Tändstickan

Idag redovisar jag (Asgam) snitsarens långa förklaring till svaret på det fjärde av hans ”Sex snåriga sportspörsmål” där en svensk höjdhoppare söktes, som någon gång i forntiden skulle ha rankats högst i världen, en fråga som bara intresserar en gammal stofil. Snitsaren skriver:

Utan facit i hand hade snitsaren själv utan vidare gissat på Bengt Nilsson, som 1954 satte europarekord med 211 cm och som under hela säsongen radade upp resultat strax därunder. Vi minns hur han gång på gång lät lägga upp ribban på den nya världsrekordhöjden 213 men till världsrekordhållaren Walter “Buddy” Davies´ lättnad varje gång touchade ribban med det förargliga sista benet. Till bäste höjdhoppare under året utsågs dock inte Benke utan amerikanen Ernie Shelton, som också klarade 211 cm, men som antagligen vann något inbördes möte. Rune Reiz hoppade två meter jämt 1949, vilket välförtjänt gav honom en sjundeplats på världsrankingen det året. Rune hoppade i saxstil och hade även en eller två höjdhoppande söner, som dock trots den modernare dykstilen, så vitt känt, aldrig nådde faderns resultat. Rickard Dahl vann, som väl ingen kan ha glömt, EM 1958 med ett hopp på 212 cm, ett resultat som han inte var i närheten av varken förr eller senare. Följaktligen rankades han inte bättre än femma i världen, två placeringar före en annan svensk, Bertil Holmgren, som varit med ett tag men nu lämnat den kaliforniska stilen till förmån för något slags straddle. Långe Bertil lär för övrigt i någon oannonserad tävling i USA ha hoppat högre än det dåvarande svenska rekordet. Bäst i världen under året 1958 ansågs märkligt nog Stickan Pettersson ha varit. Han klarade inte mer än 210 cm och blev bara trea på EM, men han var en jämn rackare medan ryssarna och amerikanerna hade något av ett mellanår. Pettersson var bland de tio bästa i världen under hela nio år (1956-1964) och placerade sig som sämst femma i tre olympiader i följd. Sitt bästa resultat, 216 cm, nådde han 1962, då han också erövrade en silvermedalj vid EM efter den store Brumel. Snitsaren, det femte alternativet, tävlade mot nämnde Sticka så sent som 1967 och förlorade med 15 centimeter, vilket säger något om bådas klass. “Stig Pettersson 1958″ var alltså det svar vi sökte.

Den jumper, som för en vecka sedan strålade av lycka över ett personligt rekord på 5000 meter, har alltsedan lördagens deprimerande långpass mest sett ut som tändsticksgubben i den gamla reklamen för Salvekvick och många ord har inte kommit över hans läppar. Mina (Asgams) förväntningar är därför inte höga när jag försiktigt drar honom i armen och frågar:

– Snitsaren hävdar att han, och alltså enligt vanlig dubbelgångarlogik även du, tävlade mot denne Stickan Pettersson. Stämmer det?

– Ja, på DM 1967. Han blev tvåa på 2,10 och jag fyra på 1,95. Han var tio år äldre än jag och i slutet av sin karriär. Det var den enda tävlingen som jag minns men på träning sågs vi ibland, åtminstone vintertid.

– Varför just då?

– I brist på riktig inomhushall tränade Stockholms friidrottare i ett ballongtält vid Östermalms idrottsplats. Där fick eliten samsas med sådana sopor som jag. Vi brukade vara något tiotal höjdhoppare, däribland inte sällan sagde Stickan. Eftersom han också bodde norrut, fick jag skjuts i hans bil några gånger från träningen.

– Oj då, lite status kanske?

– Ha ha!

– Vad pratade ni om då?

– Minns inte. Jag försökte nog hålla en cool stil. Han hade ju varit stjärna sen jag var tio år.

– Så du bad inte om hans autograf?

– Ha ha!.

– Du kanske aldrig har samlat på autografer?

– Nej, men Benke Nilssons har jag faktiskt. ”Tack för hjälpen Tor” står det över hans snitsiga namnteckning. Har behållit papperet i över femtio år. Undrar om det kan vara värt nåt.

– Vad hade en liten pojke ”hjälpt” honom med då?

– Det är en lång historia.

– Får vi inte höra den?

– En annan gång.

– Och vem var Benke Nilsson nu igen?

– Det står ju i texten härovanför. Du läser väl vad du själv skriver!

– Jag kopierar bara. Vem orkar läsa snitsarens långa tråkiga uppräkningar?

– När du hackar på snitsaren, hackar du samtidigt på mig. Dubbelgångarlogik. Du får passa var du sticker din fula näbb, din asätare!!

– Förlåt?

– Kan du glömma!!

– Är det det där långpasset som spökar nu igen?

– Ska du skita i.

– Jag såg i lokaltidningen att Stickan Pettersson, nu 72 år, har varit någonstans i Vallentuna kommun och berättat idrottsminnen. Var du inte och lyssnade?

– Nej.

– Tror du att han skulle känna igen dig idag.

– Nej.

– Han kanske inte ens minns dig?

– So what?

          *

Benke Nilssons ovan omtalade autograf har återfunnits i april 2017 och visas nedan.

12 svar till “Tändstickan

  1. Varför heter inlägget ”Tändstickan”? Är det för att jumper såg ut som tändstickan i plåsterreklamen eller är det för att Stickan Pettersson var en inspirationskälla för den unge jumper?

  2. Något fånigt ska ett blogginlägg heta. Dina förklaringsförslag till dagens rubrik duger lika bra som några andra. Tack!

  3. Jag tycker att det låter lite skumt det där med Benke Nilsson?

  4. Jag tror det kommer gå bra på långpasset, strunta i klockan bara och spring på känsla… det ska kännas lätt, då kan man hålla på länge. 😀

    Kör hårt!

  5. Tack! Jag ska framföra budskapet, men om den envise jumper går att övertyga, är osäkert.

  6. Med envishet kommer man långt och jag tror precis som Berglund att det blir ett bra långpass.
    För övrigt är jag lite nyfiken på den ”långa historia” som asgam inte får ur jumper för tillfället…

  7. Efter mycket lock och pock berättar jumper följande, i mitt tycke ganska ointressanta, historia:

    ”En kamrats mamma studerade psykologi eller pedagogik och hade som kurskamrat bland andra den på den tiden oerhört berömde höjdhopparen Bengt ”Benke” Nilsson. Vid något tillfälle skulle de öva sig att göra något slags mognadstester och behövde försöksbarn. Mot löfte om varsin Benke-autograf ställde vi upp några stycken. Av en tillfällighet blev det jag som fick äran att testas av Benke, vilket han alltså tackade för på autografen. Av frågorna minns jag bara en bild föreställande en gubbe i solsken. Jag skulle hitta felet på bilden, som bestod i att skuggan var åt fel håll”.

  8. Det var den trååååkigaste historia jag har hört!

  9. Det tycker jag var en intressant anekdot :-)Betyder det att jag är tråkig, Tildo?

  10. Nej det betyder att du är snäääääll! Det säger jumper också för du muntrar upp honom när han springer. Jag är inte snäll säger jumper. Han hötter åt mig.

  11. Man ska vara snäll, Tildo 😉

    Jumper, läste på Masses blogg att du sprungit ett långt långpass med skön känsla i kroppen. Härligt!

  12. Ja, om man vill meddela något viktigt, skriver man på Masses blogg som alla läser. Sådana långpass, där man känner sig odödlig, ges det inte många på ett år och nu var det länge sen. Det är för att uppleva dem, som jag envisas med att springa. De är belöning nog.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s