Vad fel du tänkt

Som framgått av föregående inlägg är friluftsmuseet Skansen inte mitt första val när det kommer till förströelse i Stockholm. Möjligen orättvist förknippar jag Hazelius skapelse med gamla instängda, rökluktande pörten och lika instängda, malätna och håglösa djur samt trötta barn som går omkring med ansiktet fullt av sockervadd. Allra minst lockar de illaluktande gulligheterna på Lillskansen, där getterna, kaninerna, marsvinen, råttorna och mössen förväntas framkalla ömma känslor. Sedan jag på 1960-talet sprang Dagbladsstafetten med mål uppe på Solliden, har jag bara besökt Skansen som snällt sällskap åt främst egna men senare även andras barn, och som den filantrop jag städse varit, har jag försökt se tillvaron med dessas ögon och hållit inne med mina ovidkommande åsikter.

I min egen barndom var jag inte heller någon trogen Skansenbesökare, och mina minnen därifrån är fragmentariska och diffusa, dock med två säregna undantag. Jag minns hur jag någon gång i mycket tidig ålder såg en av de stora isbjörnarna leka med en stor och tung kanonkula, som den dök och hämtade ur vattnet och sen lyfte över huvudet och kastade ner med ett väldigt plask, allt upprepat flera gånger till publikens stora nöje. Jag kommer ihåg min rädsla för att den lekfulla björnen skulle tappa klotet i huvudet, eller ännu värre, kasta ut det på oss som bara stod ett par meter bort, och jag hade efteråt svårt att glömma händelsen. Först i vuxen ålder har det slagit mig att björnens lek kanske inte var så farlig som jag trott, ty sannolikt var det inte fråga om en tung kanonkula av massivt järn utan om en svart boll, gjord av gummi eller något annat mjukare material. Som illustration till äventyret har jag valt teckningen ovan, där jag med benäget bistånd av ett fyraårigt barnbarn sökt fånga några isbjörnar, men när jag efteråt betraktar dem, tycker jag att de till formen mer liknar sina bruna släktingar.

Från ett annat besök på Skansen, denna gång med skolkamraterna i första klass, minns jag förutom min sönderslagna chokladtermos framför allt hur jag fick se en glasblåsare i aktion för första gången. Det tycktes mig som rena trolleriet, när han med ett långt snurrande rör blåste liv i glödande klumpar som han hämtat ur en eld, och jag kommer väl ihåg hur skickligt han lyckades förvandla det mjuka glaset till ett prydnadsfat i form av en fisk, som han sedan råkade tappa så att det gick i kras. Hur jag led med den stackars mannen som velat visa vad han kunde, och vad jag föraktade de kamrater som efteråt bara skrattat åt misslyckandet! Skolteckningen nedan, som uppenbarligen gjorts efter klassens Skansenbesök, visar varken den fina fisken eller dess sorgliga skärvor utan en glasblåsare med intakt produktion, ty mina komplicerade känslor i sammanhanget lämpade sig inte för offentligheten. Först i vuxen ålder har jag insett, att det bara varit fråga om en vanlig dag på jobbet för glasblåsaren, som säkerligen redan hade gjort och troligen skulle fortsätta att göra hundratals likadana fiskar, helt oberoende av mitt tillfälliga besök.

4 svar till “Vad fel du tänkt

  1. Har faktiskt inte riktigt tänkt på det förr, bara känt ett visst obehag, men när jag nu ser det svart på vitt inser jag att även jag finner Skansen lite obehagligt. Kan inte sätta fingret på vad det är – det tillrättalagda? Men varför får jag i så fall inte samma känsla på säg histroriska museet?

  2. Eller kanske inte heller på systerskapelsen Nordiska museet bredvid. Eller det anspråkslösa lilla Biologiska museet? Eller Stadsmuseet med dess svåröverblickbara blandning av Stockholms kultur och historia.
    För mig handlar det nog också om att det är lite julmarknadsvibbar kring Skansen. Man väntar nästan att det ska sitta små gummor i de enrisrök- och renköttluktande pörtena och tova vantar som man kan få köpa. Eller sockerbagare som bjuder på goda karameller i strut. Fast utsikten är förstås fin.

    En bibliotekarie i min omedelbara närhet besöker gärna Skansen ensam, i synnerhet off season, när allt ligger tyst och bara ulvarna tjuter.

  3. Nordiska museet tycker jag faktiskt är lite läskigt. Det kanske är nationalromantiken jag inte gillar? Delar av naturhistoriska är också lite orrevligt.

  4. På tal om Nordiska Museet, minns jag att jag som mycket liten tyckte de sköldbärande änglarna nedanför Gustav Vasa såg otäcka ut på en broschyr hemma. De såg ut som små råttor: http://www.10ga.com/pics149/IMG_8091.JPG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s