Har idrotten urartat?

Någon gång i början av 1960-talet skrev snitsaren en skoluppsats över ämnet ”Har idrotten urartat?”. Betyget blev dock mycket lågt, emedan han ansågs ha missuppfattat frågan. Efter en pampig inledning om idrottens kvantitativa och kvalitativa utveckling under ett halvt sekel snöade uppsatsen in på snitsarens tillfälliga hatobjekt, glasfiberstaven, en då ännu omdiskuterad nymodighet. Finnen Pentti Nikula hade med en dylik närmat sig femmetersgränsen och det stod inte på förrän den passerades. I glasfiberstavens ungdom, innan hopparna lärt sig välja stavar av rätt styvhet, och dessa därtill var av sämre kvalitet än i dag, hände det ofta att de gick av med olyckor som följd och ett förbud mot den nya materialsporten diskuterades. Den unge gymnasisten hade uppenbarligen sin uppfattning klar, men i ett 45-årigt perspektiv tvingas snitsaren erkänna, att han huvudsakligen hade fel i sin ungdomliga oförsonlighet. Den omedelbara och explosionsartade materialutveckling han förutspådde uteblev, och grenen har genom de högre och mer spektakulära luftfärderna blivit ännu publikvänligare. Snitsaren känner dock stor sympati för sitt unga alter ego, som värnade om Cornelius Warmerdams, Eeles Landströms och Ragge Lundbergs gamla stolta idrottsgren. Stavhopp är inte längre en idrott för var och en, så som det var i snitsarens barndom. Alla har inte råd med en uppsättning glasfiberstavar av olika styvhet och medan till exempel löpning, längdhopp och kulstötning kan tränas även med enkel utrustning, så utförs stavhopp idag med en helt annan teknik, än de gamla stavarna av gran, bambu och stål möjliggjorde och krävde.

        Cornelius Warmerdam                                             Pentti Nikula

Eftersom vi har hört att snitsaren och följaktligen också jumper idkade en del tiokamp i ungdomen och därför också borde ha hoppat stavhopp, blir vi helt enkelt tvungna att fråga den senare, om han någon gång har hoppat med en glasfiberstav. Jumpers ansikte spricker upp ett leende och han skrattar till:

– Ha ha ha, nej inte som jag minns och i varje fall aldrig på riktigt över en ribba. Stavhopparna tränade ju samtidigt med mig i ballongtältet på Östermalms IP och jag minns en rätt hjälpsam, långhårig kille från Hammarby. Det är möjligt att jag fick låna hans stav någon gång för att pröva att ta sats och hänga på den. Stavkillarna var ju annars lite rädda om sina älsklingar. Någon skulle alltid ta emot stavarna så de inte ramlade i backen. De kunde visst spricka, har jag för mig.

– Vad hoppade du med i tiokamperna då?

– Det fanns alltid en stålstav till hands på idrottsplatserna.

– Hur högt kom du?

– Kanske tre meter som bäst. Jag kunde inte alls hoppa stav. Jag försökte hålla så högt upp som möjligt och sen ta mig över bäst det gick. Jämte spjutkastning vardet min överlägset sämsta gren i tiokamp.

– Tränade du aldrig den grenen då?

– Nej, aldrig någonsin som vuxen.

– Men tidigare?

– Ja, för fan, som barn hoppade man mycket stav.

– Berätta?

– Berätta och berätta, det är inte mycket att säga om det. Jag var hyfsat duktig och klarade uppåt två meter. Men stavhopp var ju egentligen inget för mig. Jag var dålig i gymnastik och kunde knappt slå kullerbytta. På nån bild hade jag sett Ragge Lundberg stå på en hand men själv kunde jag inte ens stå på två mot en vägg. Jag ville aldrig dyka på huvudet från bryggan i Ösbybadet heller. På den vägen har det varit.

– Så någon ”bungyjumper” är du inte?

– Nej, ”jumper” räcker bra för mig.

– Men i höjdhopp dök du ju i alla fall?

– Ja, sedan åttaårsåldern.

– Hur klarade du det?

– Dykstil i höjdhopp handlar ju inte precis om att slå frivolter.

– Hoppade du inte stav senare i IK Kometen? Ni hade ju, om jag har förstått det rätt, tävlingar i alla upptänkliga grenar?

– Ja, där ställde jag pliktskyldigast upp i klubbmästerskapen både vår och höst och hoppade en bit över två meter. Med tanke på resultaten hade nog tekniken försämrats rejält sen barndomen. En gång råkade jag trampa mig själv i luften med den ena spikskon i det andra benet. Här vid knät.  Det blev ett präktigt långt köttsår. Du ser ärret!

– Oj då, det ser inte ut att ha blivit ordentligt sytt?

– Sytt? Nej, det var det aldrig tal om. Jag tvättade väl bort den värsta kolstybben ur såret, när jag kom hem och sen fick det vara bra. Tyvärr måste jag ta det lugnt med höjdhoppet ett par veckor eftersom sårskorpan stramade varje gång jag böjde knät. Jag missade skollaget minns jag. Nästa år gjorde jag för säkerhets skull om samma sak igen.

– Samma sak?

– Ja, samma plats, samma spiksko och exakt samma ställe vid knät, bara årtalet skiljer. Du ser, det är bara ett ärr och inte två.

– Två gånger i samma sår? Vill du att jag ska tro på det?

– Men, det är faktiskt sant. Sen dess har jag aldrig använt spikskor i stavhopp. I tiokamperna hoppade jag med vanliga gympaskor.

– På sidan ”Bekanta” här ovan kan man läsa om någon Ismo, som tydligen råkade ut för något liknande?

– Ja, den olycksfågeln. För honom gick det sämre. Jag fick i alla fall behålla mitt ben. Det känns skönt att ha, när jag är ute och springer.

– Hur mycket tror du att du skulle klara i stavhopp idag?

– Mer än i höjdhopp i alla fall.

– Vilket betyder?

– Tja, kanske 1,30 med darr på ribban.

– För att återgå till din och snitsarens gamla skoluppsats. Tycker du att idrotten har urartat?

– Att i varje fall friidrotten var mycket bättre på 1950-talet, står väl utom all diskussion.

– Jaså, hur så?

– Gräsmattan på innerplanen var grönare, tävlingsdräkterna och overallerna snyggare, idrottsmännen mer spännande och deras resultat och placeringar intressantare.

– Och din bedömning är strikt objektiv?

– Självklart.

Annonser

13 responses to “Har idrotten urartat?

  1. Tack för ännu ett initierat inlägg. Dagispappan, som i denna bloggs anda nu talar om sig själv i 3:e person, hoppade 3,25 som 14-åring vilket räckte till 5:e plats på iUSM. Med en glasfiberstav av märket Pacer. Därefter lades stavhoppandet åt sidan till förmån för kast och då mest diskus.

    Intressant detta att det skulle ha diskuterats förbud mot glasfiberstavar, vilket dagispappan inte kände till. ”The sky is the limit” på höjden men om det vid denna tid varit vanligare att hoppa stav inomhus och hallarnas takhöjd inte medgivit högre hopphöjder än t.ex. 5,50 så hade det väl införts restriktioner för redskapet liknande det för spjut när arenornas innerplaner höll på att bli ”för små”.

  2. Alltså – jag har väldigt svårt för alla typer av friidrott. Vilket jag skyller på idrottlärare och idrottslektioner. Jag hoppade kortast och lägst, sprang långsammast, kunde inte stöta kula – och slungboll ska vi bara inte tala om… Stavhopp slapp vi gu´ bevars. Så även spikskor…. AJ!
    Hur som helst – nog f-n fick man veta att man var kass.

    Med denna bittra kommentar vill jag blott och enbart förklara varför jag inte har nåt vettigt att komma med när det gäller frågan i rubriken.

  3. Det skall tilläggas, att vad snitsaren säger om glasfiberstaven bara är hans minnen. Hur allvarlig diskussionen om ett förbud var, är därför oklart. Kanske handlade det bara om löst tyckande bland en del sportjournalister och idrottsmän utan att frågan behandlades högre upp, men med tanke på hur det kunde låta kring hoppskorna 1957-1958 bör det åtminstona ha funnits arga kritiker, av vilka den unge snitsaren var en. Så vitt han minns godkändes världsrekorden i vanlig takt, men här är han lite osäker. Timmarna i KB’s tidningsarkiv har lärt honom att han ibland minns fel. Att stavarna gick av stup i ett kan också vara en minnets överdrift, men säkert stod det så i den polemiska uppsatsen. Sant är att stavhopp blev en delvis ny gren med nya tekniska finesser och gissningsvis surnade många gamla hoppare till.

    Här är uppenbarligen läge för nästa forkningsprojekt med resultat år 2010.

  4. Ja, bureborn, den som ändå hade fått kasta slungboll. Eller diskus. Eller allra helst stöta kula. Nu skulle man kasta en fånig liten boll med snärt över huvudet. Jag har aldrig kunnat kasta killkast. Och inte kunde jag åka griller heller. Eller dyka. Eller busvissla.

    Som du märker försöker jag sympatilida med dig, men jag anar att det skorrar falskt. Jag hade ju mina nischer. Dock vill jag påpeka att långdistanslöpning också hör till den fria idrotten och där hade du väl inte varit helkass om du bara fått chansen.

    Nu har du i alla fall fått din revansch och det med besked. Om jag ska summera detta löparår, kommer åsynen av ditt lätta steg i slutet av Lidingöloppet helt klart med på listan.

    Något säger mig att dagispappan hade blivit (eller kanske var?) en bra tiokampare.

    (Säkert kunde han kasta killkast, åka griller och dyka från högsta också. Och busvissla).

  5. Angående reglerna i stavhopp, kan tilläggas att enligt tidningar från tiden, fick Bob Gutowski ett världsrekord 1957 underkänt för att någon tog emot staven för att den inte skulle falla mot ribban. Det fanns en regel om att staven (även om den var kortare än ribbhöjden) måste falla bakåt mot ansatsbanan. Den regeln är så vitt vi vet borttagen. Tyvärr har vi ingen regelsamling tillgänglig, varken i pappersform eller på internet. Kanske någon vet mer, både om regler på internet och i stavhopp. Detta är tillsvidare vad vi hittat: http://www.stavhopp.se/regler.php
    Snitsaren tycker, att regeln, som säger att hopparen får göra om hoppet när staven går sönder, är lite konstig. Hopparna har ju egna stavar och borde ha ansvaret för dem. Inte får Anja Pärsson åka om ifall hennes stav går av.

    1957 fick för övrigt också Al Oerter ett diskusrekord på dryga 61 meter underkänt på grund av nerförsbacke.

  6. Jumper: Smickrare där! *rodnar klädsamt*
    De där lätta stegen hör definitvt till mitt löparårs höjdpunkter.
    Kanske hade jag kunnat glänsa på längre distanser som ung, men jag tvivlar. Fast jag har ett svagt minne av att jag faktiskt var rätt bra på (vågar knappt viska detta) orientering.
    Däremot var jag bra på att läsa böcker. Och teckna. Men det rankades inte lika högt som att vinna skol-sm på 60 meter.
    Jag ska banne mig lära mig att busvissla!

  7. Orientering! Jag visste det! Det är där vi alla en gång ska mötas.

    Annars kanske du skulle levt i början av förra seklet, när konst och litteratur stod på det olympiska programmet.

  8. Detta med diskusresultat underkända pga nedförsbacke är ett trevligt ämne som jag har en anekdot om.
    Det började med den skandalomsusade diskustävlingen vid SM i Västerås 1985. Ricky Bruch kastade då mest på avsides kastplaner men förbundskapten Anders Borgström (spjut-oraklet jag angav som källa i spjutbloggen) vägrade ta ut honom till landslaget på bara sådana resultat, så Ricky uppmanades ställa upp i SM. Ricky blev förbannad för att han hade pressats att kasta halvskadad och gav Borgström en örfil. Jag såg tumultet med egna ögon faktiskt. Ricky diskades pga osportsligt uppträdande. Borgström hade nu en gås oplockad med Ricky och 1987 när Bruch hade presterat resultat som skulle berättiga till visst stöd från förbundet, dock endast på kastplanen i Klagshamn, så bussade Borgström lantmäteriet på den stackars sönderbombade gräsplätten. Visst hittade man en svacka som var för låg vs diskusringen, och alla resultat nådda där underkändes. Så även det längsta kastet uppnått av P16-kastaren Karel Marsal. Det var någon decimeter längre än mina 50,86 och genom diskvalifikationen av Klagshamnsresultaten blev jag således 1:a i Sverigestatistiken för P16 (1,5 kg) det året.
    Karel Marsal tränades av Riggan, en f.d. 10-kampare som på 70-talet hade satt världsrekord i den inofficiella sporten halvtimmes 10-kamp med 6597p, vilket lär stå som svenskt rekord ännu. På sin hemsida, http://riggberger.dinstudio.se/ skriver han
    ”En av anledningarna till att det ej har slagits kan nog bero på att det inte finns tillräckligt många dårar som vågar att ge sig på denna utmaning.”

  9. Oj, denna från början ofrivilliga, obestämda blogg tycks ha utvecklat sig till en kastarblogg av klass, vilket vi inte har något emot. Bloggen är en självständig organism, som lever sitt eget liv. Här fick vi inside information så det sjöng om det och snitsaren är mer än nöjd. Tack!.

    Kring Bruch tillägger snitsaren att han bevittnade världsrekordtangeringen på Stadion 1972, där hans minne är att kastet först mättes till 68:38 och Ricky slände diskusen i marken och svor, men vid ommätning (det var ju svenskt rekord) blev det 68:40. Snitsaren minns en och annan insinuant kommentar om ”osträckt måttband” efteråt. Bruch var ju annars ett dragplåster på Stadion där vi minns hans spektakulära entréer ofta i pälsmössa diagonalt över kastplanen under stigande jubel. En annan tydlig minnesbild, denna gång från teve, är hur han nästan sjunker in i segraren Daneks famn efter sin tredjeplats vid München-OS. ”Skönt att det är över”, tycks han säga. Han var ett levande exempel på att självförtroende inte alltid är självförtroende.

    När det gäller Riggbergers rekord hittar jag inget 110 m häck. Kanske prioriterade han bort häckloppet efter 400 meter, men jag skulle nog hellre sprungit det kortare. Om resultatet är omräknat efter 1985 års tabell, går det lätt att få svar. Återkommer.

    P.S. Jag vet inte varför DP’s kommentar behövde modereras, men det tycks ha blivit så på en del andra wordpress-bloggar också.

  10. När det gäller glasfiberstaven tycks snitsarens minnesbild stämma så tillvida att den ifrågasattes åtminstone i Idrottsbladet våren 1962, när Uelse och Tork satte världsrekord. Den kallades ”kontroversiell” och ”förkättrad” och det diskuterades om regeln, att staven fick vara gjord av vad som helst, borde ses över, bland annat för att hoppen riskerade att bli för höga. Man gissade att rekorden ändå måste godkännas eftersom de satts enligt gällande regler. Lustigt nog hävdade tillverkarna av glasfiberstavar, att de inte gav någon fördel framför äldre stavmodeller. När sen den trevlige Pentti Nikula satte världsrekord verkade tidningen mindre kritisk. Världsrekordet förklarades helt enkelt med att finnen var en sjujäkla idrottsman. Svensken Rinaldo fick också några glasfiberstavar från Finland, men tyckte att det krävdes mycket träning innan man behärskar dem. På bilder ser den tidens stavar ut att böja sig ungefär som dagens.

  11. Jag tänkte också just det att det måste ju vara grymt att löpa 110h direkt efter 400m. Han kutar ju häck på bilden.
    Har sett att Riggan är aktiv på kasta.se och friidrottsforum.se där jag länkat hit, så med lite tur skriver han väl själv och kompletterar med häck-tiden.
    Annars maila och fråga till kenneth@xendon.com

    Mina ev 10-kampsmeriter efterfrågades, men jag har aldrig gjort någon serie.

    Som mest allround var jag vid åldern ca 15. Då hade jag kapacitet enligt följande:

    100m vet ej, men gjorde 8,06 på 60m
    langd 5,50
    kula (5,5 kg) 13,47
    Höjd 1,65
    400m vet ej
    110h vet ej
    diskus (1,5kg) 50,86
    Stav 3,40
    Spjut ca 45m med seniorspjutet
    1500m vet ej, men 2,5km-spåret i skogen gick nog inte nämnvärt snabbare än 5-tempo då.

    Lite mer kondis och så öva in häckteknink så hade man fixat det hyfsat.

  12. Ja, det ser onekligen lovande ut. Konditionen har bevisligen gått att träna upp och kan man lära sig kasta slägga, så bör man kunna lära sig klippa häckar. Jumper skrattar och säger att han i den åldern hade fått storstryk i alla grenar utom möjligen just häck, alltså även i höjdhopp, där han i femtonårsåldern fick nöja sig med 156 trots många års träning. Sen började han växa och köpte en skivstång.

  13. När det gäller den senaste tidens inlägg och kommentarer, tycks mycket haka i vartannat på ett sällsamt sätt.

    När man på sin tid diskuterade höjdhoppsskor eller glasfiberstavar, togs ideligen Held-spjutet upp som exempel i diskussionen. Bud Held började dessutom som stavhoppare, och slutade märkligt nog också som sådan. I veteranstatistiken ligger han delad etta bland världens 75-åringar med 3,05 och tvåa bland 80-åringarna med 2,62. Han var för övrigt också en skaplig höjdhoppare och ligger tvåa bland 70-åringarna med 1,52 efter fenomenet Carl-Erik Särndahl. I veteranstatistiken i stavhopp hittar man också Hasse Lagerqvist, han med volten i längdhopp. Han är tvåa bland 55-åringarna med 4,26 och ännu i år har han som 65-åring klarat 3,22. Allt enligt källan:
    http://www.mastersathletics.net/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s