Du 2

Du är åtta eller nio år gammal och har följt med din kamrat och hans familj för att bevittna det traditionella valborgsfirandet vid hamnen i Stocksund och du står och tittar upp i skyn, där fyrverkeriet lider mot sitt slut, och en av de sista spektakulära pjäserna exploderar ovanför ditt huvud och sprider sig i ett antal mindre raketer som i sin tur avslutar sina snabba spiralfärder i ett smattrande och blixtrande skådespel, när du märker att en av dessa ”raketormar” (som du i brist på bättre ska benämna dem efteråt) har kommit hotande nära dig och du plötsligt bedövas och förblindas av något som du bara svagt anar har med detta att göra. Du känner ingen smärta, men du står hjälplös och helt förvirrad tills en okänd man tar hand om dig och leder dig bort till arrangörerna av fyrverkeriet, där någon säger att ”så går det när man står för nära”, en förklaring som du och alla i din omgivning sedan samstämmigt anser ovanligt korkad, eftersom du och din kamrat stått mitt i en folksamling. Du gråter, men utan att kunna minnas det efteråt, och senare ska du envist föreka dina förväntade tårar, inte alls av skam utan av sanningslidelse, ty du litar mer på dina sinnen än på din kamrat som lika bestämt hävdar att sättet du gråtit på varit lika karaktäristiskt för dig som lukten av dina fisar. Du har sällskap med hans familj en bit på hemvägen, men får sedan gå ensam till ditt hus, som du finner tomt så när som på din far, och först när han följer dig till badrummet för att tvätta och plåstra om dig, blir du varse det stora otäcka sår som gapar på din sotiga kind. Att din far tar hand om dig på detta sätt är mycket ovanligt, och när du senare ser tillbaka på ditt liv kan du inte erinra dig något annat tillfälle med liknande kroppslig närhet, och även om du innerst inne bär en stor saknad, ska du aldrig medvetet känna denna utan alltid finna det fysiska avståndet mellan er naturligt. Du ska höra berättas hur han inte förrän sent i livet fått veta att hans far haft en protes på ena foten och själv ska du inte se din far utan käder förrän under hans sista år, när du hjälper honom att bada, en syssla som du då finner jämförelsevis okomplicerad och gärna tillgriper som kompensation för den ömsesidigt smärtsamma bristen på själsligt umgänge, ty du har lättare att kommunicera med tvål och borste än med ord, och när din mor vid hans begravning tackar dig för din hjälp, förstår du inte vad hon talar om, ty de enda betungande krav du känt och nu äntligen slipper har du aldrig kunnat uppfylla, och även om din skuld egentligen inte är din, ska du bära den med dig genom livet som ett ärr i din själ. På samma sätt ska det öppna sår på din kind, som efter valborgshelgen nyfiket begapas på skolgården, läkas till ett långsamt försvinnande ärr, först i form av ett liggande ”U” men så småningom reducerat till två parallella streck, av vilka du till slut, när du som sextiosjuåring ser dig i spegeln, bara kommer att kunna upptäcka ett som snart ska döljas bland övriga rynkor och veck, innan du äntligen bränns och hälls i en lund och med dig dina minnen av sår såväl på din kropp som i din själ.

7 svar till “Du 2

  1. Först måste jag, med risk för att bli tjatig, få säga att de här tillbakablickarna verkligen är fint skrivna! Om nu beröm någonsin kan bli tjatigt.
    Sen en fråga: du ser alltså ingen risk för ett efterliv där vi tvingas återuppliva våra nyss levda liv igen och igen?

  2. Tack! Beröm kan säkert också bli tjatigt, men så länge föremålet för bedömning är nytt och upphovsmannen är osäker, är det ingen risk för leda. Min tveksamhet (och här koketterar jag inte) gäller oftast textens läsbarhet och trots berömmet har jag exempelvis nyss ändrat en mening som jag vid genomläsning fann oklar. I andra fall brukar en annan noggrann korrekturläsare här hemma i efterhand hitta inte bara stavfel och skrivfel utan också oklara syftningar, tveksamma ordval och annat. Som komplement till dessa (värdefulla, tro inget annat A) rödmarkeringar gläds jag åt de helhetsintryck övriga läsare då och då redovisar, även om jag inser att utrymmet för beröm är större än för mer kritiska omdömen. Eftersom jag ju i grunden är pretentiös i mitt skrivande, kan jag tänka mig att detta lyser igenom ibland, men att få sådant påpekat i en kommentar, finns det nog inte naturlig plats för, än?

    När det gäller den existensiella frågan, tänker jag mig inget efterliv, varken i detta eller andra universum, och om jag tvingas leva om igen förutsätter jag att det detta liv då är glömt och nästa alltså lika nytt som detta, och vad som i så fall menas med ”jag” kan man undra över. Svaret får bli ”Nej (gör du?)”. Däremot kan jag vid närmare tanke ändå ifrågasätta sanningen i den sista meningen, ty om WordPress tillåter finns mina minnen åtminstone här efter min förintelse.

  3. Ja, negativ kritik förekommer förstås sällan. Fast jag noterade ett stavfel…som jag ignorerade. Kan inte säga om jag skulle reagera på annat sätt på texten om jag satte på mig andra glasögon än bloggläsarens. Som lektör eller som kurskamrat på skirvarkurs är det väl troligt att jag skulle angripa texten på annat sätt.
    Efterlivsfrågan funderar jag sällan över, men ryggmärgskänslan är att livet – hur magiskt det än må vara- tar slut när hjärnaktiviteten stillnat. Men jag hoppas att jaget ändå lever kvar en tid – i minnet hos andra.

  4. Jag fick leta en god stund innan jag såg att jag stavat ”streck” med ”ä”, ett ganska typiskt dumt fel av mig.

    Jag tänker mig att jag skulle ha lättare att ta till mig negativ kritik kring mitt skrivande och möjligen finna den konstruktiv, än när jag som yngre målare hade en bestämd uppfattning av hur jag ville ha det och på sin höjd kunde intressera mig för vad andra (inte alls nödvändigtvis konstintresserade) uppfattade i mina alster. Målat solsken som sades se ut som månsken gav naturligtvis en del att fundera på….

    Att förmågan att ge ärliga synpunkter sätts på delikata prov när vänners eller anhörigas alster ska om inte bedömas så i alla fall kommenteras, erfar jag för övrigt just i dagarna när jag får en yngre familjemedlems nyutkomna bok i handen. Om jag skulle finna den urdålig, kommer jag knappast att säga det, men jag är inte alls orolig för att behöva hyckla så. .

  5. Fler med litterära ambitioner i familjen alltså – så kul! Du får gärna avslöja titel och författare för mig… Om författaren tillåter förstås. Men en bok är väl till för att läsas, eller?
    Om jag tycker den är kass tiger jag ihjäl att jag läst. *lovar*.

  6. Ja, boken är nog tänkt att läsas, och med författarens tillåtelse ger jag snitsarens läsare följande information om den:
    http://www.lindco.se/bocker/brannmarkt/

    Jag har följaktligen gjort ett uppehåll i P-femman för angelägnare läsning i två dar. Efter Prousts stundom överlastade och onödigt tillkrånglade prosa (eller snitsarens försök att med olika sam- och underordnande konjunktioner foga samman satserna till långa böljande meningar) blir de korta huvudsatserna först överrumplande men snart nog befriande och välgörande för språksinnet och man finner sig sträckläsa, fängslad av berättelsen, och mina (språkliga eller sakliga) frågetecken i kanten är mycket få och ovidkommande för helheten. Grattis!…

  7. (Inte ”underordnade” utan ”underordnande” förstås. Ändrar)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s