Renässans?

 

 

När snitsaren för ett och ett halvt år sedan fördjupade sig i den ryska dykstilens historia, sökte han utan framgång på internet efter rörliga bider att illustrera sina intressanta blogginlägg med. Medan floppande hoppare visade sina konster i parti och minut på Youtube återfanns dykstilens mästare, från Lester Steers till Vladimir Jasjtjenko, i bästa fall som stillbildsaktörer.

Sedan dess tycks intresset för detta gamla fina sätt att hoppa höjdhopp ha ökat anmärkningsvärt. Många googlare kommer numera till snitsarens blogg efter att som sökord ha knappat in ”dykstil” eller namnet på någon av dess mer berömda utövare, och när snitsaren häromdagen prövade att skriva ”Brumel” i sökrutan på Youtube, öppnade sig en ny värld. Entusiastiska tillskyndare av ”the beautiful straddle technique” har grävt fram godbitar ur friidrottsarkiven, medan andra har demonstrerat hoppstilen i egna ambitiösa framträdanden, allt till glädje inte bara för snitsaren utan förhoppningsvis även för hans trogna läsare.

I denna nostalgitripp, som hyllar dykstilens siste världsrekordhållare Jasjtjenko, bjuds vi på en kavalkad av höjdhoppare från 1950-talet och framåt och att det smugit sig in två katter, Ulrike Meyfarth  och Dwight Stones, som ses dratta på ändan bland dykande hermeliner, ger bara ytterligare relief åt presentationen. Drygt fyra minuter in i filmen dyker till och med vår gamle vän Jurij Stepanov upp (och ner) i två korta sekvenser och därefter visas för snitsaren unika bilder på den mustaschprydde georgiern Robert Sjavlakadze, segrare vid olympiaden i Rom. Antagonisterna och vännerna Valerij Brumel och John Thomas ägnas stort utrymme och i slutet av filmen får vi se världens första kvinnliga tvåmetershopp utfört av tekniskt föredömliga Rosemarie Ackermann.

Det skönlockiga ukrainska underbarnet Vladimir Jasjtjenko har förärats tre långa Youtubevideor, där vi på den sista kan studera hans hoppteknik ur alla tänkbara vinklar.  Snitsaren förundras över den avspända, snabba ansatsen, där det sista steget är kortare än hos många andra ryska dykstilshoppare. När man ser denne Volodomir hoppa, förstår man dem som hävdar dykstilens framtida möjligheter.

Även den välväxte amerikanen John Thomas, som år 1960 höjde världsrekordet med sex centimeter till 222 men snart därefter hamnade i skuggan av den store Brumel, kan beskådas i ett flertal videoklipp på Youtube, till exempel där han till synes utan ansträngning klarar 217.  Liksom sin äldre landsman Charles Dumas, men till skillnad från de bästa svenska och ryska dykstilshopparna, nyttjade han bara en mycket lätt ansats, och den ryske höjdhoppstränaren Vladimir Djatjkov lär ha hävdat, att om han hade fått hand om talangen Thomas, hade denne snart klarat 230.

Den 54-årige Jouri Gavrilov, som här ses klara ungefär 170, skall inte förväxlas med den gamle mästerhopparen Valentin Gavrilov, som blev bronsmedaljör vid OS i Mexico City 1968.  Obekant är också denne tvåmetersman från snitsarens ungdom, liksom den tyske barfotahoppare som filmat sig själv med fast kamera. Även snitsaren lät på sin tid dokumentera sig själv i aktion på höjdhoppsbanan, men dessa  8-millimetersfilmer är sedan länge borta.

Förståndigt nog har snitsaren sparat det allra bästa till sist. I en hyllning till alla tiders störste höjdhoppare, Valerij Brumel, får vi njuta av dykstilen när den är som allra vackrast. I den korta texten till videon talas initierat om hur Brumel revolutionerade stilen genom att utnyttja ansatshastigheten bättre i upphoppet. 1950-talets namnkunniga svenska dykstilshoppare, här representerade av 1960-talets Stig Pettersson, sprang som synes i god fart fram till ribban, men saknade sedan ryssens fantastiska lyft, och snitsarens egna försök att hoppa med riktig ansats lämnade ännu mer kvar att önska. I nedanstående bildserie visar Brumel hur det borde ha sett ut.

                                                                                      ¤

När snitsarens läsare en sista gång beundrar Valerij Brumels hoppning, ombedes de sätta sig ett stycke ifrån datorn och luta sig bakåt, emedan de eljest riskerar att drägla ner tangentbordet.

Annonser

15 responses to “Renässans?

  1. Härligt! Ska genast ”forwarda” till min, då det begav sig, dykglada far.

  2. Skulle man dräggla bara för att man ser nån som hoppar över en fånig ribba? Gud vad barnsligt!

    (Fast den där ukrainaren ser rätt gullig ut).

  3. Tack Benet! Det är klart att han ska unna sin far det bästa, men bjud gärna någon förtappad floppare också, ty det är aldrig för sent att omvändas.

    I övrigt vill snitsaren säga att det är roligt att annakarin åtminstone finner behag i någonting av hankön. Att snitsaren kallar denne ukrainare för Volodomir beror på att dennes ryska namn Vladimir har denna form i hemlandet.

    När det gäller den 54-årige Gavrilov lär hans förnamn faktiskt vara ”Jouri”. Han återfinns i Track&Fields veteranstatistik och tycks i åldern 50-54 år ha hoppat 180 cm. På videon beröms han visserligen på ryska (”Molodjets!” som betyder ungefär ”Duktig pojke”), men han tävlar för Tyskland.

    Av de dykstilshoppare som nämns i inlägget har snitsaren förutom Pettersson, som han tränade med ibland, bara sett John Thomas i verkligheten. En kamrat till snitsaren var däremot på Stadion strax för OS 1960 och fick en autograf av den blivande skrällsegraren Robert Sjavlakadze med en streckgubbe ritad bredvid namnteckningen. Sådant kommer snitsaren ihåg. Brumel lär bara ha tävlat en gång i Sverige och då i slutet av sin karriär i Malmö.

  4. Måste erkänna att skönheten i höjdhopp går mig förbi. Jag fattar helt enkelt inte vitsen. (Tror det kan ha ngt att göra med min längd, och skolgympa.)
    Det enda jag drabbas av är en svag fläkt av kastrationsångest. Och då är jag ändå av honkön.

  5. Att bureborn inte ser skönhet i höjdhopp, är inte konstigare än att snitsaren inte ser skönhet i höjdhopp med floppstil. Han har aldrig försökt hoppa baklänges själv och ser inga finesser. Och även om dykstilen alltid är intressant att se, eftersom han kan relatera till den, finner han den mera sällan vacker, så som när Brumel hoppar. När snitsaren var ung försökte han hoppa just så och kan därför uppleva de gamla filmbilderna som nästan kroppslig njutning. Eftersom det var länge sedan sist, blev det ett oväntat kärt återseende, men någon vits med det hela utöver detta vet han inte.

    Bureborns svaga ångestfläkt tål möjligen att fundera över, vilket snitsaren naturligtvis inte kan låta bli att göra.

  6. Den som mot förmodan önskar veta mer om Valerij Brumel kan exempelvis läsa denna korta sammanfattning av hans liv.
    http://english.ruvr.ru/2008/09/09/212790.html
    Att han som det sägs var den siste olympiske vinnaren som hoppade i dykstil är dock inte sant. Som alla minns vann estländaren Jüri Tarmak 1972, vilket ger snitsaren tillfälle att visa även honom i aktion. Stilen är typiskt rysk och liksom på sin tid Stepanov, var han högerhoppare:

  7. Min gamla (?) gympalärare tyckte jag skulle satsa på höjdhopp men efter att ha slagit käken ur led inte mindre än två gånger då jag försökte lära mig floppa (provade dyka med men det var om möjligt ännu värre) så la jag ner den karriären. (Ribban åkte förresten med ner..) Lyckades dock ”saxa” 1.40 som högstadietös. 🙂

  8. Snitsaren har mer än en gång erfarit hur löpare i bloggosfären har ett kort förflutet som höjdhoppare, men övergivit hoppandet för något roligare, och även om Ingmarie med facit i hand sedan satsade på rätt idrottsgren, var 140 i ”saxstil” lovande. I de nedre tonåren kämpade snitsaren med sådana höjder och då var han ändå specialist och att han så småningom nådde vad han kallar god Stockholmsklass (fyra på DM) berodde enbart på träningsflit. Floppstilen anses mycket riktigt lättare att lära än dykstilen eftersom den är en naturlig utveckling av så kallad sax. Snitsaren kan dock inte minnas att han någonsin slog sig i samband med höjdhopp, ty i dykstil ser man ribban under hela hoppet och marken före nedslaget. Att hoppa med ryggen före låter mer osäkert i snitsarens öron, men hur man då får käken ur led, kan man fundera över.

  9. Att landa med ryggen på ribban efter ett flopp-försök var sällan roligt. Ibland kunde det se ut som om man fått prygel eftersom ryggen var full med långa blåmärken. Det var dock lite lättare att hoppa högt med floppstil, jag prövade både dykstil och flopp och klarade i gymnasiet av 1,60 i dykstil och 1,65 med flopp.

  10. Jaså Johan också. Det kunde man ge sig fan på. Snart droppar väl Nix och Masse och Fredrika också höjdhoppsresultat från skoltiden i nivå med den seriöst kämpande snitsarens. 165 var under dennes skoltid ett mycket gångbart resultat.

    För att läsarna av denna blogg ska få perspektiv på sina egna synder på höjdhoppsbanan, meddelas nedan snitsarens resultatutveckling från tidig ålder:

    5 år – 0,62 – pendelstil, av en del kallad saxstil
    6 år – 0,71
    7 år – 0,82 – kalifornisk stil
    8 år – 0,93 – dykstil á la Benke Nilsson
    9 år – 1,07
    10 år – 1,20
    11 år – 1,27
    12 år – 1,31
    13 år – 1,40 – dykstil med rakt pendelben
    14 år – 1,47
    15 år – 1,56
    16 år – 1,67
    17 år – 1,76
    18 år – 1,83
    19 år – 1,88
    20 år – 1,90
    21 år – 1,97

    Eftersom snitsaren hade en ganska långsam ansats och hoppade med rakt pendelben, hade han haft svårt att utnyttja floppens mer explosiva möjligheter. Trots att han tävlade sporadiskt något år in på 1970-talet minns han inga svenska flopphoppare.

  11. Ett rejält kliv mellan 20 och 21 år. Var det frukten av betydligt mer träning eller förändringar i tekniken?

  12. Sjucentimetersrycket skedde dessutom i en och samma tävling, den första för året. Delvis berodde det på att utvecklingen stagnerat i åldern 19-20 år, när han gjorde militärtjänst, men också på att snitsaren sedan både styrketränade och tekniktränade med Stockholmseliten under förbundets tränare på vintern. Därefter fick snitsaren andra intressen i livet och på idrottsbanan roade han sig efter en knäskada mest med andra grenar och tiokamp. Han fortsatte att styrketräna och löpträna och så sent som vid 23 års ålder klarade han märkligt nog 1,95 med halv ansats utan att ha tränat mycket höjdhopp. Snitsaren gissar att hans utvecklingspotential kan ha legat runt 2,05, vilket dock inte räckt så mycket längre i konkurrensen. Han har aldrig sörjt att han inte fortsatte.

  13. oj oj oj. Jag kan visa Snitsaren en massa saker som inte ”går”.Slå käken ur led vid höjdhopp är bara en grej. Det var då en tjusig höjdhopps statistik !

  14. Käken ur led två gånger tyder på att det finns en förklaring? Som när snitsaren i ungdomen trampade sig själv med vänster spikssko på höger ben över ribban, när han hoppade stavhopp, inte en gång utan två. Med ett års mellanrum. På exakt samma ställe vid knät.

  15. Pingback: DN-Galan 1971 – Stockholm Games – Internationell friidrott … | abandowest

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s