På denna bloggs redaktionsbord låg för några dagar sedan ett brev innehållande nedanstående märkliga bild, som enligt avsändaren föreställer första sidan i en bok betitlad ”Löparmanualen”, skriven av AE Von Willebrand och UR Schtunck och som utgivningsort och år för originalupplagan uppges ”Göttingen 1853”. Den avbildade sidan är dock från en senare utgåva, men då varken bokens titel eller författare återfinns i det världsomspännande Googlebiblioteket, torde alla exemplar av verket vara rariteter, varför de bland snitsarens läsare som tror sig veta något mer i ämnet uppmanas ge sig till känna bland kommentarerna nedan.
.
Efteråt hos farbror Steffe 
Hur är det tänkt att man ska kunna ge sig till känna bland kommentarerna, när det inte finns några sådana?
Mmmmmm jag tror på fake jag. Namnen låter upphittat tyska – men inte helt riktiga. Snitsaren har vid sina sökningar också säkert träffat på den finske läkaren EA von Willebrand, som gett sitt namn till en slags blödarsjuka. Och ”Löparmanualen”? En högst anakronistisk titel även som översättning av ett verk som skulle ha utkommit 1853. Väldigt mycket 00-tal om du frågar mig.
Vi väntar på en spännande utveckling…
Och Entschuldigung, påhittat heter det förstås på svenska.
Jag har hittat boken !!
http://www.google.se/search?hl=sv&rlz=1R2GGLL_sv&q=willebrand+schtunck+l%C3%B6parmanualen&meta=&aq=f&oq=
Liksom gullfot tycker även snitsaren att både boktiteln och författarnamnen låter påhittade. Visserligen fanns orden löpare och manual enligt SAOB före 1853, det senare möjligen oftare (här är snitsaren osäker) i neutrum (manualet), men en handbok för löpare borde om sådan mot förmodan funnits ha hetat något annat.
En googling på det otyskt stavade ordet ”schtunck” ger 14 träffar, varav de flesta gäller den felstavade teatergruppen ”1-2-3 Schtunk” och något efternamn med den bokstavsbombinationen har inte påträffats, varför herr UR Schtunck i varje fall inte har några bemärkta ättlingar.
Å andra sidan skulle den som velat föra snitsaren bakom ljuset ha hittat på något trovärdigare, vilket lustigt nog är ett argument för bokens äkthet.
Jag tror snarare på äkta Blandaren, eller något sådant.
Jag tror man till en början måste spåra upp avsändaren av denna bild och helt enkelt begära en förklaring.
Vad skenbart påhittade namn beträffar, överträffar verkligheten dikten med bred marginal, varför författarnamnens brist på trovärdighet saknar relevans för gåtans lösning. Även så kan gamla böcker ha osannolika anakronistiska titlar. Då bilden sägs vara hämtad från en senare utgåva av boken, bör denna kunna tidsbestämmas efter den avbildade mannens klädsel och behåring. Den som till skillnad från övertecknad är kunnig löpningens historia kan med utgångspunkt härav bedöma bokens äkthet. Möjligen kan den grafiskt bevandrade även tidsbestämma textens typsnitt.
Just ja; Gott Nytt År! (Om det nu är i kväll/natt det sker…)
Gottnytt år själv! Och gott nytt år alla andra!
När det gäller avsändaren av brevet med den trevliga bilden, säger snitsaren att lagen om anonymitetsskydd för uppgiftslämnare troligen gäller även i bloggosfären. Om vi söker gåtans lösning den vägen får vi kanske vänta trettio år innan vår källa likt ”Deep Throat” ger sig till känna.
Angående gullfots gissning ”äkta Blandaren eller något sådant”, säger snitsaren att han inte läst något nummer av nämnda skrift de senaste decennierna och därför inte kan bedöma förslaget. Han har eller har haft i sin ägo en mindre samling mycket gamla Blandaren efter morfadern som var civilingenjör utbildad på KTH eller, som det hette förr, Teknis, men där fanns knappast fotografier över huvud taget.
Till Do vill jag slutligen säga: ”Jättekul lilla gumman!”. Eller är det ”lilla gubben” som gäller just nu? (Tildo springer ut och in i garderoben och klär om minst femtio gånger om dan).
När skulle denna senare utgåva vara från? Jag tycker typsnittet ser aningen: ”ett modernt försök att använda gammalt tysnitt” ut.
Är det verkligen en löpare? Ser mer ut som en kricketspelare.
Varför har alla blivit så neggiga!!? Det är så himla TRIST! ”Så där kan inte böcker heta” och ”såna där namn finns inte” och ”så där ser inte löpare ut”. Det är så himla neggigt och TRIST! Varför måste allting vara så himla perfekt hela tiden. Jag tycker att man ska få heta vad man vill och få ha vilka löparkläder som helst på sig. Det är så himlas TRIST när det blir så där neggigt.
När jag läser upp bureborns kommentar för snitsaren, tittar han yrvaket på mig och muttrar: ”Kricketspelare? Har de inte alltid haft vida långbyxor?” När jag föreslår ”fäktare” eller ”velocipedist”, muttrar han: ”Njavars”. Snitsaren har annars sedan gårdagen av okänd anledning varit försjunken i en annan blogg, där han ömsom mumlande och ömsom muttrande lusläst varje kommentar:
http://soderfamiljen.wordpress.com/
Till ”solvändan” Tildo svarar snitsaren, att på denna blogg går vi till botten med allt. Om Tildo ska låtsas vara någon annan, bör hon/han dessutom gå till bibliotekets eller någon annan dator med ett annat IP-nummer än dennas. Snitsaren har också avrått henne/honom från att låtsaskommentara andra bloggar i påhittat namn eller med påhittade åsikter, i synnerhet inte den länkade bloggen ovan. En sådan hjärtegod liten varelse som Tildo kan ändå bara vara sig själv.
En objektiv bedömare som jag kan förundras över att det avbildade bokverkets autenticitet diskuteras med sådan iver, medan bloggen i övrigt lämnas ifred i detta avseende. Hur vet vi att allt annat, som beskrivs och visas här, finns eller har funnits i verkligheten. Den, som likt övertecknad är riktigt djärv, dristar sig undra: Har snitsaren någonsin existerat?
AE von Willebrand skulle kunna vara ett anagram för den ”vilande bowlaren”, alternativt den ”avlidne bowlaren”. Vem sedan UR Schtunck skulle kunna vara är höljt i dunkel. För övrigt för bilden tankarna till tsar Peter i unga år. Men var det bowling han sysslade med?
Hatten av mina herrar, ett geni!* Och visst fanns det kägelbanor om inte på tsar Peters tid så i varje fall från slutet av 1800-talet.
Mot anagramteorin talar dock att vår anonyme uppgiftslämnare knappast är i stånd att hitta på något så finurligt.
*) Den som kan placera citatet får en liten guldstjärna i snitsarens bok.
Chopin lär väl vara det åsyftade geniet? Men vem som fällde orden har jag ingen aning om.
En halv guldstjärna kanske?
Efter att ha varit in på den länkade bloggen, blivit lite ledsen över hat och ilska, och sen allmänt deppig över all skit som förekommer på nätet, (vare sig Mattias finns eller ej), är jag nu extremt glad över att min blogg lever i en hemtrevlig bubbla full av välvilliga kommentatorer.
Snitsaren har helt klart rätt om kricketspelare, han är nog cyklist.
Efter att ha grävt ner mig i europas biblioteksdatabaser är jag helt säker: boken finns inte utgiven. Men det hindrar inte att den finns. I minst ett exemplar. Som jag mycket gärna vill ha tag på….
En halv guldstjärna blir det för Chopin!
”Europas biblioteksdatabaser”, det kallar vi research värdig snitsarens blogg!! Att bureborn finge ett exemplar av den rara boken vore en rimlig belöning.
Om den länkade bloggen säger snitsaren att den höll på att bli hans död. Han satt fascinerad och läste alla kommentarer för att om möjligt utröna vilka av dem som var äkta och vilka som var påhittade i den parodierande bloggarens anda och i så fall kanske till och med påhittade av honom eller henne själv. Det är en riktigt krypande elak och, tvingas snitsaren erkänna, vansinnigt rolig blogg, efter vilken det blir svårt att göra bloggparodi. Vi har avrått Tildo från att kommentera emedan hon/han bara skulle göra sig löjlig i sammanhanget, men hon/han fick ändå tillåtelse att rösta på den nya bebisens namn. Att hon/han då föreslog ”Tildo” är ingen djärv gissning. Själv har jag fått hålla fingrarna i styr för att inte smittas av Mattias Nilséns bloggspråk i mina kommentarer.
Snitsaren erkände igår att han själv lekt med tanken att i något kvinnligt namn öppna en riktigt hurtig löparblogg, med parodierad jargong, men när han tänker på de snälla löpare som intet ont anande kunde tänkas läsa och kommentera, har han tappat lusten. Snitsaren är för snäll för att vara så elak som man måste vara för att överträffa verkligheten och han tycker som bureborn att det är tryggast hemma i dårhuset där alla känner honom och där ingen låtsas vara någon annan.
Hur någon överhuvud taget kan få för sig att låtsas vara någon annan är helt obegripligt.
Det känns onekligen intressant att det är just på denna blogg som frågan om autenticitet diskuteras med sådan emfas. Hur ska man ställa sig till de personer som figurera därstädes, en asgam från Egypten och en butler på långtidssemester högt bland Sarijärvis moar? Inlägget ”löparmanualen” visar en framsida av en bok som benämns ”löparmanualen”. Uppenbarligen existerar ju denna framsida annars skulle den ju inte kunna visas! Flera kommentatorer verkar ifrågasätta om en bok med denna titel och med dessa författare skulle kunna existera och om denna bok skulle kunna vara utgiven i Göttingen 1853. Man verkar reta sig på titel, författarnamn, typsnitt såväl som omslagsbild. Skulle Hypnotisören av Lars Kepler inte existera bara för att den visar sig vara skrivna av ett par författare med helt andra namn? Det är möjligt att någon har härlett den ena namnet från den kände finske bödarskjukeläkarens efternamn och hans nordostpassagefarande landsmans initialer samt en felskriven variant av en clowngrupp. Bilden må föreställa den amerikanska fotbollens fader Walter Camp, utgivningsåret syfta på när järnvägen Bombay-Thana invigdes samt utgivningsorten vara lånad från en berömd sång av fransyskan Barbara. Man må finna att Walter Camp föddes först sex år efter det förmenta utgivningsåret. Det hela må vara hoprafsat av en illa insatt fotoshoppande charlatan. Men, spelar detta egentligen någon roll? Är det inte fel fokus? Frågan vi borde ställa oss är; BEHÖVS DET INTE EN ORDENTLIG OCH ANVÄNDARVÄNLIG LÖPARMANUAL?
Ha, där fick ni era mothersuckers !!
På startnumrets fråga är jag beredd att svara ja. När nu någon ändå har bemödat sig om att utforma en framsida vore det väl ren och skär kapitalförstöring att inte gå vidare. En baksida är väl det minsta man kan begära?
Snitsaren lägger sin panna i grunda veck och mumlar slutligen:
Startnummer X har helt rätt i att pseudonymer är nog såg vanliga i författarvärlden och vad omslagets bild föreställer har inte alltid samband med bokens titel och innehåll. Betänk alla de romanutgåvor som åtminstone för ett par år sen lånade äldre konstverk i parti och minut att stoltsera med. Vad hindrar då en löparmanual att pryda sitt omslag med ett fotografi av en ung vältränad man i ledig klädsel. Uppgiftslämnaren har mycket riktigt inte heller sagt att boken existerar i sin helhet, blott att dess omslag visas på bild, vilket dock inte hindrar den från att göra det, det vill säga existera, om inte i sinnevärlden så dock i tankediton. På samma sätt som guds existens är reell för den som tror, finns hos den sökande löparen en längtan efter LÖPARMANUALEN. Kanske är det med detta verk som med ”Det stora jättebrevet”, att det alltid funnits överallt på samma gång som vi tillsammans ständigt skriver det. Eller Startnummer X kanske redan tagit patent på boktiteln och försäkrat sig om alla framtida författarrättigheter. Han är ju trots allt inte mer än människa.
Till Do (jag har tagit patent på skämtet) hötter jag och säger ”Watch your language!” men mot Oliver Stures kommentar har varken jag eller snitsaren något att invända, varken vad språkbruket eller andemeningen beträffar.
”Till Do”, oj oj oj oj, stooooor humor!
Den enda information en löparmanual egentligen behöver innehålla är något i stil med: ”köp ett par ordendliga pjuck, sätt dem på fötterna och spring”. Egentligen behövs inget mer. I vår omständliga tid, då ingen, allraminst våra överskattade deckarförfattare, förmår fatta sig kort, kanske man ändå måstel fylla på med lite mer information för att locka läsare. Det kan vara intressant att förklara att det går att löpa utan fotbojor, GPS-klockor med 100 mellantider, tröjor i äckligt ”funktionsmaterial”, mitokondriefunktionsmätningar och prenumeration på Löparens Värld. Inte sjutton brydde sig Gunder Hägg om ifall han hade några mitokondrier, han sprang ändå, det är vad löpare förväntas göra. Men konflikten mellan de som anser att man inte får kalla sig löpare om man inte gör under 3 h på 42 km och de som tycker att det räcker med att man snörat på sig skorna en gång i kvartalet, finns inom oss alla. Löparmanualen skulle säga: löpare är var och en som kan säga ”Jag, en löpare”. Däremot är det betydligt färre som kan säga, ”Jag, en vinnare av Boston Marathon” (Rosie Ruiz försökte, men det gick inte så bra). Det finns nog ett behov av ”Löparmanualen” även om det redan finns en ”Stora Löpareboken”. Den senare kan faktiskt te sig ganska splittrad och ogenomtränglig och full med pseudovetenskapliga tabeller och diagram. Vad tycker ni själva att ”Löparmanualen” borde innehålla?
Tips på härliga löpstråk kring Zinkööön.
Det första jag får se när jag på det nya året tittar in på den här gamla avdankade bloggen är ett inlägg av någon Startnummer X (minns bara namnet svagt), där han eller hon skriver:
”Hur ska man ställa sig till de personer som figurera därstädes, en asgam från Egypten och en butler på långtidssemester högt bland Sarijärvis moar?”
Om det är jag som åsyftas, vill jag bara säga:
Paskapää !!
För övrigt är jag inte på semester utan bor här, dock inte i ”Saarijärvi” som ligger i Keski-Suomi utan vid sjön Saimaa i Savo.
Vad då ”köp ett par ordendliga pjuck, sätt dem på fötterna och spring”? Har sprungit barfota sen jag var ett ”litet kid” och det har gått lika bra. Klart ”klövarna” har gnällt ibland, men va fan…
Eftersom den där (onödiga) uppmaningen att köpa ”ordentliga pjuck” tydligen är ”den enda information en löparmanual egentligen behöver innehålla” så behövs det tydligen ingen sån där manual över huvud taget. Den som har hundra ord för bajs i naturen klarar sig bra utan böcker.
Det är jag som har hittat på Alexandra och Alexander! Det är väl ingen som på allvar tror att det ”rara paret” (för att tala med Ranelid) Alexandra och Alexander Coehlo Ahndoril skulle finns på riktigt?
Jag väntar på ett pris… man kanske kan få löparmanualens essens. I kalligrafisk form. ”köp ett par ordendliga pjuck, sätt dem på fötterna och spring”. Att sedan all världens löpare skulle börja dividera om vad som är ”ordendliga pjuck” är en helt annan sak.
Jisses så många kommentarer bara man går en sväng på bygden! Snitsaren har förbjudit mig att svara på normalt bloggmanér, eftersom kolon efter ett namn i hans värld signalerar direkt anföring med namnet som den talande och inte den tilltalade, men eftersom snitsaren sover, gör jag ett undantag:
Tildo: Keep chewing! Love u!
Startnummer X: Håller med om allt, men utan klocka med 100 mellantider blir det knepigt.
Linnéa in my heart: Ta tricken till Lill-jans och bli som folk!
Butlern: Här i Sverige använder vi inte sådana ord!
Hjortfot: Lubbar inte indianer i sockeplast?
Lars Kepler: En bibliotekarie i min omedelbara närhet har läst din bok. Den var riktigt usel.
bureborn: Varför inte spika texten på en gång: ”Köp ett par Asics Kayano, sätt dem på fötterna och spring”.
Får jag föreslå Gordon Piries Running Fast and Injury Free, den har minst samma kultstatus som Willebrand & Schtuncks pamflett någonsin kunde låtsas om att ha haft. Och minst lika coola bilder!
Finns till exempel här: http://www.scribd.com/doc/19347158/Running-Fast-and-Injury-Free-by-Gordon-Pirie
Ja nog minns snitsaren den ”tunne” Pirie. Sven Lindhagens beskrivning av honom gällde dock inte hans teorier om löpning, utan hans löparkropp. Den smale britten var en elegant löpare med en vass spurt, men i finalen på 5000 meter i Melbourne 1956 knäcktes han av Vladimir Kuts ryckiga hårddragning.
Själv har jag gluttat på sidan tidigare och tycker att ”javisst”.
Då kanske Jumper kan upplysa oss om hur hans efternamn egentligen bör uttalas. ”Pájri”? ”Pirí”? ”Pírri”? ”Pajrí”? Har alltid undrat.
Ha ha ha ha! Snitsaren skrattar så han ramlar ur sängen. Snitsaren har inte en aning, ty när han var 10 år hörde han aldrig namnet uttalas och läste därför som det stod ”Pírie” med två ”i” ett tydligt ”e” på slutet. Som alltid finns det naturligtvis ett gammalt blogginlägg även i detta ämne:
Snitsaren har sedan inte stött på namnet Pirie förrän denne efter sin död dök upp som löparguru. (Däremot har Dr Romanov i radio hörts uttala sitt efternamn ungefär som ”Ramáf”, en slapp snabbversion av tsarfamiljnamnets normala ”Ramánof” med betoning på andra stavelsen).
Det lär ha funnits en farbror i min släkt som (fonetiskt) hette Slark, efter Clark Gable…
Inte ens denna länk var till någon hjälp, men till stort nöje! http://www.pronouncenames.com/
…fast den löste frågan om den sköne Ralph Fiennes som undertecknad var smygkär i en gång i tiden. Fajns ska det vara.
Den snarfagre killen? Var det verkligen något för dig ?
(Hittade för övrigt inget uttal ”Fjoos” för ”Fuchs”, som någon enligt det länkade blogginlägget tutade i snitsaren som barn. Bara ”Fooks” och ”Fjooks”).
Blev du svartsjuk nu?
Ha ha ha ! Jumper blev röd som en paprika i hela fejset.
När det gäller den avtagna hatten för geniet Chopin, finns det en halv guldstjärna kvar att vinna. Vem fällde yttrandet?
Ha ha ha! Jumper vågar inte svara. Han ÄR sotis. Vad gulligt!!
Icke alls Tildo. Sedan gullfot börjat springa har hon fått bättre smak. Jag står trygg.
Hahahaha!
Jag tar guldstjärnan. Robert Schumann – ”Hut ab meine Herren, ein Genie”
På originalspråk!! Det blir guld med emalj.
(Snitsaren har ända sedan han var liten undrat var det är för fint med emalj. Det är ju sånt som finns i kastruller och ögonproteser och efter guld låter det som en degradering).
Ralph Fiennes brukar ju oftast uppträda som sönderbränd (Eng. Pat.) eller på annat sätt vanställd (Röd D.), det är väl inte så snyggt? Visserligen kan inte Startnumret någon tyska, men enligt säker källa skrev den romantiske Schumann ”Hut ab IHR Herren, ein Genie”, innan han blev galen och hoppade från bron.
Många kvinnor tänder på härjade män. Snälla pokar blir aldrig kyssta.
Google:
”hut ab ihr herren, ein genie” schumann” – 8580 träffar.
”hut ab meine herren, ein genie” schumann – 302 träffar.
Snitsaren, som aldrig lärt sig uppskatta Chopin, skiter i hur berömmet föll, men vågar ändå ge Starnummer X ett emaljöga för hans observans.
Eller som kommentaren hade låtit på Schumanns språk:
Viele Frauen bekommen, auf die wütenden Männer wandten. Bitte Pokar nie geküßt.
Google:
”Hut ab ihr Entwickler, ein Genie” Schumann ”- 8580 Ergebnisse.
”Hut ab Mein Herr, ein Genie” Schumann – 302 hits.
Snit Petent, der nie gelernt, Chopin zu schätzen wissen, egal, wie das Lob fiel, aber noch wagen zu geben Star Directory-X ist ein Glasauge für seine Wachsamkeit.
Snitsaren är glad att äntligen förstå, vem han är (!) och vad han ville ha sagt:
Många kvinnor tänder på, den arga män. Vänligen Pokar kysste aldrig.
Google:
”Hatten av dess utvecklare, ett geni,” Schumann ”- 8.580 resultat.
”Hats off my man, ett geni,” Schumann – 302 träffar.
Snit Framställaren, som aldrig har lärt sig att uppskatta Chopin, oavsett hur prisa var, men att de inte vågar Star Directory X ett glas öga för sin vaksamhet.
Jag tycker att det är mycket viktigare hur man ÄR, än hur man ser ut.
Det kan nog äga sin riktighet, framförallt om allt man ser är en tråkig tegelvägg, när man ser ut.
Tungt, Tildo, tungt!
Trumvirvel, Startnummer X, trumvirvel!!
(Den som likt Startnummer X inte lusläser löparbloggar bör upplysas om att ”trumvirvel” ofta används som kommentar till vitsar, bra såväl som dåliga. I det senare fallet brukar uttrycket tolkas ironiskt).
Va, protest, Ralph Fiennes är underbar just för han är så vänlig, snäll och lugn och tvålfager och inget annat. Jag vägrar kyssa annat än snälla pojkar. Har aldrig sett engelska patienten eller något annat härjat. Men skulle för övrigt inte kyssa Fajnsan heller. Jag är ju för sjuttsiken gift. Och snäll flicka.
Objektion sustained !
(som domaren jämt sa i Perry Mason på 1960-talet)
Jag har slätat både Dan Blocker och Fajnsan. Danne luktade en blandning av häst, svartkrut och akva vera men Raffe luktade ingenting. Jumper luktar skitäckligt så honom går jag inte nära.
Men Tildo, du brukar ju vilja att jag pussar dig god natt på flinten när du har lagt dig på kvällen. Har du glömt hur du brukar säga?
Törs man undra om det verkligen är av allmänt intresse hur olika manspersoner luktar och vem som kysser vem. Denna blogg, som en gång kunde berömma sig av höga ämnesval och en saklig intellektuell debatt, tycks numera inte väja för några som helst osmakligheter.
Det ryktas att någon i Snitsarens hushåll (Tildo?Jumper?) fyller år idag. I så fall vill vi gratulera.
Snitsaren och jag, som båda mycket riktigt fyller år idag, tackar så mycket. Tildos födelsedag är och förblir okänd, men eftersom hon/han brukar säga att hon/han fyller år varje gång någon annan gör det, får även hon/han hänga med på vårt tack.
Grattis i efterskott!
Och tack till alla kommentatorer och bloggadministratören- en liten högtidsstund att följa utvecklingen.
Tack!, säger vi alla tre.
Att detta inlägg alstrat mer än 60 kommentarer är lika förvånande som glädjande. Äran ska naturligtvis tillfalla den, som skickade bilden på Löparmanualens första sida, antingen det var ”Star Direktory X” eller någon annan ”illa insatt fotoshoppande charlatan”.