Brevskrivaren

Jag har i min ägo en låda full med brev och vykort, adresserade inte bara till mig utan även till mina föräldrar och några av deras förfäder. Vid en analys av detta textmaterial slår det mig hur en del skribenter, främst kvinnliga sådana, tycks ha en avundsvärd förmåga att skriva en okonstlad svenska direkt ur hjärtat, medan andra föredrar att anpassa sitt språk efter egen estetik, inte sällan med illa dold litterär ambition. Medan de förra prioriterar kommunikationen som sådan och söker tillfredsställa mottagarens önskan om information, månar de senare mest om sin egen framtoning. Bland dessa självupptagna brevskrivare utmärker sig i min samling den unge man, som i detta blogginlägg kallas ”brevskrivaren”, och vars brevskrivarkonst ska analyseras nedan med hänsyn till stil och innehåll. De nio brev jag valt som exempel är alla adresserade till föräldrarna och sparade av modern för att senare återfinnas efter hennes död.

Hej far.
Hur är det med din rygg. Hela min kropp mår bra. Jag har hoppat 112 i höjdhopp och 1.46 i Stav. Mor sa att hon snärt är klar med körsbärsträden. Jag kanske klarar 1.14 i höjd.
Tor.

Att döma av hoppresultaten i brevet ovan författades detta när brevskrivaren var tio år, och lika kortfattade är andra återfunna rader från samma och tidigare ålder. Bruket av ”mor” och ”far” om och till föräldrarna, var inte vanligt i 1950-talets Stocksund, men har sin förklaring i faderns skånska härkomst. Dessa titlar användes dock aldrig i tilltal som substitut för pronomen, så som brukligt varit i tidigare generationer, ty som framgår ovan duade brevskrivaren sina föräldrar, och från tidig ålder lär han dessutom till vardags ha titulerat dem ”morsan” och ”farsan”.

När han i nedanstående exempel två år senare skriver hem från sommarstället i Vejbystrand, är han mer berättarglad, men blicken på omvärlden är fortfarande ett barns, och så länge han skriver riktig svenska och stavar rätt, är han lyckligt ointresserad av sitt språk. Tolvåringen kan inte stava till ”auktion”, men tycks annars behärska sina begränsade medel, där adjektivet ”laban” är en medveten, temporär form av ”lajban”. Den ålderstypiskt sakliga berättelsen ger oss även en inblick i det sena 1950-talet, när barn kunde åläggas trädgårdsarbete och pengar hade ett annat värde. Det märkliga namnet ”Sgunne” torde avse brevskrivarens moster och lär från början vara en sammandragning av ”Moster Gunnel”, medan övriga nämnda personer är andra släktingar boende på orten om sommaren. De var alla lärare och åtnjöt som sådana lång semester, vilket möjliggjorde gossens vistelse på sommarstället utan föräldrar och syskon, lämpligen i sagda mosters hus på familjens tomt.

Hejsan igen.
Hur har ni det därhemma. Jag mår finfint. Det gör Sgunne, Alméns och Cavallins också. I torsdags fick vi den första jordgubbslitern. Det smakade härligt. Maja var här i onsdags och i torsdags. Vi var i Öllöv på en aktion idag. Mellanmålet hade vi med oss som matsäck. Sgunne och jag fick åka i Alméns bil och Cavallins i sin. Mellanmålet åt vi innan aktionen började, vid en höstack. Alltså, det var inte aktionen som började vid en höstack utan vi åt mellanmålet där. Mitt under måltiden stack en tant ut huvudet ur ett förster och plåtade oss. Jag råkade tyvärr göra en besynnerlig grimas då. Närå, jag bara skojade. På aktionen var det en laban gubbe som köpte och köpte (han hade keps). Fångsten blev, för Sgunne en höganäskruka för 1 kr, för Alméns ingenting, för Cavallins två stolar för 3 kr. En bamsig soffa gick ut för bara 50 öre. Oj jag har glömt att rensa häcken idag. Det måste jag göra. Hejsan då.
Tor.

När brevskrivaren är fjorton år tycks han skriva mer försiktigt och beräknande, vad gäller såväl stil som innehåll, ty frånsett uppgiften om broderns besök från militärtjänst speglar nedanstående hastiga hälsning hem till fadern och systern knappast hans tankevärld vid denna tid, och det medvetna språkets uppgift är att roa dem, vars smak för oväntade detaljer och nya formuleringar han känner. Namnen Molle och Ärta ska uttydas Olle och Märta, enligt samma mönster som på denna blogg förvandlat kollegorna Nix och Masse till Max och Nisse. Detta av brevskrivaren och hans kusin introducerade sätt att byta konsonanter roade så småningom även vuxna, men medan de kreativa fjortonåringarna snart gav sig ut på nya språkliga upptäcksfärder, var den äldre generationen trögare, varför brevskrivaren sedan i många år tvingades höra exempelvis vildhallon benämnas ”hilda vallon”. Olle och Märta som var bror respektive syster till brevskrivarens morfar bodde tillsammans i Ängelholm men talade en utpräglad norrköpingska och var i en fjortonårings ögon urgamla och lite komiska figurer.

Hej Gräsänkling och Syster.
Jag är sjuk i halsen och måste sitta i halvskugga och dricka citronvatten. Igår uppvaktade vi Olle på hans födelsedag. Själv stod jag mest på Molle och Ärtas balkon och släppte ner skräp på folk. Ikväll kommer Mats, men tyvärr kan han inte få se mig göra något fantastiskt höjdhopp. Det ska bli kul att få se honom i uniform. På tal om ingenting så uppträdde Morbror Stig i en storpalmig utanpåskjorta idag. Mor fick sig ett gott skratt, men jag kunde inte finna något lustigt med den. Nej, för bövelen, nu måste jag sluta. Till slut bara veckans skämt (kommer från Sven). Oj vad här är mörkt, här kan det inte ha varit tänt på länge.
TOR.

Denna förmåga, att hålla sina läsare på såväl lagom avstånd som gott humör med låtsat intresse för oviktiga detaljer, har brevskrivaren utvecklat ytterligare när han nästa sommar skriver hem till föräldrarna. I det korta utdraget nedan visar femtonåringen sitt sinne för ironisk distans, medan språket ännu inte hittat den oklanderliga men tråkiga form, som senare ska garantera honom betyget AB på varje gymnasieuppsats. Det är förvånande att han i detta försök att härma fåniga vuxnas attityder inte förmår formulera sig mer elegant, ty här handlar det ännu inte om medveten tafatthet.

…På tal om Sven (överst t.h.) så har Cavallins och Alméns kommit tillbaka från Italien. Dom hade många fina saker med sig. Utav Sgunne fick jag två stycken maschettknappar (stavning?) från Italien. På dom finns ett utsökt vackert mosaikmönster som föreställer en utsökt vacker blå blomma med gröna blad. Bakgrunden är hemlighetsfull. Runt om är det en läcker ram med guldfärg. Tjusigt va!!? Av Sven fick jag en trevlig kniv från Pisa på vilkens fodral det står PISA.  Av Vinting fick jag en läcker chokladkaka på vars papper det står ”van houten”…

Med samma inställsamma ironi beskriver han senare i brevet en bjudning där ”vi åt ost och kex och drack wisky”, och där nämnda italienfarare ”berättade tråkiga reseminnen” i form av ”punkteringar, dåliga källarmästare på restauranger, slut på bensinen, bilköer, arga italienare o.s.v.”. Den hjärtliga skadeglädje, som anas mellan raderna och som brevskrivaren hoppas dela med sina läsare, döljer dock ingen avund, trots att femtonåringen aldrig varit söder om Köpenhamn och hans föräldrar sällan eller aldrig företagit nöjesresor med familjen, ty han trivs bäst när han får vara i fred på ett och samma ställe under sommaren.

Förutom några slarviga rader, pliktskyldigt bifogade i andra familjemedlemmars brev, saknas exempel på brevskrivarens stil under de följande åren, och säkert är att han inte uttryckte sig skriftligen i onödan, men när han i nittonårsåldern tvingades göra militärtjänst i Norrland, kände han sig uppenbarligen manad att meddela sig med föräldrahemmet, ty från denna period i hans liv finns ett rikt analysmaterial. De två valda brevutdragen nedan visar en ung och ännu omogen brevskrivare, som dessutom tycks sorglöst omedveten om sin omognad. I brist på ett eget naturligt skriftspråk tvingas han ikläda sig språkdräkter, lånade från den begränsade litteratur han mött. I det tramsiga första exemplet anas möjligen inspiration från lille Hunos berättelse hos Povel Ramel och det parodiskt sakliga andra utdraget vittnar om läsning av tråkig facktext och minner om gymnasiets torra uppsatser. Medan den unge brevskrivaren troligen ansåg sig humoristisk, ser han med senare ögon en rörande brist på stilsäkerhet även i dessa avsiktligt tillgjorda alster. Det finns dock något charmerande i brevskrivarens ungdomliga hybris och övertro på sin originalitet, som den äldre kollegan kan avundas.

Hjärtliga hälsningar från Tor.
Hälsa alla hur mås det. Jag mår bra, men jag är lite sjuk. Har varit har jag i alla fall. Förkyld. Hej, vi har jättekul här på I20. Vi får marschera, hälsa och se på doktorn och en hel mängd andra roliga saker. Vi får ta skydd också. Det är skojigt. Ibland får vi bannor. För att vi gjort fel. Då fnissar vi, för då skäms vi. Då har vi dabbat oss. Vi får bra mat, särskilt på lördagarna. Vi har fått kåpistar också. Dom skjuter vi med. Jag sköt för högt. Då sänkte jag kornet. På kåpisten. I låsjementet är det rent och fint. Vi bäddar sängarna så fint. För vi vill ju inte ha lort i rummet. Då kan det bli otrevligt. Med lort i rummet. Vi får förflytta oss också. Gå och krypa. Ibland ålar vi också. Då ser vi så skojiga ut. Då fnissar vi.  (Och så vidare).

Bästa och hittills enda familj!!
Efter att jag författat diverse vykort till ett antal mostrar och fastrar kan det vara dags att skriva ett par rader också till dig kära familj. Det är för närvarande söndag kväll. Jag ligger på sängen, lätt stödd av den vänstra armbågen och vänd mot den vägg där det inte finns fönster. I den motsatta änden av rummet sitter, grupperade kring det lilla bordet, Mörtsjö, Thorin, Johansson och Tillbro och spelar kort. Jag kan gissa att det är poker, dels med anledning av den oformliga korthögen i mitten och dels av de många kommentarerna. På en säng intill står en radioapparat, ur vilken en man och en kvinna hörs sjunga att ”Jag hade en fästman, jag höll honom kär”, något som kan anses förbryllande, eller i varje fall tyckas förbryllande, om man betänker att ett sådant påstående fälls av två aktörer, människor, därtill av olika slag, var för sig, oberoende av varandra och omvärlden, i ett tillstånd eller i en form, som för en utomstående ter sig, eller helt enkelt är, enhetligt eller i sig själv ett faktum. Nåväl, på samma säng, delvis skymd av radion ligger en soldat klädd i gröna byxor och vita sockar.  På en säng mittemot sitter Dahlgren och vill ha sagt att de fyra kortspelarna inte kan läsa, vilket han grundar på att dessa ska ha sagt att han enligt listan på väggen är logementschef men att han vet att han är blott städare. Sådan är scenen, när radion plötsligt,  eller rättare sagt med en presentation efter en kortare paus,  byter musik till Bo Nilssons ”Har du nånsin hört någon spela jazz på en elektrisk flöjt”, som sjungs av en dam, som påminner om och troligtvis också är Monika Zetterlund.  (Och så vidare).

När brevskrivaren tre år senare reste i Europa, var hans hjärna än mer fylld av litterärt överskottsmaterial att dölja tankar och känslor bakom, och i de vykort och enstaka brev han sände hem visade han sin förmåga att göra sig oåtkomlig. Ehuru ännu gymnasial tycks stilen nu säkrare med ett friare ordval och en mer varierad meningsbyggnad, och som student av den gamla stammen behärskade han verbens forna pluralformer, när de passade hans avsikter att skapa distans. Bevarade rader är präntade med prydliga bokstäver långt från hans personliga skrivstil, och brevet som återges nedan är också utformat med speciell omsorg i sin helhet, ty vid denna tid var han noga med vilka spår han lämnade i världen.

tisdag…
Kära vänner!
Jag har ett italienskt frimärke kvar och skriver detta brev till er. Det är morgon. H sover. Med det italienska bad- och turistlivet högt uppe i halsen ämnar vi idag ta tåget till Marseilles.
San Remo! Vad vill jag minnas av dig i min gungstol om femtio år? Måhända de gamla människorna som travade omkring i korridoren och logo och nickade: ”Bonjour Monsieur”. Frun i mjölkaffären, som utstötte förtjusta skrik var gång vi kommo om morgnarna. De små butikerna på Via Palazzo. Parkerna, de egendomliga träden, eller helt enkelt fönstret där vi åto vårt bröd så att smulorna föllo ned på balkongen under. Ack! Hur outgrundligt är inte livet.   Detta brev har korsat fyra oceaner!.
Här i söder finns det många svenskar som man stöter på, när man vandrar omkring. De uppför sig egendomligt och härrör från olika fritidsresor. I egenskap av internationell holländare, som hjälpligt parlerar franska med händerna, skyr jag dem som pesten. När de sålunda kommer fram och dunkar mig i ryggen och undrar om jag är svensk, bara tittar jag förvånat på dem och mumlar för mig själv. H är australier från Sidney. Turist sig känna så brun och frisk, ändå se ut som torkad fisk. Hur mår ni.
T.

I det korta brevet nedan, skickat några år senare från en språkresa i Moskva, är brevskrivarens minimalism konsekvent genomförd med enkla huvudsatser och minsta räkneord skrivet i siffror. Att han textat hela brevet beror möjligtvis på osäkerhet kring faderns förmåga att läsa skrivstil efter en stroke med åtföljande afasi ett par år tidigare.

Hej.
Här är Moskva. Här är vi, 25 svenskar och 12 finnar. Vi bor 3 personer i varje rum. Sängen är skön och man kan tvätta sig och duscha i korridoren. Tyskar, fransmän, schweizare och ryssar finns även. Maten är trevlig och mättande. Soppor före. Vi äter 500 m. från bostaden och går dit i en lång rad eller i små grupper. På vägen spelar ryssar domino och fotboll. Vi går i skolan fyra timmar om dan.  Vår lärarinna heter Natalja och vi är 10 elever i klassen.  Vi lyssnar på bandspelare och pratar. Vi lär oss ingenting. Igår åkte vi tunnelbana och buss. Det finns massor av människor men nästan inga bilar. På röda torget regnade det. I det statliga varuhuset GUM villade jag bort mig. Jag kom nästan inte hem. Jag köpte 1/2 l mjölk och frågade en liten man med en fotboll om vägen. Igår kväll sammanfördes vi med rysk ungdom. Det var tråkigt. På kvällarna kommer alla ryssar fram. De öppnar fönstren och skriker åt varandra. I parkerna vimlar det. Hur mår ni.
Hälsningar Tor.

I senare brev hem har brevskrivaren återgått till skrivstil, men kråkfötterna är fortfarande handikappanpassade och språket fortfarande lika enkelt, för att inte säga torftigt. De följande årens korrespondens mellan brevskrivaren och hans tillkommande skulle sedan tvinga fram ett ärligare innehåll och en mer personlig stil, där impressionistiskt fångade fragment av hans verklighet, beskrivna på ett okomplicerat och naket språk, ofta med bifogade teckningar och akvareller, lär ha uppskattats av mottagaren och möjligen banat väg till hennes hjärta. Denna fyrtio år gamla brevväxling är av förklarliga skäl inte tillgänglig för analys här på snitsarens blogg, men något av samma avskalade och naivistiska skrivsätt tycks brevskrivaren bjuda även sina gamla föräldrar i nedan delvis återgivna brev från en militär repetitionsövning vintern 1972, där hans oväntade öppenhjärtighet torde ha glatt dem, som annars inte var bortskämda med hans ord. Denna bloggs läsare kan dessutom betrakta utdraget som ett komplement till inlägget ”NMT” om snitsarens militärliv.

Hej på er!
Hur mår ni där nere. Nu sitter jag i tältet på min gröna päls vid kaminen. Jag har hängt upp mina kängor på tork i taket. Ute är det mörkt och kallt och stjärnklart. Månen är stor och rund. I väster rakt nedanför Casiopeja syns en jättestor stjärna. I våras såg man Jupiter som en stor stjärna rakt i söder om kvällen. Jag har just gått kvällspromenaden till byskolan och tillbaka. I gymnastiksalen där kan man dricka choklad och se på TV. På hemvägen brukar jag ibland ta vägen förbi bensinstationen och titta på termometern. När det är under femton grader, då biter det i näsan. Här inne är det varmt och gott om fötterna. Runt kaminen hänger snödräkter och sockar på tork. En repgubbe med polisonger och pigga ögon står och värmer sina händer. Utefter väggarna, med fötterna mot kaminen, ligger andra repgubbar. Dom pratar med varann och berättar gamla minnen. En del av dem är ganska gamla. På min pluton finns inga stockholmare mer än jag. De flesta kommer från trakten och får bo hemma över natten. Andra är längre inifrån landet, från Vilhelmina, Dorotea, Åsele, Lycksele och Tärna. De pratar sitt eget språk. Det är ganska roligt att höra på när de berättar om sina hemtrakter för varann. De är väderbitna och sega och har varit med om en del. Nu kom Eriksson in genom tältdörren och satte sig att äta ost på eldarpallen. Han är en baddare.
Om dagarna här skiner solen. Då är våren här. Det smälter på vägar och sydsluttningar och i skogen doftar det granris och bark. På kvällen, när solen går ner, kyler det på. Snön knarrar och allt ser ut som av is. När det är mulet blir himlen så askviolett, nästan svart-röd. Om man står alldeles stilla i skogen hör man hur långt borta och öde det är. Inga ljud hörs mer än skogen som står. Om man ser upp i himlen och lyssnar, tycker man att man hör den långt borta. Hela skogen står och väntar, känns det som. Allting försvinner.
För det mesta måste vi springa omkring med gevären i skogen som dårar. Då väcker vi upp varenda litet knytt. Ibland är det stridsdomare, som tittar när vi leker i skogen. En gång kom en stridsdomare och gav mig ett papper. På det stod det: ”Skott i axeln, lindrig smärta, rodnad vid utgångshålet, stelhet i axeln”. På andra sidan var en makaber bild av ett hårigt bröst med ett kulhål ovanför nyckelbenet. Då fick jag lägga mig ner i snön och bli omhändertagen av sjukvårdare.  Andra får handen avskjuten eller bajonett i magen. Ja, ja, vad de kan hitta på…
(Och så vidare).

Brevet avslutas med brevskrivarens tvivel på militärlivets mål och mening och en försäkran att mycket ska till för att få på honom en uniform igen, tankar han dock ska glömma för att åter påminnas om ytterligare fyra gånger, och när han så småningom har egen familj ska denna få likadana brev i samma okonstlade stil var gång han är borta. Hemma skriver han emellertid helst på maskin, varmed tycks följa ett formellare och mer distanserat språk, som när han senare loggar in på Hotmail under signaturen ”snitsaren” ska utvecklas till vad läsarna känner igen på denna blogg.

 

16 svar till “Brevskrivaren

  1. Fanastiskt inlägg!

    Vilken skillnad på denne brevskrivares alster och de brev som finns sparade i en låda under ett glasskåp hemma hos mig! Mina brevvänners. Några brev som jag själv författat har jag inte tillgång till.
    De handlar nöstan enbart om fladdrande blickar och trånande hjärtan. Och innehåller inga som helst språkliga ambitioner. Men är ändå väldigt roligt läsning, de gånger jag känner mig på nostalgiskt humör. Jodå, även jag tar mig en tur nerför minnenas alléer ibland. Men inte för att analysera löparjaget.

    Funderar över skillnaderna i språk mellan det handskivna, det maskinskrivna och det som skrivs på dator. Något måste ju säkerligen bli annorlunda nu, när vi ständigt kan gå tillbaka i texten, radera och lägga till. Mer välförmulerat, men kanske också stelare och kyligare? Försvinner spontaniteten eller blir det kanske tvärtom, eftersom man inte behöver vara färdigtänkt innan man sätter orden på pränt?

  2. Tack !

    Jag gissar att dina brevvänner tillhörde den första av de beskrivna kategorierna brevskrivare i inläggets inledning, och gissningsvis hörde också du till spontanskrivarna, men något säger mig att dina alster också hade om inte språkliga ambitioner så dock språkliga kvaliteter.

    Själv skrev jag knappast brev annat än till släktingar. Om kamrater någon gång fick en hälsning, var den nog (dessvärre) kemiskt fri från beskrivningar av trånande ögonkast och fladdrande hjärtan, så som de enda två brev varit, som min mor sparat från mina jämnåriga.

    Att skrivandet har förändrats mycket med datorn är i mitt fall mer än sant. Idag skulle jag över huvud taget ha svårt att skriva på maskin, ty de rättelser, ändringar, strykningar, tillägg och omstuvningar jag vant mig vid skulle göra texten oläslig med alla kryss, klamrar och pilar. Åtminstone i mitt fall förändras den datorskrivna texten mot (tro det eller ej) mer enkelhet, vilket möjligen skulle tala för (ett intryck av) mer spontanitet. Från att ha varit spontant skriven men svårläst till och med för mig själv blir texten med hjälp av renande handgrepp mer logiskt flytande och överblickbar. Jag har hädiskt tänkt att den store Proust (eller översättaren Vallqvist?) här och där kunde haft hjälp av en dator. Å andra sidan kan jag se något lockande i att lagt ord ligger, som i ett handskrivet brev…

  3. Jag minns de drivor av hopknycklade papper som dråsade ner runt mina fötter när jag som tonåring fick låna en skirvmaskin av en kamrat. Sen fick jag en flaska tipp-ex och sniffade mig antagligen hög.

    Har du tagit dig igenom samtliga sju delar av Prousts spaningar?

  4. Med rummet också fullt av rök och fimpar hade bilden av din ungdoms maskinskrivarmöda stämt väl med den gamla schablonbilden på film av författare som inte kommer igång.

    Svaret på din fråga är ”Nej! Har du?”.
    Men jag har nästan tagit mig igenom två delar och kommer möjligen att börja också på en tredje. Den lite sega läsningen möjliggjörs av att en närstående bibliotekarie kan låna om böcker obegränsat så länge det inte är kö. Jag erkänner villigt att jag inte skulle ha läst tusen sidor om det inte handlat om så känd litteratur, ty det sug som exempelvis ett annat nyligen läst mastodontverk bjudit, har ännu inte infunnit sig, Jag fortsätter att läsa av intresse för ett märkligt litterärt fenomen, men då jag saknar respekt för berömd kultur som sådan och ännu mindre är road av att sola mig i dess glans, kostar jag på mig att knorra över otympliga språkliga konstruktioner och oklart formulerade tankar och inte minst skratta rått åt stundom överlastade liknelser. Att redovisa en iakttagelse eller känsla, tycks vara föfattaren omöjligt utan att genast känna behov av att förtydliga den med ett intellektuellt resonemang, som inte alltid gör mig klokare utan ofta fjärmar mig från den beskrivna iakttagelsen eller känslan. Kanske ska det hela läsas utan krav på egentlig förståelse, mer som ett ordflöde, vilket i lyckliga fall ger ett slags intuitiv insikt, så som jag inbillar mig att många, som är mindre språkligt intresserade än jag, också läser. Kanske är jag inte heller tillräckligt hemma i den förfinade estetik författaren frossar i och hämtar sina referenser ur. Samtidigt inser jag att Proust utan allt detta inte vore just Proust, varför mina synpunkter i en Proust-älskares öron bara skulle återfalla på mig. Men någonstans i denna snårskog av ord finns det, tvingas jag erkänna, en berättelse som då och då glimtar fram med pregnanta iakttagelser och originella tankar att nicka uppskattande åt. Han kan när han vill, tänker jag hädiskt.

  5. Garanterat cigarettfritt i mitt flickrum. Och också fritt från uttalade författardrömmar, om jag inte missminner mig. Tror jag knackade ner odrägligt pretentiösa poem.

    Svaret på din fråga är: Nej! Kom väl ungefär så långt som till madeleinekakan. Lyckades läsa mig en aning längre i Odysseus, men minns inte att den gav någon läsglädje. Känner att jag borde ge Proust ett nytt försök, men lusten infinner sig inte direkt spontant.

  6. Ja, utebliven läsglädje är ett fullgott skäl att avbryta frivillig läsning av ett aldrig så berömt verk, liksom nyfikenhet är en bra anledning att påbörja en sådan, så som i mitt aktuella fall. Det är mänskligt att läsa den stora litteraturen av prestigeskäl och naturligtvis påverkas läsupplevelsen omedvetet av den litterära tyngden. Att inte gilla ett ännu inte kanoniserat modernt verk, är trots allt lättare för den aningslöst prestigesökande än att erkänna leda under läsning av stor litteratur. För egen del tycker jag att det fungerar bäst att läsa Proust om jag tar honom för vad han är, en ambitiös författare sprängfylld av tankar och känslor, och tillåter mig att ömsom stöna och flina när jag tycker att han i sin iver parodierar sig själv, ty även pekoral har något att berätta om den människa av kött och blod som med möda krystat fram det, antingen det handlar om Ofvandahl, Proust eller snitsaren. När jag kommer på mig med att skratta med och inte åt honom, börjar jag känna böckernas brättarjag lite bättre.

    (Efter del två sticker jag emellan med Stig Larssons memoarer).

    Joyce har jag inte läst, liksom inte heller de flesta andra tungviktare i branchen, inte ens de stora ryssarna (utom ”Anteckningar från ett källarhål” som jag minns grep mig i ungdomen), utan har tills vidare nöjt mig med sammanfattande dramatiserningar på film, teve och i radio som givit svar på frågan ”Vad”, men som bloggskribent med kvalitetsambitioner har jag tydligen också blivit mer intresserad av frågan ”Hur”.

  7. Stig Larsson? Läslusten infinner sig inte direkt spontant…

  8. Välkommen till snitsarens läsecirkel !
    Jag hämtar min läsning ur den litteratur min bibliotekarie hämtar hem till sig, och Stig Larssons bekännelser (?) har inte verkat ointressanta. Jag har av honom tidigare läst ”Nyår” för länge sen och sett filmen ”Kaninmannen” och pjäsen ”VD”, men den här (nu just utlästa) 500-sidingen är medvetet skriven utan stilistiska ambitioner och jag har uppskattat hans försök till ärlighet kring sitt stora ego, hans direkta tilltal och den ostrukturerade, infallrika texten som kommenterar sig själv, men hans liv känns alltför främmande för mig för att de många inflikade berättelserna riktigt ska engagera mig. Till slut suckar jag över alla vänner och bekanta han haft och har i både den övre och undre världen och alla i förbigående nämnda korta erotiska äventyr (förutom några längre och mer komplicerade kärleksförhållanden),… så långt från snitsarens erfarenheter det går att komma. Avundsjuk? Nej då, allt sådant låter bara förfärligt jobbigt. De droppade namnen på olika alkoholdrycker säger mig inget, och amfetamin, författarens effektiva skrivardrog som ett av bokens syften (lite motsägelsefullt) är att avhålla läsaren från, har jag aldrig någonsin ens funderat kring. Men visst hittade jag en hel del läsvärt även för mig och författarens beskrivning av sitt skrivande är intressant, även om mycket låter främmande. Snitsaren läser visserligen också gärna om sina egna texter, men han delar inte Larssons absoluta tro på sitt verk eller allmänt på möjligheten att ens objektivt avgöra kvaliteten i konst. Och, suckar jag, liksom den tidigare lästa Knausgård beundrar även denne författare Proust. .

  9. Det är allt bra lyxigt med en egen bibliotekarie. Jag skulle uppskatta att ngn introducerade böcker jag själv kanske inte valt. Man har ju en tendens att bli lite enkelspårig och gå på i sina gamla invanda ullstrumpor.
    Men Larsson ger mig rysningar…

  10. Jag kan inte bli annat än smickrad över att du trots halsfluss, influensa och begynnande digerdöd ägnar intresse åt denna blogg! (Om det nu inte är så, att den i stället ska jämföras med de fåniga amerikanska teveserier du sagt dig annars bara orkat ta in 🙂 )

    Av de böcker som med bibliotekariens hjälp passerar snitsarbo nappar jag bara på ett mycket litet fåtal, men säkert skulle du nog hitta ett och annat som skulle falla mer i smaken än Stig Larsson…(vars person dock efter denna bok framstår som mindre osympatisk än vad hans (av honom själv initierade och av sensationshungriga journalister och andra tyckare underblåsta) dåliga rykte givit sken av).

  11. Eftersom detta kommentarsfält utvecklat sig till en läsecirkel, och jag har sagt Proust 1-2, får jag också säga 3, då även dessa dryga 600 sidor nu är genomlästa. Om jag har vant mig, eller om denna del är skriven med en annan penna vet jag inte, men språket känns, om inte direkt vackert så i alla fall, mindre otympligt och tillkrånglat än det bitvis tyckts mig tidigare. Målande beskrivningar, originella utvikningar och ibland oväntat bildspråk får mig att le godmodigt här och där, men annars kan jag inte påstå att jag delar författarens fascination över livet i den franska aristokratin och någon bladvändare är det inte fråga om. Denna del handlar inledningsvis om berättarjagets svärmeri för en hertiginna och om hur han därefter så småningom vid ett par så kallade salonger lär känna inte bara henne utan även aristokratins sanna väsen, allt skildrat med detaljrik ironi. Mitt i berättelsen beskrivs mormoderns död länge och detaljerat, medan ett kort erotiskt äventyr behandlas förvånansvärt oengagerat med tanke på berättarens fokuserade längtan efter och misslyckade närmande till samma flicka i slutet av del 2. Verket som helhet tycks för övrigt handla mycket om just ”skenets bedräglighet”, När berättaren lär känna platser och personer bakom de fantasieggande namn han länge har drömt om, ser han inte bara en torftigare verklighet utan också sig själv.

    Snitsarens sköterska säger sig ha beställt del 4, gissningsvis för att få höra hans litteraturpolitiskt inkorrekta analyser av det berömda verket, men i måttligt ivrig väntan härpå sticker han emellan med Paul Austers ”Vinterdagbok” (medan sköterskan till den läsecirkel hon håller i måste läsa boken om Zlatan (som hon tydligen finner språkligt svårläst)).

  12. Han kanske hamnade i flow efter två avslutade delar, Proust. Eller så glömde han helt enkelt less på sig själv och sina pretentioner. Sånt brukar göra underverk för skivstilen.

  13. Efter att nu ha läst ut del 4 av Prousts mastodontverk, börjar jag få lite kläm på vad karln är ute efter. Språket känns mindre stolpigt än i tidigare delar och när författaren är på humör får han förvisso till fina beskrivningar och intressanta skildringar. Bra, fortsätt så. Denna del har undertiteln ”Sodom och Gomorra”, men även om det förekommer en del ”synd” i form av antydd homosexualitet, tycks berättarjaget fortfarande intressera sig mest för socitetens (i denna del inte bara aristokratins utan även borgerlighetens) egendomliga sällskapsformer. Den heterosexuella kärlek han själv är inbegripen i, verkar han samtidigt vara ganska ointresserad av. Liksom det mesta i hans värld tycks kärleken bara vara intressant i sin frånvaro. Jag törs också tycka att föremålen för hans längtan är lite oengagerat skildrade, mer som konstruktioner än kvinnor av kött och blod, vilket möjligen har sin förklaring.

  14. Efter att ha läst ut del 5 av Prousts storverk undrar jag fortfarande vad som gör detta så berömt mer än just dess storlek. Att misstro Proust-älskare och antyda att många av dem ser läsningen av de fyra tusen sidorna som en litterär merit och snarare upplever vad de vet än vad de känner, vore mig naturligtvis helt främmande, samtidigt som jag funderar över bevekelsegrunderna för min egen envisa läsning. Att språket (åtminstone i översättning) inte är någon guldgruva har tidgare antytts, och de otaliga liknelser och jämförelser med vilka berättaren försöker förklara sina känslor gör mig ofta mer brydd än klarsynt. Den femte delens undertitel ”La prissonnière” (Den fångna) syftar på berättarens ”älskade” Albertine som måste hållas under sträng uppsikt för att hon inte ska ges tillfälle att träffa främst kvinnor med vilka hon riskerar att utöva den ”last” berättaren misstänker att hon har. Man behöver inte tycka om huvudpersonen i en bok och allt bör läsas med tanke på den tid det skrivits i, men här har jag som läsare lite problem att engagera mig i berättarens uppvisade kombination av likgiltighet och paranoid svartsjuka. Man undrar vad han ska ha sin konstruerade så kallade älskade till och till slut kan man inte låta bli att skratta rått åt hans tankar om och konversation med henne. Den eviga sanningen tycks vara att kärleken bara kan existera i sin frånvaro. Den dör när den blir bekräftad men vaknar till liv när den sviks och hålls levande av gnagande svartsjuka. I huvudpersonens annars overksamma liv tycks ingen möda vara för stor och inga intriger för långsökta i jakten på den fångnas tidigare och framtida snedsteg. Det är oklart om berättaren över huvud taget har fog för sina misstankar, vilket möjligen håller spänningen levande. Naturligtvis hamnar huvudpersonen även i denna del på en av tidens salonger, och vistelsen där ägnas drygt hundra engagerade sidor. Här får vi än en gång möta den färgstarke homosexuelle adelsmannen Palamède de Charlus, den enda gestalt som jag tycker får riktigt spännande konturer i berättelsen. Han delar berättarens känslighet och förstår liksom denne att uppskatta den septett (av den fiktive kompositören Vinteuil) som framförs av bland andra hans egen unge älskare, en bildskön violinist. Huruvida hans vältaliga utläggning samma kväll om homosexualitetens vanlighet säger något om Proust egen syn på saken, vet jag inte.

  15. I den nu utlästa del 6 kallad ”Rymmerskan” anhopas händelser och förklaringar i anslutning till berättarens egendomliga kärlekshistoria och den konstruerade intrigen är ibland långsökt som i en tevesåpa, allt för att ge författaren tillfälle att utveckla sina tankar om kärlekens och glömskans väsen. Icke sällan kommer jag som läsare på mig själv med att tycka att han redan sagt samma sak ett antal gånger. En kort skildring från Venedig fångar dock mitt intresse temporärt och språket i denna del skiljer sig allt mer från det uppstyltade ordgytter jag tidigare mött. Meningarna konstrueras mer varierat, parentesena blir mer överblickbara och en statistisk undersökning skulle troligen ge vid handen att frekvensen av det otympliga relativpronomemet ”vilken” (vilket, vilka, vars, osv) sjunkit med 95 procent.

  16. I del 7 av ”På spaning efter den tid som flytt” kallad ”Den återfunna tiden” faller mycket på plats och efter att ha läst klart hela verket finner jag denna sista del intressantast. Liksom tidigare i samband med Dreyfusaffären, tränger världen in i societetsidyllen och den historiskt intresserade får en skildring av stämningar i ett mörklagt Paris under första världskriget. Berättaren vistas på sjukhem och misströstar alltmer om sin författarförmåga, men när han inför ett sista besök på en matinébjudning först trampar snett på en gatsten och får en minnesbild från Venedig och strax därefter torkar sig med en servett och genast minns sitt rum i badorten Balbec, upplevelser av samma slag som den gamla madeleinekakan doppad i lindblomste, förstår han plötsligt hur han ska skriva sitt stora verk och under drygt sextio sidor utvecklar han sin syn på sitt författarskap och på äkta litteratur och konst i allmänhet. Att beskriva företeelser och skeenden är i sig inte nog, utan författaren eller konstnären bör söka efter vad det ytligt upplevda eller iakttagna betyder hos honom själv för att därigenom hitta det tidlösa och upphäva tidens gång, sympatiska idéer som i mindre pretentiös form kan erinra om snitsarens tillbakablickar på denna blogg, men när berättaren utvecklar sina rigida åsikter om den sanna konsten, blir det svårt att hålla med, vilket dock inte utesluter intressant läsning. Kanske blir Prousts verk mer givande om man läser hans programförklaring innan man tar sig an de sju delarna, och jag är själv inte främmande för att göra en och annan återblick för en selektiv nyläsning. När så berättaren efter sin konstnärliga insikt gör sin sista entré i sällskapslivet, finner han till sin förvåning alla forna, ännu levande salongslejon, inklusive sig själv, vara mycket gamla och förändrade inte bara till yttre oigenkännlighet utan även till karaktären, och i beskrivningen av dessa metamorfoser törs jag påstå att den gode Proust är i högform. Allmänt tycks Proust vara bättre på skildra ålderdom än ungdom, bättre på att beskriva halvdöda gamlingar än ”unga flickor i blom”. Den omtumlande upplevelsen av hur tiden har farit fram bland hans bekanta ger berättaren anledning att reflektera över Tiden med stort ”T”, som han slutligen finner förkroppsligad i unga mademoiselle Saint-Loup, hos vilken romanens alla trådar löper samman. Dock känner berättaren döden nalkas och som raffinerad avrundning sörjer han sitt, som han fruktar, ofullbordade livsverk. Efter dessa avslutande avsnitt av denna sista del av Prousts roman tvingas jag erkänna att det inte är så pjåkigt, ty här blir jag lite gripen av berättarens vemodiga tankar. Huruvida min senfärdiga kapitulation är betingad av min enträgna läsning av de övriga drygt fyra tusen sidorna, och om dessa i sin tur kan läsas mer välvilligt i ljuset av min upplevelse av romanens slut, törs jag inte ha någon åsikt om, men berättarens ambition är i alla händelser sympatisk och Proust låter honom till slut (klumpigt och fult visserligen men på pricken begripligt) formulera följande tröst åt en framtida läsare:

    ”Men för att återgå till mig själv sysslade mina tankar mera anspråkslöst med min bok och, om det inte vore fel att kalla dem så, mina läsare. Ty jag betraktade dem inte som mina läsare, utan som läsare av sig själva; min bok skulle bara bli ett slags förstoringsglas av den typ som optikern i Combray erbjöd köparen; genom denna bok skulle jag ge dem möjlighet att läsa sig själva. Därför skulle jag inte be dem att berömma eller smäda mig, utan bara tala om för mig om det stämmer, om de ord de läser i sig själva är de ord som jag har skrivit (de skiljaktigheter som eventuellt skulle kunna finnas behövde för övrigt inte alltid bero på att jag tagit fel, utan kanske på att läsarens ögon inte vore av det slaget att min bok passade honom så att han kunde läsa rätt i sig själv).”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s