Utan tvivel

Snitsarens senaste blogginlägg betitlat ”Utan titel?” har, som man kunnat ana, väckt blandade reaktioner hos läsarna. I den omotiverade hyllningkören har en lyhörd snitsare även lyckats uppsnappa röster av misstänksamhet och tvivel. Medan de flesta nyfiket velat höra mer om snitsarens odlingsexperiment på 1980-talet, har andra ifrågasatt uppriktigheten i hans berättelse eller till och med betvivlat själva experimentets existens. För att tillfredsställa respektive bemöta sina beundrares respektive belackares vetgirighet respektive misstro, har snitsaren ur sitt gamla dammiga bildarkiv beordrat fram nedanstående sex fotografier tagna sommaren 1987.

Bilden föreställer Väsby Odlarförenings koloniträdgårdsområde i Vallentuna, där snitsaren bedrev sina mångomtalade odlingsexperiment under slutet av 1980-talet. I förgrunden syns en del av hans kolonilott med växande grödor, bland annat vete och lin. Den halvnakne eller möjligen halvkädde mannen på bilden lär vara en på den tiden känd Vallentunaprofil som av traktens mindre begåvade ungdomar kallades Jesus. Hans ärende i snitsarens veteåker är dock okänt.

Snitsaren sådde sitt vete i rader med en fots mellanrum. Med hacka drog han fåror och sådde däri med hjälp av ett såhjul, varefter han drog samma hacka mellan raderna så att sådden täcktes. Slutligen harvade han med ett redskap gjort av framgaffeln på en cykel och en spikförsedd träcylinder. När plantorna börjat växa upp drog han ännu en gång med hacka mellan raderna varigenom ogräs rensades bort och säden kupades för stimulering av skottbildning. Vid småskalig odling av vete lär försök med kupning ha givit kopiösa skördar, något som snitsaren dock aldrig fick uppleva, även om säden detta år som synes växte ganska tät.

Bilden ovan visar hur en täckodlig kan se ut. Framför det rikliga vetet syns lägre växande lin, vars vackra blåa blommor fotografiet inte förmår göra rättvisa. I det tjocka täcket av på hösten skördat och ditlagt fjolårsgräs växer från vänster små kålplantor, palsternackor, rödbetor, morötter samt tre rader av gul lök. Till höger börjar även enstaka potatisplantor sticka upp. I förgrunden syns tidiga solrosplantor och till höger ett tätt buskage av gröna linser. Snitsaren tillämpade ett skiftesbruk, där första skiftet täcktes med tjockt hö som sedan fick multna ned i jorden för att nästan ha försvunnit vid det tredje och fjärde skiftets sådd av vete, råg och lin.

Bilden nedan med blommande solrosor, potatisblast och gulnande vete är tagen på samma plats i slutet av augusti samma år. Det blåa nätet är tänkt att förhindra sparvar att kalasa på snitsarens snart mogna vetekorn. I större odlingar är detta ett marginellt problem, men här har snitsaren velat säkra åtminstone en del av skörden för mätning, något som dock visade sig överfödigt denna sommar och höst.

 

                                                                         ¤                      ¤

 

Nej detta är inte någon av snitsarens uppfinningar, utan ett övergivet tröskverk, troligen för ärtor, som snitsaren fann i skogen och fotograferade. Tröskning är ett föga energikrävande sorteringsarbete, där rätt teknik kan spara mycket tid. Vete, råg, linfrö och baljväxter tröskade snitsaren på en matta som lagts över köksbordet och som tröskredskap använde han tre naggkavlar, som monterats i en ställning med handtag. Därefter kastades den tröskade blandningen ungefär fyra meter genom rummet mot ett upphängt lakan, varvid de lättare agnarna och skalen stannade på halva vägen. Tröskning eller skalning av solrosfrön förblev dock ett olöst problem, varför snitsaren mer eller mindre fick sortera dessa vart och ett för hand. Med hjälp av lämpliga handvevade eller trampade tröskverk hade snitsaren sparat mycket tid, men så långt som till att konstruera sådana sträckte sig inte hans forskarnit.

Däremot tillverkade snitsaren på skoj en fungerande vindmölla av en gammal drillborr och en pepparkvarn. Den variant som syns på bilden nedan, där halva rotorvarvet läades av en skärm, fungerade som väntat sämre än hans senare konstruktioner med traditionellt snedställda rotorblad. Kvarnen avändes dock inte till att mala mjöl i snitsarens ekonomi, utan hade som enda uppgift att visa sin funktionsduglighet och därigenom tillfredsställa snitsarens kreativa behov och stilla hans nyfikenhet. Det gula huset i bildens fond är Vallentuna biograf, ”Centrum Bio”, som ännu drivs ideellt. Ängen, där fotografen och kvarnan står och där snitsaren skördade sitt gräs, är däremot numera bebyggd.

Utan titel?

En av denna bloggs flitigare kommentatorer, här och som egen bloggare mest känd som tillskyndare av ultralöpning, har som många observerat öppnat en helt ny blogg, där hon uppmanar sig själv men även inspirerar andra, att under en treveckorsperiod äta så kallad raw food, det vill säga mat som inte upphettats i mer än 45 grader. Då det kommit till vår kännedom att snitsaren i sin ungdom intresserade sig för en, efter vad vi förstått, snarlik diet kallad ”levande föda”, introducerad av en krutgumma vid namn Ann Wigmore, blir vi, som de sanna grävande skjutjärnsbloggare vi vill vara, helt enkelt tvungna att be snitsaren berätta. När vi försiktigt väcker honom och framför vårt ärende, tittar han först misstroget på oss med hopsnörpta läppar i tron att vi blott kommit för att göra narr av honom, men så spricker ansiktet upp i en otäck grimas och vi, som väl känner vår snitsare och vet att detta är det närmaste ett leende den gamles mun kommer, kan andas ut och med god tillförsikt invänta nästa tecken, oftast en harkling och en trött gest med högerhanden, i detta fall mot det stora skåpet med skjutdörrar, ur vilket han beordrar fram en stor svart pärm med idel lösa blad, mestadels av rutat papper fullklottrade med siffror och bokstäver. Här och där hittar vi matrecept och korta anteckningar om väder och odlingsförhållanden. ”Arbetstidsstudier kring en självförsörjande, motor- och husdjursfri odlar- och samlarekonomi”, läser vi på ett papper överst i högen. Vår tysta fråga, vad allt detta har med ”raw food” eller ”levande föda” att göra, blir inte hängande länge obesvarad, ty snitsaren harklar sig ivrigt och förklarar:

– Då som nu var ”enkelhet” snitsarens signum och även om en del av trossatserna kring så kallad levande föda inte riktigt var i hans smak, fann han den principiellt intressant och började experimentera med olika maträtter inspirerade av böcker i ämnet. Resultaten blev sen en naturlig del i hans stora ekonomiska odlings- och matlagningsexperiment, vars hemligheter döljs bakom siffrorna här.

– Du åt alltså rå mat?

– Jag bakade surbröd på råg och kokte potatis. Möjligen förvällde jag groddade ärtor också eftersom jag var osäker på deras giftighet, men i övrigt åt jag maten rå, dock ofta i groddat eller fermenterat skick

– Vad gick hela experimentet ut på?

– Det framgår av forskningsprojektets preliminära titel ”Arbetstidsstudier kring en självförsörjande, motor- och husdjursfri odlar- och samlarekonomi”.

– Men varför?

– Japanen Masanobu Fukuoka beskrev i boken ”The One Straw Revolution” ett enklare och uthålligare sätt att odla ris och andra grödor och snitsaren själv hade praktiserat arbetsbesparande ”mulching” eller ”täckodling” i blygsam skala. I boken ”Stone Age Economics” visade Marshall Sahlins hur inte bara jägar- och samlarfolk utan även primitiva jordbrukare klarade sin matförsörjning med ett minimum av tid och arbete. Kanske lurade också gamle Thoreau i bakgrunden. Snitsaren frågade sig vad ett enkelt jordbruk skulle kräva på hans breddgrader och företog sig följaktligen att under en period odla samma mat som han lagade och åt, varvid alla arbetsmoment mättes med klocka och bokfördes noggrant. Odlingsexperimentet bedrevs på en kolonilott om 80 kvadratmeter och pågick under fyra år eller en hel cykel i det skiftesbruk som tillämpades, medan tiden för det noga kontrollerade ätandet inskränkte sig till fem månader.

– Kunde du försörja dig på en yta av bara 80 kvadrat?

– Nej, snitsaren åt i proportion till sin skörd, som var mycket måttlig, varför alla siffror i odlingsexperimentet måste multipliceras med en faktor av drygt 20. Den nödvändiga odlingsarealen skulle alltså snarare vara 1600 kvadratmeter eller en yta på ungefär 40 gånger 40 meter. Till detta kom en lika stor areal, där gräset till täckodlingen skördades. De c:a 25 timmar snitsaren arbetade per år skulle i full skala motsvara 500 timmar eller tio i veckan. Matlagning, inklusive malning av mjöl för hand, tog sedan inte mer än någon halvtimme om dan. Med mer erfarenhet och bättre teknik, inte minst vid tröskning och rensning, skulle snitsarens hypotes om en timmes tillräckligt dagligt arbete för brödfödan inte vara så orimlig.

– Du tröskade alltså för hand?

– Säden skars med tandad brödkniv och tröskades på köksbordet med en sorts naggkavel. Sedan skiljdes agnarna från vetet genom att allt kastades mot ett upphängt lakan. Ett vev- eller trampdrivet tröskverk hade naturligtvis sparat tid och någon metod att tröska solrosfrön kom snitsaren över huvud taget inte på. Däremot gjorde han på skoj en fungerande liten väderkvarn av en pepparkvarn och en gammal drillborr. Denna använde han dock inte eftersom malningen av mjölet till det dagliga brödet ändå var ett enkelt arbete som inte krävde många minuter.

– Tyckte folk inte att det var konstigt att du odlade vete på din kolonilott?

– Jo, snitsaren möter ibland gamla koloniägare som minns.

– Vad odlade du mer?

– Förutom normala koloniträdgårdsväxter såsom potatis, morötter, rödbetor, palsternackor, vitkål, gul lök och bondbönor växte där råg, ärtor, linser, linfrö och solrosor. Två buskar svarta vinbär och lite hallon fanns också. Gräset till täcket skördades däremot på ett helt annat ställe liksom naturligtvis blåbär och lingon. Ett eller ett par fiktiva fruktträd ingick också i ekonomin.

– Det ryktas att du kokte gräs också?

– Det handlade om utvinning av protein ur gröna växter genom malning, silning och upphettning  enligt en känd metod, dock utanför protokollet, eftersom det inte förelåg någon brist på protein i den odlade maten.

– Det ryktas också att du bjöd på din experimentmat när du fyllde 40 år?

– Ja, några släktingar fick snällt tugga i sig läckerheterna.

– Vad tyckte de?

– De sa att det var gott, men efter vad vi minns åt de ganska selektivt, även om de smakade på det mesta. Snitsaren höll ett kort förklarande tal där slutorden löd: ”Jag hävdar inte att denna mat är nyttigare än annan mat, inte ens att den är lika nyttig, bara att den är tillräckligt nyttig”. Bortsett från denna originella bjudning har snitsaren aldrig firat födelsedagar som vuxen.

– Inte ens när du fyllde femtio?

– Allra minst då.

– Hur mådde du själv av din mat under det där halvåret?

– Rent oförskämt bra.

– Det ryktas om att du gick ner i vikt?

– Nej tvärtom. Efter en period med lågkalorikost och låg vikt återgick allt till det normala under experimentets gång, vilket skulle visa att maten var tillräcklig.

– Har du publicerat dina rön någonstans? Av pärmens tjocklek att döma tycks du ha haft material för en doktorsavhandling?

– Nej, så illa är det inte.

– Hur då, illa?

– En sann snitsare bedriver sina studier långt från de fina lärosätena. Det handlar om barfotaforskning där drivkrakten bara är snitsarens egen brist på kunskap.

– På frågan om din profession lär du någon gång ha svarat ”ideellt konstnärligt och vetenskapligt arbete”. Är det så man ska se det?

– Eftersom snitsaren tycks undvika all slags offentlig publicering, denna blogg möjligen undantagen, kan han knappast anklagas för idealism. Möjligen består hans välgärning i att mänskligheten förskonas från hans alster. Vanlig hederlig självupptagenhet ska man man inte heller förakta.

– Det finns många bysnillen, som anser sig missförstådda och förbigångna av det akademiska etablisemanget. Är det möjligen något sådant det handlar om?

– Nej då, snitsarens förhållande till den akademiska världen är i alla avseenden oladdat. Han är bara genuint ointresserad för egen del.

– Att titlar inte imponerar på snitsaren har vi förstått, men en hederlig lön hade du väl inte sagt nej till.

– Just det gjorde snitsaren uppenbarligen, när han erbjöds en assistenttjänst vid matamatiska intitutionen i Stockholm som ung. Han ansåg sig ha varken tid eller kraft för ett sådant engagemang, eftersom hans livsuppgift var en annan. Den typen av arbete hade dessutom med tiden krävt en långvarig specialisering som snitsaren inte varit mäktig. Som extra stuveriarbetare hade han hjärnan fri till annat.

– Är det inte lite snobbigt att medvetet avstå från intellektuellt arbete?

– Tvärtom, de som förmår hålla sig till en disciplin har snitsarens aktning.

– Kan man säga att snitsaren har många strängar på sin fiol?

– Ja, men därmed har han inte sagt att han spelar särskilt rent på någon av dem.

– Kanske är strängarna alltför många?

– Något slags musik blir det alltid.

– Du talade om en livsuppgift. Törs man fråga vad det handlade om?

– Frågan är redan ställd, men något svar får den inte.

– Varför ?

– Det finns gränser även för snitsarens öppenhjärtighet.

– Så spännande?

– Knappast.

– Blev det något av den där ”livsuppgiften”?

– Inte mycket.

– Så tråkigt?

– Nej.

– Hur så?

– Livslögner hör ungdomen till.

¤

Om zoologi

Monty Python’s “Bookshop skit” skrevs av John Cleese och Graham Chapman och framfördes första gången 1967 i “At Last the 1948 Show”, men då med den skelögde Marty Feldman som kunden. Originalversionen kan avlyssnas här:

http://www.youtube.com/watch?v=Me3f7rI9AOk

eller för tydlighets skull läsas på sidan:

http://www.csd.uwo.ca/~jamie/.Refs/.Footnotes/.MontyPython/bookshop.orig.txt

Som den montypythonkunnige ser, skiljer sig denna urversion från senare varianter i några detaljer. Den säregna boktiteln “Ethel the Aardvark Goes Quantity Surveying” har dock funnits med hela tiden. Den lär dock vid något tillfälle ha översatts med “Myrsloken Ethel blir lantmätare”, vilket snitsaren naturligtvis kommenterat:

”Det engelska ordet “aardvark” kommer från afrikaans (där ofta stavat “erdvark”) med betydelsen “jordsvin”, vilket också är det svenska namnet på djuret. Andra engelska namn är “Cape anteater” och “African ant bear”. Jordsvinet (Orycteropus afer) är den enda arten i däggdjursordningen “Tubulidentata” och finns bara i Afrika. Myrslokarna (fam. Myrmecophagidae) tillhör liksom bältorna och sengångarna ordningen “Edentata” (Tandfattiga) och finns bara i Sydamerika. Av myrslokarna finns så vitt känt fyra arter. Den största kallas på engelska “Great anteater” eller “Ant bear”. Ordet “anteater” används också om en del andra myrätande varelser som t.ex. myrkottar (ordningen Pholidota), som ju på engelska, utom “Pangolin”, också har namnet “Scaly anteater”.

“Aardvark” är av allt att döma ett roligt engelskt ord. Det lär även användas som symbol för “första ordet i ett uppslagsverk”. Det goda skälet till att “aardvark” hellre översätts med “myrslok” än med det mer korrekta “jordsvin” torde vara att få svenskar, om de ens känner till dess existens, har någon spontan, känslomässig relation till det afrikanska djuret, medan myrsloken är välkänd och skojig både till utseende och namn. Det är ett tydligt djur, lite löjligt och inskränkt men samtidigt fulländat inom sitt område. Myrsloken lufsar bara runt och slokar myror men gör det förbannat bra!

På världens flaggor och statsvapen letar vi dock förgäves efter dessa säregna djur. Inte heller myrslokens avlägsna släkting, den stiliga sengångaren eller trögdjuret tycks ha hedrats heraldiskt på nationell nivå. Den enda representanten för ordningen “edentata” (tandfattiga) hittar vi i Grenadas statsvapen, där en bälta fått bli sköldbärare tillsammans med en duva. Bälta heter på engelska “armadillo”, medan sengångaren fått det målande namnet “sloth”. Den tretåiga sengångaren kallas även “ai” och den tvåtåiga “unau”. Sengångaren, genom årmiljonerna bespottad för sin sävlighet, tycks också ha givit namn åt den sjunde dödssynden “sloth”.

Inte myrslokar eller jordsvin men väl sengångare omnämns i filmen “Monty Python and the Holy Grail”. Inför kastandet av “the Holy Hand Granade of Antioch” uppläses “Book of Armaments, Chapter 2, Verses 9 to 21″, där det bland annat heter: “…and the Lord did grin and the people did feast upon the lambs and sloths and carp and anchovies and orangutans and breakfast cereals and fruit-bats and large chu…”.  Den noggranne forskaren skall också någonstans finna ett annat utdrag, “Book of Armaments, Chapter 4, Verses 16 to 20″, men med samma innehåll något annorlunda uttryckt. Raderna ovan lyder här: “…and the people did rejoice and did feast upon the lambs and toads and tree-sloths and fruit-bats and orangutans and breakfast cereals…”.

http://www.youtube.com/watch?v=xOrgLj9lOwk

Världsförklaring

Om gårdagens ämne kunde synas litet, är dagens desto större. Denna sång ur filmen ”The Meaning of Life” hittades i snitsarens arkiv. Kanske lyssnade han till den, när problemen tyngde och han behövde få en smula perspektiv på tillvaron. Hittar vi här ett frö till snitsarens världsförklaring, eller tyckte han bara att det var en trevlig melodi? Vi vet inte. Att han uppskattade den geniala animationen kring det krökta rummet, är dock säkert.