Nå?

Då de redan tidigare allt sällsyntare inläggen på snitsarens blogg nu tycks utebli helt och den till följd härav glesnande strömmen av kommentarer reducerats till sporadiska, kryptiska meddelanden på ryska, är det nog fler än vi som undrar hur det egentligen är fatt med den gamle snitsaren. Ligger han åter hjälplös i sin spilta som en vingklippt och benlös Pegasos, förbannande sin motsträviga blogg, eller betar han bara på andra ängar, obekymrad om vad som händer här? När vi så tar mod till oss och frågar om han har tröttnat på sin blogg, får vi ett originellt svar:

– Nej då, jag läser den ofta.

– Läser?

– Gamla inlägg gör sig ofta aktuella, inte minst genom besöksstatistiken, och då läser jag dem igen och fortsätter av bara farten med några till. Eftersom jag inte heller kan låta bli att gotta mig åt de roliga kommentarerna, blir jag sittande en god stund.

– Gillar du vad du skrivit eller skäms du över dina tidigare alster?

– Dessvärre blir jag för det mesta imponerad av vad jag åstadkommit. Inte sällan tycker jag att det är riktigt bra.

– Varför ”dessvärre”?

– Att självbelåtet beundra sin tidigare produktion är en dålig grogrund för nytt skapande. Skräcken för att bli min egen epigon har med tiden gjort mina krav på originalitet betungande.

– Är det därför du inte skriver något längre?

– När kravet att överraska mig själv i kombination med svårartad perfektionism gör skrivandet till en börda är det svårt att inse vad ytterligare ord ska tjäna till.

– Har du inget mer att berätta om ditt långa liv?

– Alltför mycket.

– Vet du inte vad du ska välja?

– Det handlar mer om ”hur” än om ”vad”,  mer om formen än om innehållet.

– Men det är ju ändå bara en liten blogg?

– Att problemet är fånigt gör det inte nödvändigtvis mindre. Om jag ska avslöja en hemlighet, ägnar jag en stor del av mitt skrivande åt att få till en snygg, rak högermarginal. Det finns visserligen en textredigeringsfunktion för detta, men om orden är långa och oavstavade, blir det lätt fula luckor mellan dem i texten. Innan jag klickar på ”align full” försöker jag få högermarginalen så rak jag kan.

– Det låter jobbigt?

– Möjligen får sådan perfektionism dölja allvarligare brister.

– Som vad?

– Bristen på mening i det jag gör.

– Var det likadant med din bildkonst?

– Ännu värre, eftersom allvaret var tyngre, så som det är i ungdomen.

– Vägrar du fortfarande att beröra det ämnet på din blogg?

– Det verkar så.

– Skäms du eller är du bara pretentiös?

– Låt oss säga, att jag lämnar jag mina anhöriga ifred.

– Kan du inte bara visa dina gamla bilder utan ord?

– Nyfikna läsare har nog redan sett vad som visats av dem på annat håll.

– Ute i konstvimlet?

– Nej, långt därifrån.

– På senare tid har du publicerat såväl nya som gamla fotografier, tagna både av dig själv och av andra. Kan du inte fortsätta med det?

– Ja, om du skriver texten.

– Kan du inte låta fotografierna tala för sig själva?

– Möjligen.

– Under hela vår pratstund har du kallat dig själv för ”jag”. Har du märkt det?

– Naturligtvis.

– Har du tröttnat på att omnämna dig själv i tredje person?

– Ja, sedan länge.

– Förlorar du inte din image som gammal stofil om du kallar dig för ”jag”?

– Eftersom detta samtal inte ska publiceras, kan det göra det samma.

– Och om jag publicerar det?

.

7 svar till “Nå?

  1. På tal om rak högermarginal, lär författaren Stig Larsson (den gamle utan ”e” ) någon gång under ett föredrag för unga skribenter ha förbryllat med rådet att sträva efter rak högermarginal. Detta inte som ett självändamål utan för att begränsningen tvingar författaren att vara observant på orden och pröva olika vändningar. På samma sätt kan rimmad bunden poesi tvinga fram en skarpare blick för språket.
    http://ombiblioteket.wordpress.com/2010/05/24/rak-hogermarginal/

  2. Nå?
    Blir det någon rapport från årets Lidingölopp?

  3. En rapport från årets ”Lidingöloppet öppet spår” finns redan på bloggen MaxochNisse: http://maxochnisse.se/2010/08/21/lidingo-oppet-spar-2010/

    Eftersom det officiella loppet om en månad troligen får nöja sig med jumper som påhejare är en eventuell rapport avhängig dennes rapportiver. Om Startnummer X sköter sig riktigt bra där kanske han får ett hedersomnämnande. Däremot springer jumper (liksom Startnummer X) Stockholmshalvan om två veckor, varför den intresserade säkert kommer att kunna hitta några rader härom på MaxochNisse, dit jumper numera tycks förlägga all rapportering. Däremot kan Startnummer X vara viss om att Startnummer X’s sista Big Five-lopp i Chicago i oktober kommer att uppmärksammas på denna blogg. Snitsaren kommer att i god tid skicka ett frågeformulär som, emedan ett flertal frågor lämnades obesvarade efter Stockholm Marathon, kommer att vara extra digert. Så går det när man skojar med snitsaren.

  4. Jag skulle önska att snitsaren kommer över sin prestationsångest och sin rädsla för att inte kunna överraska sig själv (eller sina trogna läsare) så att vi får oss lite snitsarpoesi till livs då och då. Det behövs!

  5. Önska kostar ingenting och som av en händelse kan snitsarens läsare få sig till livs just lite (närmare bestämt två rader) snitsarpoesi i nästa inlägg, som snitsaren totade ihop i ett anfall av lättsinne. Ovanstående lik ska dock ligga på lit de parade ännu några dagar innan det begravs.

  6. Mer snitsarpoesi åt folket!
    Se bara hur det går annars. Folk = jag, kan missa ett inlägg i en hel vecka. Det är ju skrämmande!

  7. Å andra sidan saknar snitsarens inlägg bästföredatum, och eftersom de numera alltid ligger kvar en vecka eller två, kommer bureborn ändå att vara uppdaterad vad gäller snitsarens utgjutelser.

    Snitsarpoesi? Snart vill man väl att den stackars gamle mannen ska steppa också?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s