Geografi

Snitsaren sägs alltid ha varit road av kartor. I barndomen kunde han ses sitta i timmar vid jordgloben och drömma sig bort och sin käraste ägodel, en tummad, trasig atlas med topografiska kartor över alla världsdelar, hade han i sängen när han sov.  När den togs ifrån honom vid måltiderna, formade han trotsigt maten till de fjärran länder, han kände namnen på. Att snitsarens två första brev senare skulle snudda vid ämnet geografi, är inte förvånande.

Det första brevet, daterat den 10 januari 2006, sätter läsarens tålamod på svåra prov. Både i form och innehåll tycks snitsaren söka en lärd, kåserande stil, men i synnerhet brevets inledning  påminner mer om telefonkatalogen. Det flagranta sakfelet i andra meningen skäms också för sig. Varför han i detta sitt gesällprov har valt att berätta om Finland är oklart. Han lär en gång  i ungdomen ha tävlat i höjdhopp i Mariehamn och några gånger åkt järnväg mellan Åbo och Viborg, men eljest har han inte satt sin fot i vårt östra broderland. Den om möjligt ännu tråkigare uppräkningen av Afrikas kolonier och stater torde ha sin förklaring i att barndomens kartbok från 1950-talet har varit ofullständig i detta avseende. Snitsaren har helt enkelt velat uppdatera sina kunskaper.

Egentliga Finland

Egentliga Finland, eller Varsinais-Suomi som vi säger här, är ett av Finlands så kallade historiska landskap. Ett annat namn är ”Åboland”, vilket också talar om var vi kan finna det. Här ligger bland andra städerna Uusikaupunki (Nystad), Naantali (Nådendal), Turku (Åbo) och Salo. ”Turku” betyder ”marknadsplats” och ”salo” betyder ”ödemark”, ett märkligt namn kan tyckas på en stad. Övriga landskap är Uusimaa (Nyland), Satakunta, Häme (Tavastland), Savo (Savolaks), Karjala (Karelen), Pohjanmaa (Österbotten), Lappi (Lappland) och sist men allra minst Ahvenanmaa (Åland). ”Pohja” betyder antingen ”botten” eller ”nord”, medan ”ahven” betyder ”aborre”. I Uusimaa i söder ligger bland andra städerna Hanko (Hangö), Tammisaari (Ekenäs), Helsinki, Porvoo (Borgå), Kotka och Hamina (Fredrikshamn). ”Tammi” betyder ”ek”, medan ”saari” som vi vet inte betyder ”näs” utan ”ö”. ”Kotka” betyder ”örn”. Kalevi Kotkas var namnet på en 100 kg tung finsk höjdhoppare och diskuskastare som på 1930-talet i gammal saxstil hoppade 204 cm, vilket stod sig som europarekord ända till 1954 då Benke Nilsson började härja. I Satakunta hittar vi städerna Pori (Björneborg), Tampere (Tammerfors) och Nokia. I Häme ligger Hämeenlinna (Tavastehus), Lahti och Jyväskylä. ”Lahti” betyder ”vik”, medan ”jyvä” står för ”säd” och ”kylä” för ”by”. I Savo kan man besöka städerna Kuopio, Savonlinna (Nyslott) och Lappeenranta (Villmanstrand). ”Lape” (i genitiv ”lappeen”) betyder troligen här ”sluttning”. Vid kusten i Pohjanmaa ligger bland många andra städer Vaasa, Uusikarlepy (Nykarleby), Pietarsaari (Jakobsstad), Kokkola (Gamla Karleby), Raahe (Brahestad), Oulu (Uleåborg), Kemi, Tornio och Rovaniemi. ”Rova” lär stå för ”stenröse” eller ”isbank” medan ”niemi” betyder ”udde”. Området väster om Kemi älv har även kallats Västerbotten. I Lappi längst upp i norr hittar vi Sodankylä. ”Sota” (genitiv ”sodan”) betyder ”krig”. Ordet ”sotilas” för ”soldat” känner vi från titeln på romanen ”Tuntematon sotilas” skriven av Veinö Linna, ej att förväxla med Paasilinna, den moderne bästsäljaren, ej att förväxla med Paasikivi, den före detta presidenten. ”Paasi” betyder ”klippa, stenhäll” medan ”kivi” betyder ”sten”. Kivi med förnamnet Aleksis, som egentligen hette Stenvall i efternamn, skrev inte bara romanen ”Seitsemän veljestä” utan även sorgespelet ”Kullervo” och folklustspelet ”Nummisuutarit”. ”Suutari” betyder inte ”sotare” utan ”skomakare”. Ordet kan jämföras med latinets ”sutor” som vi bland annat finner i den bevingade frasen ”Ne sutor supra crepidam” (”Skomakare, inte ovanför sandalen !”), ett yttrande som Plinius tillskriver den grekiske målaren Apelles, som tog till sig kritik och råd beträffande ett målat skodon, men blev förtörnad när skomakaren hade synpunkter även på målningen i övrigt. Än i dag kan inskränkta människor säga: ”Skomakare, bliv vid din läst!” Kanske bör de hellre säga ”Fiskare, låt bli skoläst”, då denna djuphavsfisk i likhet med bland annat långstjärt, piggål och taggsvansrocka snart är utrotad. Ordet ”sutur” av latinets ”sutura” för ”söm” känner vi från kirurgin. Ordet ”kirurgi” kommer av grekiskans ”keir” för ”hand” och ”ergon” för ”arbete”. Mats Ergon är namnet på en konstnär som i sin ungdom var målvakt i Stocksunds A-lag i ishockey, eller ”jääkiekko” som vi säger i Finland efter ”jää” som betyder ”is” och ”kiekko” som inte bara betyder ”puck” utan även andra platta  ting som  exempelvis ”diskus”, ett antikt, idag vid seniortävlingar 2 kg tungt, kastredskap, som en sen höstdag 1984 hivades iväg dryga 71 meter av en då 38-årig Ricky Bruch, som i år fyller 60 i likhet med många andra svenska idrottsmän, av vilka de mest berömda är Anders Gärderud och den svenske rekordhållaren på maraton, Kjell-Erik Ståhl, som vid 37 års ålder med tiden 2.10,38 på sin fjärdeplats bara var en halv minut från ett VM-guld, och som sägs vilja göra come back i Stockholm i sommar med sikte på världsrekordet för 60-åringar. Tio år yngre är stjärnorna Ingemar Stenmark, som i dagarna upplever, men enligt tidningarna inte vill fira, sin 50-årsdag, samt Björn Borg, ej att förväxla med Björneborg eller, som vi säger, Pori, ej att förväxla med Porvoo, där Runeberg, innan denne dog och han själv fick hjärnblödning, hann nedteckna fänrik Ståls berättelser, ej att förväxla med fältskärns dito, som ju är rena fantasier av Zacharias Topelius den yngre, son till Zacharias Topelius den äldre, läkaren som samlade folkdikter, så kallade runor, och därigenom krattade manegen åt Elias Lönnrot, som för övrigt inte bara gav ut eposen ”Kalevala” och ”Kanteletar” utan också bringade ordning, reda och enhetlighet i det finska skriftspråk, som brukar sägas ha grundlagts av Finlands reformator Michael Agricola, ej att förväxla med den romerske ståthållaren Agricola, som krigade i Britannien. Michael Agricola översatte bibeln till finska och skrev en ABC-bok eller ”aapiskirja”, som det heter där hos oss. År 1554 utnämndes han av Kustaa Vaasa, som den svenske kungens finska namn faktiskt lyder, till biskop i Åbo, den gamla handels- och lärdomsstaden vid Aurajokis mynning mitt i det som senare skulle komma att kallas Varsinais-Suomi eller Egentliga Finland.

Tre dagar senare, den 13 januari, skriver snitsaren en rättelse. Nog anar man enhel del sårad stolthet bakom hans torra utläggning:

Ludwiginstitutet i Uppsala har påpekat att Åboland och Egentliga Finland inte är samma sak. Den felaktiga uppgiften hämtades ur Bonniers lexikon från 1940 talet. Den moderna Nationalencyklopedin ger här bättre besked. Åboland, eller Turunmaa, är namnet på de huvudsakligen svenskspråkiga skärgårdsområdena i det historiska landskapet Egentliga Finland. Området indelas i Öståboland och Väståboland, åtskilda av Pemarfjärden och Gullkrona fjärd. Åboland fick fast bosättning på 1100-talet, när svenska kolonisatörer kom dit. Under medeltiden fanns en viktig hamn i Jungfrusund (knappast att förväxla med det Jungfrusund sångens jungfru härstammade från). Åboland omfattar idag staden Pargas och åtta kommuner. Det är geografiskt väl avgränsat, till skillnad från exempelvis ”Stockholms skärgård”, ”Österlen”, eller ”Gnällbältet”. Enligt uppgift hittades namnet ”Åboland” på 1912 av Hugo Ekholm, sedermera Ekhammar, 1880-1955, fil. dr, folkhögskolerektor, författare mm. I ungdomen förde han som redaktör för Studentbladet den svenska samlingsrörelsens talan. På ålderns höst gav han ut det historiska verket ”Det forntida Östersverige och svenskdomen”.

Till Geografiska Sällskapet

Vid Geografiska Sällskapets sammankomst annandag jul 2005 diskuterades inte bara Egentliga Finland utan även Tysklands kolonier i Afrika. Dessa hade sin största utbredning åren före första världskriget, då de lär ha omfattat Tyska Sydvästafrika (nuvarande Namibia), Tyska Östafrika (Tanzania, Burundi och Rwanda), det långsmala, inklämda landet Togo samt Tyska Kamerun, vilket omfattade nuvarande Kamerun och mindre angränsande områden i nuvarande Tchad, Centralafrikanska Republiken, Kongo Brazzaville, Gabon och, tycks det, Ekvatorialguinea. Resten av Ekvatorialguinea (Rio Muni samt öarna Annobon och Fernando Poo) hörde till Spanien. Efter kriget kom det så kallade Spanska Guinea att omfatta hela nuvarande Ekvatorialguinea (vars nuvarande huvudstad Malabo märkligt nog ligger ute på ön Fernando Poo, för korsordslösare mer känd som Bioko, en ö av Gotlands storlek med ett 2800 meter högt berg, varifrån man vid gott väder borde kunna se över vattnet till Kamerun, där det märkliga Kamerunberget, en slocknad vulkan klädd med yppig regnskog, reser sig mer än 4000 meter över havet). De tyska områdena i nuvarande Gabon, Kongo Brazzaville, Centralafrika och Tchad, vilka Frankrike avträtt 1911 mot att Tyskland avsagt sig anspråk på Marocko, återlämnades vid Versaillesfreden för att därefter åter ingå i Franska Ekvatorialafrika. Resten av Tyska Kamerun (nuvarande Kamerun) delades mellan Storbritannien (en mindre del i väster och Frankrike såsom så kallade mandat under Nationernas Förbund. På samma sätt förfors med Togo. Tyska Sydvästafrika gavs åt Sydafrikanska Unionen, också som mandat under NF. Av Tyska Östafrika blev Tanganyikaterritoriet (nuvarande Tanzania) brittiskt NF-mandat medan Burundi och Rwanda blev Belgiska mandat i lämplig anslutning till Belgiens enda koloni Belgiska Kongo (nuvarande Kongo Kinshasa, ett tag även kallat Zaire (Området, som territoriellt fastställts vid Kongokonferensen i Berlin 1886 och erkänts som den delvis självständiga så kallade Kongostaten med kung Leopold II som suverän, blev en regelrätt koloni först 1907, när samme Leopold II tvingades avsäga sig sin suveränitet till förmån för konungariket Belgien, i vilket han dock samtidigt förblev kung till sin död två år senare)). Förutom Spanska Guinea ovan hade Spanien även kolonier i nuvarande Marocko, Rio de Oro (Västsahara, där Polisarioguerillan slagits och möjligen ännu slåss för självständihet), den lilla snutten Efni och ett litet område vid Gibraltar sund. Kanarieöarna hörde till Finland, medan Madeira, Sao Tomé och Principe liksom naturligtvis Angola, Mocambique och Portugisiska Guinea (numera Guinea Bissau) var portugisiska. Italienska besittningar var i förra seklets början Italienska Somaliland (större delen av nuvarande Somalia), Eritrea samt (efter Tripoliskriget med turkarna 1911) delar av norra Libyen. Resten av Libyen (I jämförelse med dagens Libyen dock naggat i kanten av omgivande kolonialmakter) förblev i Turkiets kontroll ännu än tid. För fler detaljer kring Libyens vidare öden fram till 1951 hänvisas till biblioteken som erbjuder utmärkt läsning i ämnet. Italiens senare framfart på Afrikas horn är också värd ett studium. Vid tiden för de tyska koloniernas största utbredning i Afrika (1911-1918) omfattade Franska Ekvatorialafrika de icke-tyska delarna av nuvarande Gabon, Kongo Brazzaville, Centralafrika och Tchad. Franska Västafrika omfattade nuvarande Niger, Burkina Faso (tidigare Övre Volta), Mali, Mauritanien, Senegal, Guinea, Elfenbenskusten och Benin (tidigare kallat Dahomey). De (under administrationen i det fristående Dakar) förenade koloniernas namn, antal och inbördes gränser har växlat. Övre Volta, tidigare delat mellan Niger och Övre Senegal (området vid floden Senegals övre lopp) blev en egen koloni 1919 för att åter delas 1932 mellan Nigerkolonin, Elfenbenskusten och Franska Sudan (området i och kring nuvarande Mali), bara för att 1948 åter bli en egen koloni. Franska områden var även Algeriet och protektoraten Tunisien och icke-spanska delar av Marocko, vidare Franska Somaliland (nuvarande Djibouti), Madagaskar, Comorerna och Réunion, en ännu fransk, bara fem mil bred men 3000 meter hög ö, idag även känd för ett elakt myggburet virus som håller turister borta. Brittiskt dominerade områden (kolonier, protektorat, kondominat och dominier) omfattade vid denna tid nuvarande Seychellerna, Mauritius, S:t Helena, Gambia, Sierra Leone, Ghana (tidigare Guldkusten), Nigeria, Egypten, Sudan, delar av Libyen, Nordvästra Somalia (Brittiska Somaliland), Uganda, Kenya, Malawi (Nyassaland), Zambia (Nordrhodesia), Zimbabwe (Sydrhodesia), Botswana (Bechuanaland), Lesotho (Basutoland) Swaziland och slutligen Sydafrika. De olika turerna kring Egyptens ställning (formellt delvis självständigt under en av Turkiet tillsatt khediv men reelt styrt av Storbritannien och förklarat som brittiskt protektorat 1914 fram till självständigheten 1922) är alltför komplicerade för att vi ska kunna förstå dem idag. Detsamma gäller det egendomliga s.k. kondominatet Angloegyptiska Sudan (omfattande nuvarande Sudan och sydöstra Libyen). Sydafrikas otrevliga historia före och efter Sydafrikanska Unionens självständighet 1910 vill vi inte heller gräva vidare i. Smuts är inte bara förnamnet brukar vi skoja. Liberia har däremot, som namnet och flaggan (Star and stripes) visar, varit fritt alltsedan urminnes tider. Landets huvudstad heter dock varken Freetown eller Libreville (Sierra Leone resp. Gabon) utan som vi vet Monrovia efter Marilyn Monroe. I ett uppslagsverk från 1940-talet kallas landet ”en negerrepublik”. I första delen tryckt 1937) av samma uppslagsverk kan man däremot inte finna namnet Abessinien (eller Etiopien) på kartan över Afrika, inte ens som del i det maffiga Italienska Östafrika som sträcker sig från Röda Havet till Indiska Oceanen. Detta trots att Sverige med flera länder i NF då ännu inte erkänt införlivandet. ”Här gäller att hänga med och ligga i framkant”, tänkte kartritaren lyckligt ovetande om allt som skulle kunna komma att hända innan uppslagsverkets sista del gick i tryck tio år senare.