Snitsaren talar i något brev om ”mina läsare från Uppsala i norr till Malmö i söder”, men hur många av dessa högst 5-6 mottagare, som verkligen läste hans brev, är oklart. I inkorgen hittar vi huvudsakligen snitsarens egna alster, som tydligen arkiverades där. Bara två läsare verkar ha tagit hans frågetävlingar på allvar, men har då i gengäld svarat med desto större kunskap. Snitsaren kallar dem i sina brev lite raljant för ”lektorn” och ”docenten”, men vilka de egentligen var och vad de hade för formell utbildning, är oklart. Den senare hade av allt att döma en ulv bakom örat och kunde väl mäta sig med snitsaren själv i konsten att googla, vilket stundom kunde leda till hissnande brevväxlingar där, som snitsaren uttryckt det, frågorna och svaren stod som pilar i Sherwoodskogen. I nedanstående tuppfäktning ser vi hur ett enkelt skrivfel leder till en svindlande resa i tid och rum med obönhörlig slutdestination ”Det stora jättebrevet”:
Snitsaren skriver:
Vi vill minnas att docentens vän Budde var (och kanske fortfarande är) en begåvad fotograf. Här på internet letar vi dock förgäves efter hans verk. Kanske tycker han att de sidor, där kreti och pleti visar sina amatörfotografier för ruggdunkande kollegor, inte är rätt forum för hans konst? Kanske döljer han sig bakom någon pseudonym eller signatur vi inte känner? Kanske har elaka talibaner hackat sig in och förstört alla Buddebilder?
Docenten skriver:
En hastig fråga till Budde visade att han överhuvudtaget inte förstått att det är möjligt att lägga ut sina egna bilder på internet. Han levde uppenbarligen i villfarelsen (?) att det finns någonsorts kommitté som sitter och granskar och godkänner alla bilder för publicering på nämnda nät och han har inte sett sig värdig att ens försöka beveka en sådan internetbildgranskningsnämnd för att få sina alster publicerade. När han nu inser att det är fritt fram för var och en så finns det risk att han kommer att spamma internet med hundrtusentals gamla bilder som hittills har legat och skräpat i diverse skåp och kartonger. Ruggdunkning? Är det något man gör med ruggugglor?
Snitsaren skriver:
“Ruggdunkning” skall naturligtvis vara “ruggdrunkning” (ej att förväxla med “gubbdrunkning”). Att drunkna i en vassrugg lär vara nog så ruggigt. Hör bara:
http://www.youtube.com/watch?v=X4vSqUJDGtM
Snitsaren skall inte ställa den enkla frågan, vem som skrivit texten, men det lär finnas flera tonsättningar än denna kända. Känner docenten till några sådana?
Docenten skriver:
Ursprunget är (som vanligt) finskt. Fröding gjorde bara en slarvig översättning. Texten har därefter tonsatts många gånger av samtliga finska kompositörer och musikidkare. Orginalet lyder:
Kaisla, kaisla, huohu,
laine, laine soi;
te lausukaa, miss’ Inka nyt,
tuo armas askaroi?
Hän huusi kuin ammuttu sorsa, kun hukkui hän,
oli aika kevään vihreän.
Väki vihoin häntä kohteli Heinojanpään,
se koski mieleen hempeään.
He vihoin häntä kohteli rikkauttaan,
kun vaali hän nuorta rakkauttaan.
He pistivät silmäterään oan,
he heittivät liljahan tahraa loan.
Niin surren, surren loiski,
sa surulampi, oi;
kaisla, kaisla, huohu,
laine, laine, soi!
Snitsaren skriver:
Docenten svarar som alltid helt korrekt. Att han snart ska få bära “professors namn” tycker vi inte är mer än rätt. Vi föreslår honom på stående fot också som hedersdoktor och professor emeritus i finsk poesi och kulturgeografi. Posten som finsk president är också hans om han bara sträcker ut handen aldrig så lite. På tal om “ammattu sorsa”, så vet docenten naturligtvis också vad “Kalle Anka” heter i Finland Han heter inte Kalevi Sorsa som man kunde tro?
Docenten skriver:
När Maths (sic!) Heyerdahls bror Thor for med flotte till Aku Aku-öarna fann han att ön var befolkad av en stor koloni ankor, ättlingar till den berömda simfågeln Donald F Duck, på svenska kallad Kalle Anka men på finska Aku Ankka. Vår motfråga: Vad står F:et för i Donalds namn?
Snitsaren skriver:
Bokstaven “F” i “Donald F Duck” torde stå för “Fauntleroy”. Vem har inte strövat i Fauntleroy Park i Seattle och vem har inte gråtit över “Lille lorden” på bio. Många har lockats att filma lille Cedric’s öde. De flesta äldre minns John Cromwells snyftare från 1936 med Freddie Bartholomew i huvudrollen. Stumfilmen från 1921 är känd för att Mary Pickford spelade änkan-modern, kallad “Dearest”, men vem spelade lille lorden i den filmen?
Docenten skriver:
Rätt! Dessutom kan man sova och drömma i den lille Lordens egen säng som numera står i Fauntleroy House i Perth i Australien. Svaret på motfrågan är lätt: Budde, som är en stor filmfantast och kan allt om alla filmer som någonsin har spelats in på något språk, meddelar att det, lite förvånande, är Mary Pickford själv som spelar den lille Lorden. Detta gjorde att filmen blev ovanligt dyr att spela in, eftersom scenen där modern kysser sin son på kinden slukade timmar av film. Å andra sidan fick publiken två Mary till priset av en!
Snitsaren skriver:
Rätt ! Snitsaren gissar att docenten och hans hustru många gånger besökt Fauntleroy House i Perth där det gissningvis i varsitt annex bott två homosexuella makar, som känt Virginia Wolf’s trädgårdsmästare, också han homosexuell. Stämmer det?
Docenten skriver:
Nej!
(Snitsaren, som av det korta svaret anar att docenten börjar bli upptagen av annat, skriver för att förekomma denne “Sorry but we have to log off now”. Repliken, här lätt travesterad, är hämtad ur en sann historia om två förväntansfulla svenskars möte med skådespelaren Robert de Niro. När den berömde amerikanen efter pratstunden måste gå, får en av svenskarna ett infall att springa efter denne, knacka honom på axeln och omotiverat säga “Sorry but we have to leave now”, varpå de Niro ska ha brustit i skratt. Snitsaren återger även en historia om hur samma två svenskar klarade sig undan två gatugäng i New York med hjälp av en “snickers”. Det var tydligen ett gäng svarta och ett gäng puertoricaner som bråkade först med varandra, men sedan även med svenskarna, som då ska ha plockat fram snickersen. De svarta skrattade och lät sig väl smaka, medan puertoricanerna, som inte fått något godis, jagade våra vänner ända till dörren). Avslutningen av berättelsen är dock hämtad ur snitsarens egen fatabur:
Av medlemmarna i gatugängen har alla utom en blivit skjutna, knivhuggna eller överdoserade. Den ende överlevande, Franklin Washington, nu litteraturprofessor vid Harvard, berättar i sina memoarer om hur en liten chokladbit förändrade hans liv.
Docenten skriver:
Är det denne Franklin Washington som avses?
Franklin Washington.jpg¤
Snitsaren skriver:
Denne Franklin Washington (Carswell född 1860) hann dö innan snickersen uppfanns. Snitsaren hoppas att docentens efterforskning med åtföljande resultat inte är symptomatisk för hur forskningen generellt bedrivs i Uppsala. Dessvärre kan inte heller snitsaren hitta den rätte Franklin Washington. Kanske har han blandat ihop namnet med något snarlikt. Det tycks över huvud taget vara ont om svarta litteraturprofessorer på Harvarduniversitetet.
Docenten skriver:
Appropos forskning: när dog Franklin Washington Carswell? Hur vet ni att han dog innan Snickers uppfanns (vilket var 1930-1932)? Kanske det var så att Mr Carswell i själva verket var Howdy Doody himself?
Snitsaren skriver:
Docenten slingrar sig som en metmask på en krok. Han tror sig ha hittat ett kryphål genom att googla fram snickersens (i och för sig intressanta) historia från år 1930 och framåt. Men dessvärre dog vår vän i Georgia den 26 maj 1926. När det gäller snickersens historia, fastnade snitsarens vän, löparen, genast för chokladbitens första namn i Storbritannien. Han log fånigt och härmade Yvonne Lombard: “Mmmmmmmarathon!”. Något målande exempel på hur ”snickers” sponsrat ”Howdy Doody Show” på sin tid har vi inte hittat. Möjligen kan den allt annat än tandvänliga chokladbiten dölja sig bakom masken på den slemme ”Mr Decay” i denna reklamsnutt:
http://www.youtube.com/watch?v=WWt7RJ3mWoY&mode=related&search=
Docenten skriver:
Det var en riktigt otäck rasistisk reklamsnutt som visar hur den vita rasen hotas och jagas av mörkhyade ________ (här kan man fylla i judar, svartingar eller muslimer, allt efter tycke och smak). Sedan ser vi hur den ljushyade tvåbeningen fegt flyr in i sitt gated community där allmän likriktning verkar råda. Vilken sann bild av det nutida USA (och vårt eget smahälle) är inte denna filmsnutt!
Snitsaren skriver:
Aldrig får man vara riktigt glad. Vi tyckte i vår enfald, att det var en trevlig liten dockfilm från en oskuldsfull tid. Vi log och drömde oss tillbaka. Så kom docenten och stack hål på vår fantasibubbla. Med verklighetens våta trasa sopade han bort sagans förtrollade väv. Kanske har docenten rätt i sin politiska ananys, men varför måste han vara så brutal? Hur vi utifrån filmen bör fylla i det tomrum, som docenten lämnat ovan, är oklart. Afrikan, jude, muslim, kommunist eller homosexuell? Vi tycker nog att Mr Decay med sin stora näsa mest ser ut som en blandning av Donald Sutherland och Donald Sutherland. I en annan reklamsnutt (se nedan) har han förvisso också lång näsa, men här är den krökt åt alldeles fel håll för att kunna tolkas orientaliskt. Mannen liknar mer Ville Vessla än Herr Omar. Snitsaren, som aldrig har långt till barndomens inlevelseförmåga, tycker mest synd om den stackars Mr Decay. Att slå huvudet i en pianokant eller få en vägbom full av tandkräm över sig är inte roligt. Vi tror att de flesta amerikanska barn, efter att ha matats med dessa filmer, bjudit stackars Mr Decay på en snickers, vilket för övrigt också torde ha varit den tanke, som skickligt dolts bakom reklamens traditionellt amerikanska koncept, ”good (alternativt God) versus evil”.
http://www.youtube.com/watch?v=S-NN42mBFt8&mode=related&search=
Docenten skriver:
Nu undras hur en blandning av Donald Sutherland och Donald Sutherland ser ut. Kan man ana att den mest liknar Donald Sutherland? Det är intressant att Herr S nämner herr Omar. Vår tid har ju stora likheter med förra sekelskiftet, då juden ansågs vilja uppnå värlsdherravälde (Sion vises protokoll), numera har ju judens roll övertagits av araben. Svunnen är den tid då en okänd arab ostraffat kunde knacka på dörren till en främling för att erbjuda sin ärvda flygande matta till försäljning. Vad skulle hända om herr Omar kackade på hos George W med en hoprullad matta i famnen? En enkel till Guatanamo skulle vara en befrielse. Troligare skulle ett skott i nacken eller en resa via Bromma till ett polskt CIA-ägt tortyrcenter bli resultatet. Vem skulle då ta hand om kamelerna Smaragd, Juvel och Rubin?
Snitsaren skriver:
Docentens första fråga besvarar vi jakande. Formuleringen ”en blandning av Donald Sutherland och Donald Sutherland” är medveten och för den som är förtrogen med ”Det stora jättebrevet” är den fullt begriplig. I femte benet sägs:
Vem är tanten i den gulgröna frottéslokmössan ?
Ove Lagermalm !
Vad har han på sig då ?
Gelé !
Vem sitter under palmen där och väsnas ?
Ove Lagermalm !
Igen ?
Ja, Ove Lagermalm på väg till vattenhålet !
Vem är den där ullige därborta ?
Totte Ullman !
Vem har han i sällskap ?
Totte Ullman !
När det gäller kamelerna Smaragd, Juvel och Rubin, så torde de vara litterära ättlingar till ”Den Ulliga Kamelen”, ”Den Slemmiga Kamelen” respektive ”Den Stinkande Kameeeeeeelen”, vilket dock inte befriat dem från det öde som väntar alla kameler. De dog 1969, 1978 respektive 1975. Endast i litteraturen har de evigt liv och därmed får de låta sig nöja.
Efteråt hos farbror Steffe 
Enligt säker källa har Google konstruerat ett översättningsprogram. Väldigt praktiskt för den som vill översätta fram och tillbaka till finska, kan tyckas. Man kan t ex översätta den kända dikten
Kaisla, Kaisla houhu, som nämns här ovan. Frågan är dock om resultatet är så värst begripligt på något språk. Vi skulle gärna höra Tenoren sjunga denna text (Spring Green låter som en löpartävling, lämpligt så här på våren):
A Rush, Rush, huohu,
la, la soi;
lausukaa du, missa ”Inka nu
ger askaroi armas?
Han ropade på skottet Sorsa, när han drunknade,
det var dags för Spring Green.
Väki vihoin han behandlar Heinojanpään,
det är eftersom jag anser att hempeään.
De vihoin han behandlar rikedom,
när valet av sin unga kärlek.
De pistivät silmäterään oan,
de kastar liljor tahraa lån.
Den så sur, sur loiski,
Till sad, oh;
säv, säv huohu,
la, la, det låter!
Denna geniala översättning gjorde snitsaren på mycket gott humör. Han skulle ge mycket för det spännande översättningsprogram, som använts. Kanske startnummer X eller något av hans alteregon kan översända en länk?
För det första vill vi påpeka att Starnummer X, till skillnad mot vissa andra, bara är en och odelbar. Det vore oklokt att yppa det hemliga översättningsprogrammet för Asgam. Vi misstänker att i så fall skulle samtliga blogginlägg riskera att översättas till Hindi. Som smakprov kan följande översättning från en känd dikt dock få fungera. Först den finska översättningen, sedan den svenska texten i förädlad form, översatt via ett antal andra språk:
Finska:
En halua pestä itseni kanssa, että saippualla.
En halua harjalla minulle, että hammastahnaa.
En halua olla sellainen, jossa bäddsoffan.
Minusta ei ole tarvetta se ei toilettpapperet.
En aio mennä toiseen cigarrettmärke.
Minulla ei ole halua nähdä sen, jos elokuva.
I kieltäytyä poistua alukselta Skärholmen.
Sardina halua jar on avattu vastaan meri
Via diverse språk tillbaka till svenska:
Det gläder mig, ingen tvål att tvätta.
Jag vill inte borsta min tandkräm.
Om jag vill inte vara…, bäddsoffan.
Came i mina ögon är det inte nödvändigt. toilettpapperet.
Jag vill inte gå till en annan cigarrettmärke.
Jag skulle vilja se denna film.
Jag vägrar att Skärholmen landning.
Sardiner mot JAR-filen har öppnats i havet
Om startnummer X är ”en och odelbar”, så har han desto fler e-postadresser. Av dessa föll den senaste snitsaren i smaken. Om startnummer X håller sig till en och samma adress, förslagsvis denna sista, så behöver han inte vänta på godkännande varje gång han levererar sina kloka kommentarer. Dock gör han naturligtvis som han vill i detta liksom i alla andra fall.
När det gäller dikten, anser snitsaren att den plötsligt blivit ”riktigt bra”. De inledande raderna är sann poesi:
Det gläder mig, ingen tvål att tvätta
Jag vill inte borsta min tandkräm
Den positiva vändningen i sjätte raden ger sedan dikten ännu en dimension. Snitsaren tror att ursprungsförfattaren skulle ha uppskattat nytolkningen.