Ju 2

Den fotvandring mellan Västra Ljungby och Stora Hults strand, som beskrivits i föregående blogginlägg, ser jag i mitt sextioåriga, tillrättalagda perspektiv inte bara som ett uttryck för längtan till havet utan ännu mer som en flykt bort från bondgården vi bodde på, ty medan exempelvis min äldre syster deltog i gårdens sysslor med intresse och inspirerad därav sedan skrev en skoluppsats, som vann första pris i en stor tävling och fick läsas upp i radio, hade jag svårare att trivas. Bland främmande människor och djur höll jag mig på respektfullt avstånd, inte av rädsla för dem, utan av olust inför min egen förväntade roll i sammanhanget. Jag minns att jag red några meter på stoet Sally och att hingsten Balder en natt välte gårdens pump. Vid ett tillfälle såg jag huvudet huggas av en tuppkyckling, som sen flaxade iväg en bit, och jag fann också urtagningen av dess olika inälvor intressant. Mitt bidrag till djurskötseln inskränkte sig till att utfodra hönsen med brödbitar, varvid det gällde att kasta dessa så att även hackkycklingarna fick tag i något, vilket dock sällan lyckades. Kor och grisar fanns också på gården liksom troligen en del vanliga sällskapsdjur, men framför allt minns jag tusentals flugor, som fångades i små burar gjorda av tändsticksaskar och sytråd.

Från denna sommar bland främmande djur på en främmande bondgård kommer jag ihåg ett annat möte, som stannat kvar i mitt minne med mycket klarare bild. På golvet hos några äldre släktingar i Baskemölla, där familjen mellanlandat på väg till Skåne, låg en hund som jag av husets folk hade uppmuntrats att klappa. Till min egen förvåning, skam och möjligen inre tillfredsställelse vågade jag trots de andras närvaro ta detta steg och bejaka min lust, för säkerhets skull dock väl dolt bakom en stol, över vilken jag låg på mage och försökte se ointresserad ut. Att det inte rörde sig om en liten söt hund utan om ett med mina dåvarande mått mätt stort rovdjur med tjock päls, ger an antydan om mina hemliga preferenser, och att detta är mitt tydligaste minne från den tre dagar långa färden till Skåne, som det året för första och enda gången företogs med bil, säger också något om händelsens betydelse i mitt liv.

När jag en dag några år senare överraskades av ett mycket litet spinkigt djur på golvet i vårt kök, skrek jag rakt ut och sprang till barnkammaren helt otröstlig. Denna nya, gissningsvis söta familjehund blev dessbättre inte kvar hos oss länge, ty den visade sig mycket svåranpassad och sågs i efterhand som psykiskt störd. Ideligen sprang den bort och fick klagomål på sig för att ha knyckt barns vantar eller hittat på andra dumheter, och en dag skadade den benet när den förgäves försökte följa efter min morfar upp på ett tåg. Troligen rapporterade denne hem per telefon om incidenten, och av outgrundlig anledning skickades jag ut för att leta efter det stackars djuret, men när jag fick se det i en trädgård omgivet av deltagande djurvänner, skyndade jag förbi och förnekade sedan all kännedom om hundens öde, ty hur skulle jag ha kunnat förklara mitt underliga beteende? Efter att denna besvärliga hund lämnats bort till okänt öde, anskaffades en lugn cockerspaniel, med vilken jag upprätthöll goda förbindelser utan känslomässigt engagemang. När jag varit borta en tid blev hunden glad åt min återkomst, vilket kanske visar att invand lukt kan vara nog för att man ska bli omtyckt, även om känslorna inte är besvarade. Måhända är det den förbehållslösa tillgivenheten hos dessa obotliga flockdjur, som gör mig själv så förbehållsamt otillgiven. Detta exemplar var dessutom av honkön, vilket komplicerade tillvaron helt i onödan. När hunden löpte måste den hållas inomhus, men enligt förment välinformerade grannbarn lär det ändå ha fötts valpar, som avlivats och grävts ner i trädgården, och vid ett tillfälle försökte jag själv mota undan en stor pudel från den löpande tiken, men gav snart upp det genanta företaget och överlät konsekvenserna till de ytterst ansvariga, givetvis utan att förvarna dem. När vår hund efter ett tiotal år avled i någon överviktsrelaterad sjukdom, sörjde jag inte, men det hade jag å andra sidan inte heller gjort när min morfar försvann efter minst lika lång tid i vårt hem. På fotografiet ovan, som förefaller vara taget i maj 1958, uppträder förutom den beskrivna cockerspanieln även två andra familjemedlemmar i olika skepnader.

I ett funnet brev från sommaren 1948, det vill säga när jag var två och ett halvt år och familjen hyrde sommarställe hos den dåvarande finansministern Wigfors, berättar min mor, att jag efter ett besök en i lagård med grisar och kalvar ”blev så uppspelt att jag pratade om det hela kvällen”, men denna barnsliga entusiasm för domesticerade djur tycks ganska snart ha gått över, och i den mån jag senare intresserade mig för den vilda faunan handlade det snarare om taxonomi än om etologi. Jag besökte hellre Riksmuseet med dess montrar än det gulliga Skansen, där möjligen visenterna och isbjörnarna lockade i kraft av storlek och farlighet. Vid barnkammarfönstret satt ett fågelbord, vars gäster artbestämdes med hälp av tillgängliga färgbilder, men att fåglarna växlade utseende med kön och ålder, eller än värre, att de lade ägg och matade ungar, var störande information i min egen förenklade ornitologi, och när jag en födelsedag fick en samling önskade afrikanska djur av målad, bränd lera, såg jag dem mer som nödvändiga statister i de spännande dramer, där en fem centimeter lång, afrikansk pojke av plast hade huvudrollen, än som egna levande och kännande varelser. Små söta lejonungar hade varit lika fel i sammanhanget som när den afrikanske pojken skulle ersättas efter att ha drunknat i badrummets avlopp, och min mor förutom en kopia av min hjälte kom hem med ”hans mamma”, tillverkad av mjukplast och riktigt hår. Så långt tillbaka jag kan minnas uppskattade jag inte heller mjuka leksaks- eller gosedjur, men jag lär en gång ha tyckt om en tygdocka vid namn Anna, som jag senare, möjligen symboliskt kastade upp på en kakelugn, där den återfanns först när barnkammaren renoverades.

Att ”jag”, som det påstås i boken om mig själv, ”inte tålde skinn”, är naturligtvis en total missuppfattning. Som framgår av flertalet bilder på bloggen ”Katalog”, har ett visst slags mjukhet alltid haft en förbjuden lockelse, och jag minns hur en kvinnlig målarkurskamrat inför en av mina modellmålningar klappade mig på huvudet och sa: ”Jag tror att du gillar det som är mjukt”. Att jag som barn dolde denna svaghet är inte konstigare än att jag höll andra känslor för mig själv, och då jag samtidigt ogillade allt smått och gulligt, var mina reaktioner svårtolkade. Där mjukheten lockade, var den större än leksakerna kunde erbjuda, och att jag tittade på stora farliga nallar som den här ovan hellre än på små och söta sådana, är jag tacksam för med tanke på den form samma svaghet har tagit senare i livet. Den slumrande eller möjligen bortträngda driften att omhänderta, som tycks få andras hjärtan att smälta vid åsynen av små hjälplösa varelser, vaknade inte hos mig förrän jag fick egna barn, och då det gissningsvis handlar om identifikation, är min känsla fortfarande i huvudsak arttrogen, medan djurriket i övrigt får nöja sig med min allmänna motvilja mot onödigt lidande.

9 svar till “Ju 2

  1. För att det insomnade alteregot Bertil inte ska vakna till liv och undra över inläggets kryptiska titel, ska sägas att ”ju” på språket nujpraw inte bara betyder ”ju” utan också ”jul”, ”hjul” och som här ”djur”.

    Publiceringen av detta inlägg, som framställer mig i mindre sympatisk dager, är ett risktagande med de sista läsarnas gunst som insats, men med Knausgård i färskt läsminne vill jag även redovisa mina mer svårbegripliga sidor.

  2. Slås av att du gång på gång återkommer till hur obekväm du som barn känt dig inför omgivningens förväntningar. Vilket ju snarare handlar om att känna sig obekväm med vad man tror att omgivningen förväntar sig. För vad de verkligen förväntar sig har man ju egentligen bara vaga aningar om.
    Att vara så medveten om det egna jaget i förhållande till andra, istället för att ta det egna jaget för givet, tyder också på en viss typ av självupptagenhet. Och då är det i mina ögon rätt logiskt att man har svårt att identifiera sig med och känna för djur.

  3. Min upptagenhet ”av det egna jaget i förhållande till andra” tar sig många uttryck, från rädslan att själv visa vissa slags känslor till en överdriven omsorg om andras känslor och välbefinnande, åtminstone när jag kan vara skyldig, och där ingår osäkerheten kring andras förväntningar som en del. (Senast igår mötte jag en kvinna som opåkallat frågade om min löpning eftersom hon sett mig springa. Då jag var på väg till bussen gav jag bara korta artiga svar och kände efteråt att jag borde ha intresserat mig även för henne och hennes eventuella löpning. Jag var rädd att hon hade känt sig avsnoppad och kanske lite för påflugen).

    Självupptagenhet är ingen vacker egenskap men det är nog sant att det är svårt att hitta ett annat ord för den överdrivna roll jag indirekt tillmäter mig bland andra. Hur altruistiskt jag än må synas tänka är ändå mitt eget samvete överdrivet inblandat. Jag är tacksam för att du inte dragit dig för att använda de ord du valt.

    Det logiska steget från detta slags självupptagenhet till att inte identifiera sig med och tycka om djur, ser jag inte riktigt. Menar du att jag kan tycka om små barn för att jag själv varit ett sådant men inte exempelvis en kattunge. Ja, sant är att jag faktiskt blir hjärtnupen när jag ser små apungar bete sig mänskligt, eftersom jag då känner igen något. Min identifiering med kattungar räcker till att tycka synd om dem som utsvultna, instängda, frusna, övergivna, eller plågade på annat sätt, men när vi människor lägger huvet på sned och gullar med dem tror jag inte att det handlar identifiering i första hand. Jag uppfattar det lite som om vår drift att omhänderta spiller över på de små söta varelserna, som egentligen inte alltid är så betjänta av just det. Kattmamman beter sig ju helt annorlunda. Jag kan ibland också uppfatta ett slags egoistisk framfusighet i vårt förhållande till det söta och värnlösa, där de är till för oss som måste få utlopp för vår lust. För mig är det inte heller helt självklart att gulla med små små barn som jag inte känner, hur öppna de än är för främmande fram till en viss ålder.

    Mitt förhållande till husets hundar, ser jag som ett tecken på något delvis annat. Under uppväxten var jag överhuvudtaget hämmad när det kom till att uttrycka mig känslomässigt i relationer, antingen det gällde djur eller människor, och i det sammanhanget blev nya familjemedlemmar, som man normalt förväntades umgås med på ett helt annat, skenbart känslosamt sätt, ett onödigt problem, som det var enklast att förneka. När jag tänker efter var nog inte heller min mor så road av att ha hund även om hon tog en större del av ansvaret. Och när jag tänker ytterligare efter var hon nog inte heller lagd åt att gulla med små djurungar. Kanske inte ens med små bäbissnitsare?

  4. Jag hoppas innerligen att du inte tog illa vid dig av ordvalet: självupptagen. När jag läser min kommentar så här i efterhand blir jag själv lite förskräckt. Jag låter ju rent gräslig! Förlåt.
    Självupptagen är nog fel ord för övrigt, snarare menar jag
    självreflekterande. Det jag absolut inte menar är att du är egocentrerad eller
    egoistisk.
    Puh! Det skrivna ordet. Jag borde nog avhålla mig från att skriva om känsligare saker, när jag nu inte kan hålla tangenterna i styr!

  5. Undrar om inte du också har en liten släng av snitsarsyndromet, överdriven rädsla att såra, eller så håller du dig bara inom ramen för normal omtanke. Lite krånglig är du hur som helst. 🙂

    Inte behöver du ångra något för min skull och inte tar jag illa vid mig av detta slags träffande uppriktighet. Jag förstod precis vad du menade med ”en viss typ av självupptagenhet” och tycker att uttrycket fungerar bra i sitt förklarade sammanhang. Visst hoppade jag till när jag läste det, men mest för att ordet ”självupptagen” samtidigt har sin negativa klang och kom från en vanligtvis försiktig penna . ”Självreflekterande” är jag förvisso också, men det ordet täcker ju inte den rent känslomässiga och överdrivna ”medvetenheten om det egna jaget i förhållande till andra”, som du så klokt formulerar det. Jag ser i efterhand att mitt svar kan misstolkas som återhållen sårad stolthet och jag kunde ha förtydligat att jag uppskattade din kommentar, men det tänkte jag att du fattade ändå.

    (Några få gånger har jag sårats i bloggosfären, men då då av sådana kommentarer som träffat långt vid sidan om mig. Någon antydde en gång ”okänslighet för omgivningen”, vilket är förolämpande för den som lider av överkänslighet).

    Om du ska avhålla dig från att kommentera mina bekännelser, av vilka det finns risk för fler, så får du hitta andra skäl än rädsla för att såra. Jag får ju faktiskt skylla mig sjäjv när jag skriver som jag gör, och skulle du slinta på tangenterna, får du väl ta en extra sväng i kommentarsfältet som här. Att du inte läser mina inlägg av plikt,
    har jag redan försäkrat mig om.

    Funderar dock fortfarande kring skillnaderna i mitt umgänge med djur och människor enligt ovan. Svårighet att umgås med människor gör att många tvärtom tyr sig till mindre komplicerade sällskapsdjur, något som är främmande för mig.

  6. Snitsaren: Lika barn leka bäst?
    Inte tänker jag avhålla mig från kommentatorsfältet inte. Men väl tänka efter ett varv till. Det är svårt att få det rätt med skivet språk, telefon är också klurigt trots att man då ändå hör röstläget. Kroppsspråk, miner och gester gör underverk för förståelsen! Fast då finns å andra sidan risken att det hoppar ut grodor, som inte går att radera.
    Jag klurar på det där sista du skrev: att många som har svårt för människor ibland har lättare att knyta an till djur. Det är ju helt sant. Hm? Måste nog fundera vidare. Kan det helt enkelt vara för futtigt och okomplicerat, djurens jag. Inget som går att ställa sig själv i verklig relation till?

  7. Ja, det är nog en bra gissning.
    Sedan jag kommit över barndomens obehag av att iakttas av andra vid umgänge med djur, är de domesticerade djuren mig mest likgiltiga och ointressanta, när de inte är jobbiga, vilket skällande eller hälsande hundar är mer än de coolare katterna, som man ibland kan upptäcka sig iakttagen av. Hästar kan vara stiliga att se på håll, och glada kalvar kan nog roa även mig, men i slicknärhet vill jag inte gärna ha dem och lagårdslukt klarar jag mig också utan. Föredrar naturligtvis också älgbollar i skogen och koblajor på ängen framför hundskit på trottoaren och kattskit i sandlådan. Mitt obehag inför närkontakt med husdjur är dock inte värre än att jag gärna följer med lilla E bort till lagårn för att hälsa på den gödselskräpiga lagårdskatten Alice även om jag själv inte finner något nöje i att klappa den utan bara uppskattar det mänskliga sällskapet.

    I mitt umgänge med husdjur handlar det numera mest om att visa deras mattar och hussar vederbörlig uppmärksamhet och respekt med artig uppskattning av deras älsklingar, och när jag möter hästar undviker jag skrämmande rörelser och tittar på ryttarinnorna som jag hoppas få ett uppskattande leende från.

    Kanske tycker jag undermedvetet att djuren inte ska låtsas vara människor utan hålla sig i naturen, där jag kan uppskatta dem efter förtjänst. Rävungar under löpning i skogen förra året var en trevlig överraskning och att få se varg eller lo vore stort. Till bilden hör också att jag tycks vara mindre rädd för djur än de flesta.

    Så har jag åter skrivit en kommentar som lika väl kunde gälla som blogginlägg, vilket är min trogna kommentators förtjänst.

  8. Det säger något verkligt gott om dig att du, trots att du inte gillar djuren, inte signalerar det tydligt för ägarna i fråga. Att öppet visa ogillande för en hundägares älskling kan för övrigt skapa en ovän för livet.
    Själv är jag rätt ointresserad av just hundar, tycker ofta att de är påträngande, men jag hälsar alltid på hundar som jag förväntas hälsa på. Vissa av hundarna tycker jag till och med är rätt trevliga, oftast de som nöjder sig med att nosa, vifta lite på svansen och sen lägger sig på golvet och struntar i mig. Katter hälsar jag på vare sig de vill eller inte.

  9. Ja, är jag inte snäll så säg! 🙂

    Tydligen finns det kattmänniskor och hundmänniskor, även om en del är både och, eller som jag varken eller, även om katter naturligtvis kräver mindre av mig. I min närhet tycks de flesta vara kattvänner, i synnerhet på sambosidan, där ju svärfar ofta lät sig avbildas med sin katt på axeln. Då ett av våra barn är kattallergiskt har ett par undulater fått utgöra familjens enda animaliska inslag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s