Into the wild?

 

I löparbloggosfären tycks det vara populärt att som äventyr och kraftprov efter smak och förmåga ta sig springande en längre sträcka från en plats till en annan och då allra helst från kust till kust i någon form. Björn Sunesson är redan på god väg att för andra gången korsa den amerikanska kontinenten från Stilla Havet till Atlanten, och signaturen ”Grobert” på bloggen ”Benen på ryggen” planerade och genomförde för några år sedan en färd i två omgångar över Götaland från Östersjön till Kattegatt, medan en av denna bloggs kommentatorer, Benet ännu nöjer sig med tanken att springa tvärs över Skåne från Öresund till Hanöbukten, ett äventyr långt nog för de flesta löpare.

I kommentarer på denna och andra bloggar har det då och då framskymtat att även snitsaren i sin ungdom fuskat i genren.  Sommaren 1974 lär han visserligen inte sprungit men väl cyklat från Stockholm till Uddevalla, eller om man så vill, från Östersjön till Nordsjön, varvid han dock inte valde den kortaste vägen utan en längre och mer omväxlande sådan genom Västmanland, Dalarna, Härjedalen, Norge, Värmland och Dalsland, en sträcka på gott och väl hundra mil. När vi lite försiktigt för saken på tal, går snitsaren och hämtar en gammal trasig vägatlas, i vars pärm han skrivit åtta tal under varandra:

 

186
122
115
115
171 (?)
210
125
125

 

Det visar sig vara snitsarens dagsetapper uttryckta i kilometer. Frågetecknet sägs gälla osäkerhet kring en vägsträcka i fjällen, där han erbjöds hänga tag i en passerande bil och lät sig bogseras uppför en flera kilometer lång, tung backe. När vi visar vår beundran för snitsarens siffror, medger han att det handlade om dryga dagsverken på en oväxlad cykel. Han höll en stadig fart av 15 km i timmen  och vissa dagar satt han i sadeln från tidig morgon till sen kväll.  

Snitsaren berättar att hans outtalade tanke var att cykla runt Bottenviken med eventuella avstickare till Norra Ishavet och de öde trakterna vid ryska gränsen och det var över huvud taget oklart när, eller till och med om, han planerade att återvända till civilisationen. Förutom cykeln och nämnda kartbok, bestod hans enkla utrustning av ett litet tält, en sovsäck och ett så kallat metakök. Allt gick planenligt i tre dagar, men när han fjärde natten slog läger nära Sörvattnet i Härjedalen, överfölls han av mycket små knott, som tältets annars myggsäkra ventil inte förmådde hålla ute, varför han beslöt lämna Norrland och Finland åt sitt öde och vända söder ut genom Norge. Så småningom nådde han Uddevalla i Bohuslän, där han övernattade i en park för att nästa morgon polettera cykeln och ta tåget hem.

När snitsaren märker att vi inte nöjer oss med denna korta sammanfattning av hans äventyr, plockar han fram en kartong, märkt ”brev”, i vilken han hittar fem vykort adresserade till de då ännu levande föräldrarna. Språket och stilen är inte vad vi annars vant oss uppskatta hos snitsaren och hans korta hälsningar tyder varken på berättarglädje eller livslust. När han gav sig av på sin färd, skrattade han troligen inte lika mycket som dagens förhoppningsfulla äventyrare, ty han sökte sig inte så mycket ”into the wild”, som fastmer ”away from his life”. 

 

 

Sala silvergruva. Nedgången till Christinaschaktet

Måndag  17/6. 
Hej! Jag sitter på en uteservering vid torget i Sala och tittar på folk. Cyklat hit över Stäket, Bålsta, Hjälsta, Nysätra, Altuna och Varmsätra. Söder om Sala stor jordbruksbygd med gröna och gula fält och vita kyrkor. Vid vägkanten växte tjärblomster och ängshavrerot i myckenhet. Medvind åt nordväst. Mår bra. T.

 

 

Vid sjön Väsman, Ludvika.

Tisdag  18/6.   
Jag sitter vid Brunnsviks folkhögskola och tittar ut på sjön. Cyklat hit över Fagersta, Vad, Torrbo, Smedjebacken och Ludvika genom backigt sk0gs- och småbrukslandskap med ängar och många blanka sjöar att bada i. Ängsklockor blommar det nu fullt av här i Dalarna. T.

 

 

Lima i Västerdalarna.

Onsdag kväll  19/6.
Hej!  Har nått Sälen över Korsheden, Lövsjön, Nås, Malung och Lima. Här regnar det. Molnen är stora och grå och luddiga. På andra sidan Västerdalälven syns Storfjället med ännu något snö på. Annars är här tyst och tomt. Fotboll på TV. Hälsningar T.

 

 

Parti ved Femunden, Norge.

Midsommarafton  21/6.
Efter en liten sväng in i Jämtlands län över Särna, Sörvattnet och Idre har jag åkt över till Norge. Här ser likadant ut. Tallhedar, fjäll och långa sjöar med grusiga stränder. Jag sitter vid den vita träkyrkan i byn Drevsjö och ser på hur tre kvinnor krattar mellan gravarna. Här är det nog inte midsommar. Hälsningar T.

 

 

Flygfoto - Sunne

Söndag kväll  23/6.
Jag har nu cyklat nerför hela Klarälven (Trysilälven i Norge) och sitter på ett café i Grums. På en TV borta i ett hörn spelar de fotboll. Roland Sandberg blir så glad att han slår en kullerbytta på gräset. Klarälvsdalen och Frykensjöarna var stiliga. Fortsätter närmast till Dalsland. Mår bra. Hälsningar T.

 

I övrigt visar sig snitsaren ha förvånansvärt få minnen kvar från denna långa cykeltur. Han erinrar sig hur han tillfälligt utmattad stapplade in på en servering i Fagersta och åt köttbullar och att han lade sig att vila på en liten gräsplätt vid en bensinstation i Särna eller Idre, när en man sade åt honom att han inte fick ligga ”på åkern”, en påminnelse om att varje grässtrå är värdefullt för fjällvärldens bönder. Snitsaren minns också att han besteg något mindre fjäll på väg söderut från Härjedalen och att han badade i Grebbestad, när han kom fram till havet. Förhoppningsvis skickade snitsaren hälsningar även till andra än sina föräldrar, men vilka trivialiteter han därvid kan ha meddelat omvärlden, har han ingen aning om. Snitsarens sköterska säger sig ha fått ett vykort från Hällevadsholm, där snitsaren stannade till vid en korvkiosk och där han minns att några unga lokala flickor fnissade åt hans aptit på malda djurdelar. Tillsammans med sagda sköterska gjorde snitsaren för övrigt senare samma sommar en mindre cykeltur i Sörmland, från vilken han har både fler och roligare minnen.

För förståelse av ovanstående bör tilläggas att snitsaren vid denna tid ännu inte var vegetarian och att det fotbollsspelande som omtalas på vykorten gäller VM i Tyskland, där Roland Sandbergs kullerbytta härrör från den gruppspelsmatch mot Uruguay som Sverige vann med 3-0.

 

10 svar till “Into the wild?

  1. Fantastiskt inspirerande. Tackar snitsaren och blogg-administratören för detta synnerligen trevliga feelgood-inlägg med somriga dofter och lycklig segeryra blandat med något mindre yr melankoli och knottriga äventyr.

    Tankarna och drömmarna om ett eget äventyr från sund till bukt lever fortfarande och planen är att innan träden börjat skimra i höstfärger skall äventyret vara genomfört. Förutsatt att kroppen inte hittar på nåt jävelskap och nekar mig deltagande i detta högst efterlängtade projekt.

  2. Så vackert! Både skrivet och upplevt. Även om minnena bleknat lever äventyret.
    Och vykorten finns kvar. Det är också vackert.
    Själv smider jag också planer, men de tar mig inte från kust till kust. Mer på små upptäcktsfärder runt Sverige. Kommer inom kort på en blogg nära dig. Eller snabbare, om Startnumret skvallrar…

  3. Tack tack! Ja, de lite charmigt daterade vykortsbilderna blir ännu bättre i (åtminstone snitsarens) dator. Kontrasten till snitsarens opersonliga, torftiga information, där man möjligen anar svärta mellan raderna, är spännande.

    Snitsaren och jumper ser fram emot berättelser från edra kommande äventyr:

    Benets låter lockande för jumper, men då kanske hellre i valda delar vid olika tillfällen med återhämtning emellan, varvid alla likheter upphör.

    Bureborns fick jumper plötsligt en idé om (utan startnummerkonsultation), men troligen tänker han fel.

  4. Instämmer med de andra helt och fullt! (Märker du förresten hur SNABB jag är denna gång?? ) Inte utan att jag längtar tillbaks till Dalarna när jag ser de fina vykorten…Borde jag ändra min inriktning från att SPRINGA långt till att CYKLA långt? Men det är ju inte riktigt samma sak. Inte för mig. Förresten kanske Snitsarens dåliga minne från denna tid beror på de malda djurdelarna han åt? 😉 I och för sig har jag inte ätit det på många år men har ändå ett guldfiskminne. Man kan ju å andra sidan fundera på hur det skulle varit då om jag ätit döda djur. Hu!

  5. Vi vet inte varför Ingmaries kommentar krävde godkännande trots att hennes uppgivna e-postadress var den vanliga. WordPress vägar är outgrundliga.

    Det är sant att springa långt och cykla långt inte är samma sak. Att cykla från 7 på morgonen till 11 på kvällen, så som snitsaren gjorde någon av de längsta etapperna, går om farten är låg och rumpan är van vid sadeln. Att springa motsvarande tid vore långt tröttsammare även om man skulle springa långsamt, eftersom man (om vi får tro jumper som nyss kommit hem från ett långpass på 27 km) måste lyfta och flytta fötterna även i nerförsbackarna och stötarna mot marken fortsätter oavbrutet. Även att gå hela dagen känns värre i benen. Vad som är roligast är förstås en annan sak.

    Att snitsaren minns så lite kan ha berott på att det inte hände så mycket längs vägarna. han cyklade mest och stannade sällan och när han slog läger somnade han snart. Han minns var han tältade, men inte så mycket mer från dessa platser (förutom knotten i Härjedalen).

  6. Knott är ett elände. De kryper in ö-v-e-r-a-l-l-t. Och de är en rackare på att överleva och ta sig igenom det mesta. Det är nog därför jag vägrar tälta. Fick nog av blöta illaluktande tält och att bli halvt uppäten i min ungdoms dar när jag bodde i de djupa skogarna vid gränsen mellan Halland och Småland.

  7. Ja de små knotten är inte trevliga. Dessbättre finns de inte alltid överallt. I själva verket har snitsarens tält bara invaderats denna enda gång trots att han tältat fler gånger i fjällen (men däremot aldrig i Ingmaries skogar). Vanliga myggor, som finns överallt, är för stora för att komma in i snitsarens tält, som dessutom alltid luktat gott.

  8. Allvarligt talat. Har du sett filmen Into the wild? Om inte måste, måste, måste du göra det. Det här är essensen av ITW.

    Eller alla måste det förresten. Se filmen.

    Och läsa Snitsarens blogg.

  9. Jo, snitsaren var med sin sköterska och såg filmen, när den gick på biograferna och hade stor behållning av den.

    Visst kunde han känna igen delar av sig själv som ung, då han hade återkommande dagdrömmar om eremitliv i skogen antingen det handlade om Dalarnas finnskogar eller de ödsligare kring Erare träsk. De få gånger han (som här) i någon mån prövade drömmarnas hållbarhet mer i praktiken, insåg han sanningen, att han egentligen önskade leva bland människorna. Kanske valde han att i stället gå ”into the wild” i andra mindre tydliga former.

    När snitsaren återser några klipp ur filmen, konstaterar han, att i jämförelse med snitsaren, var huvudpersonen i filmen, om än mer besatt och wild, en riktigt sällskaplig skit.

  10. Pingback: Futurum exactum | Efteråt hos farbror Steffe

Lämna ett svar till Ingmarie Avbryt svar