Att stå ut

I inlägget ”Snitsaren”, beskriver denne sig själv som ”den lille magre pojken med de utstående öronen”, och i sitt underfundigt avslöjande inlägg ”Awesome boy” låter han sitt alter ego Tildo indirekt berätta om samma ”utstående öron”. Dessa iögonfallande attribut har intresserade läsare av denna blogg även kunnat se på de fotografier, där snitsaren som barn och ung exponerar sitt kortklippta huvud, medan målningarna här ovan, hämtade från olika perioder i konstnärens liv, inte bara vittnar om de framträdande öronens befintlighet på snitsarens kropp, utan också om spåren de har satt i hans själ.

I den ovan citerade intervjun med snitsaren besvaras den impertinenta frågan, om denne ”har kvar sina utstående öron under den gråa kalufsen”, med en replik delvis hämtad ur ”Det stora jättebrevet”:

– Känn efter om du törs!

Då vi emellertid vägrat att rota i snitsarens trassliga hårman, har frågan förblivit utan svar, och något hopp om sådant har vi inte heller denna gång. Fem bloggår har dock inte gått snitsaren obemärkta förbi, och hundrafyrtiofem blogginlägg, åtskilliga i form av inträngande intervjuer med avslöjande frågor, tycks slutligen ha brutit ner hans verbala motstånd, ty helt oväntat besvarar han vårt spörsmål genom att med två resoluta tumgrepp föra sitt gråa hår bakåt och blotta öronen med uppmaningen:

– Se själv!

Man kan undra vad vi egentligen väntat oss, ty när vi äntligen får se de omtalade broskflikarna har vi svårt att dölja vår besvikelse. Vi nöjer oss med att nicka tyst och le fånigt, men då snitsarens förväntansfulla blick ber om ett mer nyanserat omdöme, blir vi till slut tvungna att säga honom sanningen:

– Nog har man sett värre vingmuttrar?

– De syntes mer när jag var liten och huvudet var rundare.

– Men så fasligt utstående var de väl inte?

– Allting är inte relativt, men mycket, och upplevelsen av egna kroppsdelar hör definitivt dit.

– Blev du retad för dina öron?

– Jag hade väluppfostrade kamrater och inga uttalade fiender.

– Vad spelade det då för roll om öronen stod ut lite?

– Uppenbarligen uppmärksammades de tillräckligt för att hela tiden finnas i mitt medvetande, och som potentiella objekt för smädelser utgjorde de ett ständigt hot. En upprörd kamrat kallade mig en gång i hastigt mod ”din djävla öronman”, ett konstigt tillmäle, som han själv säkerligen fann minst lika pinsamt avslöjande som jag. En annan gång kallades vi båda gemensamt av en yngre förbicyklande lustigkurre för ”Tjocka Simon och Långöra”. Att två flickor i klassen vid ett tillfälle fick för sig att dra i mina öron bakifrån, ska troligen också tolkas i detta perspektiv. Annars påmindes jag indirekt om mina missprydande öron, när sådana kommenterades i andra sammanhang. Jag minns hur segraren i något terränglopp hemmavid, den mig inte olike Thomas Nilsson, dömdes ut med orden ”Synd bara att han ska va så jävla ful!”. Samtidigt kunde jag själv inte ostraffat tala om öron, ty den som vill kasta sten i glashus bör först bli varse bjälken i sitt eget öga, eller som barn formulerar samma till visdom förklädda enfald: ”Han som sa det han var det”. Sålunda glömmer jag inte heller, hur jag en gång troskyldigt uppmärksammade mina kamrater på en liten pojke, som kommit in från vinterkylan med, som jag uttryckte det, ”röda lanternor” på ömse sidor om huvudet, men i stället för den förväntade uppskattningen möttes min fyndiga iakttagelse av ett torrt: ”Ska du säga”.

– Stackars dig?

– Nu ska du inte vara ironisk.

– Om dessa oförargliga exempel är allt en minnesgod snitsare kan komma på av sårande anspelningar på hans öron, är han att gratulera och borde inte gnälla?

– En snitsare gnäller inte utan redovisar sakligt sina minnen.

– Mådä?

– För övrigt kan hänsynsfullt återhållen kritik upplevas lika sårande som uttalad.

– Du menar inbillad hänsynsfullt återhållen kritik?

– Så bör man kanske uttrycka det.

– Kritiken kom alltså egentligen från dig själv?

– Duktig psykolog!

– Det hade kanske varit bättre om du fått prata med någon om dina öron?

– Ja, i en annan värld och en annan tid.

– Tog du aldrig upp ämnet hemma?

– Du skojar.

– Eller med någon kamrat?

– Möjligen kunde jag indirekt skämta om mitt lyte som på den vänstra målningen ovan, men att helt och fullt erkänna egna svagheter hörde inte min ungdom till. När en kamrat i gymnasiet sakligt frågade varför mitt ena öra stod ut mer än det andra, ljög jag att det berodde på min vana att stödja ena handen mot det, när jag låg och läste, en förklaring som han knappast köpte.

– Har du någon bättre idag?

– På min annars oklanderliga kropp har jag med åren upptäckt asymmetrier av olika slag. Det nedersta vänstra revbenet sticker ut och hårfästet bak i nacken är ojämnt, annat mer privat att förtiga. Att det vänstra örat står ut mycket mer än det högra upptäckte jag inte förrän i tonåren, trots att denna obalans, av bilder att döma, var särskilt tydlig när jag var liten. Av oklar anledning har det vänstra örat blivit felvikt när den genetiska bruksanvisningen lästes, dock inte värre än att en enkel förkortning av huden på örats baksida viker detta rätt och ger mig ett ganska normalt utseende. Jag minns att jag prövade att vinkla till örat med ett stramande plåster och jag övervägde till och med ett eget kirurgiskt ingrepp, ett enkelt snitt, lite tejp och en mössa på över natten. I sammanhanget har jag en oförklarlig minnesbild av hur jag står i vårt kök hemma och speglar öronen i det mörka fönstret.

– Men någon riktig plastikkirurg var aldrig aktuell?

– Sådana var inte så vanliga på den tiden, och i min föreställning sysslade de med värre missbildningar.

– Vågade du inte be dina föräldrar?

– Att visa intresse för mitt utseende och i synnerhet för en så futtig detalj, skulle ha varit alltför genant, varför jag valde att lida i tysthet.

– Och ”stå ut” med att öronen ”stod ut”, som inläggets vitsiga titel antyder?

– Så småningom insåg jag det ohjälpliga och rättade mig därefter. Vad utseendet beträffar, var det mer konstruktivt att åtgärda min medfödda spinkighet, även om den skivstångsträning  jag bedrev i de sena tonåren primärt hade andra mål. I takt med min växande självkänsla blev öronen alltmer en del av mig, och snart doldes de av hår och glömdes bort.

– I blogginlägget ”Awesome boy” påstår ditt alter ego Tildo, att du ”fick långt hår och blev en snyggis”?

– Det omdömet får stå för hen.

– Var du fortfarande missnöjd med ditt utseende?

– Nej, till skillnad från många med komplex för sitt yttre var jag lättsmickrad och trodde på dem som antydde att jag såg bra ut. Jag minns, att jag inte bara tolkade det som självklar ironi, när jag hörde två mindre flickor kommentera mig med orden ”han var väl snygg”, och när jag ser fotografier från början av 1970-talet, kan jag ana att mitt utseende tillfälligt passade tidens smak, men lyckan var kort och tio år senare var allt annorlunda.

-Hur?

– Om jag tio år tidigare upplevt en kort period av uppskattning för mitt utseende i såväl egna som andras ögon, fick jag nu för första gången i livet utstå något som påminde om mobbning, ty långt hår och skägg, åtminstone otuktat sådant, var uppenbarligen ovant för ungdomen i den världsförgätna byhåla jag flyttade till i början av 1980-talet.

– Du menar när du kom till Vallentuna och fick heta ”Jesus”.

– Även andra tänkta invektiv kunde höras. Det tillfälliga öknamnet ”Parismodet” torde exempelvis ha syftat på min slappa klädsel och mina otidsenliga träskor, och jag insåg att 1970-talet definitivt var slut, när jag passerade en skolbyggnad och en hödstadieelev öppnade ett fönster och skrek ”Jävla kommunist, åk hem till Dalarna”.

– Ha ha ha ha?

– Ja i efterhand kan jag skratta åt den enfaldiga formuleringen, men jag minns att jag kände en kall fläkt av en främlingsfientlighet jag annars bara sett på avstånd, och då hade jag ändå valt mitt främlingsskap själv.

– Det var i alla fall modigt av dig att framhärda i ditt sätt att se ut?

– Eller tjurskalligt och dumdristigt. Sett i efterhand borde jag ha kompromissat om min rätt till självbestämmande, ty med barn i känslig ålder var det inte bara min ensak hur jag såg ut.

– Du menar att barnen fick lida för sin fars utseende?

– Mycket mer än jag då förstod.

– Kallas du fortfarande för ”Jesus”, när du visar dig på byn?

– Om det händer någon gång, grundas det på gammal hörsägen, ty som pensionär har jag föga gemensamt med den yngling som korsfästes vid trettiotre års ålder. Ungdomar föredrar jämnårigare jämförelseobjekt, och i den mångfald av udda utseenden som uppvisas idag sticker mitt gråa, ganska välklippta hår och skägg inte ut på samma sätt som förr. Att jag någon gång blir jag kallad ”tomte” av små barn, försöker jag ta som en komplimang.

– Och de utstående öronen har inte besvärat dig sen du var ung?

– Nej, de håller sig dolda.

– Sån tur att du inte har blivit skallig då?

– Det är inte för sent.

Annonser

4 responses to “Att stå ut

  1. Efter att ha klickat mig vidare till fotografierna från barn- och ungdomsåren för att se efter kan jag nog erkänna att öronen stod ut en aning. Men detta la jag inte alls märke till första gången jag läste nämnda inlägg, alltså innan det påpekades för mig att det skulle vara något annorlunda med öronen. Helt klart ser man det man uppmärksammas på.

    Och hos sig själv tycks man se sina verkliga eller inbillande tillkortakommanden ännu tydligare. Som ung tyckte jag att mina fräknar var svarta, och färgen djupnade för varje gång någon ropade ”prickig korv”.

  2. Nog så sant, även om jag inte riktigt trott dem (exempelvis en flicka på en studentåterträff, klasskamrat i 12 år) som påstått sig aldrig ha tänkt på mina öron. Möjligen har de inte brytt sig om saken och därför glömt den.

    När det gäller fräknar (som jag aldrig har tänkt mig som något missprydande) undrar jag om du har dina kvar, och om ”prickig korv” (som jag aldrig hört) är ett vanligt tillmäle i sammanhanget.

  3. Tror faktiskt att det är vanligare än man tror att folk inte ser andras tillkortakommanden och lyten (inbillade eller ej). Alla har fullt upp med sig själva. Det sagt är det ju ofrånkomligen så att barn och ungdomar kan retas och mobbas å det gräsligaset när någon inte passar in i mallen. Antagligen utesluter inte det enda det andra.
    Jodå, fräknarna är kvar. Men numer har de i ansiktet blivit så många att de tycks ha flutit ihop. Resten av kroppen är väldigt, väldigt prickig.
    Både jag och min bror kallades prickiga korvar. Kanske var det ett lokalt smädesord. Borde hur som ha varit en inverterad korv.

  4. Prickig korv låter inte så snällt, och jag inser att jag som barn klarat mig förvånansvärt bra från retsamma tillmälen antingen det gällt mina öron eller någon annan iakttagen avvikelse.

    Jag drar mig plötsligt också till minnes att du inte bara numera accepterar dina egna prickar utan också gillar många andra slags prickar i din omgivning. Detta enligt någon av dessa ”utmaningar” som drabbade oss för några år sen .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s