Han dansade en höst

Om det inte varit för en aningslös och lösmynt kamrat, hade han sluppit en av de mest förnedrande upplevelserna i sitt liv, och de luttrade läsarna av denna blogg hade besparats hans självömkande inlägg nedan.

Att det i 1950-talets Stocksund ordnades undervisning i pardans för välbärgade familjers barn, som förväntades växa upp till välartade ungdomar med vana att föra sig i sällskapslivet, är begripligt, men var och en som känner snitsaren anar också att sådana aktiviteter inte var hans första val. Sålunda undanhöll han all information för sina föräldrar om den dansskola som erbjöds när han kom upp i sjätte klass. Den hann också börja utan hans deltagande, när ovan sagde kamrat, en nyfiken gosse som höll sig framme och tog vara på de möjligheter livet bjöd, glatt berättade om den spännande dansen hemma hos snitsaren, varefter denne fick kravla till korset, det vill säga följa med kamraten nästa gång och lämna sin efteranmälan till danslärarinnan, som måhända inte var ”en sötsur kvinna med näsa som en pik” men ändå en främmande vuxen som ingav honom en känsla av osäkerhet. Han kommer ännu ihåg sin vånda inför det verbala uppdraget och av alla danslektioner i gymnastiksalen denna höst minns han tydligast detta första möte och sina egna tafatt framstammade ord.

Av dansandet kommer han inte ihåg mycket, varför detta troligtvis genomfördes enligt något välordnat system som krävde ett minimum av framåtanda från hans sida, gissningsvis med parbildning i den ordning eleverna stod könsvis mitt emot varandra, även om en uppbjudande bugning möjligen förväntades av gossarna. Samtidigt minns snitsaren hur två kortväxta, rödhåriga tuffingar alltid lyckades dansa med samma två flickor, båda minst huvudet högre och kroppsligen tidigt välutvecklade, den ena dessutom utrustad med för den tiden ovanligt långt och vackert hår, och i sin obestämda avund undrade snitsaren vad dessa skönheter kunde se hos sina små kavaljerer. Själv var han glad att slippa välja eller väljas, och när det väl kom till dansen kände han varken välbehag eller obehag av den kroppsliga närheten till det motsatta könet. Så länge han följde order slapp han ansvara för sitt uppträdande och föga bekymrade han sig för sina klumpiga steg i de dansturer han ändå aldrig skulle få bruk för.

Danskursen hade varit fullt uthärdlig om den inte avslutats med en tillställning, där de små gossarna och flickorna inte bara skulle tillämpa sina nyförvärvade danskunskaper utan också förväntades sitta parvis till bords och föra sig enligt etikettens regler. I den åldrande snitsarens minne försvinner denna traumatiska decemberkväll på Kevinge herrgård i en diffus känsla av obehag, men fyra klara bilder har envist stannat kvar i hans medvetande.

Han sitter bredvid sin lottade bordsdam, en flicka som han anar är missnöjd med sitt utseende, och han kan bara tyst beklaga hennes öde att ha råkat hamna just bredvid honom, som inte förmår säga ett ord till uppmuntran. Vid ett bord snett bakom dem sitter föräldrar, däribland hans mor, vars blick han möter utan att kunna avgöra om hon anar hans belägenhet eller om hon är aningslöst belåten med sin son.

Han måste senare ha bjudit upp sin vindögda dam och dansat en stund, ty i ännu en minnesbild hör han henne klaga på att han hela tiden upprepar samma steg på ett och samma ställe. Dessutom dansar han troligen likadant till all slags musik, vilket hon möjligen också upplyser honom om. Förhoppningsvis hittar hon sen någon dansant kavaljer som förmår förlösa hennes danstalang och göra hennes kväll mer minnesvärd, men själv är snitsaren alltför upptagen av sin egen olycka för att bry sig därom, och han dansar inte heller mer under kvällen.

Han vet att han borde bjuda upp någon, men när han äntligen vågar sig fram till en snäll flicka som han brukat titta på i klassrummet, har en av hans kamrater fått samma idé men gått till handling med större beslutsamhet och, som det visar sig, mer framgång, vilket får honom att besviket men troligen helt sanningsenligt utbrista ”Men jag var först”. Medan kamraten finner hans uppträdande pinsamt och säger något överslätande, lovar flickan honom en senare dans som dock inte blir av, eftersom en sådan kräver nytt initiativ och ytterligare samlat mod.

Hur han kommit till den fina festen minns han inte, kanske har han och hans mor skjutsats i bil, möjligen av hans far, men hem har barnen uppenbarligen fått åka i en abonnerad buss, ty han har en tydlig minnesbild av hur en av hans kamrater, för övrigt samma klantarsel som från första början är skuld till hans elände, står framme hos föraren och dirigerar bussen för att till slut självbelåtet kunna kliva av vid sin egen grind, där också snisaren lämnar sällskapet och promenerar den sista biten hem till sin stora och trygga ensamhet.

11 svar till “Han dansade en höst

  1. Stackars påg! Men vadan denna blyghet? Så lång, ståtlig och skarp som han var/är.

  2. I tolv- trettonårsåldern var han varken lång eller ståtlig, ty även kroppsligen mognade han sent för att skjuta i höjden först i sexton- sjuttonårsåldern. Som de i inlägget beskrivna tuffingarna visar hängde blyghet inte heller på kroppslängd och som nästa inlägg ska berätta om höll hans dansfobi i sig till vuxen ålder. Vad utseende och framtoning beträffar var han länge spinkig och hans utstående öron doldes inte av hårmodet förrän i 22-årsåldern, men som förklaring till hans blyghet räcker inte heller dessa yttre brister….

  3. Vilken underbar berättelse, fylld av tidig tonårstidsvånda. Får till och med mina minnen att vakna. Kanske var jag dock några år äldre när jag – av mer eller mindre tvång – deltog i ngt som hette ”Våga stuffa”, en danskurs som arrangerades av det folkdanslag som mor och far just då var medlemmar i. Där fick vi först lära oss dansstegen ståendes på rad, varefter det var dags för mardrömmen – bjuda upp. Styrdans kan vara en förskräcklig upplevelse för blyga (som även jag var i den åldern).

  4. Ett blogginlägg som förmår väcka dina gamla minnen, om än tråkiga sådana, har inte skrivits förgäves. Några följdfrågor från en snitsare, som alltid lägger näsan i blöt, kan dock inte undvikas:
    Handlade denna stuffkurs alltså (med tanke på föräldrarnas dansval) även om shottis, polkett, hambo och annan gammel- och/eller folkdans?
    Hade uppbjudningsvanorna förändrats på 1980-talet, så att man bjöd upp varandra oberoende av kön? Snitsaren (dvs jag) minns att han, när han under sin vistelse i Umeå 1978 lyssnade på ett folkmusikgäng som spelade till dans, blev uppbjuden av en käck flicka (men då han aldrig försökt dansa polkett förut, fick han ge upp och be om ursäkt efter några tappra försök att hitta stegen. I samband med sitt fiolspelande ett par år senare lärde han sig dock att ta sig runt hjälpligt i de vanligaste folkdanserna. Han gick också en kurs i polskedans men fick aldrig någon snits på de speciella varianterna. Snitsarens bror har däremot varit en inbiten dansare i Folkungagillet i Linköping sen fyrtio år.
    ”Var i den åldern” antyder att din blyghet gått över, vilket också stämmer med snitsarens (dvs mina) fördomar. Även om han inte känner sin kommentator så väl som hon honom, tycker han sig ana att hon numera gärna beträder dansgolvet?
    Snitsaren (dvs jag) noterar slutligen att du kallar dina föräldrar, liksom han sina, för mor och far (eller i hans fall mer familjärt morsan och farsan). Där snitsaren växte upp var detta inte vanligt, men förklaras av faderns skånska ursprung.

  5. Stuffkursen innehöll faktiskt bara foxtrot och bugg (huvva!) vad jag kan minnas. Trots folkdansgillet. Och jag har för mig att det var varannan damernas, varannan herrarnas. Vi var i ngt danspalats där det fanns neonskylt framme vid scenen där dt visades vilka som förväntades bjuda upp. Övriga stod uppradera längs motsatta väggen. Uh, nu får jag rysningar!
    Särklit blyg är jag inte längre. Och dansar gör jag gärna. Men jag undviker helst styrdans, och håller mig till disco där man kan dansa som man behagar.
    Det heter alltså mor och far i Skåne? Jag använder nog bara de orden i skrift. Vid direkt tilltal gäller definitivt mamma och pappa.

  6. Tack, då har jag bilden klar för mig 🙂

    Hur man säger bland infödda skåningar idag vet inte jag (men kanske Benet?) Förr sa man dock mor och far både om och till föräldrarna. Min mor som kom från Halland och Småland hördes däremot kalla sin far ”pappa”, kanske för att han kom från Norrköping. Själv sa jag som sagt mor eller morsan och far eller farsan både om och till dem. Någon gång har jag dock refererat till dem som ”min mamma” och ”min pappa” för att inte sticka ut för mycket. Till skillnad från många i generationen innan (som sa ”vill mamma (eller mor) ha mer mat”), duade jag förstås mina föräldrar. Som förälder själv har jag inte heller kallat mig själv ”pappa” utan alltid ”jag”.

  7. Och vad dansen beträffar, har jag nog svårt att dansa fritt på golvet utan mycket ironi och teater. Om det ska vara nödvändigt föredrar jag något slags struktur, som kräver lite lagom mycket att ha tungan rätt i mun. Shottis duger bra, men jag minns att jag, när det begav sig, tyckte bäst om ”engelska” där man dansar delvis parvis med alla…

  8. Mor och far används nog i mindre och mindre omfattning, men visst existerar det fortfarande i Skåne (bland annat hos närmaste grannen). I min familj under min uppväxt var det ”mor” och ”far” som gällde, men i min egen familj så har vi lärt våra barn att säga ”mamma” och ”marathon-pappa” 🙂

  9. Ja, snitsaren kan lita på sina kommentatorer, ty här fick han klara besked. Dock undrar han varför inte fru Benet kallas åtminstone ”halvmaraton-mamma”? Nog sprang hon väl ändå Göteborgsvarvet i våras?

  10. Det stämmer att hon sprang. Och det är möjligt att hon verkligen kallas ”halvmaraton-mamma”, men våra barn har i dessa förkortningarnas tidevarv valt den kortare formen ”mamma”. Vilket också verkar vara fallet för ”pappa”…

  11. Till ”mor”, ”far”, ”mamma” och ”pappa” (med olika löpningsrelaterade förleder) kan också läggas varianten att kalla sina föräldrar vid förnamn, vilket tydligen inte är helt ovanligt, i synnehet när barnen blir lite äldre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s