är tacksam för att inte ha blivit själsligen värre skadad än jag blivit, och för att min begåvning senare hjälpt mig att i lämplig omgivning hitta moraliskt godtagbara kanaler för mina kompensatoriska behov.

– Du har använt ordet ”tacksam” några gånger här?

– Visst kan även jag känna stolthet och i värsta fall självgodhet, men i den triviala determinismens perspektiv är tacksamhet en mer logisk känsla.

– Men nog var väl Hitler ond?

– Oavsett ordval, återstår frågan, när och varför? Om han hade stupat i första världskriget, skulle ingen i efterhand ha kallat honom ond.

– Eller om han kommit in på konstakademien i Wien?

– Tanken är intressant.

– Han kanske var ond i sig själv?

– Genetisk ondska vore väl determinerad om något.

– Han var ond för att han valde att vara ond?

– Och låt mig då gissa, att han valde att vara ond för att han var ond, det vill säga att han var ond för att han var ond.

– Varför pratar vi om Hitler?

– Som extremfall är han ett tacksamt exempel, när mina tankegångar ska sättas på prov, medan resonemang kring mer närliggande ”ondska” hotar att skymmas av känslor. Starka sådana är begripliga och har sin berättigade plats, men när de tar form av åsikter, blir jag bekymrad.

– Du tycks bekymra dig mer för människans syn på sin nästa, än för de brott och det lidande denna nästa trots allt ansvarar för?

– Vad gäller det senare förutsätter jag underförstådd samstämmighet, medan den bekväma, förenklade rättrådighet, jag bekymrar mig för, sällan ifrågasätts, trots att bådadera är utslag av samma brist på inlevelse. I sin normalitet är de fåvitska människornas reaktioner ofta mer skrämmande än de undantag, om än aldrig så otäcka, de handlar om.

– Du låter uppgiven, men samtidigt överlägsen?

– Att synen på vad som är en människa förändras över tid och rum, ger mig ett visst hopp om mänskligheten. Vad min påstådda överlägsenhet beträffar, döljer jag den så gott jag kan.

– Du känner dig således överlägsen?

– Låt oss säga, att jag är tacksam för min vilja och förmåga att tänka och jag blir glad, när jag finner samma strävan hos andra.

– Om den åtalade vid den aktuella rättegången i Oslo lär en tillkallad psykiater ha yttrat ungefär: ”Det är inte en demon vi ser framför oss utan en medmänniska”. Vad säger du om det?

– Jag säger, att det var modigt sagt.

– Så du tycker att en kallblodig massmördare är din ”medmänniska”?

– Ja, om jag nödvändigtvis måste svara på den egendomligt formulerade frågan.

– Hur då egendomligt formulerad?

– Det är inte i egenskap av kallblodig massmördare han är min medmänniska.

– Många läsare torde ändå ha svårt att acceptera ordvalet i sammanhanget?

– Det är inte mitt, även om jag förstår det.

– Vad tycker du att man ska göra med den typen av ”medmänniskor”?

– Det tror jag att de, som är utbildade för uppgiften, kan svara bättre på.

– Så du tror på rättvisan ändå?

– I trivialdeterministiskt perspektiv är den utopisk, eller meningslös att tala om, men mot bakgrund av vad jag tidigare sagt, är jag tacksam, så länge den jordiska rättvisan handhas av juridiskt utbildade specialister, som förmår hålla stånd mot folkflertalets primitivare önskemål om lag och ordning.

– En elitistisk syn på rättvisan?

– Hellre det än en populistisk sådan.

– Du har kallat inlägget ”Bortom gränsen”. Vad är det för gräns det handlar om?

– Med anledning av en nyutkommen bok om pedofili, såg jag någonstans någon rekommendera en ”bortre gräns för empati”, oklart om den avsågs gälla allmänt eller bara handlade om tyckarens egen begränsade empatiska räckvidd.

– Tycker du att empati ska vara gränslös?

– Våra känslor rår vi inte över, men åtminstone en vag insikt om, att något finns att söka bortom de gränser vi stakat ut, vore önskvärd.

– Medvetenhet om ”den triviala determinismen”?

– Om man så vill.

– Men inte nödvändigtvis?

– Nej.

Klass

   47-detalj-5

Eventuella läsare med ambition att kategorisera huvudpersonen på denna blogg, vad gäller samhällsklass och politisk hemvist, har inte mycket information att hämta ur dennes hittills publicerade memoarer, och de fragmentariska uppgifter som meddelas i detta avseende är inte sällan motstridiga enligt gängse sätt att se. I ett inlägg berättas, hur han låtsas maskera sig i samband med den beryktade kårhusockupationen 1968 för att sedan hellre tävla i höjdhopp än att övernatta som kvasirevolutionär. Ehuru uppvuxen i det välmående Stocksund lever han senare ett liv på sparsam ekonomisk fot, och när han, låt vara ogärna men dock, förvärvsarbetar, väljer han hamnsjåarnas tunga jobb hellre än att utnyttja sina meriter från akademiska studier. När ”aristokraten i honom vaknar till liv och framtänderna skjuter fram över underläppen”, drabbas både hög och låg av hans sarkasmer, men den säkerhet, som anas i hans syn på sig själv som människa, tycks sakna tillämpning i det sociala livet, där han för sig obekvämt i såväl enkla kök som i finare salonger. För att skingra dimmorna och ge tydligare konturer åt denna motsägelsernas man, ser jag ingen annan råd än att fråga honom, det vill säga mig själv, rakt på sak:

– Vilken samhällsklass hör du egentligen till?

– Vad gäller tydligt urskiljbara sådana, hör jag inte till någon eller möjligtvis till flera. Spår av genuin arbatarklass eller fin överklass hittar du knappast hos mig, men i övrigt är jag öppen för de de flesta tolkningar, om sådana önskas.

– Du är uppvuxen i Stocksund?

– Ja.

– I ett mycket tidigt inlägg, ”Inför premiärmilen”, är du noga med att förklara att man inte ”levde på gåslever och rysk kaviar bara för att man bodde på den där halvön”. Du påpekar att du serverades enkel husmanskost och att du långt ifrån fick allt du pekade på. Ett önskat mikroskop blev tydligen bara en liten lupp och dina första spikskor fick du göra själv av ett par gamla gymnastikskor och några pappspikar. Varför har du behov av att framställa din uppväxt som så materiellt torftig?

– Att vara född med silversked i mun är knappast någon merit nuförtiden, i varje fall inte i de kretsar där jag rör mig.

– Men du hade det väl gott ställt när du var barn?

– I jämförelse med 1950-talets kvardröjande armod i Sverige och senare tiders barnfattigdom, globala jämförelser att förtiga, hade jag det naturligtvis mycket gott ställt, men upplevelsen av det materiella livet är relativ, och att önska något utöver den tillräckliga men samtidigt självklara vardagen, var ett stort steg för mig.

– Hade dina föräldrar tutat i dig den moralen?

– Naturligtvis, ehuru indirekt och troligen helt oavsiktligt. Det handlade mer om min ovilja att visa vem jag var. Ett mikroskop var ingen leksak för mig som liten forskare, och spikskor till en trettonåring hade känts alltför pretentiöst, trots att jag med min moderna fotisättning halkade när jag hoppade höjdhopp utan spikar i hälen på skon.

– Men om du hade bett föräldrarna om sådana ting hade du väl fått dem?

– Risken att bli ifrågasatt vad gällde min seriositet avhöll mig från att sätta deras givmildhet på prov. Spikskorna hade jag för övrigt haft råd att köpa själv om jag bara haft mod att visa upp dem, men två spikar i en gymnastiksko var lättare att dölja. Mikroskopet tillverkade jag också själv, när jag väl förstod optiken.

– Det låter som en bra skola för livet?

– Jag vill ogärna romantisera min uppväxt.

– Ensam är stark och själv är bäste dräng?

– Det har förblivit tryggast så, på gott och ont.

– Du talar om att upplevelsen av det materiella livet är relativ. Menar du att dina kamrater i Stocksund fick mer än du?

– Möjligen fick de andra ting, och i den mån de överglänste mig på något område, berodde det nog på att de var mer normala, när det kom till att uttrycka sådana önskemål. På den tiden förekom även i Stocksund familjer, som måste vända på slantarna, varför det bör ha hörts en del tjat här och var i andra hus.

– Men inte i ditt?

– Nej, önskemål framfördes bara när positiva svar kunde förutsättas.

– Men dina föräldrar behövde väl inte vända på slantarna?

– Möjligen i stort men knappast i smått och i varje fall inte när jag blev äldre och potentiellt kostsammare. Eftersom båda förvärvsarbetade i välavlönade yrken, gick det nog runt allt bättre med åren.

– Vilken samhällsklass skulle du säga att de hörde till?

–  Övre medelklass eller kanske övre övre medelklass.

– Inte lägre överklass?

– Det beror på hur gränserna dras och vilka parametrar som studeras. Även om mina föräldrar gjorde en ekonomisk klassresa i kraft av sina chefsbefattningar, kände de säkert ingen större själsgemenskap varken med traditionell överklass eller nyrik brackighet.

– Vad röstade de på då?

– Sådant talade man inte om i anständiga familjer på den tiden,  men med tanke på deras pionjärinsatser till nytta för folkhemmet och de åsikter som då och då nådde mina öron, skulle jag kalla dem socialliberaler, vilket inte var självklart, varken bland mer konservativa släktingar eller i den välbärgade köpingen. Om deras röster sedan hamnade hos Erlander, Ohlin eller möjligen Hedlund, ska jag låta vara osagt.

– Och var har dina egna röster hamnat?

– Sådant frågar man inte om.

– Men du har väl röstat?

– Ja troget sedan 1968 men sällan med någon större entusiasm. Jag tycker rent allmänt illa om att behöva välja, antingen det gäller löparskor, telefonbolag eller politiska partier.

– Har du inga bestämda politiska åsikter?

– Låt oss säga att jag har en oformulerad grundinställning vad gäller människans roll i samhället, där fördelningen av ansvaret för hennes handlingar bestämmer en åsiktsskala från vänster till höger, som skiljer sig från den gängse. Eftersom jag har svårt att se en fri vilja och ett därav följande individuellt ansvar, förblir jag vänsterextremist enligt detta sätt att se, men vad det sen innebär i fråga om praktisk politik är mer oklart och när jag lägger min röst är jag ganska normal.

– Menar du att ingen är ansvarig för sina handlingar?

– ”Moraliskt ansvar” är något vi av nödvändighet ålägger varandra och oss själva för att hantera vår ofullkomlighet, men att tala om begreppet i någon absolutare mening, är naturligtvis meningslöst. Låt oss hellre säga, att alla efter förmåga är ansvariga för allas handlingar, så låter det mindre negativt.

– Även för Hitlers handlingar?

– Ja, för alla illdåd utförda av alla temporära bärare av vad de goda människorna hjälplöst väljer att kalla ondska. På samma sätt har alla del i Zlatan Ibrahimovics framgångar.

– Borde inte alla i så fall sitta i fängelse och få del av Zlatans miljoner?

– Även om det sista låter trevligt, ska mina formulerade tankar inte tolkas alltför praktiskt och bokstavligt. Det handlar om en fundamental känsla från vilken all politik blir nödvändig revisionism, ett slags tyst påminnelse om den självklarhet vi tvingas förråda i handling.

– Är du emot straff och belöningar?

– I brist på bättre praktiska lösningar får nog moroten och piskan vittna om vår hjälplöshet för överskådlig tid framåt, men någon rättvisa i högre mening skipar vi inte, om begreppet över huvud taget ens är meningsfullt.

– Och vari ligger i så fall bristen på rättvisa?

– I den triviala determinismen.

– Det låter uppgivet?

– Nej tvärtom. Den självklara determinism, som varje tänkande människa måste erkänna, medger paradoxalt nog större möjlighet att verka för det goda, medan idéer om en ”fri vilja” på sätt och vis begränsar detta utrymme.  Att vi sedan av nödvändighet och, om man så vill, per definition tänker och handlar som om vår vilja var fri med åtföljande moraliskt ansvar för våra handlingar, motsäger inte den självklara sanningen om alltings beroende. Vår vilja betraktad som en följd av yttre påverkan borde i själva verket göra oss hoppfulla som samhällsvarelser. Le déterminisme est un humanisme.

– Du hörs ibland sucka över ”människan”?

– Dessvärre har vi ingenting annat att lita till.

– Lever du själv som du lär eller tycker du att du har svikit dina ideal?

– Mina eventuella goda handlingar torde huvudsakligen vara av passiv natur och inskränka sig till viss underlåtenhet att göra illa, varför jag för övrigt inte heller ”lär” utan tycker i tysthet. Vad idealen beträffar, är ärligt svikna sådana trots allt bättre än falsk rättrådighet.

– Men svårare att leva med?

– Inte för mig?

– Har du alltid haft samma politiska uppfattning?

– Ja, så länge jag minns.

– Hur passade dina filosofiska vänsteråsikter in i de politiska rörelser som var på tapeten när du var ung?

– Som självständigt tänkande demokrat hade jag naturligtvis svårt att hitta rätt bland de bokstäver som fanns att välja på, och som belöning har jag i efterhand sluppit att försvara mig. Till skillnad från många unga entusiaster, som inte bara övergivit sina gamla rigida trossatser utan dessvärre ofta gripit efter nya sådana, har jag stannat i min eftertänksamhet.

– Har du aldrig gått med i demonstrationståg heller?

–  Ett halvdussin gånger har jag låtit mig fösas runt på gatorna i Stockholm, oftast utan att skandera de mer eller mindre fåniga slagord som påbjudits, antingen det gällt krig i Indokina, avrättningar i Spanien, utbyggnad av kärnkraft eller annat. Senast jag gjorde min plikt var en kall februaridag 2003, och då som oftast mest för sällskaps skull.

– Men du har väl sympatiserat med demonstrationernas budskap?

– Ja, förhoppningsvis har störande detaljer inte fått skymma min sikt.

– Har du burit sånt där FNL-märke någon gång då?

– Nej, och FNL-rörelsens kampsång fann jag också lite för blodig. I den mån jag engagerade mig, var det mot kriget som sådant och den amerikanska insatsen, vilket knappast var någon revolutionerande ståndpunkt. Det gula antikärnkraft-märket bars dock en kort tid.

– Hur var det med den där kårhusockupationen då?

– I inlägget ”Snitsarens morgon” beskrivs min korta närvaro i huvudsak korrekt. När jag lämnade mötet med min kamrat, hävdade jag att vi kanske bevittnat ett historiskt ögonblick när ockupationen utropades, vilket visade sig riktigt, även om händelsen bara fått symbolisk betydelse.  Medan en kvällstidning beskrev ockupanternas demonstrationståg på stan med rubriken ”Slaget om Stockholm” och min far talade om ”barnungar som leker med elden utan att veta vad de gör”, betraktade jag de upproriska studenterna med en blandning av road nyfikenhet och trött överseende. Hur händelserna kring kårhuset påverkade det föreslagna nya studiesystemet, UKAS, som mitt bevittnade möte från början handlade om, minns jag inte.

– Är du inte lite efterklok när du ser på din roll i ett fyrtiofyraårigt perspektiv?

– Även om jag blivit klokare med åren, var jag jämförelsevis förståndig redan på den tiden. Sant är dock att jag då som nu mest intresserade mig för mitt eget liv.

– Hade din eventuella klassbakgrund någon del i din skeptiska inställning till de unga revolutionärerna?

– Stränga marxist-leninister kom även från fina familjer, även om stränghet med annat innehåll var vanligare där. Fundamentalism har med personlig läggning att göra.

– Var har du fått din antifundamentalistiska läggning ifrån i så fall?

– Arv och miljö i oklara proportioner.

– Ständigt dessa föräldrar?

– Bland annat.

– Vad har du annars fått med dig från dem?

– Blandade gener som givit mig en ovanligt väl fungerande hjärna, vilken sedan tillåtits och möjligen uppmuntrats att tänka fritt.

– Det låter som en självförhärligande förenkling. Även något av innehållet i dina tankar borde du ha fått hemifrån, om inte med modersmjölken, så åtminstone vid middagsbordet?

– I den mån det över huvud taget talades med mat i mun, snappade jag säkert upp en del tankefragment, men några bordssamtal över generationsgränserna kan jag inte erinra mig. Jag minns att jag någon gång frågade vad en testikel var, men jag insåg snart att det hade varit klokare att ta reda på den saken själv.

– Blev de generade?

– Nej, men jag.

–  I inlägget ”Ju” kallar du ditt barndomshem ”kultiverat” och här ovan använder du ordet ”anständigt”.  Handlar det om moraliska värderingar eller har det mer med smak att göra?

– Bådadera och mycket däremellan, men vad jag har övertagit av detta, är oklart. Om jag har någon smak, är den i alla händelser mindre klassbunden än de flestas och mindre konventionell än mina föräldrars. Begreppet har en klang av ytlighet i mina öron.

– I inlägget ”Arbetets son” redovisar du ett ärvt ekonomiskt kapital, men enligt den franske sociologen Bourdieu lär du också bära med dig ett kulturellt sådant. Vari tycker du att det består?

– Förutom ett vårdat språk och ett gott uppförande har jag ärvt en öppenhet för kultur och bildning. Att studera har varit självklart och de sköna konsterna har aldrig känts främmande, även om mitt intresse för dem har fått vänta till vuxen ålder. Det handlar mer om tillgänglighet och beredskap än om konkret innehåll, ty det hum om konst, musik och litteratur, jag fick hemifrån, hade jag kunnat lära mig på två veckor, och vem som helst med ett nytt intresse blir snart expert i en halvbildad omgivning. Där detta slag av kulturellt kapital saknas, beror det inte på uteblivna kulturella veckopengar, som många tror.

– Utan på vad?

– Jag hittar ingen lämplig pekunjär metafor.

– På dörren till den kulturella banken har föräldrarna kanske hängt en skylt med texten:  ”Obehöriga äga ej tillträde”?

– Den imaginära skylten har troligtvis hängt där i generationer, även om var och en samtidigt skriver och hänger upp sin egen skylt, som oftast bara konstaterar: ”Här finns ingenting för mig”. Sådana begränsningar ålägger sig för övrigt också kulturellt kapitalstarka, men då från en förment högre position med överblick.

– Men för dig har alla kulturella bankdörrar varit öppna?

– Ja, även om jag bara gläntat på de flesta och inte gått in genom mer än ett fåtal.

– Du har ofta förklarat, att du har ”bokryggsbildning”, och i ditt inlägg, ”Y меня мало книг”, förtydligar du: ”Snitsaren har mycket sällan läst de otaliga böcker vars författare, titlar och i många fall innehåll han känner. Han vet vad man bör ha läst och nöjer sig med det”.  Varför har du stängt den dörren?

– Den står alltid öppen, men medan en konstutställning kan överblickas på några timmar och musik kan avnjutas under pågående manuellt arbete, tar det tid att tränga in i en bok, i synnerhet för en långsam läsare som jag. Då jag i första hand sett mig som kulturproducent, har detta slag av konsumtion känts som en lyx, jag varken haft tid eller samvete att ägna mig åt.

– Det låter lite snobbigt?

– Å andra sidan saknar jag helt ambition att av prestigeskäl läsa rätt författare, vilket å tredje sidan inte hindrar att jag en dag ger dem en chans av andra skäl. Som bildkonstnär kunde jag oftast nöja mig med att ”se filmen”, men sedan jag börjat försöka knåpa ihop egna texter, ser jag på litteraturen med delvis andra ögon och kan avnjuta den styckevis och delt.

– Eller i form av några tusen sammanhängande Knausgårdsidor?

– När andan faller på och så länge den stannar kvar. Någon ambition därutöver har jag varken med min läsning eller med min kulturkonsumtion i övrigt, varför jag är lyckligt okunnig och obekymrad om mitt kulturella kapitalvärde.

– Den där sociologen talar också om ”socialt kapital” i form av familj och vänner med kulturellt eller politiskt inflytande. Har du ärvt något sådant med tanke på dina föräldrars ställning i samhället?

– Inte det minsta, och jag har inte heller dragit fördel av det kulturellt belastade efternamn i min närhet, som jag förmodar att nästa fråga skulle ha handlat om. Detta slag av sociala investeringar kräver en för mig främmande framåtanda och social kompetens, varför jag har förblivit en bifigur i de kulturella sällskap, där jag någon gång råkat hamna.

– Dina läsare och vänner här på denna blogg då?

– Som sådana är de ovärderliga, men i likhet med andra vänner och bekanta har de föga värde som investeringsobjekt i Bourdieus mening, vilket bland annat de stadigt minskande besökstalen hos snitsaren vittnar om. Denna isolering gäller i än högre grad min ambitiösa hemsida ”Katalog”, som trots en första googleträff på mitt namn bara åtnjuter sporadiska besök.

– Skulle du vilja vara mer etablerad som konstnär eller på annat sätt?

– Jag varken kan eller vill förneka mitt behov av uppmärksamhet, men troligen är jag inte beredd att ta det sociala ansvar ett normalt konstnärsliv skulle kräva. I brist på ansvarslös berömmelse i tysthet får jag fortsätta att leva i min invanda avskildhet och anonymitet.

– Är det tecken på gott eller dåligt självförtroende?

– Bådadera, men i fråga om olika ting. Trots mina tidigare omtalade svårigheter i sociala sammanhang, har jag en sakligt positiv syn på mitt värde som konstnär och människa.

– Du gillar dig själv?

– Ja, på många sätt.

– Var har du fått den självkänslan ifrån?

– Det kan man fråga sig

– I inlägget ”Ju” talar du om ”aristokraten i dig”?

– Någon i min närhet har liknat mig vid en gammal engelsk aristokrat, som i kraft av sin odiskutabla ställning kan tillåta sig mer än andra. I min skenbart lättjefulla tillvaro och påstådda excentricitet ger jag intryck av att stå över konventioner, som bekymrar normala människor. Jag vill minnas att konstnären Carl Johan de Geer har vittnat om en liknande frihet, men i hans ådror flyter blodet verkligen blått.

– När ”framtänderna skjuter fram över underläppen”, finner du folkets festande med champagne och raketer ”vulgävt”, men å andra sidan drabbas även finare årgångsviner som ”uttalas på god franska” av ditt förakt. Vad är det du försöker säga med de där tillgjorda attityderna?

– Förutom min motvilja mot alkohol som kulturbärare uttrycker de kanske min vägran att tillhöra någon samhällsklass.

– Ekonomiskt och materiellt har du gjort en påtaglig klassresa nedåt från en stor villa i Stocksund till en trerummare i Vallentuna. Hur ser du på det?

– Jag har haft stor frihet att göra vad jag vill i livet, vilket är en få förunnad lyx, och eftersom min relativa brist på pengar är självvald, har jag svårt att betrakta mig som underprivilegierad. Om ”tid är pengar”, måste jag motvilligt räkna mig till den ekonomiska överklassen.

– Samtidigt räknas du som fattigpensionär och borde klaga?

– Förnöjsamhet är en lyx jag unnar mig, även om den är osolidarisk.

– När du var ung tackade du nej till en anställning vid matematiska institutionen på universitetet för att sen i stället ta jobb som extra stuveriarbetare i hamnen. Ville du ta avstånd från ditt klassursprung och bli en del av det arbetande folket, eller vad handlade det om?

– Nej knappast. Jag har varken känt skam eller stolthet över min bakgrund som akademiker och någon arbetarklassromantik har aldrig besvärat mig. Det högst sporadiska hamnarbetet var ett praktiskt sätt att försörja mig som konstnär utan alltför mycket själsligt engagemang, och någon tanke på fast anställning, som så småningom erbjöds, hade jag inte.

– I inlägget ”Ohne Worte” om din uppväxt bland gästande hembiträden antyder du en oförmåga att se dig själv som representant för, eller ens en del av, din egen familj i dess egenskap av arbetsgivare, och denna bakgrund med ”tjänstefolk i en Stocksundsvilla” var, som du skriver, inte heller det första du berättade om, när du senare ”gästspelade i världen”. Vad hade du att skämmas för?

– Ingenting.

– Så varför?

– Bland fördomsfulla människor ville jag inte riskera att betraktas som någon jag inte ville vara.

– Hur var det när du var mindre då?

– Då visste jag inget annat, och i en skoluppsats om julfirandet hemma berättade jag aningslöst hur ”vårt hembiträde” serverat mig frukost på sängen. Att jag som tioåring ännu inte tänkte i termer av ”föräldrarnas hembiträde” och dessutom inte hade vett att dölja min naivitet, har i efterhand känts obehagligt att minnas, även om jag inser min oskuld i sammanhanget.

– Varför har du så svårt att identifiera dig med dina föräldrar i just den rollen?

– Jag tycker allmänt illa om att ”bli betjänad”. Vid restaurantbesök föredrar jag enkel, affärsmässig servering över disk framför underdånig bordsbetjäning, och du lär heller aldrig se mig lämna dricks eller höra mig klaga på vare sig mat eller service.

– Är det något fel att göra det?

– Inte nödvändigtvis, men när människor i detta avslöjar sina klassambitioner, blir jag lite beklämd.

– Handlar det inte om osäkerhet i ditt fall?

– Den osäkerheten tänker jag i så fall vårda ömt. Att visa världsvana är vulgävt.

– Säg något som inte är vulgävt?

– Bajs.

– Börjar du bli trött?

– Ja.

– Då kanske vi ska sluta här?

– Tack!

– Tycker du att vi har kommit fram till något beträffande din klasstillhörighet?

– Knappast.

– Tror du att dina läsare har blivit klokare?

– Fråga dem!

Den enfaldige sabotören

Torrnålsgravyren ovan, som fått namnet ”Tvångstankar”, utfördes av snitsaren hösten 1974 och illustrerar hur han i sitt konstnärliga skapande haft att kämpa mot en perfektionism som visserligen med tiden givit honom teknisk färdighet men som i övrigt inte bara fördröjt hans arbete och förmörkat hans sinne utan alltför ofta också haft en destruktiv inverkan på det konstnärliga slutresultatet. Antingen hans överdrivna strävan efter renhet och konsekvens har gällt någon utförd konstnärlig detalj eller bara tillskärningen av en passepartout, tycks den ha haft som psykologisk huvuduppgift att vända konstnärens blick från dennes viktigare problem kring färg, form och uttryck för att som slutgiltigt mål beröva honom lusten att skapa.

Om kopparplåtsristningen innebar någon lättnad, minns han inte, men möjligen kan dess plats i hans verkförteckning ses som ett bejakande av det ofullkomliga. Som mogen konstnär har han förmått se den goda konsten i sina halvfärdiga och misslyckade bilder, och hans sista insatser i målarkonstens tjänst har inte gällt korrigering av oviktiga detaljer, som brukligt varit, utan om radikala ingrepp i helheter, där stora brister förr dolts bakom mindre, inte sällan med påklistrade svarta och vita lappar som fåfänga ursäkter. Om tillägget ”stadium II” i verkens titlar tidigare betytt reducering, är katalognummer 185 ett resultat av motsatsen och möjligen ett senkommet konstnärligt friskhetstecken som inger hopp, även om steget till nyskapande ännu väntar.

Gravyren här ovan kan också tolkas i ljuset av snitsarens sextiofemåriga liv, där tvångstankar begränsat hans verksamhet också utanför konsten, även om hans tidigaste minne av denna inneboende destruktiva kraft rör en barnteckning som tycks förebåda hans senare konstnärliga problem. Han hade ritat en ovanligt fin fågel av okänd, påhittad art, och han minns ännu sin obesmittade glädje över det unika konstverket, men när han visade upp det för ett hembiträde i köket föll en droppe diskvatten på papperet med en liten men fullt synlig bubbla som tragiskt resultat, och han förmådde inte längre se sin skapelse för vad den var. Om detta konstverk inte förstörts i besvikelse, hade det sextio år senare kunnat ramas in som monument över snitsarens konstnärskap, liksom över hans verksamma liv i övrigt, där en liten fläck i ett frimärksalbum kunde avbryta ett kort gästspel som filatelist, eller där ett teoretiskt problem kring höjdhoppsteknik kunde kräva en snabb repetition vid åsynen av varje horisontell linje strax över ögonhöjd, annat egendomligt att förtiga. Dessbättre hör de mer energikrävande variationerna på detta tema ungdomen till, och som memoarskribent tycks snitsaren nöja sig med språklig stringens, stilistisk enhetlighet och naturligtvis en jämn högermarginal, där hans konsekventa regel tillåter ett underskott av högst två tecken i varje rad för att mellanrummen i texten inte ska bli  iögonenfallande efter marginalutjämningen i datorn, så som exemplifieras i raden här ovanför, där ett tiotal tecken fattas. Om författaren Stig Larsson  har rätt när han förespråkar rak högermarginal med motiveringen att ”begränsningen kan skapa ett mottryck som visar sig konstnärligt produktivt”, är snitsarens läsare kanske att gratulera, även om han själv får lite merarbete. Visst ser snitsaren fel i sina texter, och han kan brottas länge med en formulering, men när ett inlägg väl publicerats ändrar han det sällan, ty som skribent förstår han numera bättre att dölja gamla misstag med nya, till den enfaldige sabotörens förtret.

Ju 2

Den fotvandring mellan Västra Ljungby och Stora Hults strand, som beskrivits i föregående blogginlägg, ser jag i mitt sextioåriga, tillrättalagda perspektiv inte bara som ett uttryck för längtan till havet utan ännu mer som en flykt bort från bondgården vi bodde på, ty medan exempelvis min äldre syster deltog i gårdens sysslor med intresse och inspirerad därav sedan skrev en skoluppsats, som vann första pris i en stor tävling och fick läsas upp i radio, hade jag svårare att trivas. Bland främmande människor och djur höll jag mig på respektfullt avstånd, inte av rädsla för dem, utan av olust inför min egen förväntade roll i sammanhanget. Jag minns att jag red några meter på stoet Sally och att hingsten Balder en natt välte gårdens pump. Vid ett tillfälle såg jag huvudet huggas av en tuppkyckling, som sen flaxade iväg en bit, och jag fann också urtagningen av dess olika inälvor intressant. Mitt bidrag till djurskötseln inskränkte sig till att utfodra hönsen med brödbitar, varvid det gällde att kasta dessa så att även hackkycklingarna fick tag i något, vilket dock sällan lyckades. Kor och grisar fanns också på gården liksom troligen en del vanliga sällskapsdjur, men framför allt minns jag tusentals flugor, som fångades i små burar gjorda av tändsticksaskar och sytråd.

Från denna sommar bland främmande djur på en främmande bondgård kommer jag ihåg ett annat möte, som stannat kvar i mitt minne med mycket klarare bild. På golvet hos några äldre släktingar i Baskemölla, där familjen mellanlandat på väg till Skåne, låg en hund som jag av husets folk hade uppmuntrats att klappa. Till min egen förvåning, skam och möjligen inre tillfredsställelse vågade jag trots de andras närvaro ta detta steg och bejaka min lust, för säkerhets skull dock väl dolt bakom en stol, över vilken jag låg på mage och försökte se ointresserad ut. Att det inte rörde sig om en liten söt hund utan om ett med mina dåvarande mått mätt stort rovdjur med tjock päls, ger an antydan om mina hemliga preferenser, och att detta är mitt tydligaste minne från den tre dagar långa färden till Skåne, som det året för första och enda gången företogs med bil, säger också något om händelsens betydelse i mitt liv.

När jag en dag några år senare överraskades av ett mycket litet spinkigt djur på golvet i vårt kök, skrek jag rakt ut och sprang till barnkammaren helt otröstlig. Denna nya, gissningsvis söta familjehund blev dessbättre inte kvar hos oss länge, ty den visade sig mycket svåranpassad och sågs i efterhand som psykiskt störd. Ideligen sprang den bort och fick klagomål på sig för att ha knyckt barns vantar eller hittat på andra dumheter, och en dag skadade den benet när den förgäves försökte följa efter min morfar upp på ett tåg. Troligen rapporterade denne hem per telefon om incidenten, och av outgrundlig anledning skickades jag ut för att leta efter det stackars djuret, men när jag fick se det i en trädgård omgivet av deltagande djurvänner, skyndade jag förbi och förnekade sedan all kännedom om hundens öde, ty hur skulle jag ha kunnat förklara mitt underliga beteende? Efter att denna besvärliga hund lämnats bort till okänt öde, anskaffades en lugn cockerspaniel, med vilken jag upprätthöll goda förbindelser utan känslomässigt engagemang. När jag varit borta en tid blev hunden glad åt min återkomst, vilket kanske visar att invand lukt kan vara nog för att man ska bli omtyckt, även om känslorna inte är besvarade. Måhända är det den förbehållslösa tillgivenheten hos dessa obotliga flockdjur, som gör mig själv så förbehållsamt otillgiven. Detta exemplar var dessutom av honkön, vilket komplicerade tillvaron helt i onödan. När hunden löpte måste den hållas inomhus, men enligt förment välinformerade grannbarn lär det ändå ha fötts valpar, som avlivats och grävts ner i trädgården, och vid ett tillfälle försökte jag själv mota undan en stor pudel från den löpande tiken, men gav snart upp det genanta företaget och överlät konsekvenserna till de ytterst ansvariga, givetvis utan att förvarna dem. När vår hund efter ett tiotal år avled i någon överviktsrelaterad sjukdom, sörjde jag inte, men det hade jag å andra sidan inte heller gjort när min morfar försvann efter minst lika lång tid i vårt hem. På fotografiet ovan, som förefaller vara taget i maj 1958, uppträder förutom den beskrivna cockerspanieln även två andra familjemedlemmar i olika skepnader.

I ett funnet brev från sommaren 1948, det vill säga när jag var två och ett halvt år och familjen hyrde sommarställe hos den dåvarande finansministern Wigfors, berättar min mor, att jag efter ett besök en i lagård med grisar och kalvar ”blev så uppspelt att jag pratade om det hela kvällen”, men denna barnsliga entusiasm för domesticerade djur tycks ganska snart ha gått över, och i den mån jag senare intresserade mig för den vilda faunan handlade det snarare om taxonomi än om etologi. Jag besökte hellre Riksmuseet med dess montrar än det gulliga Skansen, där möjligen visenterna och isbjörnarna lockade i kraft av storlek och farlighet. Vid barnkammarfönstret satt ett fågelbord, vars gäster artbestämdes med hälp av tillgängliga färgbilder, men att fåglarna växlade utseende med kön och ålder, eller än värre, att de lade ägg och matade ungar, var störande information i min egen förenklade ornitologi, och när jag en födelsedag fick en samling önskade afrikanska djur av målad, bränd lera, såg jag dem mer som nödvändiga statister i de spännande dramer, där en fem centimeter lång, afrikansk pojke av plast hade huvudrollen, än som egna levande och kännande varelser. Små söta lejonungar hade varit lika fel i sammanhanget som när den afrikanske pojken skulle ersättas efter att ha drunknat i badrummets avlopp, och min mor förutom en kopia av min hjälte kom hem med ”hans mamma”, tillverkad av mjukplast och riktigt hår. Så långt tillbaka jag kan minnas uppskattade jag inte heller mjuka leksaks- eller gosedjur, men jag lär en gång ha tyckt om en tygdocka vid namn Anna, som jag senare, möjligen symboliskt kastade upp på en kakelugn, där den återfanns först när barnkammaren renoverades.

Att ”jag”, som det påstås i boken om mig själv, ”inte tålde skinn”, är naturligtvis en total missuppfattning. Som framgår av flertalet bilder på bloggen ”Katalog”, har ett visst slags mjukhet alltid haft en förbjuden lockelse, och jag minns hur en kvinnlig målarkurskamrat inför en av mina modellmålningar klappade mig på huvudet och sa: ”Jag tror att du gillar det som är mjukt”. Att jag som barn dolde denna svaghet är inte konstigare än att jag höll andra känslor för mig själv, och då jag samtidigt ogillade allt smått och gulligt, var mina reaktioner svårtolkade. Där mjukheten lockade, var den större än leksakerna kunde erbjuda, och att jag tittade på stora farliga nallar som den här ovan hellre än på små och söta sådana, är jag tacksam för med tanke på den form samma svaghet har tagit senare i livet. Den slumrande eller möjligen bortträngda driften att omhänderta, som tycks få andras hjärtan att smälta vid åsynen av små hjälplösa varelser, vaknade inte hos mig förrän jag fick egna barn, och då det gissningsvis handlar om identifikation, är min känsla fortfarande i huvudsak arttrogen, medan djurriket i övrigt får nöja sig med min allmänna motvilja mot onödigt lidande.

Mea culpa

Som ofta är fallet med pregnanta uttryck, förstod snitsaren genast betydelsen av ordet ”skamsköljning”, när han för en kort tid sedan hörde det för första gången. Enligt uppgift myntades det av skådespelaren Jonas Inde under en resa genom USA samman med serietecknaren Martin Kellerman, för att sedan nedtecknas i deras reseskildring ”Too fast for love” och ytterligare bevingas i serien ”Rocky”. Ordet står ännu inte upptaget i Svenska Akademins ordlista, men en sökning på Google tyder på att det är väl etablerat i vardagsspråket, där det förfaller betyda ”ett hastigt uppdykande skamfyllt minne, oftast följt av något slags besvärjelse”, i Indes fall ett kort ”Fuck!”. Alex Schulman, en senare tillskyndare av uttrycket ”skamsköljning”, har vittnat om hur han väser ”helvete” eller ”satan” tyst mellan tänderna och andra har sagt sig sucka tungt eller utstöta svaga stön, men de allra flesta torde nöja sig med att besvärja sina otrevliga minnen tyst för sig själva. En skam över något de sagt eller gjort har de dock alla gemensamt.

Att ”skamsköljning” är ett tacksamt ämne för blogginlägg, ligger i sakens natur, och oräkneliga googleträffar på ordet vittnar om bloggare, som känt sig manade att använda och exemplifiera det. När snitsaren i strid med sin vana stämmer in i kören, kan det betraktas som en medveten eftergift åt konventionen i avsikt att ytterligare slå hål på myten om honom själv. Vår naturliga fråga, om de ljud han ibland hörs utstöta möjligen är uttryck för skamsköljning, besvarar han med en allvarlig nick, och när vi undrar, vari hans obehagliga minnen består, tänker han länge innan han förklarar:

”Varje möte med andra människor lever efteråt kvar i mitt minne för noggrann genomgång och bedömning som en form av förberedande sköljning, men medan det slag av blogglämpliga pinsamheter, som endast smutsar ner min egen fasad, är snabbt bortspolade, kan blotta misstanken om, att jag gjort någon annan illa, återkomma lika envist som havets vågor, varför ”skuldsköljning” vore en bättre benämning i min fuktdrypande värld. Förr var jag med ungdomens rätt mer mån om min egen framtoning än om mina medmänniskors känslor, vilket i efterhand har givit mig varaktig skuld, snarast att likna vid en stor blötmyr, där jag ibland tvingas sätta min fot och känna en krypande kyla och en stank av förruttnelse. Sammanfattningsvis, för att avsluta den ofrivilliga, vattendränkta metaforiken, går jag sällan torrskodd”.

Ehuru imponerade av snitsarens långa meningar och yviga bildspråk, tvingas vi konstatera att hans svar har lämnat oss än mer undrande, och när vi ber honom konkretisera och exemplifiera sina allmänt formulerade känslor, anar vi hur han tyst överlägger med sin inre censor, innan han förtydligar:

”Mänskliga möten kräver såväl ett givande som ett tagande och när den känsliga balansen däremellan vid en preliminär bedömning befinns alltför ojämn, har jag flera genomsköljningar att vänta. I medvetande om att jag tillmäter mig själv en orimligt stor betydelse, när jag bekymrar mig om medmänniskornas känsloliv, anar jag, att min retrospektiva omsorg i själva verket rör min egen person och det intryck denna lämnar kvar, varför ”skuldskamsköljning” vore en ännu mer adekvat benämning på fenomenet.  Att jag objektivt sett troligen har gått över färre lik än de flesta, är lika mycket en orsak till som en följd av min försiktiga framfart i sällskapslivet, och då varje allvarlig sköljning rymmer ett oundvikligt moment av ”correction d’escalier”, har jag möjligen med tiden blivit mer socialt kompetent. Mina svåraste synder hänför sig till en förgången tid och en snitsare, som jag i bästa fall förmår känna en faderlig ömhet för, och som förhoppningsvis sedan länge är, om inte förlåten, så åtminstone glömd”.

De läsare, som hävdar att snitsaren uttrycker sig långt och omständligt utan att få mycket sagt, torde få en skvätt färskvatten på sina kvarnar, när de tar del av harangerna ovan, och vi nödgas tillstå att han även sätter vårt tålamod på prov, men när vi osäkrar skjutjärnen för att i sedvanlig ordning perforera hans verbala sköld med våra enträgna frågor, höjer han båda händerna som tecken på låtsad kapitulation, varefter han lutar sig tillbaka i gungstolen och skrattar för sig själv, innan han slutligen harklar sig och tar till orda med tillgjort knarrande gubbröst:

”Din önskan om kött på mina magra benknotor skall omgående villfaras med ett fåtal exempel ur den verklighet jag uppenbarligen inte förklarat till belåtenhet här ovan. Vad språkbruket beträffar, vill jag dock bespara dig och läsarna varje försök att härma ett ungdomligare men för mig onaturligt sådant. Jag har ju fan försökt snacka som folk men tro mig det låter ju bara asfåningt och pretto i min mun. Måhända föredrar du det stilistiskt neutrala och följaktligen i viss mening ärligare nujpraw, ”I ud lent ce zme men pec re a kneb eint awsm kem nwe ge ksen i ge fem emp ne teis vje ne ti ve flekemi omeci me ei vawksel nwe ne tces af ejz”, och så vidare”.

Sedan vi försäkrat snitsaren om att hans språk duger bra som det är och att hans berättelser alltid är intressanta, tar han en klunk kaffe med sojamjölk ur en kopp som synbarligen inte diskats på mycket länge, varefter han eftertänksamt särar på mustaschen med tummen och pekfingret och låter blicken försvinna i fjärran, innan vi äntligen får vår berättelse:

”Under en period i de sena tonåren vinnlade jag mig om en överlägsen en attityd, som i efterhand har tett sig både skrämmande och obegriplig. Måhända trodde jag att en självsäker och distanserad framtoning gav trygghet bland jämnåriga, som tydligen förväntades uppskatta cynism och ironi. Berömmande ord kunde sålunda bemötas med ett tråkigt: ”Önskar att jag kunde säga detsamma om dig”, och jag bär ännu med mig ett minne som med tiden fått status av skräckexempel. Våren 1964 hade jag sällskap med kamrater i Enebybergs IF hem från en tävling, där jag satt personligt rekord i höjdhopp och följaktligen borde ha varit på gott humör, men när en gosse i sällskapet beklagade sig över sin insats, ska jag enligt mitt kristallklara minne ha yttrat: ”Om jag var som du skulle jag hoppa i Värtan med en gång”. Att pojken var sämre idrottsman och blott ytligt bekant, gör mitt inpass än svårbegripligare och jag minns att han tittade undrande och skrattade osäkert.  Förhoppningsvis såg han hur ömklig och patetisk jag var i min spelade överlägsenhet, ty varje korn av uppfattad sanning i min utsaga hade varit värre. Ett annat minne, som på samma sätt troligen sammanfattar ett flertal likartade klavertramp, härrör från min senare studenttid vid universitetet och scenen var Humanistiska biblioteket i Stockholm, där Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning numera är inhyst. Väl synlig bakom utlåningsdisken satt vid tillfället en av mina forna lekkamraters yngre syster, som jag inte sett på många år men likväl kände igen. När jag passerat några gånger utan ge mig tillkänna, tilltalade hon mig med namn, varvid följande ordagranna konversation utspann sig: ”Hej Tor!”, ”Hej”, ”Känner du inte igen mig?”, ”Jo”, ”Men du hälsar inte?”, ”Jo”. Hur mina svar kan ha tolkats efter min omedelbara sorti , har jag ofta funderat på. Förhoppningsvis bestämde sig flickan för att jag bara var allmänt konstig, ty ordagrant kunde jag lika gärna ha sagt att jag struntade i henne. Naturligtvis har jag även undrat över mina bleka eftertankar i bibliotekets bokstavliga ”escalier”, där jag försummade såväl önskvärd ”correction” som ett givande utbyte av information, och mina kunskaper om flickans tidigare och senare öden är obefintliga. Det är annars inte självklart värre att utsättas för nonchalans än att finna sig vara skyldig till sådan. Ovan nämnde Schulman säger sig ha fått skamsköljningar efter att med stolthet ha besvarat den berömde kollegan Håkan Nessers felaktigt tolkade vinkning vid en uteservering, men min medkänsla drabbar lika mycket den senare, i den mån han insett sammanhanget. Jag drar mig till minnes hur en av mina konstlärare, som berömt mitt arbete, bjöd mig besöka hans atelje vid ett långt senare tillfälle. När jag hörsammade hans inbjudan, visade det sig att han troligen hade blandat ihop mig med en helt annan och för mig okänd före detta elev, men för att slippa bära hans misstags tyngre skuld ovanpå min lättare snopenhet, höll jag god min. Lärarens omdöme om mitt måleri var dock av äldre datum och följaktligen äkta. Mitt sista exempel i denna något selektiva redovisning av tillkortakommanden, som för de flesta troligen ter sig harmlösa, men som av oklar anledning dröjer i mitt minne, är av annan karaktär och saknar på ett välgörande sätt det inslag av skuld, som eljest ledsagar mina hågkomster. I efterhand har jag kopplat minnet till en händelse tio år tidigare, varvid det fått karaktären av tyst hämnd och egen upprättelse. Någon gång i realskolan, det vill säga i de nedre tonåren, fick jag en ofrivillig bekräftelse på min låga status bland de kvinnliga klasskamraterna, när jag överhörde hur en av dessa bad en gosse förklara någon matematisk oklarhet men i stället föreslogs vända sig till mig som mer kunnig och dessutom stående i närheten. Den diskreta min, hon gav honom till svar, var tydligen inte ämnad för mina ögon, ty hon kunde lika gärna ha förklarat högt och tydligt, hur ogärna hon ville ha något med mig att göra, vilket hon också skulle komma att slippa tills jag något decennium senare råkade hamna på samma tåg som hon. Efter att vi hälsat pliktskyldigt på stationen, satte jag mig demonstrativt mitt emot henne, trots att det fanns gott om plats på annat håll i den glest befolkade kupen. Under den tio minuter långa färden yttrade ingen av oss ett ord och medan jag själv troligen bara satt och tittade, försökte den synbart besvärade flickan undvika min blick genom att låtsas försjunka i läsning av kurslitteratur. Att hon inte bytte plats för att få sitta i fred, tolkade jag som hänsyn mot mig, ty säkert mindes hon mig som en blyg och sårbar pojke långt från den självsäkrare yngling jag nu var. Min egen brist på medkänsla i situationen och frihet från skuld efteråt, förklarar jag med mitt tidigare omtalade, långt mer förödmjukande minne. Huruvida jag redan på tåget mindes händelsen i skolan och sålunda smakade hämndens sötma, eller om detta är en efterkonstruktion, är oklart, men något ont uppsåt från min sida kan jag inte påminna mig i sammanhanget. Troligen ville jag bara bekräfta min brist på rädsla för människorna och bejaka min längtan efter att beträda okänd mark. I alla händelser visar mina mörkare känslor kring minnet, att jag är en människa, vilket trots allt är trösterikt”.

Brott och straff

Om snitsarens curriculum vitae, att döma av föregående inlägg, haft föga värde på arbetsmarknaden, visar å andra sidan ett intyg från kronofogdemyndigheten att han aldrig har belastats av betalningsanmärkningar och ett utdrag ur polisens brottsregister har lika lite att berätta om honom. Sammantaget ger det bilden av en oförarglig människa med ett förflutet föga lämpat för spännande memoarer, och varken de buspojkstreck som skämtsamt antyds i snitsarens brev ovan eller de publicerade konstverk, som balanserar på gränsen till brott mot lagarna om upphovsrätt och sedlighet, förmår ändra vår syn på ägaren till denna blogg. Av snitsarens redovisade försyndelser torde jumpers tilltag, att efter sitt brutna Stockholm Marathon 2009 tillskansa sig och visa upp en så kallad finishertröja, ha varit svårast att förlåta i många läsares ögon.

För att om möjligt få en mer fullständig bekännelse kring ämnet brott och straff söker vi som vanligt upp snitsaren själv, men innan vi hinner ställa den första av våra omsorgsfullt förberedda frågor, avbryter han oss med en egen berättelse så välformulerad och sammanhängande att vi förstår att han länge anat vårt ärende och i förväg tänkt igenom och repeterat sin historia:

”Mitt handlande styrs lika mycket av min egen moral som av medmänniskornas uppfattningar om rätt och orätt, antingen dessa är tyst överenskomna eller har uttryckts i lagar och förordningar. Denna inte alltför ovanliga och i sin allmänna tillämpning problematiska inställning tycks i mitt fall regleras av en djup ovilja att göra andra illa, och först när denna står i konflikt med min egen självömkan behöver jag hysa farhågor för att min inre moraliska kompass skall föra mig på osäkra vägar. Egocentriska demonstrationer av min förmåga att balansera nära såväl lagens råmärken som gränserna för det allmänna rättsmedvetandet, må ha skänkt mig styrka och dövat mitt behov av bekräftelse i stunder av utanförskap men torde psykologisk förklaras av en omedveten strävan efter att få utan att ge sken av att få, eller än hellre, utan att behöva visa en önskan få. Till mitt försvar, i den mån sådant avkrävs, må andragas, att mina beräknande steg på den breda vägens trottoar inte bara har givit mig självinsikt utan även en större förståelse av brottets psykologi, än vad en ängsligare vandring längs den smala vägen haft att erbjuda. Att allmänt rekommendera ovan antydda praktiska skola vore mig dock fjärran, även om människornas okänslighet för samhällets mest föraktade olycksbarn stundom gör mig beklämd”.

Förstummade av snitsarens förmåga, att formulera långa meningar utan minsta ansats till tvekan, sitter vi länge och nickar tyst, innan vi inser att vi inte förstått mycket av vad den gamle mannen velat säga oss. Då vi anar att hans antydan till öppenhjärtighet har krävt stort mod och att hans omständliga vändningar döljer minnen han ogärna talar om, väntar vi en god stund innan vi frågar honom:

– Vad menar du?

– Eftersom mitt behov av egna lagar stått i omvänd proportion till mitt psykiska välbefinnande och min förankring i samhället, anar jag vad människan är mäktig under ogynnsamma omständigheter. Att jag själv har lyckats leva mina dagar på jorden någorlunda hederligt, är mer att betrakta som en slump.

– Om vi tolkar dig rätt, har du inte gjort dig skyldig till något allvarligare brott?

– Då jag ogärna skadat mina medmänniskor, kan brotten troligen betecknas som ringa. Vad gäller mord, dråp, misshandel och vållande till kroppsskada, har jag liksom de flesta, låt vara inte alltid framgångsrikt, försökt tillämpa nolltolerans, medan min inställning till brott som ”olaga intrång” och ”trolöshet mot huvudman” varit mer pragmatisk, för att bruka en eufemism. När simpel stöld förekommit, har denna motiverats med argument av tvivelaktig allmängiltig hållbarhet, och måhända har medvetenheten om detta uppenbara självbedrägeri fått tjäna som ytterligare förmildrande omständighet. Den djupare psykologiska förklaringen till mitt handlande har dock antytts ovan.

– Ska dina långa och omständliga formuleringar tolkas som att du inte är någon våldsman men väl en tjuv?

– Eftersom mitt liv till stor del styrs av en sjuklig rädsla att göra andra människor illa såväl till kropp som själ, har jag prioriterat egendomsbrott, där brottsoffren förhoppningsvis sluppit lida.

– Det låter naivt?

– Jag skulle snarare kalla min inställning ”cyniskt godtrogen”.

– Vilka ”egendomsbrott” har det handlat om?

– De flesta barn torde någon gång ha roat sig med tanken, att bli mångmiljonärer genom att exempelvis alla svenskar skänker dem en krona, och att tillskansa sig något ingen kommer att sakna, borde med viss logik kunna försvaras moraliskt. Sålunda hade jag i ungdomen en ovana att stjäla oanvända småpengar, antingen dessa låg öppet eller hördes klirra i ytterkläder. Till mitt eget moraliska försvar intalade jag mig att aldrig stjäla mer än vad som kunde tänkas saknas, något som ständigt satte mitt omdöme på prov. Jag minns att jag under en sådan period av kleptomani på universitetet hittade en kvarglömd fullspäckad plånbok, vilken följaktligen enligt min moral vittjades på några kronor innan den återbördades till sin tacksamme ägare. Troligtvis ansåg jag att visad godhet mot människorna uppvägde mina dolda försyndelser.

– Likafullt var du en simpel tjuv?

– En benämning som inte tillför någon ytterligare information av värde.

– De flesta som läser detta måste ändå tycka att du är ganska osympatisk?

– Jag har högre tankar om mina läsare än så.

– Men nog skäms du väl ändå själv?

– När jag efteråt ser tillbaka på denna föga glamorösa verksamhet, förvånas jag mest över hur mycket jag riskerade att förlora för så lite att vinna. Drivkraften, som psykologiskt kan formuleras ”att få utan att behöva visa min önskan att få”, tycks ha varit stark, ty såväl här som när jag av samma skäl ägnade mig åt olika former av tjuvlyssning och fönstertittning, tog jag ibland obegripliga risker.

– Peeping Tor?

– Nej, snarare som Mårran i Tove Janssons böcker. Att stå i kylan utanför och se in i värmen, gav en kostnadsfri och till intet förpliktigande lindring i stunder av ensamhet.

– Har du fått komma in i värmen nu eller smyger du fortfarande omkring bland buskarna?

– I snitsarbo är det varmt och tryggt och vid behov av ”das Leben der Anderen” finns såväl Google som Facebook att tillgå, härvarande forum ej att förglömma.

– Ha ha?

– Även om offren numera väljer sin exponering själva, måste du medge likheten.

– Gissningsvis behöver du inte heller ägna dig åt småstölder längre?

– Nej, detta slags smärtlindring känns varken nödvändig eller tillräcklig. Numera får andras småpengar ligga ifred, medan jag dräller mina egna i rikt mått. När jag som kringvandrande Stockholmsnitsare inte sällan hittade glömda, tappade eller stulna plånböcker, önskade jag slippa såväl officiell som inofficiell hittelön, och efter att en kvinna sänt mig en blomstercheck som tack för en upphittad och till polisen inlämnad handväska, beslöt jag att fortsättningsvis redovisa mina fynd anonymt, detta troligen enligt samma psykologi som tidigare förklarat mina steg på brottets väg.

– Det låter som om du försöker ge dig själv gott samvete?

– Jag försöker förstå mig själv.

– Vad skulle du säga om någon stal småpengar från dig?

–  Om jag mot förmodan märkte det, skulle jag anta att personen i fråga hade sina skäl. När jag däremot tre gånger blivit bestulen på cyklar, har jag blivit ledsen.

– Skulle du själv kunna stjäla en cykel?

– Om du orkat följa mina tankegångar ovan, skulle du inte behöva ställa en sådan fråga.

– Du skulle kanske ta en cykel om det gällde liv eller död?

– Då hade det förmodligen varit fråga om ett lån.

– Har du någon gång tagit någonting, för att du har ansett dig behöva det bättre än dess ägare?

– När en konstnär och vän till mig inredde sin ateljé,  fann han på varuhuset OBS i Handen precis det slags upphängningattiraljer han sökte. Då dessa inte ingick i butikens sortiment utan var en del av inredningen, försökte han smuggla ut dem under sin kundvagn, vilket dock upptäcktes, varefter han förgäves erbjöd sig att köpa dem.

– Den där konstnären har kanske fler synder på sitt samvete?

– Som framgår av inlägget ”Second hand”, var han mer eller mindre kleptoman i sin konst, och även utanför denna gjorde han lite hyss med kollegors verk, men vari dessa brott mot konstens oskrivna lagar bestod, skall jag inte gå närmare in på av olika hänsyn.

– Har du själv snattat något i en affär någon gång?

– En mycket liten leksaksbil och möjligen ett paket russin, men i det senare fallet är minnet något oklart beträffande det avgörande steget från tanke till handling. Bilstölden minns jag dock med stor säkerhet, eftersom den skedde i vuxen ålder, vilket samtidigt gör den psykologiskt svårförklarlig.

– I snitsarens brev här ovan talas det om ”ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen”. Hade du golfbyxor som barn?

– Nej sådana var inte på modet längre, varför jag fick ha frukten i händerna och fickorna. Som de flesta pojkar på den tiden stal även jag äpplen, päron och allra helst plommon, men eftersom det fanns ett överföd av såväl frukt som pojkar i trädgårdarna, bör det ha blivit något av ett nollsummespel. Familjen Neymarks egna saftiga gravensteiner satt dock högt och fick mestadels vara ifred.

– Blev du aldrig upptäckt?

– Jag blev säkert upptäckt många gånger men aldrig infångad eller ens igenkänd, vilket var viktigast. Däremot ertappades jag en gång kollektivt med stöldgods i form av rabarberstjälkar, som jag och en klasskamrat stulit i en trädgård under en gymnastiklektion. Efter att vi erkänt och självklart stått för vårt brott, såsom den tidens pojkheder påbjöd, höll klassföreståndaren ett längre tal över ämnet ”brott och straff genom historien”, varvid jag lärde mig ordet ”hälare”, ty även de som låtit sig bjudas sades vara skyldiga. När vi sedan under tvång framförde våra ursäkter till den gamle rabarberodlaren, sa denne oväntat att vi fick ta hur mycket vi ville av den i hans smak ”sura rabarbern”. Huvudsaken i min värld av brott och straff var att mina föräldrar förblev ovetande om mina förehavanden, varför jag tvingades leva i rädsla en tid.

– Skulle du ha fått stryk hemma?

– Den risken torde ha varit helt försumbar.

– Vilket straff fruktade du då?

– Troligen föräldrarnas ledsna ögon och besvikna tonfall. Det finns andra sätt att få överdrivet snälla barn än att utdela slag eller hårda ord. Lyckligtvis var jag en samvetslös ögontjänare med fristad bland mer normala kamrater, där jag ibland testade mina gränser extra mycket som kompensation för min hemifrån ålagda självbild, och vid de villainbrott vi utförde var jag någon gång oförklarligt djärv i min berusning av äventyret.

– Villainbrott, det låter allvarligare än att knycka äpplen och rabarber?

– Så bör brotten rubriceras, även om källargluggar och balkongdörrar var öppna och brottsoffren mer eller mindre bekanta. Möjligen slog vi medvetet sönder ett litet fönster vid ett tillfälle.

– Hur gamla var ni?

– Kanske nio eller tio år.

– Vad stal ni då?

– Huvudmålet torde ha varit själva spänningen, men jag minns att vi en gång tog en burk målarfärg av okänd kulör och en annan gång fann vi en tiokronorssedel, när vi klättrat in i en frånvarande kamrats lägenhet. Å andra sidan blev jag själv, troligen under samma period av uppluckrad moral, bestulen på min portmonnä innehållande nio kronor. När stölden av okänd anledning klarats upp, kom den skyldige, en av mina kamrater, med sina föräldrar och återlämnade stöldgodset, och i efterhand har jag inbillat mig, att det bör ha varit en tyst triumf för min far där i dörren.

– Hur så?

– Jag vill minnas att pojkens far var jurist och därtill högerman och borde i kraft av detta ha haft en mer konservativ syn på rättvisan i samhället än min far, som möjligen var socialdemokrat. Det sägs att de tidigare råkat i dispyt angående en annan pojkes lämplighet som lekkamrat, varvid min far ska ha försvarat dennes rätt, vilket onekligen är en poäng i sammanhanget.

– Du säger att din far möjligen var socialdemokrat. Vet du inte hur dina föräldrar röstade?

– Sådant frågade jag aldrig om, men jag känner i huvudsak till deras åsikter.

– Och dina egna?

– I den mån de inte framgått av denna blogg, kan de lämnas utan kommentar.

– Hur gick det med pojken som stulit?

– Vi lekte som vanligt nästa dag och talade inte mer om saken, varför jag inte har något svar på din fråga. Våra föräldrar lade nog större vikt vid händelsen än vi.

– Hade du kunnat göra samma sak mot honom?

– Troligen inte.

-Varför?

– Jag var inte så intresserad av materiell vinning.

– Stal du aldrig pengar hemma heller?

– Ovan beskrivna begivenhet på småpengar drabbade även släkt och vänner.

– Men aldrig när du var liten?

– Nej, men jag var en oförbätterlig hälare när en kamrat under en kortare period dagligen stal en slant av sin mor för att spendera på traktens konditori. Troligen lät jag mig bjudas av sällskapliga skäl, medan sötsakerna var av måttligt intresse. Med undantag för några månader i tonåren, när en överdriven konsumtion av så kallade AKO-kolor gav mig tretton hål i tänderna, har sötsuget varit obefintligt i mitt liv.

– Gissningsvis har du varit försiktig med tobak och alkohol också?

– Nämnda njutningsmedel har smakats utan att njutas, men i gengäld tycks jag ha utvecklat ett stabilt koffeinbehov. Vad gäller narkotika, som din nästa fråga troligtvis skulle ha handlat om, har jag hållit blad av örten Cannabis sativa i min hand, medan förädlade produkter bara har skådats på bild. Som kringvandrande kuf i Stockholm har jag dock ofta blivit tillfrågad både som potentiell säljare och köpare av sagda varor, varför jag inte är obekant med marknadens vokabulär.

– I snitsarens brev ovan antyds däremot att du varit pyroman, åtminstone i barndomen?

– Jag och mina kumpaner bättrade vid ett tillfälle på en brasa i en grannträdgård med gräsbrand och en uppmärksammad brandkårsutryckning som följd. Sedan mina föräldrar efteråt försäkrat sig om att jag inte varit med om händelsen, gick jag vanmäktig ut i vår trädgård och sparkade sönder ett bestånd av vildväxande ormbunkar, gissningsvis Dryopteris filis-mas, eller på svenska, träjon.

– Vad skulle det vara bra för?

– Det vet jag inte, men jag minns tydligt känslan av vanmakt.

– Trots att dina föräldrar trodde gott om dig?

– Förväntad godhet rymmer potentiell bevikelse. Risken att mina två oförenliga världar kom i kontakt med varandra var ständigt överhängande, och att i denna balansgång finna och behålla mig själv, blev ibland en övermäktig uppgift.

– Vi förstår?

– Det tror jag knappast!

– Vilket är det värsta brott du begått?

– En gång råkade jag av misstag avfyra en pilbåge i bröstet på en betydligt äldre pojke, och av dennes reaktion att döma var det oförlåtligt. I alla händelser blev jag påmind om mitt brott varje gång jag stötte på honom under flera års tid, och troligen sitter han ännu och intalar sig att han kunde fått min pil i ögat och blivit blind.

– Det låter som om du tycker att han var lite fånig?

– Ja, i jämförelse med den fyrverkeripjäs som tidigare briserat i mitt eget ansikte och den innebandyklubba som senare skulle träffa en yngre nära släktings öga, var min stackars pil inte mycket att bråka om.

– Så vad är egentligen det värsta du har gjort?

– Mina största synder torde falla utanför såväl lagbokens tillämpning som ramen för denna berättelse.

– Vi förstår?

– Det tror jag knappast.

– Har du läst ”Brott och straff”?

– Nej, men en tidig dramatisering för radio med Rolf Skoglund som en väsande Raskolnikov har fastnat i minnet. I alla händelser vet jag vad boken handlar om, och som påminnelse om vådan av att skapa sig en egen privat moral utanför den allmänt överenskomna, kan berättelsen läsas som komplement till detta inlägg.

– Dostojevskij som komplement till snitsaren?

– Ungefär så.

– Huvudpersonen i snitsarens berättelse tycks i alla fall ha klarat sig något bättre än Raskolnikov?

– En ren tillfällighet i evighetens perspektiv.

– Tror du inte att människan har en fri vilja?

– Vi tänker och handlar som om vi hade en sådan, vilket möjligen är nödvändigt, men att tala en fri vilja i någon absolut mening, är naturligtvis nonsens.

– Det låter uppgivet?

– Tvärtom.

Identitet

Den stenmur, som uppfördes på en ö i Stockholms skärgård för ett år sedan och som visats i ett tidigare blogginlägg, står fortfarande kvar enligt ovan, och dess skapare får ännu ta emot beröm från såväl öbor som sommargäster, vilket inte bara förvånar och gläder honom utan även, tvingas han erkänna, stämmer till sorgsen eftertanke, ty sedan han upphört att spela fiol vid öns midsommarstång, tycks detta monument, bärande hans namn, bli det enda spår han lämnar kvar, såväl på denna ö som i världen. Förutom att någorlunda estetiskt härbärgera de stenar som tidigare legat kringspridda och i vägen vid klippning av det gräs, som syns växa i bildens förgrund, har muren ingen funktion, varför den möjligen kan symbolisera upphovsmannens tillvaro i stort. Ön hyser visserligen redan många platser och byggnadsverk, namngivna efter gästande kulturpersonligheter, men till skillnad från dessa är skaparen av stenmuren ovan i det närmaste okänd, vad gäller liv och gärning i övrigt. Även om inte många människor blir sedda sådana de är och han själv varken traktar efter uppmärksamhet eller berömmelse, kan han i anfall av klarsyn känna beklämning över hur få av hans bekanta, som över huvud taget visat intresse för hans identitet utanför det självklara sammanhang, i vilket bekantskapen ursprungligen grundats. Med undantag för hans allra, allra närmaste torde de främsta kännarna av hans liv återfinnas i den tynande skara läsare, som plikttroget följt och följer hans pågående memoarer, men huruvida dessa känner sig smickrade eller besvärade av sin utvaldhet, törs han inte ha en åsikt om. Han önskar dock gärna, att den kommentator har rätt, som hävdar att de alltför få läsarna av denna blogg haft en ovanlig tur som hittat hit.

Skyldig?

¤