Du 3

Om föregående blogginlägg inte avslutats så naturligt med berättarduets död och sista vila i en minneslund, hade det kompletterats med nedanstående berättelse om ännu ett raketäventyr som utspelat sig långt senare, närmare bestämt den 6 juni 2002 i samband med firandet av Stockholms 750-årsjubileum. I stället blir denna föga märkvärdiga händelse ämne för ytterligare ett inlägg med vars hjälp snitsarens blogg kan leva vidare några veckor till, och då det nyfunna stilgreppet att berätta självbiografiskt i andra person fortfarande känns spännande och av allt att döma har varit framgångsrikt, saknas skäl att inte spinna vidare medan ullen är varm: 

Du är nu femtiosex år gammal och efter en lång dag som ”Stockholmssnitsaren”, vars kringvandrande existens beskrivits i ett tidigare blogginlägg, har du hamnat vid Kungsträdgården där folk trängs i samband med något stökigt evenemang. Ur högtalarna hör du Täppas Fogelberg berätta om hur det är att som boende i Gamla Stan tvingas dela tvättstuga med kungliga slottet, och publiken skrattar mycket lamt åt hans fomulering ”Ni vill inte veta hur kungens kalsonger ser ut”. Den ljusa junikvällen till trots tycks man också ha ordnat ett fyrverkeri som är i full gång när du passerar Strömgatan och möjligen har du stannat till för att ägna det en stunds uppmärksamhet, när du känner hur något hårt träffar dig uppifrån på din bara hjässa. Det gör ordentligt ont och när du känner efter med handen upptäcker du att det blöder. På marken bredvid dig finner du blodflödets orsak, ett föremål som bedöms vara en bit av höljet till en raket och som du tar med dig när du målmedvetet styr dina steg mot det tält där festarrangörerna håller till. Du känner samma opersonliga ilska som när du slår tån i en tröskel eller huvudet i en dörrpost, men när du går in i tältet riktar du din vrede mot den första person du ser och tilltalar denna: ”Hörru pajas!”. Sedan du förklarat din belägenhet blir du emellertid väl omhändertagen, varför du snart ångrar dina ord. Du får såret omsett och som ytterligare plåster på detta ett glas vatten och ett äpple, ty till skillnad från arrangörerna av det fyrverkeri, som ett halvt sekel tidigare vållade dig betydligt värre lidande, är alla här både medlidsamma och ångerfulla, vilket säger något om hur tiderna har förändrats. Ångerfull är även Täppas Fogelberg som sitter i samma tält efter fullbordad insats, men när han beklagar sitt dåliga framträdande försäkras han  (föga sanningsenligt)  om att han ”varit jättebra”. Själv ger du dig snart iväg mot nya äventyr, närmast till ett övergångsställe vid Hamngatan, där en stor bil med vältränade ynglingar i förarhytten och på flaket tutar åt en skröplig åldring som går långsamt över gatan och som när han hötter med käppen blir skrattande upplyst om att ”Den här bilen är hårdare än du”. Eftersom du fortfarande har förhöjd adrenalinhalt i blodet och känner sympati med den gamle mannen som i likhet med dig själv tidigare har fått sitt livsrum beskuret av högljudda representanter för en tid han inte känns vid, gör du något du efteråt kommer att förvånas över. I din hastigt uppflammande vrede harklar du dig och spottar i handen för att sedan vid passage av bilen kasta loskan över axeln upp på flaket, där den att döma av ilskna kommentarer träffar mitt i prick, varefter du lugnt och oskyldigt vandrar vidare utan att vända dig om.     

2 svar till “Du 3

  1. Haha! 750-årsfesten tycks sannerligen ha blivit en blodtryckshöjare.
    Vågar du dig numer nära fyrverkeriuppskjutningar? Och tänker dig att sannolikheten att du ska träffas igen är minimal. Eller undviker du spektaklen vis av erfarenheten?

  2. Jag undviker spektaklen men inte på grund av skaderisken utan för att jag tycker att fyrverkerier är fåninga, lika fåniga som när soldater firar seger med skott i luften eller segrare i motortävligar måste spruta champagne. På nyårsafton (en kombination av skumpa och raketer) orkar jag inte ens titta ut genom fönstret. Har man sett det jättelika millennieskiftesfyrverkeriet nyåret 2000 så har man sett nog.

    Det är för övrigt intressant hur sådana här minnen lever kvar i fragmentariskt skick. Från kvällen den 6 juni 2002 kommer jag ihåg vad som står i inlägget men absolut inget annat. Sådana minnen är lätta att återberätta till skillnad från dagens händelser som måste sorteras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s