Kvällsljud

 

109

 

I ett sista försök att chikanera den konstnär som beretts oproportionerligt stor plats på snitsarens blogg publicerades teckningen ovan utan rubrik i anslutning till den internationella kvinnodagen, men avsikten att framställa honom som en kvinnoförnedrande manschauvinist och locka fram fördömanden ur läsekretsen tycks ha kommit på skam, ty de kommentarer bilden fått har alla bortsett från konstnärens manliga blick för att i stället sakligt behandla kvinnans belägenhet och aktivitet som vattenbärare, och hennes nakenhet har betraktats praktiskt i ljuset härav. Enligt konstnärens verkförteckning har teckningen givits den i ett feministiskt perspektiv neutrala titeln ”Kvällsljud”, till vilket han har följande förklaring:           

”Det handlar om ljumma sensommarkvällar när ljud hörs långt, exempelvis från skramlande vattenhinkar och om en särskild stämning som i min minnestyngda föreställning hänger samman med sötvatten, gles tallskog, sandiga trätrappor, grönmålade vattenpumpar och bara fötter, rekvisita som jag har tagit hjälp av i mina försök att fånga min känsla, och då denna naturligtvis också rymt ett mått av sinnlighet, har mina bilder dekorerats med kvinnor som aningslöst utfört sina kvällsaktiviteter som på den lilla skissen nedan, det enda försök i färg som finns bevarat (dock utan att ha fått plats i verkförteckningen). Den kvällsstämning jag sökt sammanfatta tycks ha varit av samma slag som den Edvard Munch gestaltat i målningen ”Stemmen”, även om han har gjort sin lyssnerska till ett kännande subjekt i bilden, medan kvinnorna här har förblivit oskyldiga föremål för min blick. Vad gäller vattenbärerskan på teckningen ovan, har hon klätt av sig för att ge mig möjlighet att studera hennes anatomi, när hon går barfota på tallkottar med ett tungt ok över axlarna, en balansakt som i sitt uttryck förenar lätthet och tyngd. Studiens plats i min verkförteckning tyder på att jag tyckt mig hitta rätt, och liksom enligt tidigare teckningen ”Modellens tyngd” handlar om gravitation snarare än om min sadistiska läggning, säger naturligtvis inte heller nakenbilden här något om min kvinnosyn, som naturligtvis kan vara värd sin egen diskussion i något mer relevant sammanhang.”

  

Sötvatten 2

 

Annonser

4 responses to “Kvällsljud

  1. Egentligen drog vi läsare omedelbart paralleller till en viss Scheike men eftersom vi är så oerhört artiga och belevade… (För säkerhets skull *skämtar*).
    Jag tycker att du lyckats fånga stämningen på pricken! Och faktiskt mycket bättre än Munch vars hårdare penseldrag förtar ngåot av den något diffusa kvällskänslan.

  2. Ja, Scheike har åtminstone vissa yttre likheter med snitsaren (och i synnerhet hans avatar)…

    Omdömen som ”på pricken” och ”bättre än Munch” måste konstnären vara förbaskat nöjd med annars är han grätten, och kanske borde han överväga att ta med den lilla färgskissen i sin verkförteckning

  3. Jag måste erkänna att kopplingen till Scheike inte var lika uppenbar i mina ögon. Jag tänkte mest på att jag en gång i min ungdom gjorde ett försök att måla av ”Stemmen” i olja på pannå. Förlagan var ett vykort inköpt på Munchmuseet. Låt mig för ordningens skull tillägga att kopian inte gick till konsthistorien.

    När jag ser skissen med vattenbärerskorna ser jag hur elegant den ljusa fläcken till höger balanserar den stora mörka figuren i vänsterkant, vilket gör att bilden känns behaglig att titta på. Sådana finesser hade jag förstås inte en tanke på den gången jag försökte kopiera Munch. Hade han det ens själv?

    Mindre behaglig är kanske ”Modellens tyngd”. Åtminstone ser det väldigt obekvämt ut att vara modell i den där ställningen. Till och med obekvämare än att bära vatten barfota på vassa tallkottar. Men att verket skulle spegla en viss kvinnosyn ser jag inte även om jag inser att den tolkningen är möjlig.

  4. Olivers målning delar konsthistoriskt öde med de försök jag gjorde i min ungdom efter diverse Munchreproduktioner, men kanske finns den (till skillnad från mina tidiga alster) ännu kvar i sinnevärlden. En senare målning efter Munch är dock upptagen i min verkförteckning under titeln ”Värmeböljan augusti 75 (Munch)”, detta emedan konstnären lagt till ett mått av sinnlighet som saknats i förlagan: https://snitsaren.wordpress.com/2011/04/16/unicitet/

    Bilden med vattenbärerskorna ser raffinerat uttänkt ut med tanke på de vertikala linjerna och de kontrasterande oken ”parallella” med strandlinjen, men någon verbaliserad tanke finner man nog inte bakom kompositionen utöver en allmän känsla för balans. Och när konstnären ville måla en tom gunga fann han en lämplig plats med hänsyn därtill. Beskärningen av kvinnan i förgrunden är också typisk för denne konstnärs sätt att komponera.

    Instämmer helt i synen på den hängande modellen. Inte ens Zorns frusna kullor behövde vara med om sådana äventyr…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s