Futurum exactum

 

 

Fotografiet här ovan är taget i en trädgård på Vasavägen i Stocksund någon gång i början av 1950-talet. Pojken som skrattar och kisar mot vårsolen är glad för att snön är borta och för att han snart ska få springa ute i träningsoverall och blåa gymnastikskor. I det stora vita huset i bakgrunden bor grannbarn, av vilka några är hans lekkamrater, men just denna vackra vårdag trivs han med att vara ensam eller möjligen i sällskap av den okände fotografen. Att han sitter på trehjulingens flak, beror inte bara på att han egentligen är för stor för detta slag av fordon utan också på att detta exemplar saknar sadel. Trehjulingen, som varken är hans eller inte hans, har funnits så länge han kan minnas i samma miserabla skick. Kanske har den tillhört något äldre syskon och kanske har det en gång suttit en sadel på det allt annat än sittvänliga, uppstickande stålrör, han nu har mellan benen. Om detta vet han ingenting och funderar inte heller på sådant denna härliga vårdag, ty han är glad att bara finnas till.

Det ska komma att dröja länge än innan pojken på bilden får en cykel, som han kan kalla sin egen. När det påbjuds allmän cykling i samband med idrottsdagar i folkskolan, kommer han att använda storasysterns gamla damcykel, men denna kommer han inte att vilja visa till vardags inför de kamrater, som stoltserar med speedwaystyre och limpa och som alltid bromsar med en tuff sladd, antingen de kör ”Crescent världsmästarcykeln” och med mössan långt fram i pannan hävdar att ”Monark är gjord av papper och bark” eller är kaxiga Monarkägare som vet att replikera ”men ändå stark” eller möjligen tillhör de lustigkurrar som förordar det exklusiva märket HPD, av de initierade uttolkat som ”Hopplockade delar”. Först när pojken är tretton år gammal och ska börja i läroverket kommer han att vara ägare till en egen riktig herrcykel, köpt delvis för egna hopsparade slantar i Pålssons cykelaffär i Vejbystrand, men av vilket märke denna första cykel varit, kommer han att ha glömt när han blir gammal.

Innan pojken dör kommer han att ha varit ägare till ett halvdussin cyklar, några köpta begagnade för en billig penning, andra ärvda efter fadern, bland dem en gammal fin Monark från 1930-talet. Minst tre av pojkens cyklar ska komma att stjälas medan övriga ska rosta sönder eller överges av andra skäl. Han kommer att ha cyklat mycket i sina dar, ty något annat fortskaffningsmedel kommer han aldrig att äga och något körkort kommer han aldrig att ta. I tjugoårsåldern ska han kallas ”Cykel-Tor” i några utskick från den friidrottsklubb han ska komma att representera, emedan han alltid ska komma cyklande till träning och tävling. En gång kommer han att företa en längre cykeltur runt Sverige, om vilken han långt senare ska komma att skriva något som ska komma att kallas blogginlägg, och i ännu ett sådant ska han slutligen komma att frammana minnet av detta nu, denna soliga vårdag i början av 1950-talet.

 

22 svar till “Futurum exactum

  1. Skaparen av detta blogginlägg ska ha beröm för den stiliga tredelade kompositionen som spänner över ett helt liv. Jag funderar dock som vanligt över rubriken. ”Futurum exactum” uttrycker grammatiskt att något kommer att ha skett, men av exempel på detta tempus hittar jag bara tre i texten, medan ren futurum, som säger att något kommer att ske, står att finna i överflöd.

  2. Vilken fantastisk resa denna person fått vara med om! Inte bara på cykeln utan i livet självt.Så många fenomen som kommit och gått. Teknikens enorma utveckling (på gott och ont) och tidens skiftningar. Själv minns jag min första cykel som i går. Jag fyllde 7 år och fick en vit minicykel. Vilken lycka det var! Vad som hände med den kommer jag dock inte i håg…

  3. Egen cykel vid sju års ålder? Ja, den ungdomen!
    Tekniken har förvisso utvecklats även när det handlat om cykling, vilket bland annat framgår av en del inlägg på den blogg där vår förre tillförordnade administrator, jumper numera hålls. När det gäller gossen ovan, höll han sig dock troget till oväxlade cyklar med breda däck och hans nuvarande exemplar är inte helt olikt hans första. Den ärvda monarken som omtalas lär ha varit hans favorit med en bred, fjädrande och mycket bekväm sadel.

    Vad gäller bloggrubriken funderade vi på den ogrammatiska varianten ”Futurum exactum presens” för att understryka att framtiden ligger förborgad i nuet.

  4. Har diffusa minnen, som vanligt. Lever kanske för starkt i presens. Men är rätt säker på att jag inte hade en DBS – ”damernas bröstsalva”. Nån som begriper sig på det epitetet?

  5. Nej, dessvärre gör vi inte det, hur mycket vi än vrider våra hjärnor. Denna så kallade backronym var för övrigt helt okänd för oss, som annars bara hört varianten ”Döden bakom styret”. Snitsarens sköterska cyklade länge på denna norska cykel, men överlevde.

    På tal om vridna hjärnor, dyker en vers upp ur någon ABC-bok:

    Hjärnan i mig ännu vrides
    när jag tänker på Euklides

  6. Nja, citatet är nog inte från någon ABC-bok utan från vår nationalskald Carl Michael Bellman. Versen lyder:

    Hjärnan ännu i mig vrides.
    när jag tänker på Euklides
    och på de trianglarna
    ABC och CDA.
    Svetten ur min panna gnides
    värre än på Golgata.

  7. Kommer faktiskt inte ihåg vilken cykel som var min första (är allvarligt talat lite orolig för minnesluckorna. Ett tidigt teckan på demens?), men den första jag verkligen kommer ihåg är en vit 6-växlad DBS med ”bockastyre” och handbromsar. Kan väl ha varit 11-12 år när den blev min en födelsedag i April. Kommer ihåg att jag var sååå glad och stolt.

    Tackar för en fantastiskt välberättad, intressant och ”snyggt” ihopsatt historia. Tackar även för länken till ”Cykel-Tors” cykeläventyr genom Sverige. En historia som tål att läsas om och om igen.

  8. Benet ska själv ha tack för att han ägnat snitsarens minnen några minuter!

    Som nämnts kommer inte heller jag (snitsaren) ihåg märket på min första cykel, trots att jag hade den i sju år, men det kan möjligen ha varit en gråblå Crescent. Jag kände för övrigt inte till att det begabbade DBS tillverkade sådana läckra stålhingstar. Bockstyre har jag aldrig ägt, men jumper brukar hålla händerna nära styrstången för att efterlikna tävlingscyklister när han alternativtränar.

  9. Intressant och tänkvärt inlägg som väcker många tankar och associationer. Själv hade jag nog inte ens en trehjuling, men jag minns att jag lärde mig cykla på morsans hoj och att jag slog mig rejält på ett onämnbart ställe när jag halkade av tramporna.

    Jag minns också att min två år äldre bror aldrig kom att förlåta mig för att jag hade cyklat hem hans tolvårspresent från cykelaffären.

    Som femtonåring tog jag ett direktkliv in i motoråldern då jag för egna ihoptjänade slantar köpte en begagnad moped av märket HMW för 300 kronor. Moppen var en riktig HPD-maskin och för att hålla den igång krävdes åtskilligt med skruvande. Kompisarna hade blänkande Pushmopeder, men av någon anledning fick jag ändå vara med i gänget.

    I relativt mogen ålder köpte jag min första cykel. Den var av märket Puch och var väl en slags kompensation för den drömmoped jag aldrig fick äga. Cykeln var dock ett riktigt måndagsexemplar och förpassades så småningom till soptippen.

    Min nuvarande hoj har bockstyre och smala däck och har varit i bruk och i min ägo i snart 31 år. Barn och ungdomar brukar le när dom ser hojen och frågar ofta: ”Vad är det där för cykel?”

    ”En riktig Monark”, brukar jag svara. Då beter dom sog som vuxna och låtsas förstå.

  10. Se där en kommentar med väl så mycket cykelinformation som i hela vårt blogginlägg. Av kommentarerna ovan att döma tycks minnesgodheten öka med stigande ålder.

    Någon moppe hade jag (snitsaren) aldrig, men i gengäld ”hänkade” jag allt som oftast efter en mopedåkande kamrat hem från skolan. Om jag därvid höll i hans axel eller i mopeden minns jag dock inte. Vi upptäcker för övrigt att vi farit med osanning i vårt blogginlägg ovan, ty under en tågluff i Sydeuropa ägde jag under två veckor tillsammans med sagda kamrat en scooter, om vilken det berättats i inlägget ”Andorra”. Eftersom det krävdes körtkort för detta fordon, fick jag dock bara pröva att själv köra det några gånger på icke trafikerade vägar. Det bör även redovisas att jag en gång kört traktor i ungefär tjugo meter, men därutöver har jag, vad jag minns, inte brummat mer på land.

    I övrigt är vi mycket imponerade av Olivers Monark som rullat troget i 31 år. Gissningsvis har den stått under tak när den inte rullat, en förmån som snitsarens senaste cyklar inte åtnjutit.

  11. På senare år har monarken fått komma in ifrån kylan (till skillnad från andra monarker). Den har under åren gjort av med tre uppsättningar kuggkransar och ett otal kedjor. Hårdast prövad var den nog under 80-talet när äldste sonen (då elitseriespelare i ishockey) under ett par somrar använde den som träningsredskap. Nu står den mest i stallet och myser. Med ålderns rätt.

  12. Min första cykel var röd… sedan fick jag en cykel att växa ikapp, den var på tok för stor men min mor skulle dela den med mig. – Tänkte hon sig. Men jag for ju runt i byn som en tetting och hon såg bara ryggtavlan på mig susa bort på nya äventyr. Det var en ”Monark gjort av papp och bark” som de andra barnen retade mig med… de sjävla körde med den ovannämnda Döden bakom styret, det var mycket häftigare.
    Kul inlägg, det var en skön rullning ned för minnernas backe 🙂

  13. Tack för det! Om jag uppfattat Paljetten rätt skulle det rimmade omdömet om monarkcyklarna vara väl spritt i tid och rum. I varje fall kan man undra varför de cyklarna tycks ha haft låg status bland unga. Att DBS-cyklar ansågs häftigare förvånar mig som uppfattat dem som slitstarka men intetsägande. Kanske för att exemplaret i denna familj var en enkel oväxlad cykel köpt på Konsum.

    Törs man gissa att Olivers son spelade för Skellefteå AIK, som kommit igen i högsta serien med jämna mellanrum. I vår barn- och ungdom hade klubben en storhetstid med bland andra Moskvahjälten Garvis Määttä i den så kallade myggkedjan.

  14. Rätt gissat. Sonen spelade i Skellefteå AIK.

  15. Nå, jag vet inte riktigt var rimmet kom ifrån men tror nog inte det var lokalproducerat… Jag tror inte att status följer en logisk skala av stigande kvalité. Där rymms nog rätt mycket hierarkisk godtycklighet. Jag störde mig nog mest på att den vara rosa och inte blå som jag hade önskat mig.

  16. … Förresten, jag kom just på att min vardagscykel som jag har nu är en blå dbs- spesial (stavas med s). Den är helt oväxlad och har stans bästa rull, man susar fram som en stadig vindpust! 😀

  17. Äntligen någon som hörs sjunga den enkla, oväxlade cykelns lov!

  18. Märk väl att Paljetten skrev vardagscykel. Jag vet vad hon gömmer i cykelförrådet…

  19. Ja, jag tycker mig ha sett något om en ”ny hoj” i en kommentar hos dig…

  20. Precis, jag har just köpt mig en racerhoj med fler växlar än jag kan räkna… många grejer på ett spett 🙂 Samma dag jag betalade den kom snön. Detta blir den första vintern jag önskar ska gå fort fort fort… längtar efter att trampa på de Uppländska vägarna. Trampar gärna hem till dig på en kopp te till våren 🙂

  21. … och här passar det nog bra att jag gör en slags rättelse. Jag är en smula nätförvirrad och tog fel på bloggens vituella geografi och domän… Jag vill understryka att jag inte försöker våldsgästa hemam hos dig Snitsaren. Nej det vore ju ohövligt att bara tränga mig på , bara så där… Men jag cyklar gärna långt för att få en fika 🙂

  22. Ha ha ha! Ja i Veckholm, dit jag gissar att du tänkt trampa, är du nog välkommen, men om du skulle cykla fel och hamna i Vallentuna, så blir du nog insläppt här också…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s