Könsidentitet

Som ett led i en planerad undersökning av vissa psykoterapiformers effektivitet genomgick jag före min ovan omtalade vistelse i Umeå för trettiofem år sen ett så kallat DMT-test. Ett antal bilder, som visades med mycket kort exponering på en skärm, skulle beskrivas med ledning av en försöksledares förberedda frågor, varvid olika feltolkningar inte bara påvisade existensen av psykologiska försvar och bortträngda känslor utan även kunde berätta något om, vari dessa bestod. Av testresultaten, som jag mottog med berättigad skepsis per telefon, minns jag bland annat en uppgift om ”osäker könsidentitet i nioårsåldern” som förbryllat mig mycket, ty även om den givna rollen som pojke inte alltid varit lätt att spela, kan jag inte minnas någon tvekan om, att den varit min.

Trots att jag som barn sprang fortare och hoppade längre än de flesta och hörde till de få i min klass som kunde repklättra till gymnastiksalens tak och dessutom oftast lyckades träffa bollen med det smala brännbollsträet, fick jag i småskolan betyget B i gymnastik. I efterhand har jag insett, att det troligen berodde på min oförmåga att dölja den selektiva klumpighet och de bristande färdigheter som jag delade med de flesta. När lärarinnan så under en gymnastiklektion undrade om något av barnen kunde stå på huvudet och två flickor demonstrerat sin väl inövade förmåga på en matta, räckte även jag upp handen men levererade under klassens skratt något som mer liknade en kullerbytta än den begärda konsten. Än värre blev det när jag sedan skulle upprepa samma flickors handstående mot en vägg men rasade in i ribbstolen och sjönk ihop som en hög av armar och ben. Att flickor kunde bolla och hoppa rep var naturligt, men att låta dem överträffa mig i gymnastiska övningar av detta fysiska slag, gick min ära som pojke förnär. Upprättelse i kamraternas ögon fick jag mer än väl under en gymnastiklektion i elvaårsåldern när jag försvarade klassens heder i en höjdhoppstävling, och jag minns med tillfredsställelse hur den betygsnåla småskolelärarinnan senare fick se mig ta emot medalj för seger i längdhopp i den årliga kampen mellan traktens skolor. Som ofta i denna ålder hoppade dock segraren bland flickorna längre än jag, varför eventuell revansch på det motsatta könet fick vänta ännu en tid, eller tills barndomens manliga hävdelsebehov så småningom ersattes av ungdomens mindre hjälplösa inställning och en större förståelse för tingens ordning. När jag slutligen i vuxen ålder överträffade det gällande damvärldsrekordet i höjdhopp, var min idrottsliga könskamp sedan länge över och med den alla möjligheter till emotionell upprättelse, och som åldrad löparmotionär bryr jag mig naturligtvis ännu mindre om könet på alla dem som springer förbi under träning och tävling.

Att som barn låta mig överträffas av flickor i rena styrkeövningar, hade varit än mer traumatiserande, varför jag som smal- och långarmad, en i sammanhanget handikappande kombination, undvek armbrytning i sällskap där jag riskerade könsöverskridande möten med neslig utgång, och naturligtvis var andra, än mer kroppsnära kraftmätningar lika otänkbara i praktiken som spännande i fantasin. Jag minns en tecknad novellillustration i veckotidningen Allers föreställande två barn som slogs på marken, och jag minns min vanmakt över pojkens hjälplöshet, samtidigt som jag inte kunde ta ögonen från den uppenbarligen starkare flickan. Ännu efter snart sextio år kan jag se illustrationen för mig och även komma ihåg bildtextens ordagranna lydelse, men då tidningen från mitten av 1950-talet inte längre är tillgänglig, får nyfikna läsare nöja sig med tuschteckningen här nedan, där en trettioårig konstnär ger uttryck för barndomens känslor i den förenklade form de dröjt sig kvar i hans enkelspåriga sinne. Huruvida konstverket döljer en ”osäker könsidentitet i nioårsåldern”, skall jag dock, som så mycket annat i detta ämne, låta vara osagt.

8 svar till “Könsidentitet

  1. I nioårsåldern minsann. Inte tio. Eller åtta. Intressant form av exakthet hos ett klart tveksamt test.
    Själv har jag inget minne av att jag som barn jämfört mig med pojkar i sportsammanhang. Men jag minns ju å andra sidan väldigt lite från min barndom.

  2. Åldersuppgiften är onekligen svår att ta på så stort allvar, men om jag ska vara ärlig så kan jag också ha mints fel och att det istället handlat 8-årsåldern eller 8-9-årsåldern, vilket naturligtvis inte gör saken ett dugg begripligare. Undersökningen initierades av en läkare som jag träffade i den nu troligen sedan länge avsomnade Primalföreningen, och testet som använts vid rekrytering av stridsflygare (där det är viktigt att tolka synintryck utan psykiska blockeringar) var troligen en av få möjliga kvantitativa undersökningsmetoder. Eftersom jag inte gjorde något test efter min terapi, blev det troligen ingen färdig undersökning.

    Funderar lite på din återkommande uppgift om din minnesfattiga barndom. Handlar det inte bara om ett ointresse (eller rentav en ovilja), som avhåller dig från att aktivt leta. Om någon skulle påminna dig, så minns du kanske lika mycket som de flesta andra.

  3. Visst kan jag skaka igång delar av minnet, om det får lite hjälp på traven. Så kanske är det brist på intresse som gör att jag sällan plockar fram något ur gömmorna. Men bara kanske. Vid gårdagens fika på jobbet diskuterades livligt vilka böcker man läst på högstadiet. De flesta kunde livfullt återge sina läsupplevelser, medan jag och en kollega omöjligt kunde påminna oss en enda boktitel. Och då är jag ändå en människa som har – och hade – en lustfylld inställning till böcker.

  4. Som bokslukare minns du kanske inte titlarna för bara böcker? Men att det inte ringde några klockor när andra lättade sina hjärtan förvånar… och jag är alltför obevandrad i den tidens ungdoms(?)litteratur för att kunna testdroppa boktitlar åt dig. Själv läste jag mycket lite i den åldern och då bara böcker som fanns i huset, varför jag har lätt att komma ihåg vad (men inte när) jag läst även om jag naturligtvis inte kan räkna upp alla böckerna.

    Allmänt vill jag förklara att mina minnen är mer bilder och korta lösryckta scener än sammanhängande berättelser. Minnesfragment som har befästs genom att jag då och då med eller mot min vilja har tänkt på dem. Ett långt liv med en ännu mer minnesgod individ (som har minnen från före två års ålder!) har också gett näring åt minnessystemet i hjärnan.

  5. Boktitlar har svårt att fastna även nu, så du kan nog ha rätt. Den enda boktitel jag kommer ihåg att jag läste i tonåren är ”To kill a mockingbird”. Men av bokens innehåll minns jag ingenting.
    Minnen från före två års ålder?! Oj! Någonstans borde ju allas minnen från den tiden finnas lagrade. Hjärnan lär ju inte slänga någonting. Har jag hört. Men frågan är om man som mindre minnesgod vill utsätta sig för de metoder som ev. skulle krävas för att väcka de minnena till liv. Kanske dyker det upp saker som verkligen borde ligga kvar i det fördolda.

  6. Ja, naturligtvis ska det till mycket goda skäl för att (under ordnade former) väcka dolda minnen till liv.

    På tal om den minnesstarka bibliotekarien här, frågade jag henne om hennes lektyr i högstadieåldern, och insåg då att läsglada flickor naturligtvis inte bara håller sig till ungdomslitteratur. Själv läste jag knappast frivilligt vuxenböcker före femtonårsåldern, och över huvudtaget inte ofta utanför skolan i tonåren…och på engelska tog jag mig igenom en enda tunn roman (Of mice and men). Din droppade titel är bekant är på engelska men inte på svenska (Dödssynden) och jag har varken läst boken eller sett filmen. Jag har för övrigt knappast läst skönlitteratur på främmande språk (utom Knausgård på norska förstås) annat än i samband med språkstudier. Det går tillräckligt långsamt ändå…

  7. Intressant.
    Trodde du alltså att du lätt skulle kunna stå på huvudet, utan att ha testat tidigare?
    Modigt.

  8. Nja, kanske inte precis modigt. Snarare enfaldigt. Jag var visserligen lätt och vig när det gällde många normala pojkaktiviteter och om lärarinnan bett någon demonstrera häcklöpning, diskussväng eller tre olika stilar i höjdhopp hade jag kunnat glänsa, men tydligen insåg jag inte att mina förmågor (liksom flickornas gymnastiska konster) hade sin grund i övning. Jag tyckte väl att det inte såg så svårt ut. Att jag trodde att jag kunde revanschera mig i det svårare handståendet kan jag däremot inte begripa på annat sätt än att trotsdjävulen flög i mig. Gissningsvis lärde jag mig sen när jag kom hem, åtminstone att stå på huvudet för att bevisa för mig själv att jag kunde. Handstående krävde möjligen mer initialt mod, liksom exempelvis dykning från trampolin.

    När jag ser tillbaka på småskolans gymnastikbetyg, kommer jag också att tänka på att jag hörde till få som inte kunde åka skridskor (något jag för övrigt aldrig lärt mig riktigt ordentligt trots många mils långfärdsåkning). Å andra sidan blev jag tvåa eller trea i småskolans skidtävling, typ en kilometer utan stavar (av säkerhetsskäl?), så det borde jämna ut sig. I studentbetydet står dock till slut ett A, trots att jag aldrig blev någon gymnast. Skolans friidrottssköld och skolmästerskap i orientering vägde i denne lärares ögon tyngre än kullerbyttor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s