God jul

Med detta för ovanlighets skull dagsaktuella och hastigt författade inlägg önskar snitsaren sina kvardröjande läsare en god helg men först och främst sig själv en lugn sådan fjärran från allt som traditionellt hör julen till i form av mat, gåvor och umgänge i överflöd, en blygsam önskan han även detta år räknar med att få tillgodosedd, utan att för den skull komma i åtnjutande av ”kamrerns julafton”, ett begrepp som ger de flesta rysningar av obehag, då det konnoterar olycklig ensamhet, medan det för andra, såsom snitsaren, står för ett angenämt sätt att tillbringa en av årets 365 dagar. När snitsarens barn var små lär dessa ha trott, att slagdängan ”I’m dreaming of a white Cristmas”, odödliggjord av Bing Crosby på 1940-talet, hade den svenska texten ”Jag drömmer om en jul ensam”, detta emedan deras far någon gång hördes sjunga så.  Snitsarens inställning till julen och hans firande av denna behandlas visserligen utförligt i blogginlägget ”Ju”, men med anledning av dagens datum bjuder han oss här nedan på ytterligare två julberättelser ur sitt långa liv, varvid han dock ber om ursäkt för sin tråkighet och förklarar, att om vi finner hans prosa om möjligt mer otymplig och svårläst än vanligt, har detta sin grund i hans egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt.

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till”. 

”Elva år senare tillbringade jag själv min julafton ensam. När jag gick i terapi vid regionsjukhuset i Umeå vintern 1977-1978, innehade jag ett studentrum, där jag samtidigt passade på att leva ut min dröm om ”en jul ensam” utan varje form av firande. Av själva julaftonen minns jag inte mycket, varför den inte bör ha skilt sig mycket från de flesta andra dagar. Kanske gick jag någon promenad på stan, men annars var jag hänvisad till min ensamhet i den helt folktomma korridoren, där man för säkerhets skull också tagit bort teven från det gemensamma köket, men lämnat kvar en elektrisk julstjärna i fönstret, vilken jag helt fräckt plockade ner, inte för att den påminde mig om jul, utan för att jag behövde dess sladd och lampa till den teveapparat jag fått en idé att tillverka genom att klippa ut en ruta av lämplig form i en kartong och där bakom sätta ett smörpapper på vilket jag ritat en bild samt därefter hänga lampan inne i kartongen och sätta fast sladdens strömbrytare på tevens framsida. När studenterna återvände efter julledigheten och nyfiket tryckte på knappen, möttes de sålunda i den upplysta teverutan av en skojig nyhetsuppläsare som i en pratbubbla dystert meddelade att ”Ingemar Stenmark ramlade”.

 

2 svar till “God jul

  1. God fortsättning! Eller kanske säger man jul även såhär dagen efter julafton? som enligt Pumlan och hennes kusin är själva vitsen med alltihop. ”Resten är ju som vilken söndag som helst.”.
    Vilken vacker god gärning, även om den urfördes en aning motvilligt. Kanske är företen de de allra vackraste?

  2. God fortsättning själv, eller kanske säger man snart ”Gott slut och gott nytt år”. Vad juldagen och annandagen beträffar undrar jag om de inte även för moderna barn skiljer lite från övriga söndagar i det att de tidigare åtrådda julklapparna då är tillgängliga. Om föräldrarna har varsin halv exklusiv pannlampa att roa sig med, kanske barnet åtminstone har fått en liten ficklampa att lysa med på sitt rymdlego, illustrerande en annalkande lysande himlakropp i det låtsade mörka världsaltet?

    Snitsaren (dvs jag) gläder mig åt att bureborn (dvs du) lyckats dechiffrera den krypterade texten, vilket ger mig marginal vad styltigheten i kommande alster beträffar.

    Jag har ibland fått ett oförtjänt rykte om att vara snäll mot gamla tanter beroende på att sådana några gånger varit hänvisade till mitt umgänge sedan alla andra i ett sällskap passat på att smita, och även här kände jag tydligen min plikt. Under mina utflykter till Stockholm väntade jag som texten antyder, att något skulle hända mig och möjligen hade det varit mer spännande att frakta hem en gran till någon yngre dam eller till ett för en tjugoåring mer spännande ställe? Men visst var det en god gärning, till skillnad från den totala egoismen i den andra julberättelsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s