Minnets kapriser 4

 

 Tage D

Den 6 november har snitsaren eller något av hans alter egon i många år brukat skriva frasen ”Sikten framför allt” på lämpliga forum, därmed påminnande inte bara om dimman över Lützen 1632 utan också om ett gammalt blogginlägg med samma namn, där man bland mycket annat kunnat läsa:   

”Från tidig teve, minns snitsaren hur han hört Tage Danielsson framföra en visa kring svenska kungars fiktiva men lämpliga valspråk. Till tonerna av La donna e mobile lät han rimmen flöda på den gamle kungens valspråk ”Plikten framför allt”. Vem som därvid begåvades med valspråket ”Vikten framför allt”, har en ambitiös butler försökt ta reda på, men förgäves, eftersom Danielssons sång, troligen hämtad ur hans och Hans Furuhagens Uppsalaspex ”Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora”, inte stått att finna någonstans. Snitsaren minns att Gustav II Adolf, med tanke på dimman, gavs valspråket ”Sikten framför allt”, medan den lika fete Karl X Gustav fick prisa ”svikten” i isen i samband med tåget över bält. ”Vikt” behöver dock, som snitsaren klokt påpekar, inte nödvändigtvis syfta på en monarks egen kroppsdito. Så långt snitsaren minns, handlade övriga valspråk om ”bikten”, ”dikten”, ”gikten” samt ”fighten” och som lämplig uppgift och snitsartävling uppmanas denna bloggs vakna läsare att applicera dem på rätt svenska kungar eller drottningar. Varje riktigt svar belönas med en halv poäng och den, som kan hitta en trovärdig pretendent på valspråket ”Vikten framför allt”, får tio.”

De riktiga svaren till de fyra rimorden, skulle enligt den tvärsäkre snitsaren vara Kristina, Gustav III, Adolf Fredrik, respektive Karl XII, vilket vakna läsare så småningom lyckades klura ut, dock efter viss hjälp med den snusdossvarvande och semmelfrossande Adolf Fredrik, som enligt snitsarens källor även lär ha lidit av gikt, medan valspråket ”Vikten framför allt” trots många förslag och utdelade stilpoäng förblev utan trovärdig regent.

Då emellertid snitsarens glasklara minne härrör från något av teveprogrammen ”Här är ditt liv”, som numera är tillgängliga i SVT’s arkiv, har han fått den lika geniala som självklara idén att gå till källan för att äntligen få svar på sin fråga, och mycket riktigt, ett stycke in i det program där Lasse Holmqvist ”kidnappat” Tage Danielsson, sjunger denne följande tre verser ur visan:

Odhners historiebok
gör varje människa klok
på vad som ska hända
intill tidens ända.
Ett valspråk blev bestämt, jo
nittonhundrafemtio.
Kungen anbefallt
plikten framför allt,
aa-haaa
plikten framför allt.
 
Men redan i hedenhös
gick konung Erik lös.
Läspe och halte
riket befallte.
Stödd på sin regalpåk
gnola han sitt valspråk,
bättre läsp än halt,
gikten framför allt,
aa-haaa
gikten framför allt
 
När Gustav Adolf ställt
hären vid Breitenfeld
gick han ut i striden
och blev fet med tiden.
Och blev striden hetare
blev han bara fetare,
aldrig nånsin svalt,
vikten framför allt,
aa-haaa
vikten framför allt

En förvirrad snitsare upptäcker alltså att han inte bara fått ett oväntat men fullt logiskt svar på sin tiopoängsfråga, utan även att han kommit ihåg fel beträffande den giktbrutne kungen. Visans övriga valspråk meddelas dock helt i enlighet med snitsarens minne, kompletterat med Gustav Vasas fyndiga devis ”drick den framför allt!”, medan det märkligt nog över huvud taget inte förekommer någon vers med rimordet ”sikten” i visan !!!.

Låt vara att det snopet avslöjade sakförhållandet är likgiltigt i sig och fullkomligt ointressant för de läsare som aldrig fått anledning att fundera på problemet, men snitsarens (det vill säga mitt) uppenbarligen falska minne har ändå givit skäl till eftertanke. Att inte komma ihåg alla detaljer i en visa som hörts en enda gång för trettiofem år sen, är begripligt, men jag har likväl varit bergfast övertygad om riktigheten i de få minnesfragment jag bevarat. Troligen har jag någon tid efter programmet, road av idén om kungarnas rimmade valspråk, sökt rekapitulera eller rekonstruera dessa, varvid den ”med tiden tämligen fete” Gustav II Adolf olyckligtvis inte associerats med sin välmåga utan med sin död i Lützendimman, möjligen i meteorologisk anslutning till den sviktande isen under Karl X. Sedan har gissningen med tiden fått status av sanning och felaktigt införlivats i minnet, och även om förslaget är minst lika fyndigt som spexets original och vittnar om ett vaket sinne, har snitsarens läsare anledning att misstro hans minnesförmåga och följaktligen även vad han skriver i sina memoarer.

Drygt 47 minuter in i det nedan länkade programmet talar Tage om sitt spex och efter 53 minuter sjungs delar av visan:                     

http://www.svtplay.se/klipp/140215/tage-danielsson

5 svar till “Minnets kapriser 4

  1. Nädå herr Schnitzer. Här hyses ingen misstro, ty sällan har jag väl skådat, träffat eller läst någon med ett mer glasklart minne än du. Låt memoarskrivandet flöda. Jag gläder mig åt varje fragment.

  2. Tack för det! (Ja om man är i alperna ska man titulera på tyska)
    …och välkommen tillbaka i delvis ny skepnad.

    Minnet är glasklart, men tydligen desvärre även i fråga om planterade, falska minnen, varför jag håller kvar mitt varnande pekfinger, åtminstone framför mig själv.

  3. Herrars och minnets vägar, du vet. Outgrundliga. Och då är det välan vackert att erkänna att minnet spelat en ett av sina spratt. Själv förlitar jag mig inte ett skvatt på mitt eget minne, som bevisligen läcker som ett såll.

  4. Har läst att det är hur lätt som helst att plantera in falska minnen i folks medvetande, vilket leder till gissningen att vår hjärna också är kapabel till självbedrägeri. En av fördelarna med att vi människor minns lite hipp som happ kan också vara ganska praktisk. Man kan ju om inte annat hyfsa till sitt eget förflutna. Att, som i det här fallet, göra tvärtom måste dock betecknas som unikt. Långt vanligare är väl att minnas hur väl man kämpade för det som man i själva verket var emot.

  5. Herrars och minnets vägar vet jag inte så mycket om, men det låter spännande. Associerar till allt mellan Tomas Qvick och Marcel Proust men hittar ingen gemensam tråd…. Siffran 4 i rubriken antyder att snitsaren är pigg på att erkänna sina felaktiga föreställningar. Ty som memoarskrivare har snitsaren med tiden blivit mer road av sina brister och tillkortakommanden än sina förtjänster och framgångar (som ju talar för sig själva, ha ha). Hans minnen har förvisso ibland förskönat verkligheten men ännu oftare har det motsatta varit fallet. Medan mången kändis friserar sin ungdoms idrottsresultat, har det vid kontroller visat sig att han gjort tvärtom. Han hävdade länge att hans bästa tid på 400 meter var nånting på 55 sekunder, men det visade sig att han sprang på 54,3 i en tiokamp på Lidingövallen 1967. Bara en sån sak liksom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s