Brott och straff

Om snitsarens curriculum vitae, att döma av föregående inlägg, haft föga värde på arbetsmarknaden, visar å andra sidan ett intyg från kronofogdemyndigheten att han aldrig har belastats av betalningsanmärkningar och ett utdrag ur polisens brottsregister har lika lite att berätta om honom. Sammantaget ger det bilden av en oförarglig människa med ett förflutet föga lämpat för spännande memoarer, och varken de buspojkstreck som skämtsamt antyds i snitsarens brev ovan eller de publicerade konstverk, som balanserar på gränsen till brott mot lagarna om upphovsrätt och sedlighet, förmår ändra vår syn på ägaren till denna blogg. Av snitsarens redovisade försyndelser torde jumpers tilltag, att efter sitt brutna Stockholm Marathon 2009 tillskansa sig och visa upp en så kallad finishertröja, ha varit svårast att förlåta i många läsares ögon.

För att om möjligt få en mer fullständig bekännelse kring ämnet brott och straff söker vi som vanligt upp snitsaren själv, men innan vi hinner ställa den första av våra omsorgsfullt förberedda frågor, avbryter han oss med en egen berättelse så välformulerad och sammanhängande att vi förstår att han länge anat vårt ärende och i förväg tänkt igenom och repeterat sin historia:

”Mitt handlande styrs lika mycket av min egen moral som av medmänniskornas uppfattningar om rätt och orätt, antingen dessa är tyst överenskomna eller har uttryckts i lagar och förordningar. Denna inte alltför ovanliga och i sin allmänna tillämpning problematiska inställning tycks i mitt fall regleras av en djup ovilja att göra andra illa, och först när denna står i konflikt med min egen självömkan behöver jag hysa farhågor för att min inre moraliska kompass skall föra mig på osäkra vägar. Egocentriska demonstrationer av min förmåga att balansera nära såväl lagens råmärken som gränserna för det allmänna rättsmedvetandet, må ha skänkt mig styrka och dövat mitt behov av bekräftelse i stunder av utanförskap men torde psykologisk förklaras av en omedveten strävan efter att få utan att ge sken av att få, eller än hellre, utan att behöva visa en önskan få. Till mitt försvar, i den mån sådant avkrävs, må andragas, att mina beräknande steg på den breda vägens trottoar inte bara har givit mig självinsikt utan även en större förståelse av brottets psykologi, än vad en ängsligare vandring längs den smala vägen haft att erbjuda. Att allmänt rekommendera ovan antydda praktiska skola vore mig dock fjärran, även om människornas okänslighet för samhällets mest föraktade olycksbarn stundom gör mig beklämd”.

Förstummade av snitsarens förmåga, att formulera långa meningar utan minsta ansats till tvekan, sitter vi länge och nickar tyst, innan vi inser att vi inte förstått mycket av vad den gamle mannen velat säga oss. Då vi anar att hans antydan till öppenhjärtighet har krävt stort mod och att hans omständliga vändningar döljer minnen han ogärna talar om, väntar vi en god stund innan vi frågar honom:

– Vad menar du?

– Eftersom mitt behov av egna lagar stått i omvänd proportion till mitt psykiska välbefinnande och min förankring i samhället, anar jag vad människan är mäktig under ogynnsamma omständigheter. Att jag själv har lyckats leva mina dagar på jorden någorlunda hederligt, är mer att betrakta som en slump.

– Om vi tolkar dig rätt, har du inte gjort dig skyldig till något allvarligare brott?

– Då jag ogärna skadat mina medmänniskor, kan brotten troligen betecknas som ringa. Vad gäller mord, dråp, misshandel och vållande till kroppsskada, har jag liksom de flesta, låt vara inte alltid framgångsrikt, försökt tillämpa nolltolerans, medan min inställning till brott som ”olaga intrång” och ”trolöshet mot huvudman” varit mer pragmatisk, för att bruka en eufemism. När simpel stöld förekommit, har denna motiverats med argument av tvivelaktig allmängiltig hållbarhet, och måhända har medvetenheten om detta uppenbara självbedrägeri fått tjäna som ytterligare förmildrande omständighet. Den djupare psykologiska förklaringen till mitt handlande har dock antytts ovan.

– Ska dina långa och omständliga formuleringar tolkas som att du inte är någon våldsman men väl en tjuv?

– Eftersom mitt liv till stor del styrs av en sjuklig rädsla att göra andra människor illa såväl till kropp som själ, har jag prioriterat egendomsbrott, där brottsoffren förhoppningsvis sluppit lida.

– Det låter naivt?

– Jag skulle snarare kalla min inställning ”cyniskt godtrogen”.

– Vilka ”egendomsbrott” har det handlat om?

– De flesta barn torde någon gång ha roat sig med tanken, att bli mångmiljonärer genom att exempelvis alla svenskar skänker dem en krona, och att tillskansa sig något ingen kommer att sakna, borde med viss logik kunna försvaras moraliskt. Sålunda hade jag i ungdomen en ovana att stjäla oanvända småpengar, antingen dessa låg öppet eller hördes klirra i ytterkläder. Till mitt eget moraliska försvar intalade jag mig att aldrig stjäla mer än vad som kunde tänkas saknas, något som ständigt satte mitt omdöme på prov. Jag minns att jag under en sådan period av kleptomani på universitetet hittade en kvarglömd fullspäckad plånbok, vilken följaktligen enligt min moral vittjades på några kronor innan den återbördades till sin tacksamme ägare. Troligtvis ansåg jag att visad godhet mot människorna uppvägde mina dolda försyndelser.

– Likafullt var du en simpel tjuv?

– En benämning som inte tillför någon ytterligare information av värde.

– De flesta som läser detta måste ändå tycka att du är ganska osympatisk?

– Jag har högre tankar om mina läsare än så.

– Men nog skäms du väl ändå själv?

– När jag efteråt ser tillbaka på denna föga glamorösa verksamhet, förvånas jag mest över hur mycket jag riskerade att förlora för så lite att vinna. Drivkraften, som psykologiskt kan formuleras ”att få utan att behöva visa min önskan att få”, tycks ha varit stark, ty såväl här som när jag av samma skäl ägnade mig åt olika former av tjuvlyssning och fönstertittning, tog jag ibland obegripliga risker.

– Peeping Tor?

– Nej, snarare som Mårran i Tove Janssons böcker. Att stå i kylan utanför och se in i värmen, gav en kostnadsfri och till intet förpliktigande lindring i stunder av ensamhet.

– Har du fått komma in i värmen nu eller smyger du fortfarande omkring bland buskarna?

– I snitsarbo är det varmt och tryggt och vid behov av ”das Leben der Anderen” finns såväl Google som Facebook att tillgå, härvarande forum ej att förglömma.

– Ha ha?

– Även om offren numera väljer sin exponering själva, måste du medge likheten.

– Gissningsvis behöver du inte heller ägna dig åt småstölder längre?

– Nej, detta slags smärtlindring känns varken nödvändig eller tillräcklig. Numera får andras småpengar ligga ifred, medan jag dräller mina egna i rikt mått. När jag som kringvandrande Stockholmsnitsare inte sällan hittade glömda, tappade eller stulna plånböcker, önskade jag slippa såväl officiell som inofficiell hittelön, och efter att en kvinna sänt mig en blomstercheck som tack för en upphittad och till polisen inlämnad handväska, beslöt jag att fortsättningsvis redovisa mina fynd anonymt, detta troligen enligt samma psykologi som tidigare förklarat mina steg på brottets väg.

– Det låter som om du försöker ge dig själv gott samvete?

– Jag försöker förstå mig själv.

– Vad skulle du säga om någon stal småpengar från dig?

–  Om jag mot förmodan märkte det, skulle jag anta att personen i fråga hade sina skäl. När jag däremot tre gånger blivit bestulen på cyklar, har jag blivit ledsen.

– Skulle du själv kunna stjäla en cykel?

– Om du orkat följa mina tankegångar ovan, skulle du inte behöva ställa en sådan fråga.

– Du skulle kanske ta en cykel om det gällde liv eller död?

– Då hade det förmodligen varit fråga om ett lån.

– Har du någon gång tagit någonting, för att du har ansett dig behöva det bättre än dess ägare?

– När en konstnär och vän till mig inredde sin ateljé,  fann han på varuhuset OBS i Handen precis det slags upphängningattiraljer han sökte. Då dessa inte ingick i butikens sortiment utan var en del av inredningen, försökte han smuggla ut dem under sin kundvagn, vilket dock upptäcktes, varefter han förgäves erbjöd sig att köpa dem.

– Den där konstnären har kanske fler synder på sitt samvete?

– Som framgår av inlägget ”Second hand”, var han mer eller mindre kleptoman i sin konst, och även utanför denna gjorde han lite hyss med kollegors verk, men vari dessa brott mot konstens oskrivna lagar bestod, skall jag inte gå närmare in på av olika hänsyn.

– Har du själv snattat något i en affär någon gång?

– En mycket liten leksaksbil och möjligen ett paket russin, men i det senare fallet är minnet något oklart beträffande det avgörande steget från tanke till handling. Bilstölden minns jag dock med stor säkerhet, eftersom den skedde i vuxen ålder, vilket samtidigt gör den psykologiskt svårförklarlig.

– I snitsarens brev här ovan talas det om ”ideliga snabba ruscher med andan i halsen och golfbyxorna fulla av äpplen”. Hade du golfbyxor som barn?

– Nej sådana var inte på modet längre, varför jag fick ha frukten i händerna och fickorna. Som de flesta pojkar på den tiden stal även jag äpplen, päron och allra helst plommon, men eftersom det fanns ett överföd av såväl frukt som pojkar i trädgårdarna, bör det ha blivit något av ett nollsummespel. Familjen Neymarks egna saftiga gravensteiner satt dock högt och fick mestadels vara ifred.

– Blev du aldrig upptäckt?

– Jag blev säkert upptäckt många gånger men aldrig infångad eller ens igenkänd, vilket var viktigast. Däremot ertappades jag en gång kollektivt med stöldgods i form av rabarberstjälkar, som jag och en klasskamrat stulit i en trädgård under en gymnastiklektion. Efter att vi erkänt och självklart stått för vårt brott, såsom den tidens pojkheder påbjöd, höll klassföreståndaren ett längre tal över ämnet ”brott och straff genom historien”, varvid jag lärde mig ordet ”hälare”, ty även de som låtit sig bjudas sades vara skyldiga. När vi sedan under tvång framförde våra ursäkter till den gamle rabarberodlaren, sa denne oväntat att vi fick ta hur mycket vi ville av den i hans smak ”sura rabarbern”. Huvudsaken i min värld av brott och straff var att mina föräldrar förblev ovetande om mina förehavanden, varför jag tvingades leva i rädsla en tid.

– Skulle du ha fått stryk hemma?

– Den risken torde ha varit helt försumbar.

– Vilket straff fruktade du då?

– Troligen föräldrarnas ledsna ögon och besvikna tonfall. Det finns andra sätt att få överdrivet snälla barn än att utdela slag eller hårda ord. Lyckligtvis var jag en samvetslös ögontjänare med fristad bland mer normala kamrater, där jag ibland testade mina gränser extra mycket som kompensation för min hemifrån ålagda självbild, och vid de villainbrott vi utförde var jag någon gång oförklarligt djärv i min berusning av äventyret.

– Villainbrott, det låter allvarligare än att knycka äpplen och rabarber?

– Så bör brotten rubriceras, även om källargluggar och balkongdörrar var öppna och brottsoffren mer eller mindre bekanta. Möjligen slog vi medvetet sönder ett litet fönster vid ett tillfälle.

– Hur gamla var ni?

– Kanske nio eller tio år.

– Vad stal ni då?

– Huvudmålet torde ha varit själva spänningen, men jag minns att vi en gång tog en burk målarfärg av okänd kulör och en annan gång fann vi en tiokronorssedel, när vi klättrat in i en frånvarande kamrats lägenhet. Å andra sidan blev jag själv, troligen under samma period av uppluckrad moral, bestulen på min portmonnä innehållande nio kronor. När stölden av okänd anledning klarats upp, kom den skyldige, en av mina kamrater, med sina föräldrar och återlämnade stöldgodset, och i efterhand har jag inbillat mig, att det bör ha varit en tyst triumf för min far där i dörren.

– Hur så?

– Jag vill minnas att pojkens far var jurist och därtill högerman och borde i kraft av detta ha haft en mer konservativ syn på rättvisan i samhället än min far, som möjligen var socialdemokrat. Det sägs att de tidigare råkat i dispyt angående en annan pojkes lämplighet som lekkamrat, varvid min far ska ha försvarat dennes rätt, vilket onekligen är en poäng i sammanhanget.

– Du säger att din far möjligen var socialdemokrat. Vet du inte hur dina föräldrar röstade?

– Sådant frågade jag aldrig om, men jag känner i huvudsak till deras åsikter.

– Och dina egna?

– I den mån de inte framgått av denna blogg, kan de lämnas utan kommentar.

– Hur gick det med pojken som stulit?

– Vi lekte som vanligt nästa dag och talade inte mer om saken, varför jag inte har något svar på din fråga. Våra föräldrar lade nog större vikt vid händelsen än vi.

– Hade du kunnat göra samma sak mot honom?

– Troligen inte.

-Varför?

– Jag var inte så intresserad av materiell vinning.

– Stal du aldrig pengar hemma heller?

– Ovan beskrivna begivenhet på småpengar drabbade även släkt och vänner.

– Men aldrig när du var liten?

– Nej, men jag var en oförbätterlig hälare när en kamrat under en kortare period dagligen stal en slant av sin mor för att spendera på traktens konditori. Troligen lät jag mig bjudas av sällskapliga skäl, medan sötsakerna var av måttligt intresse. Med undantag för några månader i tonåren, när en överdriven konsumtion av så kallade AKO-kolor gav mig tretton hål i tänderna, har sötsuget varit obefintligt i mitt liv.

– Gissningsvis har du varit försiktig med tobak och alkohol också?

– Nämnda njutningsmedel har smakats utan att njutas, men i gengäld tycks jag ha utvecklat ett stabilt koffeinbehov. Vad gäller narkotika, som din nästa fråga troligtvis skulle ha handlat om, har jag hållit blad av örten Cannabis sativa i min hand, medan förädlade produkter bara har skådats på bild. Som kringvandrande kuf i Stockholm har jag dock ofta blivit tillfrågad både som potentiell säljare och köpare av sagda varor, varför jag inte är obekant med marknadens vokabulär.

– I snitsarens brev ovan antyds däremot att du varit pyroman, åtminstone i barndomen?

– Jag och mina kumpaner bättrade vid ett tillfälle på en brasa i en grannträdgård med gräsbrand och en uppmärksammad brandkårsutryckning som följd. Sedan mina föräldrar efteråt försäkrat sig om att jag inte varit med om händelsen, gick jag vanmäktig ut i vår trädgård och sparkade sönder ett bestånd av vildväxande ormbunkar, gissningsvis Dryopteris filis-mas, eller på svenska, träjon.

– Vad skulle det vara bra för?

– Det vet jag inte, men jag minns tydligt känslan av vanmakt.

– Trots att dina föräldrar trodde gott om dig?

– Förväntad godhet rymmer potentiell bevikelse. Risken att mina två oförenliga världar kom i kontakt med varandra var ständigt överhängande, och att i denna balansgång finna och behålla mig själv, blev ibland en övermäktig uppgift.

– Vi förstår?

– Det tror jag knappast!

– Vilket är det värsta brott du begått?

– En gång råkade jag av misstag avfyra en pilbåge i bröstet på en betydligt äldre pojke, och av dennes reaktion att döma var det oförlåtligt. I alla händelser blev jag påmind om mitt brott varje gång jag stötte på honom under flera års tid, och troligen sitter han ännu och intalar sig att han kunde fått min pil i ögat och blivit blind.

– Det låter som om du tycker att han var lite fånig?

– Ja, i jämförelse med den fyrverkeripjäs som tidigare briserat i mitt eget ansikte och den innebandyklubba som senare skulle träffa en yngre nära släktings öga, var min stackars pil inte mycket att bråka om.

– Så vad är egentligen det värsta du har gjort?

– Mina största synder torde falla utanför såväl lagbokens tillämpning som ramen för denna berättelse.

– Vi förstår?

– Det tror jag knappast.

– Har du läst ”Brott och straff”?

– Nej, men en tidig dramatisering för radio med Rolf Skoglund som en väsande Raskolnikov har fastnat i minnet. I alla händelser vet jag vad boken handlar om, och som påminnelse om vådan av att skapa sig en egen privat moral utanför den allmänt överenskomna, kan berättelsen läsas som komplement till detta inlägg.

– Dostojevskij som komplement till snitsaren?

– Ungefär så.

– Huvudpersonen i snitsarens berättelse tycks i alla fall ha klarat sig något bättre än Raskolnikov?

– En ren tillfällighet i evighetens perspektiv.

– Tror du inte att människan har en fri vilja?

– Vi tänker och handlar som om vi hade en sådan, vilket möjligen är nödvändigt, men att tala en fri vilja i någon absolut mening, är naturligtvis nonsens.

– Det låter uppgivet?

– Tvärtom.

9 svar till “Brott och straff

  1. Hallå där! Startnummer X is back!

  2. Vem i hela friden är X? Det surrar dovt i in hjärnas innersta regioner….
    Intressant tankeväckande intervju. Som ofrånkomligt får läsaren att fundera över egna försyndelser. Själv bröt jag mot lagen senast i morse. Körde för fort. I annat är jag nästan löjeväckande laglydig. Eftersom skattemyndigheten haft fel uppgift om antalet fönster i vårt hus, känner jag mig nu tvungen att korrigera uppgifterna på de fastighetstaxeringsblanketter jag just fått i brevlådan.
    Angående den fria viljan, så är jag tacksam för att folk tror sig ha en sådan. Om inte skulle de agera än mer galet, med hänvisning till att de ju inte har någon egen vilja och därför enbart lydde order.

  3. Insåg just att jag dessutom stulit idag. Två uppsåtliga brott på en och samma dag. Pallade äpplen från träden på arbetsplatsens innergård. Fast det kanske är tillåtet förexten…

  4. Även jag får leta i minnet ett tag innan X-poletten trillar ner. Välkommen tillbaka till det gamla landet och till denna blogg, som X förhoppningsvis känner igen något av. Snitsaren är snitsaren även om jag numera oftast benämner mig ”jag”. De gamla vännerna Tildo och jumper träffas dock inte här längre. Den förra har gått i barndom och den senare hålls nu på bloggen MaxochNisse, där han skryter om sina olika banlopp. Om X ännu sysslar en smula med löpning, kan jag även rekommendera kollegan bureborns på alla sätt utmärkta blogg.

    Det gläder mig att bureborn finner intresse i mitt lodande av själens djup, Jag misstänker att de flesta skulle kunna redovisa väl så hemska synder som jag, men hur de har motiverats har de kanske inte alltid funderat över. Att tycka sig ha en fri vilja är väl för en normalt tänkande människa detsamma som att verkligen ha en. Möjligen skulle man också kunna definiera ”fri vilja” så. Frågan, varför man ”vill” kan dock ett filosofiskt lagt barn dra hur långt bakåt som helst utan att få något svar, vilket knappast heller intresserar normala människor. I en viss mening kan man säga att allt är förutbestämt, men att detta inte förändrar någonting i vårt sätt att se på tillvaron.

  5. För att förtydliga mina knappast särskilt intressanta resonemang, skulle man kunna säga att morgondagen redan finns även om den ännu är okänd. Även om de tänkbara morgondagarna är oändliga, kommer vi bara att möta en, som alltså i denna triviala mening är bestämd.

    Läsaren uppmanas att exempelvis välja ett och endast ett tal mellan 1 och 10. Innan du valt ditt tal, kan detta kallas ”talet du kommer att välja” och i den meningen är det bestämt, ty i den värld vi kommer att uppleva finns det bara ett sådant tal. Hur fritt du än väljer, kommer du att ha valt ett och endast ett. (Om du har tråkigt kan du i efterhand även fundera på varför du valde just det. Ännu mer spännande blir detta om du först tvingar dig att fundera i minst en minut innan du bestämmer ditt tal).

  6. Hur vet vi att det bara finns en framtid och att jag i snitsarens i och för sig trevliga lek bara kommer att välja ett och endast ett tal?

    Kommer måntro den kvantfysikaliska osäkerheten in någonstans, och hur ser snitsaren på idéen om oändligt många parallella universum, där jag i olika universum väljer olika tal och mer därtill?

  7. Snitsaren aktar sig för att göra kvasifilosofi av kvantfysik, främst eftersom han inte är insatt i det senare ämnet (Då jag inte blir illa berörd av kvantfysiken, förstår jag den inte enligt Niels Bohr). Tanken på parallella universum stör mig inte heller eftersom jag ändå bara tycker mig uppleva ett av dem.

  8. I uppkvarkarnas och charmkvarkarnas universum är livet mycket roligare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s