NMT

 

 

Nordic Military Training,  eller kort och gott  NMT,  är en form av styrke- och konditionsträning, som på senare år blivit populär i allt bredare kretsar. Enligt entusiastiska utövare stärker NMT inte bara kropp och självförtroende utan främjar också samarbetsförmåga och kamratskap, dygder vilkas värde ingen kan förneka. 

När företeelsen kommer på tal brukar emellertid snitsaren pluta med munnen och få en rynka mellan ögonbrynen och då vi anar att det inte bara handlar om en allmän motvilja mot att i onödan trötta ut sig och smutsa ner sig utan också om något djupare känt, frågar vi honom rakt på sak:

– Vad har du egentligen emot NMT ?

– Namnet ger snitsaren obehagligare associationer än de dygder du räknat upp. För honom betyder kombinationen av orden ”Nordic” och ”Military” snarare ”kraftlöshet, håglöshet, tröstlöshet och meningslöshet” men framför allt ”köld” Snitsaren gjorde sin militärtjänst vid I20 i Umeå 1965-66 och den vintern var en av århundradets kallaste.  Snitsaren hade varit jävligt glad åt att få trötta ut sig och smutsa ner sig i två timmar för att sedan få duscha, äta och vila.

– Det låter som ”spik i foten”?

– Något ditåt.

– Men ordet ”Training” har du väl inget emot?

– I snitsarens fall bestod denna mest i att kånka omkring på olika slags otympliga vapen, vilket möjligen gav starka axlar. Övrig styrketräning fick snitsaren sköta på fritiden. Den traditionella hinderbanan, som annars låg övergiven, prövade snitsaren en gång på eget bevåg med stukad fot och sjukskrivning som resultat. Fyrtiofem år efteråt framstår måndagseftermiddagarna i ett lyckligt skimmer, emedan det då erbjöds terränglöpning eller skidåkning i egen fart med bastubad efteråt.

– Infanteriet förknippar man ju annars med förflyttning till fots eller på skidor? 

– Att gå, cykla eller åka skidor långa sträckor var snitsaren som bekant inte alls främmande för om han fick bestämma själv, men förflyttning plutonsvis enligt order och utan mål och mening var han mindre van vid, varför han under längre så kallade manövrer hade en tendens att komma bort.

– En skolmästare i orientering kommer väl inte bara bort? 

– Vid ett tillfälle glömde han sitt gevär vid en rastplats och fick cykla tillbaka och en annan gång låg han helt enkelt kvar i mörkret efter en rast och skyllde på att han somnat. Naturligtvis tog han sedan extra god tid på sig att hitta tillbaka till sin pluton.

– Kallas inte det att smita?

– Det är nog så det kallas.

– Tycker du inte att du svek dina kamrater?

– De var inte mer tvungna att kriga än snitsaren.

– Och ditt fosterland?

– En oklar abstraktion som snitsaren varken svurit trohet mot eller ingått avtal med. Vid tiden var han omyndig och saknade rösträtt.

– Hade du uppträtt lika osolidariskt om det hade varit krig?

– Då hade snitsaren gömt sig i skogen hemma i stället.

– Vad tyckte befälen och dina medsoldater om att du försvann så där?

– Snitsaren fick utstå en hel del spott och spe, men tyckte uppenbarligen att det var ett pris värt att betala för att slippa undan.

– Vad gjorde snitsaren där ensam i skogen?

– Troligen pustade han ut och försökte hitta tillbaka till sig själv som människa, men när snö och kyla kom blev det fria livet mindre lockande, varför han helst såg till att bli sjuk inför större vintermanövrer. Vanligtvis brukade krigsovilliga soldater bättra på sin feber genom att fylla munnen med hett vatten innan syster Albert kom med sina termometrar, medan andra mer förslagna utrustade sig med identiska färdigpreparerade sådana. Snitsaren använde dock den säkrare metoden att höja hela kroppstemperaturen genom djupa, snabba knäböjningar på toaletten. Så småningom lärde han sig att det räckte att spänna alla muskler och tänka på något adrenalinframkallande, till exempel den unge nitiske doktor som tycktes ha till sin livsuppgift att avslöja snitsaren,  när denne var inlagd på sjukstugan, vilket dock aldrig lyckades. Till snitsarens försvar ska sägas att han för det mesta faktiskt kände sig lite hängig och absolut inte borde vara ute och frysa i snön.

– Hade du inga betänkligheter mot att utnyttja sjukvårdens resurser så där?

– Den militära moralen hade uppenbarligen trubbat av och mjukat upp snitsarens samvete och lockat fram hans sämre karaktärsdrag. Normalt är han pålitlig och plikttrogen och därför försiktig med löften och åtaganden.

– En feg latmask med andra ord?

– Eller en omtänksam realist. Snitsaren tycker inte om att göra andra människor besvikna.

– Men när du fick uniform på dig, hade du tydligen inte några skrupler?

– En mottagen order är något annat än ett avgivet löfte. 

– Fick du aldrig några disciplinära straff för din ovilja att kriga?

– Tvångskommendering till mindre attraktiva sysslor förekom, men arrest och kompaniförbud slapp snitsaren,  eftersom han sällan hade gjort något formellt straffbart. Till skillnad från många soldater med en annan social bakgrund hyste snitsaren ingen överdriven respekt för överhetens höga grader och fina titlar, och på den tiden hade personer i militär befälsställning svårt att hantera vanlig civil artighet. När snitsaren en gång blev inkallad till kompanichefen, en kapten vid namn Runeberg, resulterade detta i ett längre förtroligt samtal, där snitsaren minns att även ämnet ”höjdhopp” avhandlades,  och i efterhand har han intalat sig att sagde kapten efter denna konfrontation blev om inte en bättre kapten så dock en erfarenhet rikare.

– Försöker du göra dig själv till något slags hjälte?

– Nej, inte ens en antihjälte.

– Har du läst ”Den tappre soldaten Švejk”?

– Nej, och då hade snitsaren nog inte ens hört talas om honom. Sant är dock, att man med välvillig dumhet och en oskyldig uppsyn är väl rustad att överleva sin militärtjänstgöring.  

– Något eget exempel?

– När snitsarens grupp fick besök i fält av bataljonschefen, en major vid namn Hjukström, tillämpade snitsaren troskyldigt vad han lärt sig på kaserngården och vrålade under stolt honnör sitt namn, sitt kompani och sin ålagda uppgift. Sällan har snitsaren sett någon så kokande av ilska som denne major där och då och sällan har snitsaren fått sina fiskar så varma som den gången.

– Varför?

– När det är krig bör man kommunicera med låg röst, emedan man eljest riskerar att röja sig för fienden!

– Ha ha ha!? 

– Ja, det är humor.

– Vad tyckte de andra soldaterna då?

– De hade svårt att hålla sig för skratt och troligen fick också majoren en dråplig historia om en dum soldat att berätta på mässen efteråt.

– Har du själv någon mer historia?

– Ja, men det får räcka för den här gången.

– Din blogg har tidigare kommenterats av en signatur ”ludenbröst”, vars identitet du då avslöjade som ”7:e kompaniets lustigkurre alla kategorier” vid I20 1965 . Är det inte i själva verket du som är ”ludenbröst”?

– Varje kompani,  för att inte säga varje pluton,  håller sig med en självutnämnd lustigkurre, där signaturen ”ludenbröst” får representera alla, medan snitsaren alltid hållit en låg profil med sin mindre gapiga humor. Han minns visserligen hur ett helt tält av trötta rekryter till slut skrattade hejdlöst, när han som eldvakt försökte genomskåda det första elementets hemligheter för att få fyr i kaminen, men någon framtid som plutonens humorist gav honom inte detta framträdande, ty efter flera mil till fots blir även den enklaste monolog stor humor. Efter vad snitsaren minns gjorde han sig till dum stockholmare, vilket han säkert i mångas ögon också var. I alla händelser sågs han nog som en smula udda.

– Hur så udda? 

– Under raster brukade han plocka fram en lärobok i ryska, vilket både var lite snobbigt och lite skumt, eftersom det inte var någon hemlighet vilka vi lärde oss att kriga mot. På en toalettdörr ristade han in texten ”Неймарк был здесь”, varefter han ett tag kallades ”Henmapk”.

– Har du inga fotografier att visa från den här tiden?

– Nej, sådana saknas, vilket snitsarens läsare möjligen skall vara tacksamma för. På plutonen fanns en frisör med utrustning och en morgon kom halva styrkan inklusive snitsaren till uppställningen med rakade huvuden, vilket på den tiden bara gav associationer till lägerfångar. Idag hade ett sådant tilltag inte väckt så stor uppmärksamhet, men på sextiotalet var hårmodet ett annat. 

– Så ni hade lite roligt ibland i alla fall?

– Ja, ”lite ibland”.

– Har du haft någon nytta av din militärtjänstgöring?

– Snitsaren fick möta människor som han annars inte skulle mött och han fick se landskap som han annars inte skulle sett, i synnerhet under repetitionsövningar vid finska gränsen. I efterhand har han också haft glädje av att kunna skryta med att ha sovit i tält i fyrtio graders kyla.

– Hur kommer det sig att du hamnade långt uppe i norr?

– Norrland ansågs militärstrategiskt viktigt och medan detta område är stort och glesbefolkat är Stockholm litet och tättbefolkat, varför en viss omfördelning av kanonmaten ansågs nödvändig, men någon större vilja att försvara landets norra provinser kunde snitsaren inte spåra hos sina kamrater från Stockholmstrakten.

– Och allra sämst var försvarsviljan hos snitsaren?

– Som tidigare nämnts infann den sig aldrig. Snitsaren undvek så långt möjligt att bruka sitt vapen i de låtsaskrig som påbjöds, inte minst med tanke på den tråkiga vapenvården efteråt. Tanken att gå ut i krig var honom helt främmande och vid den allra sista uppställningen den allra sista dagen av hans femte och allra sista repetitionsövning deserterade han genom att klä sig civilt och frånvara, därmed markerande att han inte längre stod till försvarets förfogande. Då var han fyrtioett år gammal.

– En något patetisk demonstration, kan man tycka?

– Snitsaren minns att det kändes ganska bra, vilket troligen var huvudsaken.

– Hade det inte varit ärligare att utebli från första början?

– Det hade onekligen varit enklare för alla, men på 1960-talet beviljades frisedel eller vapenfri tjänst bara i händelse av mycket djup, helst religiös samvetsnöd. Annan vapenvägran innebar fängelse.

– Och det hade du inga tankar på?

– Snitsaren tänkte inte så mycket över huvud taget. Vid mönstringen hade han preliminärt hamnat på någon mindre krigisk specialtjänst vid signaltrupperna i Uppsala, där han gissningsvis förväntades använda sin matematiska begåvning, vilket vid den tiden hade passat honom bra.  Av okänd anledning blev det dock inte så.

– Och om det hade blivit så?

– Om det hade blivit så, hade snitsarens liv måhända aldrig tagit den vändning det tog.

– Vi förstår?

– Knappast!

 

 

I brist på fotografier eller andra dokument, som styrker ovanstående berättelse, publicerar vi dessa av snitsaren nedklottrade blyertsteckningar, som han bifogat ett brev hem till sin sköterska under en repövning. På bilden ovan igenkänner snitsaren åtminstone tre personer, som han minns väl. Mannen, som står med händerna i byxfickorna och den så kallade snuskburken hängande på magen och huttrande begrundar det händelselösa militärlivet i Norrlands djupa skogar, var racerförare i det civila, medan den kortvuxne mannen strax till höger arbetade som svetsare vid ASEA. Snitsaren minns att den senare, efter att i en diskussion med den förre förutspått den kände racerstjärnan Ronnie Petersons snara död, upplystes om att ”Ronnie upplever lika mycket under ett enda lopp som du gör under hela ditt liv”, en i snitsarens tycke föga meningsfull jämförelse.  Mannen längst till höger kallades ”Castro”, eftersom han bar helskägg, rökte cigarr och gärna ventilerade sina socialistiska åsikter, aktiviteter som tydligen illustrerats nedan. Snitsarens brev, vari han bland annat beskriver den sena men intensiva våren i Tornedalen och berättar att han för första gången i livet sett lavskrikor, är daterat den 22 april 1975. Vietnamkriget genomled sina sista skälvande dagar, medan Ronnie Peterson skulle få leva ytterligare tre år.

 

 

 

Annonser

23 responses to “NMT

  1. Snitsarens hyperkorrekta möte med sin bataljonschef i skogen påminner mig om hur huvudpersonen Jimmy i Per Gunnar Evanders roman och Janne Halldoffs film ”Det sista äventyret” fortsätter att hälsa på en och samma lyktstolpe var gång han går förbi, eftersom han tidigare fått öva just detta på kaserngården. Att låtsas inte förstå helhet och sammanhang är ett bra sätt att göra sig omöjlig.

  2. Välskrivet!
    Som jämställdhetsivrare borde jag förstås vara sur över att jag inte förväntades göra militärtjänst. Men icke. Jag är så tacksam så att jag slapp.
    Efter att ha läst om försöken att nå sjukstugestatus finner jag det märkligt att Snitsaren inte utövade häcklöpning lite oftare.

  3. Trots att snitsarens blogginlägg handlar om händelser för snart femtio år sedan, har det som alltid förbluffande aktualitet. Som av en händelse röstar riksdagen idag om ett slutligt avskaffande av det allmänna värnplikten.

  4. När snitsaren som gammal häcklöpare och därtill väl bevandrad i friidrottens terminologi läser Bureborns kommentar, blir han först brydd, men inser sen att hon med ”häcklöpning” syftar på snitsarens försök att springa den militära hinderbanan med stukad fot och sjukskrivning som resultat. Hennes tanke är god, men snitsaren hade vid den tiden sitt höjdhoppande att tänka på, varför han helst ville hålla åtminstone benen hela. Några kvällar i veckan cyklade han ner till Gamliavallen och tekniktränade och när det blev vinter lyfte han skrot i sporthallens styrketräningslokal.

    Bureborn har nog rätt i att snitsarens inlägg är ”välskrivet” och skulle ges högsta betyg som skoluppsats. Bloggkollegor emellan tvingas snitsaren erkänna att han brottats oproportionerligt länge med framställningen och språket, för att göra det angelägna ämnet rättvisa, vilket måhända lyser igenom mer än vanligt i den för snitsaren typiska oklanderligheten. Icke sällan blir snitsaren trött på sig själv och önskar att han vågade fula sig som Tildo eller fick låna en liten stump av bureborns dansande penna, ty hon tål gärna höra, att snitsaren i stunder av tröttma på sitt eget skrivande gärna vederkvicker sig på hennes blogg. Det snitsaren behöver tio ord för att säga klarar hon galant på tre.

    Angående ”Det sista äventyret” minns inte snitsaren om han läst Evanders bok, men han såg Halldoffs film och tyckte mycket om den.

  5. När snitarens sköteska läste igenom hans bloggilägg idag, fann hon två skrivfel som hans egna grannskande ögon förbisett. Som någon kanske ha observerat hade han skrvit ”sammarbetsförmåga” och ”ducha”, fel som nu är korigerade.

  6. Han kanske menade sommarbetesförmåga eftersom han befann sig i Norrland? Ducha stavar vi det som i ULK, så det kan inte vara fel. Och hur skulle den typiskt nordiska militärträning som Snitsaren beskriver kunna utgöra en träningsform? NMT är ett helt okänt begrepp för Startnumret, kanske för att han aldrig har gjort någon s.k. lump

  7. Ja, bita i gräset få vi alla ibland icke minst utövare av modern NMT. För frågor angående detta hänvisas till de gyttjebrottare som lär kunna ses kravla omkring i Lilljansskogen tidigt i gryningen.

    Om Startnummer X inte gjort ”någon så kallad lump”, vad kallades då det han gjorde ?

  8. Synnerligen underhållande och välskrivet. Samt tacksamt minnesväckande.

    Själv slapp Benet de norrländska skogarna. Det var istället Smålands inre delar som utforskades under vintern 89-90. Kallt som f.n även då. Men Benet var oftast vid gott mod och kämpade på med ett leende på läpparna. Mycket på grund av det vansinnigt underhållande och ganska udda sällskapet. Det var väl egentligen bara när överheten (oftast i form av VPL med högre grad) asade upp Benet alltför tidigt i ottan till synes helt utan logisk förklaring som Benet surnade till.

  9. Två saker till:
    1) Benets kommentar (från annan maskin än denna) har ännu inte dykt upp. Inväntar godkännande… Skumt!
    2) Akronymen NMT kommer alltid i Benets ögon stå för Nordisk MobilTelefoni, skadad som han är.

  10. Varför Benet inte blivit godkänd genast och sedan fått ett helt nytt tårtpapper, vet vi inte. Kanske tittar WordPress inte bara på postadress utan även på IP-nummer, vilket dock inte lär hindra Tildo att fortsätta att förfalska kommentarer.

    Så Benet låg i Småland (”med huvudet på Åland och föttersna dom var i samma stund i Lund”). Måhända har har exercerat på den anrika Ränneslätt i Eksjö? Han klagar över att ha blivit väckt tidigt på morgonen. På snitsarens tid i Norrland blev man väckt redan kvällen innan!

    Förutom träning och telefoni kan NMT tydligen också stå för:

    N-metyltryptamin
    och
    Networked Media Tank.

  11. Benet var egentligen placerad i hemstaden. Jag egentligen på Gotland, men det blev ändrade planer, men den historien är lika lång som ointressant. Nåväl, under mången vecka under de riktigt kalla månaderna skedde dock utbildningen i det Gudsförgätna Skillingaryd.

    IP-adressen kan inte vara det som gav Benet ett annorlunda tårtpapper då Benet kommenterat från många olika håll tidigare.

  12. Som experiment skickar Benet ännu en kommentar och om det denna gång blir ett orange-färgat tårtpapper förstår han vad som ligger bakom mysteriet.

    Benet har nämligen två vägar (mail-adresser) in på sitt Google-konto. Vanligtvis använder Benet det ena, men idag (på ena datorn) hade han loggat in med det andra.

  13. Nepp. Det var inte det. Det var ju i och för sig skönt, för det hade varit konstigt värre om WordPress skulle kunna känna av något sådant.

  14. Nämen, nu ser jag ju….!!! Den ovan angivna e-postadressen innehåll en bokstav för mycket. NU skall det väl ändå bli ett brandgult tårtpapper?

  15. Ordningen återställd. TACK. Nu kan jag fokusera på Gbg-varvet istället…

  16. Jag arbetade en tid som sjuksköterska på F14 i Halmstad. Både på kasern och ute på fält. För mig var det hela som ett fjantigt skådespeleri. I ”låtsaskrigen” döda de fler än sina egna än motståndarna. Om det blir krigs å vi måste vara med så kommer våra militärer oavsett vilka pickadoller oh maskiner de har med sig, inte en chans. Gillar Snitsarens definition av sig själv; ”Omtänksam realist”. Borde inte alla vara så?

  17. Snitsaren tackar Benet för hans gedigna undersökning. Snitsaren hade inte heller uppmärksammat det exra r:et i adressen. Kommentarer kan man dessutom inte få för många av. Lycka till i Göteborg.

    (När det gäller Benets brandgula tårtpapper, ser det (liksom Bertils) ut att vara lite snett vridet, men kontroll visar att det bara är en synvilla).

    På tal om Ingmaries erfarenheter som fältsjuksköterska, minns snitsaren att han mer än en gång ”sårades” i de låtsaskrig han deltog i. Eftersom han inte var så pigg på att lägga sig ner i snön var han lätt träffad av fiendens eld vilket så kallade stridsdomare påpekade genom att ge honom en lapp med en bild av en blodig skottskada och en beskrivning av skadans art, varefter han blev omhändertagen av plutonens sjukvårdare för vidare befordran till något fältsjukhus. Så slapp han kriga mer på den övningen.

    Angående ”omtänksamma realister” kan sägas att de nog inte gör mycket skada. Möjligen kan någon hävda att de inte heller gör så mycket nytta.

  18. ha ha. Det sista är förstås också sant. Men hellre det än en massa skada.

  19. Skönt att läsa ett inlägg från någon som myglade bort dagar och nätter i fält lika mycket som jag själv.
    Hett vatten i munnen fungerade även på min tid 1982-83 och visst fanns det mindre begåvade som sköljde munnen med alldeles för hett vatten, varvid de blev utkastade med huvudet före! Jag tog tyvärr till en del andra dumma knep också, 10 magnecyl gav ca en grad kroppstemperaturförhöjning, att det ocskå är skadligt tänkte jag mindre på. Värre var en kollega som åt en sockerbit med en droppe bensin på….ja, det är faktiskt sant.
    Mer nöjd var jag med att doppa fotten i hett vatten så att blodgenomströmningen ökade och därefter låta en kamrat slå till med knytnäven på foten så att det uppstod ett rejält blåmärke. Därefter till civilakut och kvittera ut kryckor och ett intyg med skadan på latin…eller när jag lät min farmor dö för andra gången och skulle begravas långt bort från Stockholm. Vapenvård behövde jag inte bry mig så mycket om, som sjukvårdare hänvisade jag regelbundet till Geneve-konventionen och eftersom befälen inte ville visa att de inte visste vad det innebar slapp jag skjuta. Jag lyckades så när undgå de veckolånga drillningarna inför högvakten av samma skäl, till ett befäl av högre rang hittade mig ensam kvar på logementet med en bok i handen medan de övriga gick i takt på kanserngården! Om jag fick goda vitsord? Tja om man ska mygla måste man göra det på ett artigt, belevat och någorlunda intelligent sätt. Jag gick ut med 10-9-9, högst i hela plutonen! (Det kan också bero på att jag var en av få som inte sa att jag skulle nita befälen vid muck!)

  20. Ja, jisses!!
    Snitsaren har sagt det många gånger förr och säger det igen: Vad vore denna blogg utan sina kommentatorer. Här fick vi nästan ett helt blogginlägg och snitsaren tvingas erkänna att han drog på munnen i gott och väl en kvart åt Johans bravader medan Tildo skrattade så våldsamt att jumper nödgades lägga en stor madrass över henne (eller honom).

    Snitsaren var rädd om sin kropp även i ungdomen och saknade nog också Johans fantasi, men han minns en annan soldat, som inför den stora vinterfälttjänstövningen VFÖ desperat fantiserade om att hugga av ett finger på vänsterhanden, men var osäker på om det skulle räcka. Höger pekfinger var han inte villig att offra, än mindre en tumme. Efter vad snitsaren minns behöll han händerna intakta, om han inte sedan förfrös dem i kriget. Under denna fruktade VFÖ var snitsaren själv faktiskt sjuk på riktigt, sängliggande i hemmet efter en permission med över 39 graders feber och hosta. Den som inte tror honom kan fråga den gamle provinsialläkaren i Stocksund, troligen död sedan länge.

    Enligt den symboliskt ”brända” inskrivningsboken var snitsarens betyg: X-6-6, det vill säga 10-6-6, vilket enligt någon som förstod vad det betydde inte var så bra och någon högvakt var naturligtvis inte aktuell i hans fall. Dock fick snitsaren (enligt samma bok) en medalj i prisskjutning med Grg, exklusivt hämtad minns han ur ovan nämnde kompanichefs hand. Någon användbar granatgevärsskytt var nu inte snitsaren eftersom det här gällde prickskjutning med snäll gevärsammunition. Skjutning med granater, i synnerhet skarpladdade sådana, undvek snitsaren helst. En av få gånger han tvingades hantera dessa livsfarliga otyg, rekylerade siktet på ögonbrynet med blodvite som följd.

  21. De allra flesta har nog upplevt sin militärtid som lätt absurd och igenkänningen är stor när man lyssnar på andras lumparminnen! Som tur är består de ovanliga, roliga och märkliga minnena medan tristessen och de meningslösa övningarna förbleknar.

  22. Jodå, nog har man en och annan dråplig episod att minnas från tiden det begav sig!

  23. Ni karlar är bara för gulliga !!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s