Kategoriarkiv: Snitsaren

Epilog – Prolog

Efter sju framgångsrika år tycks snitsaren ha publicerat sitt sista blogginlägg, varför han tackar sig själv och sina läsare för den spännande tid som varit. Hans skapelse finns dock kvar, som personligt dokument och litterärt fenomen, till glädje inte bara för snitsaren själv utan även för vetgiriga googlare som söker information om allt från sången ”Lyckans land” av Anna Maria Roos och Oskar Lindberg till höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko, eller som hamnar hos snitsaren av misstag men letar vidare och finner något läsvärt, men framför allt, hoppas jag i min fåfänga, till belåtenhet för nyfikna besökare som ryktesvägen lockats till snitsarens värld.

Om den väldiga textmassan fungerat väl som kontinuerligt uppdaterad blogg, åtminstone för läsare som följt den en tid och lärt känna dess egenheter, fruktar jag att nytillkomna gäster har svårare att orientera sig i den omvända kronologi de möter med bloggens senast publicerade inlägg överst och dess sju år gamla inledning dold långt ner i texten. Låt vara att de flesta av snitsarens bloggposter kan läsas som fristående berättelser, men då de successivt blir alltmer avslöjande och därtill ofta hänvisar till och anspelar på tidigare inlägg är ordningsföljden inte oväsentlig. För att hjälpa nytillkomna och aningslösa läsare att tränga in i snitsarens ordmassa, har jag sorterat hans inlägg ämnesvis på sidorna här ovan. Viss hjälp erbjuder även sökrutan och det omfattande månadsarkivet, och som ytterligare information om vad läsaren har att vänta publicerar jag här nedan två recensioner av snitsarens blogg.

Recension 1

Även om underrubriken till snitsaren blogg, ”Not just another WordPress.com weblog”, bara är en lättköpt negation av det stående förslag som möter varje ny wordpressbloggägare och följaktligen knappast torde vara unik, har den visat sig synnerligen väl vald, ty skapelsen ”Efteråt hos farbror Steffe” liknar inget annat vi mött, varken under WordPress tak eller annorstädes i bloggosfären.

Under sin nära sju år långa tillkomsthistoria ändrar bloggen karaktär ett flertal gånger och de aktörer som formar den växlar eller utvecklas i enlighet därmed. Snitsaren omtalas till en början som död och hans skenbart oavsiktliga blogg får länge svårt att hitta såväl läsare som en begriplig form. En ”av snitsaren godkänd administrator med mera”, apronymen ”Asgam”, anförtros de brev som snitsaren fram till sin död skickat till en halvdussinhövdad läsekrets på forumet Hotmail, ”en guldgruva för den som vill ha riktigt tråkigt”, för att använda samme Asgams ord. Sorterade efter ämnen överst i blogghuvudet ska dessa blandade hopkok av torra fakta och säregna myter senare tjäna som referensmaterial för återblickar och i brist på annat får de också fylla snitsarens blogginlägg under en längre tid. Först i inlägget ”Snitsarens morgon” efter mer än en månad omtalas snitsaren i nutid såsom varande ”i bästa fall vid liv någon timme på morgonen”, och här får vi också en första insyn i Snitsarbo som förutom snitsaren själv också inrymmer dennes sköterska och en gammal butler, som efter Asgams senare flykt även får tjäna som bloggens administrator, samt den svårbestämda varelsen Tildo, första gången närmare presenterad i det makabra men poetiska inlägget ”Hemma hos”.

Snart ska dock en annan representant för Snitsarbo hamna i bloggens centrum, ty som flitig kommentator i löparbloggosfären har snitsarens löpande alterego, ”jumper”, gjort sig ett namn, och i de intervjuer, som ska komma att bli bloggens kännemärke, avhandlas såväl de lopp han springer som den friidrottsbakgrund han delar med snitsaren. Här upplever bloggen sin första stora publikframgång och hamnar ett kort tag på WordPress topplista över snabbast växande bloggar, men även konstnärligt håller dessa idrottsrelaterade inlägg god klass och når sin höjdpunkt i den självironiska skrönan ”Big Five 2009″, varefter jumper drar sig tillbaka från rampljuset och avslutar sin två år långa karriär på snitsarens blogg i inlägget ”Maratonepilog”.

Långt mindre uppskattning från bloggens vanliga läsekrets men desto fler besök av vetgiriga googlare åtnjuter sedan snitsarens egna djupdykningar i friidrottens kuriosakabinett, där han anlitar en gästbloggande kastspecialist och själv gräver sig ner i Kungliga Bibliotekets tidskriftsarkiv i jakten på sanningen om den ryske höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko. Dessa faktadigra inlägg med rikhaltigt, upphittat extramaterial fyller snitsarens blogg under flera månader och hotar att förvandla denna till en renodlad idrottsblogg, innan snitsarens intresse tar en ny oväntad riktning.

Om snitsarens lekfullhet vittnar redan hans efterlämnade brev, och på sin blogg får han utlopp för denna svaghet i återkommande egna frågetävlingar, motvilligt kompletterade med andras interaktiva bidrag, vilka han kallar ”bloggspektakel”, men som dock med tidigare nämnda Tildos hjälp gör succé, varefter även denna oberäkneliga medarbetare ges tid i rampljuset och får säga sin sanning i en serie uppskattade teckningar för att slutligen i en lång och synnerligen enerverande ordväxling med snitsarens butler driva denne till vansinne och så småningom i landsflykt, medan han eller hon själv drar sig tillbaka obesegrad från snitsarens blogg efter att ha slutfört sitt uppdrag, av somliga tolkat som en tarmsköljning åt snitsaren.

Utan en fungerande administrator tappar bloggen styrfart, och när existenserna i Snitsarbo ifrågasätts som individer, hotas bloggens hela idé och i förlängningen dess existens. Här kunde snitsarens värld ha slutat med en sorgsen suck om han inte känt sitt ansvar som bloggare, och efter det klargörande filosofiska inlägget ”Levande charader” går bloggen mot en ny storhetstid och antar så småningom sin slutliga form som de ”memoarer”, den alltid utgjort men inte benämnts som förrän i inlägget ”Y меня мало книг”.

Skenbart spontant utgående från inlägg på andra bloggar, egna gamla brev eller som oftast upphittade fotografier från sin barn- och ungdom, berättar snitsaren sitt livs historia i små spännande fragment. Vi får veta att han har vandrat längs ryska floder, ägnat sig åt självförsörjande odlingsexperiment, uppfunnit ett eget stenografiskt skrivsystem och mycket annat, vilket ger oss bilden av en särdeles handlingskraftig och spännande person och när han antyder att hans livsuppgift egentligen varit en annan, som han dessutom ogärna talar om, har han byggt sitt elfenbenstorn, under vilket vi bara kan stå och gapa.

När snitsaren till slut efter mycken vånda lämnar plats åt sitt skapande alterego, ”konstnären”, översvämmas hans blogg av dennes bilder, vilket uppenbarligen skrämmer läsarna, ty från och med hösten 2010 minskar besöken hos snitsaren stadigt. Konstnären förnekar inte värdet av vad han gjort men inser samtidigt bevekelsegrunderna för sitt skapande och sin alltför storslagna syn på sig själv, vilket allt reducerar honom till en ensam människa med en önskan att bli sedd. Liksom i en tidigare bekännelse, ”Stockholmssnitsaren” nedmonteras myten om den gamle mannen obönhörligt, och efter bloggens avslutande avslöjanden kring hans roll bland människorna står snitsaren så naken, att vi svagt skönjer honom, men trots hans föga intagande uppenbarelse finner vi avklädningsscenen vacker.

Som memoarförfattare skiljer sig snitsaren från flertalet i det att han sällan talar om sina medmänniskor, allra minst om anhöriga som ännu är i livet, och fastän han klär av sig såväl sin glänsande rustning som sina trasiga paltor, behåller han envist kalsongerna på, varför de läsare som söker spänning i mer intima detaljer ur snitsarens liv får leta mellan raderna i hans berättelse eller fantisera fritt.

Snitsarens säregna alteregon, Asgam, Butlern, Tildo, jumper, konstnären och en tillfälligt inhyrd journalist lämnar skenbart bloggen efter hand, men då snitsaren själv samtidigt får allt tydligare konturer, anar vi att det handlar om assimilering snarare än separation. Antingen hans läsare roas av bloggens persongalleri eller finner detta tillgjort och löjligt, vilar snitsarens framträdande och tillkomsten av hans berättelse på den hjälp han får av sina alteregon. Vart och ett av dem lägger sin bit av det svåra pusslet ”snitsaren”, och den slutliga bilden av en ensam man, ”Ecce homo”, ska bära sju signaturer.

Snitsaren är, som det brukar heta, en lysande stilist, även om han här låter sina medarbetare svara för de spännande formexperimenten, medan han själv tryggt håller sig till en korrekt svenska med fullständiga satser och oklanderlig språklig logik, och på samma sätt som han träder fram bakom sina olika personligheter, tycks han också använda sitt distanserade, lätt arkaiserade språk som ett skydd. Länge talar snitsaren om sig själv i tredje person och ju känsligare ämne han rör vid, desto ovilligare är han att kalla sig ”jag”, men vi bör samtidigt komma ihåg, att även det omvända är sant, enär snitsarens högtidliga språk och opersonliga tilltal ger plats åt en ärlighet som eljest varit omöjlig och som inte alltid återfinns där formen ger sken av öppenhet.

Snitsarens mest berömda stilmedel i jakten på sanningen om sig själv torde dock vara de intervjuer han iscensätter med hjälp av sina parallella personligheter, till vilka vi även räknar det obestämda ”vi”, som trädar in när snitsaren har lämnats ensam. Även om dialogformen varit känd och använts framgångsrikt i historien från Platon till ”Det stora jättebrevet”, törs vi säga att snitsaren förnyar konsten i sina raffinerade samtal med sig själv. Vad som i berättande prosa skulle kräva långa förklaringar blottläggs i några repliker, och där svaren uteblir eller ersätts av ett torrt ”Du säger det”, anar vi att frågorna rymmer mer än enkla sanningar.

Att beskriva snitsarens blogg utan att nämna de många kommentatorer som ger den näring, vore att göra såväl denna som dessa orättvisa. Trogna läsare ställer inte bara relevanta frågor och tillhandahåller kompletterande information utan tycks även ge inspiration till nya blogginlägg. De märkliga samtal, som utspelar sig i kommentarsfältet, tar inte sällan formen av ren litterär underhållning med språkliga piruetter och hissnande associationsbanor. Till sin hjälp har snitsaren förutom sagda besökare även sina kommenterande alteregon, Bertil, Leffe och anna-karin, kompletterade av Tildo, som i egen eller andras skepnad driver sitt spel, skickligt draget till sin spets i den briljanta parodin efter inlägget ”Tröllet”.

Till skillnad från memoarer i bokform saknar snitsarens berättelse inte bara en entydig början utan även ett definitivt slut, och medan många bloggare stänger sitt forum när de tröttnat på det och vill vidare i livet, håller snitsaren sin blogg öppen i enlighet med dess svårbestämda karaktär och utveckling. Om ”Det stora jättebrevet” förkunnar snitsarens mytiske husgud Oddvar Moen, att det ”alltid funnits överallt på samma gång som vi tillsammans skriver det”. Måhända gäller något sådant även snitsarens blogg, ”Efteråt hos farbror Steffe”.

Recension 2

Även om underrubriken ”Not just another WordPress.com weblog” är sann som beskrivning av bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”, borde den ansvarige ägaren, signaturen ”snitsaren”, ha påmints om att konstnärlig originalitet inte är samma sak som egensinne och självgodhet, ty ett mer pretentiöst och samtidigt omoget hopkok än detta lär vara svårt att hitta till och med i den brokiga, kvasilitterära gemenskap av ömsesidiga beundrare, som kallas bloggosfären, och när bloggen uppenbarligen inte ens drar sig för att recensera sig själv, har den övergivit all litterär och publicistisk anständighet och borde i hederlighetens namn förbigås med tystnad, om det inte vore för min otacksamma plikt som recensent.

Ehuru motvilligt kan jag ha överseende med snitsarens tillgjorda språk och hans fåniga, uppdiktade alteregon, andra tecken på omognad att förtiga, och förvisso är det mänskligt att som pretentiös memoarförfattare skryta med sin originalitet och kokettera med sina dråpliga tillkortakommanden, men när snitsaren tror att den falska blygsamhet och den distanserat tillrättalagda självkritik han frossar i har något med ärlighet att göra, mår jag illa. Om någon haft omdömet och modet att upplysa författaren om skillnaden mellan lögnlöshet och sanning, hade dessa pinsamt tomma bekännelser aldrig behövt komma på pränt, och jag hade kunnat ägna min dyrbara tid som recensent åt viktigare ting.

Maskerad

maskerad

”Varför är ni maskerad” frågade Aftonbladets fotograf när han fångade snitsaren på bilden ovan till vänster, därmed motiverande inläggets titel utläst som perfekt particip, medan bilden till höger, tagen av snitsaren själv för en månad sedan, illustrerar rubriken även i dess andra betydelse, ty om den enkla förklädnaden på Kårhuset i maj 1968, enligt inlägget ”Snitsarens morgon”, var oplanerad och frukten av stundens ungdomliga ingivelse, står snitsaren här fyrtiosex år senare framför spegeln och provar huckle, kappa och en på Buttericks inköpt häxnäsa inför ett födelsedagskalas där ett sjuårigt barnbarn påbjudit könsöverskridande maskerad.

Till skillnad från de flesta barn var snitsaren som liten måttligt road av att spöka ut sig offentligt, antingen det gällde att stå med stjärngossestrut på huvudet som i inlägget ”Ju” eller klä ut sig till gris, apa eller liten gumma som i inlägget ”Döda charader”, och när han i vuxen ålder motvilligt låtit sig maskeras exempelvis till jultomte har han hållit en mycket ironisk distans. I alla händelser har han sällan delat omgivningens barnsliga glädje vid upptåg av detta slag.

Snitsarens bristande maskeradintresse kan möjligen förvåna läsare som på detta och andra sociala forum tvingats möta hans verbala förklädnader, och helt visst kan snitsarens liv på internet i mångas ögon påminna om en maskerad, ägnad att roa eller i värsta fall förvilla och förarga. För att få en godtagbar förklaring till denna synbarliga brist på konsekvens i snitsarens och följaktligen även min egen personlighet, vänder jag mig för säkerhets skull till mig själv:

”Nej då! Någon medveten maskerad har det inte vart fråga om, allra minst med dolda avsikter bakom. Jag har ju liksom inte suttit och hittat på olika karaktärer bara för att skoja till det, som en del tycks ha trott. Om det varit möjligt hade jag hellre talat med en röst, men eftersom mina pseudonymer redan gjort sig hörda på de separata forum för vilka de en gång skapats, har jag i min initiala vilsenhet som oförberedd bloggare tagit hjälp av deras språk och deras berättelser, varvid alla introducerade röster har varit logiskt nödvändiga i sitt sammanhang. Att de därefter i takt med snitsarens tilltagande öppenhjärtighet successivt försvunnit, talar också emot min påstådda önskan att förställa mig. I själva verket hade den ärliga berättelse, som av allt att döma nu går mot sitt slut, inte varit möjlig utan hjälp av mina temporära ställföreträdare.”

Yrkesval

Fars målning M-20

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.

Förberedelse

 

image

 

”Förberedelse” är titeln på en diktsamling som utkom på Bonniers förlag 1943. I den sedermera berömde upphovsmannens verkförteckning saknas emellertid denna debut, som poeten själv i efterhand avfärdat med omdömet ”efterklangs efterklang”. Medan de flesta skulle förbli stolta över det temporära erkännandet, har han uppenbarligen i ljuset av poetisk nyorientering och större framgångar funnit sitt ungdomsverk pinsamt omoget och osjälvständigt, och troligen är det just dess ursprungliga upphöjelse som bekymrat honom. Den anspråkslösa titeln till trots har han en gång tyckt att diktsamlingen var bra, och tanken att någon ska tro att han även senare stått vid sitt omdöme, har stört hans konstnärliga fåfänga.

Skam över detta slags synder hör annars mer hemma i ungdomen, där smaken förändras fort och benägenheten att skämmas möjligtvis är större. I snitsarens inlägg ”Att spara sitt liv” berättas hur hans försök att föra dagboksanteckningar aldrig hann bli mer än några veckor gamla innan de revs ut, och av hans första målningar hamnade flertalet snart i en pärm märkt ”Makulatur”, för att senare verkligen makuleras i enlighet med den renhetssträvan som beskrivs i inlägget ”Nollvisionen”.

Samma öde hade även målningen ovan rönt, om inte en äldre släkting hade fått syn på och önskat den som födelsedagspresent av den unge och lättsmickrade konstnären, som ännu saknade förstånd att vakta sitt verk. Som synes har han målat av en välkänd Renoirmålning, men det lilla formatet i kombination med oskolad teknik och primitivt färgseende har givit denna ”efterklang” en lättköpt romantisk ton som han senare har haft svårt att fördra, och även om tavlan är dekorativ och alltid har prytt sin plats i den framlidna ägarinnans sommarstuga, har den länge varit en källa till obehag för konstnären som vårdat sitt ömtåliga rykte. Till skillnad från poeten ovan har han saknat ett erkännande som kunnat dölja och förlåta hans ungdomssynd, och medan hans senare verk har förblivit okända, har detta tidiga, gulliga alster kunnat ses av många som i hans fantasi bibringats en alltför torftig bild av honom som konstnär. Vid något tillfälle lär han ha raderat årtalet i dedikationen på tavlans baksida för att inte skylta med sin relativt mogna ålder i sammanhanget, ty när han målade, ramade in och gav bort alstret, det vill säga när han uppenbarligen själv ännu uppskattade det, var han tjugotvå år gammal och ingen nybörjare.

Som åldrad bloggskribent med perspektiv på livet och en ambition att vara ärlig är jag mer fördragsam med mina ungdomssynder och jag ser det förljugna i den yngre konstnärens omsorg om sitt rykte. Den osjälvständiga lilla målningen är naturligtvis inte i konstnärlig nivå med hans senare verk, men som förberedelse för dessa har den haft sitt värde, liksom ett flertal andra, nu dessvärre förstörda miniatyrmålningar, där han använt samma förenklade teknik för att snabbt hitta rätt bland färgerna. Jag minns ännu hans ogrumlade upptäckarglädje, och som erfaren konstnär med en desillusionerad syn på måleriets möjligheter törs jag se tavlan som ett vittnesbörd om och ett uttryck för den kanske lyckligaste tiden i hans och mitt målarliv.

Och när jag i dagarna erfar att den ovan omtalade, icke erkända debutsamlingen ”Förberedelse” kommer att ingå i en ny utgåva av författarens samlade dikter, kan även jag med gott samvete upplåta ett katalognummer i min verkförteckning åt den tidigare ratade målningen, varvid den lämpligen får titeln ”Förberedelse”.

Gammal

 

image

 

Bilden ovan visar troligen fjället Tväråklumpen i Jämtland sett från Storsnasens sydöstra sluttning. Enligt konstnären målades akvarellen en solig eftermiddag i augusti 1993, men då han inte bemästrade mediets nyckfullhet, blev målningen efter många ändringar alltmer urtvättad och smutsig för att till slut möjligen ge en bild av samma fjäll i regn och dimma, en väderlek som annars rådde de flesta dagar under den fjällvandring han gjorde från Enafors till Enafors tillsammans med sin son. Några fler konstnärliga försök att dokumentera denna tur gjorde han inte, och i efterhand har han förvånats över den ambitiösa prioriteringen av målardon i utrustningen. När han tjugoett år senare ämnar bege sig ut på ännu en fjällvandring, denna gång längre norrut och bland högre berg (men i sällskap med samme son) minimerar han sin packning och som stöd för minnet av sina synintryck nöjer han sig med en liten mobilkamera.

Sommar

 

Fiskartorpet 1974

Fiskartorpet 1974

 

13 620 000

Så mycket pengar i kronor räknat har nyligen betalats för Anders Zorns målning ”Reflexer”. I ett tidigare inlägg har snitsaren erkänt sin svaghet för detta verk, där konstnären ”visar att han i all sin skicklighet stundom även har en nyfiken och skarp blick”. Vidare skriver snitsaren att bilden har ”lockat till avmålning och inte lämnat sin sentida beundrare någon ro”, och att ”rester av misslyckade försök skvallrar om dennes svårigheter att hitta originalets reflexer”. När jag emellertid söker sådana alster i den kartong, där snitsaren förvarar hoprullade, övergivna dukar, hittar jag bara ett enda exempel, som visas nedan till vänster. Att studien har sparats i detta skick förvånar mig som känner den självkritiske snitsaren, men tydligen har han inte givit upp det misslyckade försöket för gott. Vad en intresserad köpare skulle vara villig att betala för denna fattiga släkting till Zorns dyrbara dam lär jag aldrig få veta, eftersom missfostret (vars gråbleka hy har krävt skönhetsbehandling i Photoshop och vars stora rödmosiga huvud tycks ha lossnat från halsen) bara inväntar slutgiltig dekapitering och styckning, men en eller ett par tusendels promille av priset på inspirationskällan vore hon säkert värd på en loppmarknad, och möjligen skulle det förskönande fotografiet kunna lura någon över internet. För det besläktade fantasifostret till höger kan man däremot kräva ett bättre pris i kraft av dess egenart och upphovsmannens konstnärliga självständighet.

Läs mer

Att läsa snitsaren

Mina delvis kritiska synpunkter i några tidigare inlägg rörande språket hos den store Proust kan tyckas lukta sura rönnbär, och jag har i andanom hört läsaren fnysa, ”Jaha, och hur jävla bra skriver du själv då?”, en impertinent men högst berättigad undran, som jag i tysthet sökt besvara så gott jag har kunnat, varvid nedanstående inre dialog utspunnit sig efter att jag anpassat den explicita frågan till denna bloggs normala språkbruk:

– Vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter.

– Vad begränsar medlen och vari består begränsningen?

– Snitsaren ålägger mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk.

– Bestämmer snitsaren hur du ska skriva?

– Det är hans blogg.

– Trots att ni är samma person?

– Han är åtminstone en del av mig.

– Då borde det väl vara du som bestämmer över honom?

– Man kan tycka det.

– Du vågar inte svika honom?

– Tydligen inte.

– Samtidigt som han är bra att skylla dina brister på?

– Något ditåt.

Här inser jag med pinsam klarhet dialogformens begränsning som stilmedel, ty med fortsatt samma takt i konversationen lär läsaren få vänta länge på önskad information. Ovanstående replikskifte kan i själva verket utan förlust reduceras till ett enda sammanhängande svar på den inledande frågan:

– Som sagt, vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter. Snitsaren har ålagt mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk, och eftersom det är hans blogg, har jag anpassat mig trots att han även i dessa sammanhang är en del av mig och följaktligen borde lyda mina önskemål, vilket möjligen i sin tur tyder på en rädsla att förändra ett tryggt och säkert sätt att skriva. I denna ovilja anar jag också en envishet som haft sin motsvarighet i måleriet, men medan detta på ett olyckligt sätt hämmats av gamla konstnärliga ideal, tycks litterära sådana ha saknats vid skrivandet av denna blogg, där snitsarens språk kommit att bli sin egen förebild. Troligen strävar jag efter enhetlighet och konsekvens, och trots flera försök att pröva nya grepp tycks jag ändå vilja tömma snitsarens bägare för att till slut skönja dess botten, det vill säga se möjligheterna och begränsningarna i hans språk.

– Vad utmärker snitsarens språk?

– Språk förändras, och så som framgår av de så kallade snitsarbrev som legat till grund för denna blogg, och som huvudsakligen återfinns ordnade ämnesvis på bloggsidorna ovan, är snitsarens inget undantag. I dessa tidiga alster kan vi hitta såväl korta som ofullständiga meningar, medan sådana friheter tycks ha blivit sällsyntare med åren, trots att texterna blivit ärligare och snitsarens tilltal mer personligt. Även om han känner till, att omväxlande långa och korta meningar ger liv åt språket, väljer han att envist gång på gång förena två huvudsatser med någon lämplig konjunktion för att därefter belasta dem med varsin längre bisats eller två, varvid inte bara variationen utan också läsbarheten äventyras, vilket i sin tur kräver förtydligande upprepningar av konjunktioner, relativpronomen eller andra små ord. Förutom relevans och följdriktighet i textens tankeinnehåll önskar snitsaren ett reglementsenligt men logiskt begripligt språk, där varje sats motsvarar förväntningar om form och ämne utan att kunna förutses vad gäller budskap. Han undviker exempelvis konjunktionen ”för”, då den kan förväxlas med den likalydande prepositionen, vilket lätt ger läsaren en felaktig förväntan kring textens fortsättning, i synnerhet när ordet inleder en sats utan förgående komma. Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty” för att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.

– Är det viktigt med frustrerade läsare??

– Nej.

– Du skrev ju det?

– Nej, jag skrev att det är viktigt att slippa frustrerade läsare, men eftersom jag använde konjunktionen ”för” utan föregående kommatecken, tolkade du ordet som en preposition till den efterföljande att-satsen och för att ge någon mening åt fortsättningen tvingade din språkhjärna fram en ny sats efter ordet ”och”. Om du ersätter ”för” med ”ty” samt sätter ett kommatecken före, blir meningen fullt läsbar: ”Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty”, ty att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.”

– Ja, jädrar!?

– Däremot avstår snitsaren av estetiska skäl från det talspråkliga ”så” för att tala om att han inleder en förväntad huvudsats, även om det kan vara förtydligande, men om den föregående bisatsen är lång och i likhet med den du nu läser består av flera samordnade delar, sätter han alltid ut ett komma. Vidare undviker han orden ”och” och ”men” i början av meningar, en underlig regel som begränsar hans möjligheter att uttrycka sig, eftersom ett ”och” efter en punkt säger något helt annat än samma konjunktion efter ett komma, och ett inledande ”men” kan inte ersättas av ett senare ”emellertid” eller ”dock” med bibehållet uttryck. Ett kärnfullt ”Men han skulle komma tillbaka” låter mer dramatiskt än det sakligare ”Han skulle dock komma tillbaka”. Och ett initialt ”och” som i denna mening ger ännu fler möjligheter, som snitsaren av outgrundliga prestigeskäl väljer att avstå från. Av lika enfaldig anledning föredrar han fullständiga meningar med punkt efter, trots att han är fullt medveten om vad han går miste om, och trots att han i andras texter uppskattar såväl korta och ofullständiga meningar som flöden av fullständiga huvudsatser åtskilda av kommatecken.

– Varför inte kompromissa med semikolon?

– Snitsaren anser sig inte behöva sådana lösningar, och tycker dessutom att detta skiljetecken är fult rent grafiskt. Du lär inte heller se tankestreck på hans blogg, och han är sparsam med både utropstecken och frågetecken, medan citattecken förekommer i överflöd, även om han knappast längre använder sådana för att markera låtsat avstånd till moderna företeelser, dit han lustigt nog till en början även räknade ordet ”blogg”. Rester av snitsarens ursprungliga, en smula gubbiga framtoning finner vi också i ordvalet, där han exempelvis låter ”eftersom” och ”fastän” omväxla med ”emedan” och ”ehuru”, och där man någon gång kan möta ord som ”enkannerligen” och ”dymedelst”. Mer störande upplever jag dock hans brist på variation och hans envist återupprepade älsklingar, av vilka jag tidigare har nämnt uttrycket ”att förtiga”, och den som gör en frekvensundersökning ska förvånas över hur ofta hans långa konstruktioner tvingat fram konjunktionerna ”medan” och ”även om” eller sammansättningar med förleden ”var-” (”varvid”, ”varefter”, ”varigenom” etc.).

– Du hade synpunkter på Prousts översättares flitiga bruk av relativpronomenet ”vilken” och dess olika böjningsformer?

– Ja, både jag och snitsaren föredrar det enklare ”som”, varför vi så långt möjligt reserverar den styltigare varianten för syftningar på hela satser, då naturligtvis i formen ”vilket”, och för frekventa prepositionsuttryck som ”av vilka”, ”i vilken” och liknande. På samma sätt försöker snitsaren spara det formella ”samt” för att snyggt avrunda längre uppräkningar eller satser staplade på varandra, där det behändiga ”och” redan har använts. Han finner detta ändamålsenligt men döljer inte att det samtidigt handlar om estetiska preferenser, och av samma skäl väljer han ”troligen” och ”möjligen” framför ”troligtvis” och ”möjligtvis” där han kan. När de senare varianterna motvilligt förekommer här och där, är de ägnade att underlätta upprätthållandet av jämna ordavstånd vid högermarginalutjämningen, något som jag medvetet misslyckats med här ovan. Sedan länge tolererar snitsaren bara ett underskott av två tecken per rad, vilket kräver en viss anpassning, som i sin tur enligt Stig Larsson utvecklar förmågan att hitta formuleringar. Även om denna begränsning i första hand är en fråga om bloggestetik, säger sig snitsaren fortfarande gå i skrivarskola och tillgriper i brist på lärare de medel som står till buds.

– Får du alls ingen kritik på dina skriverier?

– En mig närstående person, som i tidigare inlägg kallats korrekturläserska, kan någon gång ha synpunkter på svårlästa formuleringar eller direkta felaktigheter, men i fråga om språket i dess helhet tvingas jag lita till mitt eget omdöme med snitsaren som bekväm referens. När jag läser igenom gamla blogginlägg, blir jag ibland mindre belåten än annars, vilket trots allt tyder på en egen, självständig smak.

– Och dina övriga läsare?

– Detta tappra fåtal kommenterar som regel bara innehållet i mina alster, även om vänligt beröm har förekommit beträffande min skrivkonst. Då de varken är lärare eller kritiker utan bara oskyldiga läsare, väntar jag mig inga konstruktiva omdömen, lika lite som jag skulle kunna tänka mig att oombedd kritisera andras språk.

– Utom Prousts?

– Ja, utom Prousts i översättning.

– Hur länge ska du gå i din ”skrivarskola” och vad ska du använda din förmåga till när du lärt dig skriva?

– Det lär jag min aldrig, och den förmåga jag har använder jag redan, och för att du ska slippa ställa ytterligare följdfrågor, kan jag försäkra att jag saknar andra författarambitioner än de som kommer till uttryck här, vilket dock inte gör dem mindre seriösa som sådana. Att jag printar ut mina blogginlägg och samlar dem på hög, tyder på det bestående värde jag trots allt tillmäter dem, och att sagda hög ännu får plats i en liten skrivbordslåda, medan min bildkonst ockuperar sex större lådor i ett halvt rum, speglar inte nödvändigtvis fördelningen mellan mina kulturella åtbörder, varken i fråga om kvalitet eller kvantitet. Goda författares livsverk brukar få rum på en eller två hyllmeter och Proust nöjer sig nog med ett par decimeter.

– Men några egna hyllmeter blir det aldrig fråga om?

– Nej, fyra millimeter tryckt ”Katalog” (snitsarpress 1991) får räcka tills vidare. I en utökad upplaga kan möjligen belysande texter ur denna blogg vara av värde, om någon mot förmodan vill veta mer om mina bilder.

– Och memoarerna i övrigt?

-De lär sakna allmänintresse i än högre grad. Nyfikenheten på snitsarens blogg, det vill säga ytterst på hans person, har visat sig förvånansvärt liten även bland dem som känner honom.

– Du kanske kan skriva om något annat än dig själv?

– Nej.

Att läsa Proust 4

Då jag fortfarande saknar en fungerande dator i bostaden, tillbringar jag mycken tid vid någon av de sju som tillhandahåller internet på ortens bibliotek. Upp till fyra timmar fördelade över högst fyra tillfällen om högst två timmar tillåts man använda dem varje dag, en generös förmån som blivit möjlig tack vare en måttlig efterfrågan. Då de flesta invånare i kommunen har datorer hemma eller tillgång till sådana annorstädes, har vi som gjort biblioteket till vår arbetsplats kommit att utgöra en knappt dussinhövdad heterogent homogen skara som känner igen varandra. Dagligen ser jag här en skäggprydd man som hälsar mig med ett kärvt ”Terve” när han kommer eller går, någon gång kompletterat med en önskan på svenska om en fortsatt bra dag. Ännu artigare, nästan i klass med herr Omar hos Åke Holmberg, är en prydlig oriental, med vilken jag av oklar anledning en gång utbytt medicinska erfarenheter, medan en annan man, som möjligen har ätit för många av de sura frukter som ”växa uppå strand” i hans forna hemland, hälsar mer avmätt utan ögonkontakt. Däremot har han setts i samspråk med ett flertal biblioteksbesökare av kvinnligt kön, länge och synbarligen ömsesidigt, även om också motsatsen har överhörts, och min fördom om mannens selektiva syn på omvärlden bekräftas när han förefaller göra skillnad mellan sitt eget och andras störande prat i mobil. När en okänd musikalisk förmåga om och om igen övar de första takterna av ”Für Elise” på ett piano i en annan ände av biblioteket, kan vi dock nicka i samförstånd. Bland de kvinnliga kollegorna lägger jag märke till en dam som skriver långt och noga från anteckningar på papper, och jag anar i min självupptagenhet en memoarskrivare, även om hon naturligtvis lika gärna kan vara inbegripen i en rättstvist eller sitta och kämpa med en magisteruppsats i ett ämne som vi andra stackare inte begriper. Några av de trogna datoranvändarna kommer från olika typer av gruppboenden i kommunen, vilket jag sluter mig till när de ohämmat kommenterar vad som händer på datorskärmen eller visar sina känslor på annat sätt, antingen de krävt personalhjälp för att logga in och hitta till önskade sidor eller är vana datoranvändare med full kontroll över sina olika specialområden. Däremot har min fördomsfullhet ännu inte vågat definiera den herre som glider fram mellan hyllorna med skygg blick och armarna hängande intill kroppen som en oskyldig men stämningsskapande bifigur i en skräckfilm, innan han sätter sig vid en ledig dator och blir normal. Allra obegripligast  finner jag dock den långe magre man som hasar in på biblioteket i trasiga kängor och med det gråa håret och skägget fladdrande åt alla håll och som därefter ses sitta som en hösäck och glo på sin datorskärm, där han med sporadiska tangenttryck och musklickningar tycks flytta ord planlöst fram och tillbaka i någon text som han nog inte ens själv vet vad den handlar om…

Att min arbetstid på kontoret är begränsad till fyra timmar om dan, ser jag som en uppmaning till effektivitet och en möjlighet till rikare fritid, då någon tid för allmänt slösurfande inte medges. Efter att jag har betalat eventuella räkningar, beställt eventuella biljetter, svarat på eventuella brev, funnit svar på eventuella frågor som samlats under natten eller vid frukostbordet samt inte minst besökt de övriga forum jag och jumper ännu upprätthåller kontakt med, har jag gott om tid kvar att ägna mig åt denna blogg, och även om jag inte spottar ur mig inlägg utan att först ha idisslat dem länge och eftertänksamt, hinner jag för det mesta skrapa fram tillräckligt många ord för att kunna skriva ut en sida att läsa igenom hemma i lugn och ro. Mera sällan sitter jag dock vid datorn fyra timmar i sträck, ty jag har förstått vikten av att röra mig inte bara i löparspåret utan också under vila. Helst borde jag stå och skriva, men jag nöjer mig med att gå en liten sväng då och då kring sittplatsen under pågående inloggningar, för att mellan sådana ta en längre promenad utomhus om vädret så tillåter, annars en kortare inomhus inspekterande bibliotekets kulturutbud, exempelvis i form av en liten söt bok av Marcel Proust kallad ”Om läsning”, som står skyltad i en av hyllorna och som jag sätter mig och läser med vana kritikerögon i en av de sex kulörta fåtöljerna med utsikt åt väster. Då denna skrift nöjer sig med ett sjuttiotal mycket små och glest skrivna sidor, tar den inte många arbetspauser att läsa trots ett delvis välbekant språk. Till innehållet är boken sympatiskt personlig och av författarens tankar tar jag med mig en varning för tron att böcker kan ersätta själva livet eller att vi i dem finner sanningen, ty de är föga mer än röster som i bästa fall inspirerar oss i livet och vägleder oss i vårt sanningssökande. Slutligen säger Proust att böcker är som vänner, men utan sådanas krav på uppförande, emedan det står oss fritt att behandla dem som vi vill och överge dem utan förklaring om vi så önskar, en behandling som hans egna verk säkert är vana vid. De proustska utvikningarna är legio i denna skrift, och jag ler åt fantasin och detaljrikedomen i dem, även om jag också somnar många gånger under läsningen, till en början kort tillnickande, men så småningom i djup eftermiddagsslummer, vilken dock avbryts när en man ropar ”Djävla idiot, titta neråt!” åt en av aktörerna i det dataspel han följer med ögonen tätt intill datorskärmen, eller när en dam sätter sig i sin vanliga fåtölj för att högljutt dryfta något av sina relationsproblem i mobiltelefon, eller inte minst när en mellanstadieklass stormar in på biblioteket för att här bibringas en positiv inställning till litteratur, en lovvärd pedagogisk uppgift som tycks framgångsrik åtminstone beträffande  en pojke som snart lägger sig i en bokhylla (!) med något skräckmysterium och meddelar en kamrat att han redan läst åttio sidor hemma, medan andra barn förefaller roas mer av de möjligheter bibliotekets inventarier erbjuder som gymnastikredskap. Jag hör en liten kille ivrigt försöka berätta en rolig historia: ”Några bajskorvar höll på att spela ishockey och då kom en diarré och frågade om den fick vara med”, men till min besvikelse blir korvarna svaret skyldiga eftersom berättaren överröstas av högljudda gymnaster. Först när han långt senare får en syl i vädret får diarrén och jag veta att ”ishockey är bara för hårda grabbar”, en lite väl dålig poäng för min avancerade humorsmak, och vid frukostbordet följande morgon skall min sambo föreslå det originellare svaret ”Nej, du förstör isen”.

När dessa rader skrivs är det åter tyst på biblioteket. Alla mina mer eller mindre stadiga bekanta har tagit ledigt, så även de flyktigare, förutom en äldre engelsk gentleman, åt vilken jag nyss översatt datorns återkommande fråga ”Vill du att Internet Explorer ska komma ihåg det här lösenordet?”, och som på min nyfikna undran, huruvida ”You’re welcome” skulle vara ett passande svar på hans tack för hjälpen, upplyst mig om att det för honom ”sounds American”, samt att han själv inte skulle säga så även om det varken vore fel eller ovanligt. När han gått efter en artighetsfras, kommer hans (tidigare beskrivna) motsats in från kylan och intar platsen bredvid mig, denna gång med ett kort ”Hej” utan ögonkontakt. Uppför trappan till vänster om oss nalkas ett högljutt pratande sällskap som får min bistre kollega att rynka sin panna än mer, för att sedan, när deras störande konversation inte upphör, grymta, svära och ropa ”Hallå!” lagom dämpat för att de berörda inte ska höra, ett i mitt tycke föga konstruktivt agerande, allt medan jag fortsätter att syna min text utan att bry mig om någon av kontrahenterna, ty jag arbetar bra bland andra människor och söker gärna indirekt sällskap för att stimulera tankarna. När mannen efter ett besvarat mobilsamtal lämnar sin plats igen, ser han mig plötsligt i ögonen och säger ”Hej då”, en vänlighet jag försöker besvara efter förmåga, ty jag önskar inte bara fred mellan jordens folk utan också frid i människornas sinnen. Och som för att understryka mina känslor hörs åter den okända pianisten långt borta i andra änden av biblioteket. Hen tycks ha övat sedan sist, ty nu bjuds vi om inte på hela så dock på ytterligare några takter ur Beethovens komposition.

Kvällsljud

 

109

 

I ett sista försök att chikanera den konstnär som beretts oproportionerligt stor plats på snitsarens blogg publicerades teckningen ovan utan rubrik i anslutning till den internationella kvinnodagen, men avsikten att framställa honom som en kvinnoförnedrande manschauvinist och locka fram fördömanden ur läsekretsen tycks ha kommit på skam, ty de kommentarer bilden fått har alla bortsett från konstnärens manliga blick för att i stället sakligt behandla kvinnans belägenhet och aktivitet som vattenbärare, och hennes nakenhet har betraktats praktiskt i ljuset härav. Enligt konstnärens verkförteckning har teckningen givits den i ett feministiskt perspektiv neutrala titeln ”Kvällsljud”, till vilket han har följande förklaring:           

”Det handlar om ljumma sensommarkvällar när ljud hörs långt, exempelvis från skramlande vattenhinkar och om en särskild stämning som i min minnestyngda föreställning hänger samman med sötvatten, gles tallskog, sandiga trätrappor, grönmålade vattenpumpar och bara fötter, rekvisita som jag har tagit hjälp av i mina försök att fånga min känsla, och då denna naturligtvis också rymt ett mått av sinnlighet, har mina bilder dekorerats med kvinnor som aningslöst utfört sina kvällsaktiviteter som på den lilla skissen nedan, det enda försök i färg som finns bevarat (dock utan att ha fått plats i verkförteckningen). Den kvällsstämning jag sökt sammanfatta tycks ha varit av samma slag som den Edvard Munch gestaltat i målningen ”Stemmen”, även om han har gjort sin lyssnerska till ett kännande subjekt i bilden, medan kvinnorna här har förblivit oskyldiga föremål för min blick. Vad gäller vattenbärerskan på teckningen ovan, har hon klätt av sig för att ge mig möjlighet att studera hennes anatomi, när hon går barfota på tallkottar med ett tungt ok över axlarna, en balansakt som i sitt uttryck förenar lätthet och tyngd. Studiens plats i min verkförteckning tyder på att jag tyckt mig hitta rätt, och liksom enligt tidigare teckningen ”Modellens tyngd” handlar om gravitation snarare än om min sadistiska läggning, säger naturligtvis inte heller nakenbilden här något om min kvinnosyn, som naturligtvis kan vara värd sin egen diskussion i något mer relevant sammanhang.”

  

Sötvatten 2

 

Utan rubrik

 

109 

Med anledning av den internationella kvinnodag som inföll i förrgår publiceras ovanstående teckning, som återfunnits i konstnärens verkförteckning, men vars tolkning tills vidare lämnas åt kreativa läsare.

 

September

prick

134

prick

I sin genomgång av månader som inspirerat hans konst och ibland givit namn åt hans verk, ska snitsaren till sist undersöka vad september har haft att erbjuda i form av konkreta eller symboliska motiv, varvid denna första höstmånad även får representera resten av den mörka årstiden, sådan den tett sig i konstnärens ögon, när han i sin ensamma ungdom sökt sig inomhus till offentliga lokaler, där ljuset från bleka lampor harmonierat med den behagligt dystra sinnesstämning, han önskat återuppleva såväl i verkligheten som i sina bilder även långt efter att hans liv blivit mindre ensamt.

Att de kvinnor som livar upp hans dystra inomhusmålningar alla är mörkhåriga, förklarar konstnären med att han egentligen ser dem i svartvitt och därför nöjt sig med varma och kalla nyanser av svartbrunt som tillräcklig kontrast till den färglösa omgivningen. Målningen här ovan har katalogiserats under den sakliga titeln ”Svart september 74,  nr 2”, men kunde lika gärna ha fått heta ”Finska”, då den minner om konstnärens begynnande intresse för detta språk vid denna tid, och även om han inte kan erinra sig någon konkret mörkhårig inspirationskälla med sagda modersmål och motivet är hämtat helt ur fantasin, tycker han att den anonyma detaljen liksom andra målade hår från denna månad förställer finskor.

prick

Nr 49

prick

Så kan också den dubbeltydiga titeln ”Kinesiska” på tuschteckningen ovan, som utförts i september 1975, förklaras av konstnärens samtidiga studier i kinesiska, medan övriga kvinnliga nationaliteter i hans verkförteckning syftar på de olika förlagor han ursprungligen använt i form av svartvita fotografier ur ett gammalt bildverk kallat ”Jordens kvinnor”, som av oklar anledning stått i hans bokhylla till glädje inte bara för en nyfiken yngling utan även för en blivande konstnär. Där har han exempelvis stött på den ”Flamländska” och den ”Kanadensiska” som givit upphov till målningarna nedan med samma namn. Att den förra också har katalogiserats under den i sammanhanget passande titeln ”September 71″ får motivera dess publicering i inlägget och ursäkta snitsarens eljest ovidkommande utvikning från rubrikens ämne.

prick

Nr 16 och 19

prick

Skissen nedan till vänster, målad i olja på papper har fått namnet ”Inomhus höst, nr 1”, troligtvis som en tänkt pendang till målningen ”Inomhus vår”, även kallad ”Modellmålning V nr 8 a”. Den sittande flickan lär ursprungligen komma från en teckningsskiss där konstnären låtit henne bli en skulptur på ett museum, vilket knappast gör hennes pose begripligare, och den erotiska självupptagenhet, som de flesta betraktare antagligen läser in i hennes gestik, lär också vara oavsiktlig. Troligen har konstnären bara velat ge henne en sammanhållen form utan alltför komplicerade detaljer och svårfångade rumsliga förhållanden, vilket likväl inte hindrat att hans enda försök att måla henne i större format på duk misslyckats.

Målningen nedan till höger har fått titeln ”Hösttermin 2002”, där årtalet anger verkets tillkomstår snarare än dess självbiografiska motiv, ty vid det laget hade konstnären sedan länge slutat studera. Den runda lampkupan, som sprider ett glåmigt ljus i den antydda korridoren, för tanken till konstnärens skoltid, medan figurerna i förgrunden torde ha hämtats ur i hans senare erfarenhet och fantasi. Att hårmodet i hans tidiga ungdom var ett annat än idag, bör han vara tacksam för, ty redan det fåtal distraktioner som då förekom av detta slag, och som han naturligtvis minns ännu idag, var tillräckliga för att hålla hans ögon och tankar sysselsatta under hela skoltiden.

Nr 74 ovh 188

När konstnären i ett tidigare inlägg fått den motiverade frågan, varför han målat så mycket kvinnohår, har han svarat att han ”saknat skäl att låta bli”, en poetisk förklaring som denna bloggs läsare knappast finner tillfredsställande, och även snitsaren har naturligtvis funderat över den svaghet som följt honom sedan tidig barndom, och som med tiden kommit att belasta hans konst för att slutligen bli dess enda drivkraft. Även om konstnärens egenterapeutiska ambition har varit lovvärd, tycks han ha insett att de bilder, som en konsekventare ärlighet skulle kräva, vore såväl alltför privata som alltför banala med tanke på hans rykte som konstnär och människa, varför han ändå till slut inte längre ”saknat skäl att låta bli”, och liksom konstvärlden har besparats hans enkelspårighet i bild, ska även de kvardröjande läsarna av denna blogg få slippa ytterligare skriverier i ämnet. Med denna försäkran är det snitsarens fåfänga förhoppning att hans halvkvädna bekännelser ändå ska ha haft något tänkvärt att erbjuda mellan orden.

Xepet re

116-m15l3

I brist på bättre har konstnärer i alla tider haft sig själva att tillgå som modeller. Några har utnyttjat denna möjlighet flitigare än andra eller visat det begränsade motivets rikedom på annat sätt. Rembrandts självporträtt är naturligtvis värda att betrakta såväl på respektfullt avstånd som närgånget i detalj (som i studien här nedan) och jag vill påstå att exempelvis Edvard Munch haft lika mycket att berätta när han avbildat sig själv som när han målat sina mer kända, dramatiska bilder. Av moderna självporträttörer, som hittat in i mitt medvetande och dröjt kvar i mitt selektiva minne, kan nämnas Marianne Lindberg De Geer, som likt snitsaren låtit sitt ansikte iklädas många roller, och Carin Ellberg, som under en tid konsekvent målat sitt dito varje morgon, en i mitt tycke sympatisk idé, inte som samlat konstprojekt utan som ursäkt för lata eller oinspirerade konstnärer att över huvud taget göra något, inte minst för den konstnär som länge granskats på denna blogg och som inte heller ska slippa undan i detta inlägg.

prick

     17-m30l3

prick

Förutom näsan här ovan, som tydligen målats efter Rembrandts självporträtt på Nationalmuseum, har konstnären studerat även andra delar av andra avbildade anleten, men han har inte heller varit främmande för att syna sitt eget med hjälp av pensel och palett. Av sådana detaljstudier av den egna spegelbilden hittar vi i hans verkförteckning bara den målning ”I närbild” som ses överst i detta inlägg, och av hans försök till mer traditionellt komponerade självporträtt tycks bara tre målningar och två grafiska bilder ha funnit nåd. Från vänster här nedan visas ”Röd hatt”, ”Rysk skjorta nr 2”, ”Med höstlöv” och ”Med skrivtecken”, medan bild saknas av målningen ”Rysk skjorta nr 1”, då denna inte hunnit fotograferas innan den försvunnit ur konstnärens ägo.

(Tillägg 2019. Den saknade bilden har senare återfunnits och kan ses i hans verkförteckning).

prick

Fyra självporträtt

prick

I en vid eller trivial mening kan all konst sägas vara självbiografisk, men denna konstnär torde mer än de flesta kollegor ha förorenat sina bilder med sin egen person, även om det sällan handlat om direkta avbildningar (som ovan) eller om återgivningar av verkliga situationer där han uppträtt. På teckningen nedan till vänster, hämtad ur en serie sådana där konstnären har givit sin modell eget liv, är den magre målaren (ehuru skallig) lik honom själv och framställd i hans egen riktiga ålder, men då den egentliga modellen varit frånvarande i femton år när teckningen gjordes, kan bilden bara tolkas som en livlig fantasi och möjligen ett önsketänkande. Som ett förtäckt sådant torde även bilden till höger kunna ses, även om den vuxne konstnären inte själv önskat vara i den avbildade pojkens ställe, och inte heller kunnat minnas att han drömt om, än mindre upplevt något sådant äventyr i sin barndom, vilket naturligtvis inte hindrar att bilden förutom om sommarhetta och grunt vatten kan handla om såväl gamla som nya känslor av erotiskt slag. I den än mer anakronistiska teckningen därunder förklaras den speciella miljön och den vinterklädde pojkens närvaro i ett tidigare blogginlägg, medan den halvt avklädda kvinnans interaktion med honom, bör tolkas som en senare pubertal fantasi, allt slutgiltigt filtrerat genom konstnärens medelålders sinne.

prick

Nr 66 och 156

Nr 161

prick

Vår konstnär har naturligtvis som de flesta barn både burits och ammats, men honom veterligt aldrig av vårdnadshavare liknande dem på de små målningarna här nedan, och då motiven till yttermera visso lär ha hämtats ur fotoalbum från en senare generation, kan man undra vad de gör i detta inlägg om självporträtt, men även om sambanden kan förefalla långsökta, tycks konstnären antyda sin närvaro också i dessa skenbart konventionella verk. Det utstående örat och den stort gapande munnen på den vänstra målningen, kallad ”Apunge”, är tillräckligt karaktäristiska detaljer för att binda upphovsmannen till bildens motiv, och den perspektivförskjutande participformen i titeln på det insmickrande konstverket till höger, ”Ammad i fönster, nr 1”, antyder om inte direkt identifikation så i alla fall någon form av inlevelse.

 Nr 174 och 173

prick

.

 

Tre porträtt

”Tre porträtt” lär vara titeln på litterära alster av såväl Ivan Turgenev som Klas Östergren, vilket gissningsvis inspirerat snitsaren om inte till innehållet i detta blogginlägg så dock till dess rubrik, ty medan exmpelvis Vilhelm Hammershøi har lyckats samla fem porträtt i en och samma målning, hittar vi i snitsarens hela verkförteckning bara tre alster, där han har avbildat andra levande personers ansilkten med dessa direkt inför ögonen, det vill säga där han utfört något som påminner om porträtt.

prick

Nr 115 och 113

prick

På den vänstra teckningen ovan har snitsaren fångat sin bror sommaren 1972 och på den högra sin sambo när hon sitter och stickar 1988. Naturligtvis har han ritat av såväl dessa båda som övriga familjemedlemmar även vid andra tillfällen, men av sådana improviserade snabbskisser tycks bara de här två ha fått plats i hans verkförteckning. Några målade släktporträtt finner vi inte heller där, vilket han beklagar eftersom sådana konstverk vore intressantare för eftervärlden än alla hans studier av anonyma modeller ur fantasin. Målningen nedan är utförd i olja på papper och föreställer en konstnärinna från Göteborg, som sommaren 1973 gästade avlägsna släktingar till snitsaren i deras sommarhus i Vejbystrand, men som i övrigt var honom helt obekant. Samman med frun i huset ägnade hon sig där åt att måla porträtt av villiga modeller, därbland snitsaren, vilket var det primära skälet till hans närvaro. Då hans konstnärliga ambitioner blivit kända, erbjöds han därefter att delta i det gemensamma skapandet, men istället för att då porträttera husets yngste son som hade övertalats att sitta modell, vände han staffliet mot sagda konstnärinna, där hon satt och målande vid fönstret med sin bleka hy skiftande i återkastade färger från rummet och med sitt rödblonda hår lysande i motljuset, ett motiv som han haft god tid att studera när han själv suttit modell. Porträttet ansågs likt men väckte viss undran vad gällde målningssättet, medan konstnären själv såg just detta som ett steg framåt, men vari det möjligen tillfälliga framsteget bestått har han svårare att se idag, även om målningen helt visst är föredömligt slarvigt och oestetiskt utförd.

 prick

    image

prick

Augusti

prick

   15

prick

I min konstnärliga månadskavalkad har turen nu kommit till augusti, en månad som i min verkförteckning tycks förknippad med svarta nätter, där mittbenade kvinnor står framåtböjda till glädje åtminstone för konstnären, antingen de ger honom en mörk blick eller har försjunkit i sig själva. På vad sätt motivet också handlar om fullmånen i augusti, som konstnären hävdar, är oklart eftersom det kvinnoansikte, som han tidigare sett i sagda himlakropp och tecknat av, tvärtom lutar huvudet vällustigt drömmande bakåt, ungefär som Munchs ”Madonna”.
Målningen ovan, kallad ”Augusti 71 (Källan)”, utgår från ett fotografi där en ung kvinna dricker vatten ur en källa i den ryska byn Abramtsevo sommaren 1971, dock inte i augusti (när målningen utfördes) utan i mitten av juli. Konstnären säger att verket minner om en kort period av intensivt arbete, troligen inspirerat av ett gryende hopp om att vinna sagda mittbenade modells hjärta, och utan att bli alltför privat vågar han tillägga att hon femton år senare klippte håret i den lugg som hon behållit sedan dess, och som syns på ett av konstnärens få porträtt av henne, kallat ”Stickning”.
Till de båda konstverken här nedan, ”Augustinatt” och ”Augustinatt 2”, målade 1988 respektive 2000, lär konstnären ha använt en svartvit reklambild för tvål som förlaga, varifrån bilderna tillåtits utvecklas efter egna förutsättningar. Den i dubbel bemärkelse iögonenfallande vita ringen på den vänstra målningen är att jämföra med de fyrkantiga pappbitar som annars har fått ursäkta konstnärens tillkortakommanden. Om jag minns rätt har han helt enkelt klippt ut det centrala partiet av kvinnans ansikte för att sedan åter klistra in dukbiten något beskuren och roterad, varigenom det framträdande, vita mellanrummet kommit att dölja brister som varken han eller någon annan skulle bry sig om idag, samtidigt som denna förfrämligande detalj ger intryck av en medveten tanke hos konstnären att tillföra konstverket någon intellektuell dimension, medan han i själva verket har funnit det tillräckligt att måla en kvinna som böjer sig framåt i augustinatten, antingen månen är full eller ej.
prick
Nr 78 och 176

December

 

Nr 7

 

November

prick

   Höstsol

 prick

I likhet med detta blogginlägg har tidigare även flera andra sådana rubricerats med namn på månader för att kunna illustreras av passande konstverk ur min produktion, och på samma sätt som inlägget ”Minnets kapriser 3” en gång lika gärna kunde ha hetat ”Juni”, borde det förgående, ”Zut alors!”, ha fått namnet ”Juli”, om jag bara avstått från att sola mig i glansen från den stora litteraturen. Här ovan övervägde jag ett slag också rubriken ”Höstsol” men jag insåg snart att den skulle leda läsaren fel såväl meteorologiskt som symboliskt. Oktobers klara sol mot djupt blåviolett himmel är något annat än de sista sneda strålarna i slutet av november, och i min erfarenhet påminner ordet ”Höstsol” närmast om namn på ålderdomshem. Josephsons målning här ovan med samma titel tycks också handla om livets slutskede, medan de känslor som ska redovisas i detta inlägg hör ungdomen till, ty om livets ändlighet och närheten till döden är självklara omständigheter att ta hänsyn till idag, kändes årens gång betydligt sorgligare när jag närmade mig de trettio utan att ha förverkligat mina konstnärliga föresatser, och jag minns hur den hjärtskärande novembersolen kunde påminna mig därom med plötslig uppriktighet. Även om jag som sextiosjuåring klarar mig utan käpp och går ut i alla slags novemberväder, kan jag likt gumman på bilden ta vara på middagssolens svagt värmande strålar utan att däri lägga någon symbolik kring livets hastiga flykt, men i yngre år såg jag uppenbarligen på dem med sorgsnare ögon.

prick

Nr 71 och 171prickprick

De båda målningarna ovan bär enligt min katalog titlarna ”Röd november 87” och ”Röd november 96”. Siffrorna anger naturligtvis verkens tillkomstår, men deras gemensamma namn i övrigt är betydligt svårare att förklara, då naturen utanför fönstret på bilderna ännu ser ut att stå sommargrön, och på vilket sätt konstnärens känsla av livets hastiga flykt eventuellt återspeglas, är också oklart. Den vänstra kvinnan, som han sökt måla redan femton år tidigare, kan möjligen tolkas självbiografiskt, där hon sitter innanför något som påminner om ett galler (men troligen bara är dåligt målade fönsterspröjsar) och betraktar konstnären som har kommit på sjukbesök eller hälsar på i andra avsikter. Kanske ser han i hennes allvarliga ögon sin egen sorgset självanklagande eller hjälpsökande blick. Huruvida samma kvinna återkommer avklädd på den högra bilden är svårt att säga eftersom hon döljer ansiktet bakom sitt långa hår, som den då femtioårige konstnären enligt känt mönster löst upp och släppt ned för att kunna intressera sig för motivet, om så bara i denna lilla (23 x 14 cm) målning på papper. Av den vänstra, betydligt större och för läsaren möjligen intressantare tavlan återstår idag bara en del av ansiktet, ty medan den äldre konstnären kan se konstverket bortom dess tekniska brister, som dessutom döljs av det välvilliga fotografiet, var den yngre kollegan tvungen att efter flera korrigeringar beskära bilden tills den hängde ihop som målning, även om den därigenom förlorade sitt värde i de flesta andra avseenden.

prick

Två novemberteckningar

prick

Ytterligare information om den sinnesstämning konstnären söker förmedla kan möjligen utläsas ur teckningar han gjort av olika kvinnor framför gallerfönster, alla nakna och halvt dolda av hängande hår men var och med eget kroppspråk, där någons är hämtat från Munchs målning ”Pubertet” och en annans för tanken till illamående eller avföringsproblem, medan teckningen nedan, katalogiserad under titeln ”November 90”, tycks föreställa en förtvivlad kvinna, även om hon med en banalare tolkning tar sig om huvudet för att solen från fönstret ska ges intressantare ytor att belysa inför konstnärens senare målningsförsök, av vilka inget fullbordats men åtminstone ett hunnit fotograferas innan det förstörts, och på denna bild har som synes lövverket utanför fönstret i alla fall fått höstfärger, även om solen fortfarande tycks stå väl högt för att vara i november.

prick

95 och ofullbordad

 prick

Zut alors!

När berättaren i Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt” på ett ställe talar om hur hans ungdoms naturupplevelser smittats av erotiska dagdrömmar och ofrivilligt fått en ny sinnlig laddning, känner jag (för ovanlighets skull under min läsning) igen mig en liten smula. Som konstnär har jag egentligen bara varit road av naturen som motiv, när den utöver en rent visuell upplevelse givit mig en känsla av något annat, och för att söka fånga detta, har jag tillgripit de medel mina ofrivilliga associationer tillhandahållit i form av sinnligt belastad rekvisita. De kvinnor och barn som därvid har förorenat mina landskap är inte uttryck för konkreta dagdrömmar, vilket jag i några fall måste vara tacksam för, utan har hamnat där genom tillfälligheter för att sedan stanna kvar i brist på konkurrens. Mars månads rödblonda trädklättrerskor dök som motiv upp i mitt huvud under en vårpromenad 1975, medan exempelvis de brunhåriga flickor i blå klänning, som sitter i gräset skugglösa junikvällar, har sitt ursprung i en målning jag såg i Moskva 1971. Ytterligare andra märkliga uppenbarelser i min konst tycks vara en följd av flera anakronistiskt samverkande associationer, inte sällan med små pojkar i svårförklarade roller. Åtskilliga är de landskap, årstider och väder som i mitt måleri fått ny uttolkning hämtad ur djupet av min själ, och ett flertal av dem har presenterats och förklarats med bilder på denna blogg, men av oklara skäl har jag hittills förbigått såväl de konstverk som visas här nedan som den yttre och inre verklighet de representerar. Som rubriken på detta inlägg är avsedd att antyda, handlar det om rödskimrande vatten och en däri återspeglad himmel, men inte som i Prousts fall om hösten, utan under juli månad när luftfuktigheten är hög och kvällshimlen färgas av den nedgående solen vars stora, platta, liksom av rosa papper urklippta skiva framträder svagt genom diset.

45 +64

Rubrikens franska utrop motiveras också av att detta väder en gång upplevts i Frankrike och därefter stannat kvar i mitt minne som ett slags första belägg för min känsla. Under den resa i Europa 1968, som tidigare har beskrivits flyktigt i inlägget ”Andorra”, hamnade jag och en kamrat vid något vattendrag söder om den sydfranska staden Montauban, troligen floden Tarn, där några badare dröjt kvar i den varma och fuktiga kvällen. Efter vad jag kunnat erinra mig befann vi oss väster om vattnet, varför minnet av en röd himmel som speglades däri kan vara en efterkonstruktion, liksom min föreställning kring de badande, även om några torde ha varit av honkön och i kraft av detta fångat min uppmärksamhet. Medan min kamrat föreföll mer likgiltig inför skådespelet och även skulle förbli ovetande om vad jag sett och känt, skrev jag i min dagbok som enda kommentar till en lång och händelserik dag orden ”M. flod”, vilket vittnar om upplevelsens betydelse, och måhända tänkte jag redan där och då, att jag borde uttrycka detta i måleri.

Det skulle dock dröja sex år innan jag tog mig an problemet med pensel och färg, och då bara i ett fåtal små skisser av en kvinna, som betraktad bakifrån byter om före eller efter sitt kvällsbad, och där mina eventuella förebilder ur verkligheten snarare hämtats från svenska badplatser än ur mitt bedrägliga franska minne. Varför kvinnan kläddes i röd badkappa är oklart, ty något minne av en sådan har jag inte, även om färgen så som den framträder mot bakgrunden borde ha varit skäl nog.

45+135

Den första målningen av detta slag, ”Juli 74”, som ses ovan till vänster, utfördes med oljefärg på papper i en semestertom lokal på Stockholms universitet där jag sökt skydd med mina målardon undan en av de talrika regnskurar jag minns från denna sommar. Vattenfärgsmålningen till höger, som tycks gjord senare samma år, saknar känd tillkomsthistoria, men gissningsvis har jag velat pröva ett riktigt akvarellpapper (något som efter vad jag minns aldrig använts annars), varvid jag helt enkelt i brist på bättre valt detta välkända och stimulerande motiv utan att tillföra det något nytt, förutom möjligen den överraskande titeln ”Nattbad”, som dock hittats på långt i efterhand när bilden upphöjts till konst och katalogiserats.

Samma bortvända kvinna skulle återkomma när jag sex år senare gjorde ett nytt försök att få grepp om min badbild, vars form och innehåll vid det laget tycks ha mognat i min målarhjärna, ty den duk jag spände upp i det rekordstora formatet 110 x 130 cm fylldes i ett svep under ett dygn utan många ändringar, och även om jag enligt välkänt mönster hakade upp mig på några fula, centrala penseldrag som senare doldes bakom en pappbit, var jag belåten med resultatet. Bron över floden i bakgrunden är möjligen en rest från min franska upplevelse, men annars torde målningen återspegla mina iakttagelser av svenskt badliv sedan dess, och med tanke på barnet i gulgrön badkappa döljer sig nog även minnen av bad långt dessförinnan.

65-l6

Förutom ett litet självporträtt, som jag i ett ungdomligt svagt ögonblick givit till en bekant för en symbolisk summa av nio kronor, är denna stora badmålning det enda konstverk jag lämnat ifrån mig mot betalning, och efter att det burits bort för tjugo år sen, får jag lita på att det återges någorlunda rätt av fotografiet här ovan. Enligt min katalog har verket fått titeln ”Kvällsbad i juli (Skriket)”, vilket naturligtvis för tanken till Munchs målning, även om det tysta skrik, som jag och mitt avbildade yngre alter ego utstöter, har mer släktskap med hänförelsen hos Prousts yngling när denne svänger sitt paraply och klämmer fram den berömda besvärjelsen. Möjligen kan man säga att jag i min målning gjort samma sak som Proust i sin text, det vill säga försökt fånga och uttrycka en undflyende känsla, och då jag efter detta kraftprov lämnade ämnet, tycks jag ha lyckats artikulera och därmed temporärt tysta det skrik som eljest på Prousts vis stode till buds. (Här anar jag läsarens tveksamhet men förlitar mig på hens vilja och förmåga att överse med mitt genomskinliga försök att knyta ihop detta privata blogginlägg med dess krystat litterära rubrik).

Teckningen här nedan är gjord ytterligare tio år senare, efter att jag sysslat med andra motiv utan att ägna det minnestyngda kvällsbadandet något konstnärligt intresse. Huruvida detta sena återfall var tänkt att förbereda en ny målning med en tydlig, nedgående sol över ett öppnare vatten och ett utökat badsällskap som klär om mer ogenerat, minns jag inte, men bilden rymmer förvisso möjligheter. Annars förundras jag över hur jämförelsevis få försök jag har gjort i detta ämne, men också över hur mycket dessa i all sin enkelspårighet har att berätta om den åldrande konstnärens utveckling. Med åren får han en allt mer desillusionerad syn på motivet, i det han efter hand erkänner de banala känslor som tidigare har dolt sig under en oskuldsfullt romantisk fasad, som om hans konst behöver en allt starkare dos av tydligt redovisad sinnlighet för att locka honom, en pinsam omständighet som kan förklara mycket av hans senare problem som konstnär. Tusan alltså!

159

Återvändsgränd

 

Efter Renoir  

I blogginlägget ”Klass” ovan hävdar den intervjuade snitsaren, att det kulturella kapital han fått med sig hemifrån inskränkt sig till en brist på överdriven respekt för de sköna konsterna, medan han fått sitt huvudsakliga hum om dessa först på egna vägar när hans intresse vaknat i vuxen ålder. Hans sena bildningsresa tycks också ha anträtts planlöst utan mål, och till skillnad från många unga, kulturellt ambitiösa intresserade han sig föga för det samtida kulturutbudet, biografernas möjligen undantaget, ty i sin kulturhunger sökte han sig främst till bibliotek och museer, och som självutnämnd konstnär fann han inspiration där hans nyfikna blick tillfälligtvis råkat hamna. I blogginlägget ”Porträtt av konstnären som ung” berättas hur denne i sitt sökande efter ett eget uttryck påverkades av varje ny omtumlande upptäckt ur konsthistorien, varvid hans konst tog inspirerade hopp i oväntade riktningar innan den fångades in och fastnade i sin form. De närmare omständigheterna kring dessa ungdomligt stapplande lärospån (om den komiskt haltande metaforen ursäktas) har hittills förtigits eller förskönats på snitsarens blogg av hänsyn till den bild vi velat ge av en fritt skapande konstnär, men som ett led i sin strävan att avglorifiera sig själv önskar samme konstnär idag berätta följande:

 

amor och psyche

 

”Som så många andra unga fängslades jag till en början av Edvard Munchs stora målningar, inte bara av de lättbegripliga motiven utan än mer av det expressiva målningssättet, där färgen anbragts med grov pensel i svepande, ofta vertikala drag, så som i ”Amor och Psyche” ovan, en av de första Munchbilder jag målade av. Troligen förbisåg jag mycket i denna jakt på suggestiva effekter, men därom får vi inget veta, då detta försök liksom allt annat från denna tid har kastats bort. Andra snedsteg på konstens bana inspirerades av Emil Noldes ”Omålade bilder”, som jag beundrat på Moderna museet, och vidare av en liten bok med bilder från Picassos ”blå och rosa period”, som jag en gång fått som premium i teckning, medan exempelvis det pastosa måleriet i den målning som fått katalognummer 3 lånades från någon av den numera föga kände, svenske konstnären Leo Werles tavlor som jag råkat se, andra ännu tillfälligare impulser att förtiga, men när jag med tiden insåg att jag behövde lära mig måla närmare verkligheten, hamnade jag till slut hos franska impressionister, där jag tycks ha förförts av den ”ulliga” pointillismen i några av Renoirs tidiga bilder, som jag försökte härma med små mjukt anlagda penseldrag i rikt flödande terpentin, och från en uppgift i någon bok om denne konstnär hämtade jag de begränsade färgerna till min palett. Även om jag fann det mesta av hans stora produktion i sötsliskigaste laget, var Renoir, så som framgår av inlägget ”Second hand”, den konstnär jag studerade flitigast, och vid något tillfälle stod jag så länge framför ett i obestämda fläckar upplöst kvinnoansikte på Nationalmuseum, att en av museets anställda upplyste mig om att det vid önskemål gick för sig att kopiera tavlor på plats efter hänvändelse till en ”konservator Schiller”, ett fint erbjudande som dock avböjdes, eftersom den blyge konstnären helst målade i lugn och ro efter reproduktioner och dessutom inte heller sysslade med kopiering. Oftast målade jag i betydligt mindre format än de förlagor jag studerade i mitt selektiva sökande efter ett eget måleri. Från denna verksamhet återstår ett fåtal fragment, sparade från början i pedagogiskt syfte och sedermera av nostalgiska skäl. Den urklippta dukbit från en studie av Renoirs Porträtt av Monet, som ses allra överst, avslöjar mitt bristande handlag när jag var tvungen att själv forma varje penseldrag, ty oftast hade jag målat i så litet format att dukens gräng hjälpt mig att fördela färgen i små mjuka fläckar, oftast utjämnade av ett lager fernissa innan de hunnit torka, vilket kunde ge ett intryck av pointillistiskt lasyrmåleri, ett oklart men svårutrotat ideal som en kortare period ledde mig till Rembrandts ljusdunkel, och som därefter ständigt återkommit i mitt måleri, stundom till gagn för detta men oftare ändå till hinder. Den återgivna, sparade detaljen får också illustrera hur svårt jag hade att måla kanter och avstånd utan att ge avkall på mitt rigida pointillistiska ideal, och det skulle dröja länge innan jag förstod problemets natur. På samma sätt borde jag efter fruktlösa försök att måla ett långt hårsvall eller en blänkande bastuba ha insett att allt inte kunde uttryckas småfläckigt, men jag vägrade i det längsta att ta av mig min självpåtagna ulliga tvångströja. När jag emellertid bland annat såg målningar av Bonnard och senare av Sven Erixon föreställande nakna kvinnor, fult och klumpigt målade men tack vare färgernas samspel ändå fungerande som sinnliga avbilder, anade jag ett annat måleri. Om jag tidigare strävat efter att låta färgerna blanda sig i ögat, skapade hjärnan en annan illusion vid betraktandet av dessa bilder, vilket ingav mig en ny obestämd känsla av frihet och anvisade nya vägar. Dessa beträdde jag dock mycket selektivt och med dåligt samvete för att ha övergivit det måleri jag tidigt präglats på och definierat som mitt, och återfall skulle envist drabba mig i fyrtio år. Inte lyckades jag heller förmå mig att måla fult och klumpigt, ty antingen jag avsatte färgen i fläckar av olika storlek eller fuskade med längre streck och större ytor, var jag överdrivet mån om hur mina penseldrag tog sig ut. Även om jag sanningsenligt har deklarerat att min konst inte återfinns i min fina handstil, tycks mitt sämre jag se ett egenvärde i denna, varför till och med ett avsiktligt valhänt och oskönt måleri skulle kräva sin egen estetik. När det kommer till bristande handlag eller medveten tafatthet i andras alster är jag däremot föredömligt tolerant, vilket möjligen kan andragas till mitt försvar och ge mig hopp som konstnär, och som pedagogiskt exempel visar jag allra sist i detta inlägg en av mina favoritmålningar av en av mina favoritmålare, där denne tycks ha gjort det mesta tokigt men ändå hittat på pricken rätt.”

 

Mälaren runt

 

Efter en lång tankfull tystnad åtföljd av en djup suck (det vill säga efter att detta blogginlägg utanför fiktionen fått vila några dagar och därefter lästs igenom med nya ögon) tillägger konstnären:

”Låt vara att min ungdoms smak var enkel och många av mina tidiga förebilder töntigt valda, men med Fröding törs jag ändå påstå att ”jag minns att jag tyckte det var vackert”, och jag känner stor ömhet för den unge konstnär som trodde sig ha funnit sin väg och som aningslöst tog sig an sin livsuppgift. All erfarenhet jag senare haft som konstnär har aldrig kunnat ersätta den lyckokänsla bristen på sådan en gång gav mig, och denna livets paradox gör mig stundom en smula betänksam.”

 

 

 

Den sista vilan

Ett kort slag övervägde jag att rubricera detta blogginlägg med en publikfriande travestering, ”Ett halvt bröllop och nio begravningar”, ty sådan har fördelningen mellan sagda begivenheter varit i mitt liv. Medan jag bara bevittnat en vigselakt en enda gång och konsekvent avhållit mig från tillhörande festligheter, har jag inte haft något emot att ta farväl av döda tillsammans med andra, ty till skillnad från de oklara händelser som manifesteras i ett bröllop innebär döden en tydlig förändring i en människas liv, varför någon form av minnesstund kring denna är begriplig också för mig som annars knappast är svag för symboliska uttryck, och även om traditionella ritualer med outtalade regler och svårbegripliga gudsord alltid hört till ordningen, har jag haft viss behållning av de nio jordfästningar jag bevistat.

De nio jag följt till sista vilan har alla varit äldre än jag och förhoppningsvis ska det förbli så länge än. Yngre människors död är svårare att acceptera, och även om alla nio inte levt färdigt och några dött oväntat fort, har de trots allt uppnått respektabla åldrar med ett genomsnitt av drygt 80 år, där den yngste blivit  71 år och den äldste 89. Alla i min närvaro jordfästa har varit släktingar till mig, först i raden min far för trettiosju år sedan och min mor elva år senare, så småningom följda av mina två mostrar och min morbror i onämnd ordning samt min svärfar och ytterligare två ingifta släktingar, alla dittills dock utvalda av liemannen ur mina föräldrars generation, varför min systers bortgång och jordfästning för en månad sedan blev en ny, omtumlande och ofrånkomlig påminnelse om min egen generations dödlighet, vilket möjligen är skälet till att detta blogginlägg skrivits. Även om det enligt doktorn inte hastar att planera för min begravning på grund av kända krämpor, har jag erfarit hur okända sådana kan ända ett liv med kort varsel.

Jag såg min mor dra sitt sista andetag och min far ligga död i en sjukhussäng med insjunken mun och uppbunden haka, men annars har jag mött mina avlidna först i kyrkan, diskret men praktfullt dolda för världen. Någon bokstavlig begravning där hela kistan sänks ned hel i en grop som på film har jag aldrig varit med om. Oftast har det stiliga arrangemanget lämnats kvar övergivet framför altaret, men vid två tillfällen har kistan inför sörjande församling burits ut av starka män till väntande likbil, en gång med mig som en av sex noga instruerade bärare. Det kan se riktigt mäktigt ut när svartklädda män skrider fram och handgripligt talar om att såväl livet som det ordnade avskedet till detta är definitivt slut, och jag själv sägs inte heller ha gjort bort mig under mina minuter i det kulturella rampljuset.

Det känsligaste uppträdandet under en jordfästning står dock var och en av de sörjande för, när de i tur och ordning går runt kistan för att ta farväl av den som ligger däri. Anständigheten kräver att de som väntar på sin tur eller redan har fullgjort sitt uppdrag visar diskretion, men åtminstone jag tittar ändå ohämmat på i smyg, och när jag själv skrider fram är jag medveten om andras blickar och uppträder därefter. Någon plats för tankar på den döda finns naturligtvis inte i mitt arma huvud, utan min enda ambition är att inte göra bort mig, vilket hittills lyckats bra, även om jag vid premiären gick förbi min fars kista utan att stanna så som brukligt är och utan att med en min avslöja mina känslor, vilket måhända var bäst för alla. Med den nya seden att även herrar kan lägga en egen blomma på kistlocket blev ceremonin naturligare med något konkret att syssla med och fästa blicken på. Min morbror, vars kista dekorerats militärt, fick dock nöja sig med en djup bugning från mig, medan min systers sensommarbukett från hennes egen trädgård kompletterades med en spontan vinkning och, enligt vad man sagt mig, ett tyst ”Hej då”. Vid mycket välbesökta jordfästningar läggs blommorna av praktiska skäl i stället på ett bord framför kistan för att eventuellt utspridas på denna senare, en delikat uppgift som inför sittande församling anförtroddes mig när min svärfar begrovs. I övrigt kan jag inte påminna mig några avvikande hyss i samband med denna känsliga ceremoni.

Om jag någon sällsynt gång fällt en tår i kyrkan, har det varit till musik, och alla jordfästningar jag bevistat har bjudit på stämningsfull sådan i rikt mått, antingen den valts av de döda i förväg eller av deras anhöriga i samråd med konsulterad erfarenhet, och antingen inhyrda konsertmusiker framfört Beethovens vårsonat eller kyrkans egen kantor spelat sedvanliga psalmer, i vilka jag ohämmat stämt in när melodierna varit kända, även om jag som övergiven bas ibland haft svårt att hitta rätt ton bland idel ljusare röster. Att jag med psalmisternas ord i min mun inte sällan åkallat okända högre makter, har hittills bekymrat mig föga, och om jag någon gång skulle drabbas av samvetskval inför någon påbjuden strof, återstår möjligheten att tillfälligt tystna, nynna ordlöst eller likt Åke hos Bertil Malmberg sjunga ”Raj raj”, ty detta interaktiva inslag är trots allt lite spännande i kyrkan. Vilken eventuell musik som kommer att spelas eller sjungas för mig en gång och hur detta ska komma att låta, har jag däremot ingen anledning att bry mig om.

Som ordet ”jordfästning” troligen antyder har de ovan redovisade ceremonierna inte bara syftat till att förbereda de dödas själar för ett tänkt men svårbegripligt evigt liv utan framför allt till att någorlunda värdigt följa deras kroppar en bit på väg mot en partiell och temporär vila i jorden, och för att leva upp till sin rubrik ska detta blogginlägg även beröra denna sida av verkligheten. De nio släktingar jag sett jordfästas har senare kommit i så kallad vigd jord, alla så vitt känt efter att först ha bränts till aska, som mestadels därefter lagts i en urna för att sättas ner i en grav, över vilken sedan en namnprydd sten placerats. Två av mina döda anhöriga har dock önskat få sin aska anonymt strödd i en minneslund, vilket har respekterats. Bakom sådana önskemål anas oftast en omtänksam förhoppning att de efterlevande ska slippa bekosta, besöka och underhålla en gravplats, men ibland hörs även en uttalad, självisk frihetslängtan, i värsta fall kombinerad med en svåruppfylld önskan att symboliskt spridas ut på särskild plats. Vad som sker med kroppen efter döden borde bara angå dem som skall ta hand om den, men i bästa fall kan likets uttalade åsikt i frågan, om så bara i form av likgiltighet (!!), hjälpa dem att enas. Många önskar en bestämd plats, helst markerad med namn, att rituellt minnas sina avlidna vid, och visst är det stämningsfullt med glittrande begravningsplatser i novembermörkret, men varför blommor och gravlyktor ska placeras just invid de minimala rester som som återstår av vad som en gång varit en specifik levande kropp, medan övriga delar av denna svävar omkring i atmosfären eller har fallit ner som regn och snö eller till och med döljer sig i de efterlevandes kroppar, har jag aldrig riktigt förstått, ty i den mån jag minns mina döda, har det mycket lite med symbolik och fetischism att göra.

Att som död dröja kvar på jorden i form av avsatta materiella och andliga spår, är för många en i dubbel mening fåfäng förhoppning.  Hur tydliga vi än har varit i våra liv, försvinner det levande minnet av oss med våra samtida och i bästa fall bevaras vittnesmål om vår existens i muntlig tradition eller genom efterlämnade dokument. Få är de som likt min svärfar har begåvats med ett fortsatt liv efter döden, låt vara helt utom egen kontroll och utan möjlighet att njuta dess frukter. Många av mina släktingar har som nydöda fått sina liv offentligt sammanfattade i nekrologer skrivna av arbetskollegor eller av kamrater ur andra sammanhang, medan mindre bemärkta avlidna utan sådana vänner har fått hålla till godo med vanliga dödsannonser utformade av de närmast sörjande. Förutom omsorgsfullt valda texter ska dessa korta, på samma gång privata och offentliga meddelanden om nära anhörigas död även förses med små bilder eller symboler som speglar de avlidna och deras liv. Mina släktingars dödsannonser pryddes på sin tid oftast med det kors som traditionellt bara har varit ett tecken för ”död”, och som först med senare års mångfald av symboler fått en mer religiös innebörd och därför i modernare annonser ersatts av blommor, flygande fåglar och nedgående solar, neutrala bilder, av vilka jag gissningsvis en gång ska begåvas med någon, ty en mer specifik och någorlunda sann symbol för mig och mitt långa liv lär bli svår att välja. ”Pensel och palett”, är visserligen ett vanligt tecken för konstnärskap, men kan i mitt fall utbytas mot vilket övergivet verktyg för självförverkligande eller självhävdelse som helst, och den enda krumelur som jag själv tycker passar bra i sammanhanget ter sig troligen mindre lämplig i andras ögon:

                                                

Den torrt sakliga tonen i min statistiska genomgång döljer naturligtvis mycket. Några jordfästningar av nära anhöriga har berört mig mer än andra, där de döda varit mig mer likgiltiga, men att redovisa sådana detaljer skulle föra alltför långt från den röda tråd jag sökt följa, ty som en psykologiskt skarpsynt läsare förstår är denna sorgliga minneskavalkad egentligen en förberedelse för min egen död och begravning, och medan den senare händelsen enligt vad som framgått ovan förblir mina efterlevandes angelägenhet, ser jag den förra som så viktig i mitt liv att det finns anledning att återkomma dit när det blir aktuellt.

Att spara sitt liv

 

dagbok-1-k50 I-35 K-35

dagbok-2a-k50 I-35 K-35

 

Medan ett fåtal dagböcker som exempelvis Årstafruns och Anne Franks har nått sin berömmelse på egna meriter och gjort sina författare kända först i efterhand, uppmärksammas andra tvärtom för att de skrivits av redan kända personer. De flesta dagboksskribenter förblir dock okända och de flesta dagböcker blir aldrig lästa av andra än sina ägare och skapare, vilket också torde vara meningen med dem, antingen det handlar om sakliga minnesanteckningar, värdefulla för dem de gäller men föga spännande för utomstående, eller om öppenhjärtigt bekända tankar och känslor, anförtrodda som till en hemlig, förstående vän och därför väl gömda eller skyddade bakom lås. Även om de flitigaste dagboksskrivarna är unga och för det mesta av honkön, är det få som inte någon gång i livet har gjort något slags datummärkta noteringar, och som framgår av hans berättelse nedan har även snitsaren fuskat i genren.

”Som den seriöst satsande höjdhoppare jag var, bokförde jag min träning noga redan i tonåren. I ett häfte med svarta vaxdukspärmar noterade jag träningspass och tävlingar, och så småningom kompletterades dessa kortfattade kvantitativa sakuppgifter med anteckningar i en annan liten bok med plats för iakttagelser, reflexioner och nya idéer, ungefär så som mitt löpande alter ego idag registrerar sina bedrifter på olika löparforum men utan dennes ambition att kommunicera med likasinnade. Mina träningsböcker förstördes som så mycket annat några år senare i den tidigare omtalade utrensning som avsågs förinta alla vittnesmål om min existens, men som åldrad exhibitionist ser jag med mer försonande ögon på denna oskuldsfulla period i mitt liv, och det hade förvisso varit spännande att ta del av mina juvenila skriverier idag, om de så bara gällde höjdhopp.

Ännu kortare livslängd fick mina pinsamt omogna försök att i ett par påbörjade dagböcker formulera det nya liv som i tjugoårsåldern hägrade utanför idrotten. Av mina successivt utrivna anteckningar minns jag ännu några, som i sin fåniga tillgjordhet säger något om mig under denna tid. Jag berömde Erik Asklunds bok ”Livsdyrkarna”, där konstnärsbohemer sökte sin frihet i ett liv nära naturen och där kvinnor var lika okomplicerade och lättillgängliga som i den unge, oerfarne läsarens drömmar, och när de för mig okända avantgardisterna Karl Erik Welin, Lars-Gunnar Bodin och Bengt Emil Johnson, gästade Hylands hörna för att roa och chockera i egenskap av ”galna genier”, uttryckte jag andligt släktskap med dem, samtidigt som Bunuels film ”Mordängeln” bara gavs omdömet ”Bisarr uh!”. Nästan ordagrant erinrar jag mig också ett synnerligen krystat visdomsord, som jag tydligen temporärt ansåg vara fyndigt och humoristiskt: ”Att förverkliga sig själv, är att tacka ja när någon frågar: Vill min herre följa med hem och se på min strutsäggsamling?”. Min känsla denna höst 1966 var att något ännu okänt måste hända mig, och för detta ansåg jag mig själv ytterst ansvarig, även om min stolta föresats inte följdes i handling, och omvälvande möten med andra människor skulle dröja länge än.

Först med den stenografiskt inspirerade skrift som utvecklades några år senare hittade jag ett sätt att föra dagbok utan att skämmas över stil och innehåll, även om de svårtydda anteckningarna för säkerhets skull också begränsades till ett minimum, ofta bara till ett enda ord, så som det översta av exemplen ovan visar. Utdraget från september 1971 berättar om en händelserik månad både vad gäller mitt måleri, som kommenteras i en egen kolumn, och livet i övrigt, där mycket tydligen utspelade sig på och kring Observatoriekullen i Stockholm. Två filmer, ”Den förlorade sonens återkomst” och ”Harry Munter” hann jag också se under samma månad, medan mina studier och en då påbörjad trebetygsuppsats i ryska inte kommenterats. Däremot har jag av okänd anledning noterat ”negerkyssar” den 17:e och ”negerbollar” den 27:e september, och än gåtfullare innebörd har ordet ”rävhund” tidigare i månaden.

Denna dagbok, sedermera ofta konsulterad under benämningen ”bruna boken”, fördes under åren 1968-1976 och därefter inom nya pärmar 1990-2008, varvid skriften så småningom förändrades så som har beskrivits i inlägget ”Nujpraw”, och som det nedre av exemplen ovan visar. Förutom lingonplockning och två biobesök, ”Ett öga rött” och ”Du levande”, handlar detta utdrag från september 2007  om förberedelserna för och genomförandet av Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Då löpningsrelaterade händelser behandlades utförligare av signaturen jumper på officiella träningsforum, befanns dagboken snart mer eller mindre överflödig och ett år senare slutade jag att skriva i den. Sedan emellertid jumpers aktivitet avtagit och livet utanför löpningen fått mer utrymme, vaknar åter behovet av en brun bok, vilken i så fall blir den tredje i ordningen, och om jag rätt bedömer mitt liv, den sista.”

Konstrecension 2

Oavsett vilka pretentiöst uppblåsta modeströmningar som temporärt dominerar på konstscenen, är det min plikt att som representant för ett utdöende släkte av konstrecensenter med självaktning ta bladet från munnen och säga vad jag anser om den nyligen öppnade konstutställningen ”Separatutställning”. 

Låt vara att allt påstås vara konst och att konstens frihet sägs vara obegränsad, men när den nu aktuelle konstnären i ett anfall av hybris började spika upp sina alster på väggen, borde någon i hans omgivning ha haft modet att varsamt men bestämt ta ifrån honom hammaren, ty när jag ser följden av hans företag känner jag inte bara vämjelse utan också en stor sorg över ett konstnärskap som svikit sina löften och ideal. Om jag har fördragsamhet med konstnärens inskränkta val av motiv och förbarmande med hans gubbsjuka upptagenhet av kvinnliga behag, har jag desto svårare att se mellan fingrarna med hans ömkliga ansatser att dölja sin mänskliga svaghet bakom kvasikonstnärlighet. Den pretentiöse konstnärens förment distanserade attityd, sådan den kommer till konkret uttryck i konstens inramning och presentation, tycks mig lika pinsamt genomskinlig som någonsin tidigare konstgenerationers bejakande av köttets lust i skydd av andliga motiv, men medan dessa torde ha varit därtill nödda och tvungna, har denne konstnär inget att skylla sin förljugna inställning på, och för sådant hyckleri finns det bara ett ord:  Fyfan!            

Konstrecension

Även om den knappast emotsetts med intresse, än mindre har varit efterlängtad, fyller konstutställningen ”Separatutställning” ett tomrum i konstnärens liv, och dennes beredvillighet att ställa sina verk till förfogande vittnar om ett nyvaknat engagemang för en konst som eljest hotat att falla i glömska. Att konstnären, när han efter närmare femtio år äntligen framträder med något som påminner om en utställning, har valt att visa en tematiskt strikt avgränsad del ur sin produktion, är i alla avseenden lyckat, då hans konstnärskap i sin helhet, så som vi möter det i hans verkförteckning, eljest riskerar att ge ett alltför splittrat och oseriöst, för att inte säga amatörmässigt intryck, även om åtskilliga av hans bilder är mer publikvänliga än dem han ställer ut här. Som yrkesman lär konstnären ha varit mycket lat och hans samlade produktion inklusive teckningar omfattar inte mer än några hundra verk, flertalet små och fragmentariska eller skissartade. Många av de begränsade motiv han intresserat sig för i sitt måleri tycks han ha övergivit efter några försök, som om han nöjt sig med att förstå sina svårigheter och se sina möjligheter, men saknat tillräcklig motivation för att manifestera sina surt förvärvade kunskaper i konkreta bilder. De trettiotvå verk som visas med denna separatutställning utgör emellertid ett undantag härvidlag, ty vad man än tycker om konstnärens fragmentariska bilder, vittnar de om hans envishet och vilja att reda ut sina konstnärliga problem. Förutom skisser och teckningar tycks han ha gjort åtminstone tio seriösa försök att i större format måla ett och samma motiv, en liggande kvinnlig modell sedd ur grodperspektiv bakifrån. Att konstnärer har hållit sig till favoritmodeller är inte ovanligt, och några har gjort det konsekvent och systematiskt så som exempelvis Andrew Wyeth i sina ”Helga Pictures”, men den långa serie modellmålningar som visas på denna utställning tycks handla om något annat. Konstnären har målat en och samma bild men tvingats upprepa sina försök efter ideliga misslyckanden, och då modellen endast varit tillgänglig en kortare tid, enligt uppgift på en målarskola i konstnärens ungdom, är bara två av målningarna utförda direkt inför motivet, medan övriga bilder är att betrakta som rekonstruktioner. Den stora bokstav ”V” som återfinns i verkens titlar lär vara modellens förnamnsinitial, men någon ytterligare information lämnar inte konstnären om hennes person, och även om han låter lekfullheten och fantasin flöda i några teckningar, ska hon bara ses som en anonym kropp av hud och hår, vilket förefaller ha varit mer än tillräckligt som ämne för studium. Att anklaga konstnären för objektifiering av det motsatta könet, vore dock att slå in sedan länge avsiktligt öppna dörrar. Även om valet av motiv och sättet att angripa det antyder ett intresse för modellen som könsvarelse, handlar målningarna i första hand om måleri, det vill säga om färg och form, och i detta perspektiv kan några av utställningens erotiskt laddade teckningar föreställande närgångna modeller som stör konstnären ses som dennes sätt att rena sitt sinne och skärpa sin blick, medan de skenbart kvinnoförnedrande bilderna ”Tung modell” och ”Modellens tyngd” enligt en tidigare artikel i ämnet bara lär handla om gravitationsproblem. Som tidigare sagts skall de utställda målningarna betraktas som misslyckanden, där de bevarade fragmenten bär vittne om konstnärens destruktiva självkritik. Han har alltså inte, som man lätt förleds att tro, ägnat sig åt detaljstudier av de separata kroppsdelar han ramat in och visar, utan dessa katalogiserade alster är helt enkelt vad som återstått sedan de ursprungliga målningarna beskurits med hänsyn till färg och form, för att med konstnärens egna ord fås att ”hänga ihop”. De svarta och vita pappbitar, som enligt konstnärens verkförteckning tidigare löst dennes problem, förefaller ha övergivits i de verk som slutligen har tagits till nåder i strängt beskuret tillstånd. Naturligtvis hade vi hellre sett alla målningar ärligt redovisade med fel och brister, men konstnärens val måste respekteras, och flera av de utställda fragmenten är trots allt utmärkta konstverk, som i sig rymmer mer än det begränsade formatet ger sken av. Det enda av konstnärens tio försök som har bevarats i sin helhet, ”Modellmålning V nr 7”, är utfört med inslagen och ofernissad färg på papper, vilket tillåtit ett friare måleri, där för- och bakgrundens tre framträdande färgtoner, rödviolett respektive brandgult och blågrönt har lämnat utrymme för en mindre konsekvent pointillism och en djärvare färgsättning vid återgivandet av själva modellen, som i kraft av detta ger intryck av en färgglad men samtidigt väl definierad kvinnokropp av hud och hår. Ehuru smärre detaljer naturligtvis kan diskuteras kring dess anatomi, finner recensenten denna flitigt ändrade och sent fullbordade modellmålning med dess sammanhållna komposition av sinnligt applicerade färgfläckar vara värd såväl konstnärens möda som en centrala plats på dennes utställning. men han dröjer även vid några av de misslyckanden som visas i form av läckert ljusdunkla och skenbart ålderdomliga målningsfragment, liksom vid ett flertal formsäkra och fantasieggande teckningar. Den avsiktligt överlastade hängningen ger en bild av konstnärens självmedvetet uppblåsta ambition, och trots att mycket naturligtvis fattas i hans senkomna debututställning, inte minst ett mål och en mening med alltihop, ska det bli spännande att följa detta mycket egensinniga konstnärskap i fortsättningen.

Separatutställning

Separatutställning

Utställningskatalog

143

1.   Nr 143.  Modellmålning V nr 1.  Olja på duk.  1974.

38

2.   Nr 38.  Modellmålning V nr 2 a.  Olja på duk.  1974.

39

3.   Nr 39.  Modellmålning V nr 2 b.  Olja på duk.  1974.

4.   Nr 187.  Modellmålning V nr 3 a.  Olja på duk.  1974-88.

5.   Nr 145.  Modellmålning V nr 3 b.  Olja på duk.  1974-88.

75

6.   Nr 75.  Modellmålning V nr 4 a.  Olja på duk.  1989.

148

7.   Nr 148.  Modellmålning V nr 4 b.  Olja på duk.  1989.

151

8.   Nr 151.  Modellmålning V nr 5.  Olja på duk.  1989.

9.   Nr 85.  Modellmålning V nr 6.  Olja på duk.  1989.

185

10.   Nr 185.  Modellmålning V nr 7.  Olja på papper.  1989-2011.

11.   Nr 152.  Modellmålning V nr 8 a.  Olja på duk.  1989-90.

12.   Nr 186.  Modellmålning V nr 8 ab.  Olja på duk. 1989-90.

13.   Nr 88.  Modellmålning V nr 8 b.  Olja på duk.  1989-90.

83

14.   Nr 83.  Modellmålning V nr 9 a.  Olja på duk.  1989-90.

150

15.   Nr 150.  Modellmålning V nr 9 b.  Olja på duk.  1989.

189

16.   Nr 189.  Modellmålning V nr 10 a.  Olja på duk.  1990.

188

17.   Nr 188.  Modellmålning V nr 10 b.  Olja på duk.  1990.

144

18.   Nr 144.  Modellmålning V nr S 2.  Olja på papper.  1988.

84

19.   Nr 84.  Modellmålning V nr S 4.  Olja på papper.  1989.

81

20.   Nr 81.  Modellteckning V nr T 1.  Blyerts.  1989.

82

21.   Nr 82.  Modellteckning V nr T 2.  Blyerts.  1989.

149

22.   Nr 149.  Modellteckning V nr T 3.  Blyerts.  1989.

146

23.   Nr 146.  Modellteckning A nr 1.  Blyerts.  1989.

112

24.   Nr 112.  Tung modell.  Blyerts.  1989.

147

25.   Nr 147.  Modellens tyngd.  Blyerts.  1989.

190

26.   Nr 190.  Modellteckning V med speglad konstnär.  Blyerts. 1990.

91

27.   Nr  91.  Modell reser sig.  Blyerts.  1989.

28.   Nr 111.  Modell tittar över axeln, nr 1.  Blyerts.  1974-88.

92

29.   Nr 92.  Modell tittar över axeln, nr 3.  Blyerts.  1990.

155

30.   Nr 155.  Modell klättrar på ryggen.  Blyerts.  1990.

156

31.   Nr 156.  Modell överfaller bakifrån, nr 1.  Blyerts.  1990.

157

32.   Nr 157.  Modell överfaller bakifrån, nr 2.  Blyerts.  1990.

Att läsa Proust

”Så som jag vid denna tid inte sällan hade för vana när familjelivets inskränkthet och förutsägbarhet blev mig alltför påträngande, vilket ingalunda betingades av den stämning à la ”fin de siècle” eller det slag av dekadent ”spleen”, med vilken unga män förr kunde behaga sig själva innan detta kom ur modet för att ge plats åt narcissism av mindre exhibitionistiskt slag, och som numera sällan ses annat än på sådana skämtteckningar, där dagens unga gör tidigare generationers män till åtlöje, tillbringade jag en stor del av julaftonen 1966 på cykel i Stockholm sökande det för varje ung man hägrande liv, vars väsen är förborgat för honom och därför ter sig särdeles lockande, likt det Eden ur vilket Fröding förbannats, varvid jag vid passage av Odenplan blev tilltalad av en gammal dam, vilken där utan att visa tecken på det slags belåtenhet man annars förknippar med denna handling lyckats komma över en av de sista, fula och av tidigare kunder ratade julgranarna. Hennes föga anspråksfulla poplinkappa och enkla hatt med ett av tiden och staden solkat band av beige tyll gav henne en apparition av bedagad och bortkommen tant, vilket ytterligare accentuerades av hennes vädjan till mig att finna tid och plats för den spårvagn, i vilken hon ämnade frakta hem sin, om inte i mitt tycke så dock enligt vad jag erfarit vara gängse uppfattning, mycket illa växta gran, och den tacksamhet, med vilken hon mottog mitt erbjudande att cykla med detta föga ögonfägnande men av hennes ängslan att döma nödvändiga barrträd den knappa kilometer, som skilde henne från hennes port, belägen vid S:t Eriksplan, och när jag sedermera efter en, som jag i min ungdomliga otålighet upplevde, lång väntan vid uppgiven adress återsåg henne och bar in hennes, som jag snart skulle erfara, enda julsymbol i den lilla enkla enrumslägenhet, i vilken hon ämnade fira sin jul i ensamhet  (vilket i hennes fall ingalunda dikterades av den tidens mode att i solidaritet med världens sämre bemedlade medmänniskor frångå dagens gängse sybaritiska excesser, utan fastmer av det materiella och sociala livets verklighet, ty när jag omsider, som tiden och andra plikter krävde, tog avsked, försäkrade den på mänskligt umgänge synbarligen svältfödda gamla damen, att om hon någonsin skulle ha haft egna barn, skulle det ha varit en son lika god som jag, varför det var med en känsla av outtalad men dunkelt antydd skuld, likt den Dido erfor vid avfärden från Charybdis så som denna framställs på den berömda fresken i Venedig, jag hänsynsfullt tigande insåg mig oförmögen att uppfylla min flyktiga bekantskaps önskan om framtida upprepade besök från mig), kunde jag med tillfredsställelse konstatera, att jag gjort den goda gärning som hör julen till.”

När ovanstående berättelse publicerades på denna blogg i december 2012 under rubriken ”God Jul”, ursäktades den märkligt otympliga och svårlästa texten med författarens ”egen alltför sorgfälliga läsning av långa och omständliga meningar i en lång och omständlig berättelse skriven i början av det förra seklet av någon fransk, förfinad estet, vars namn vi tillfälligt glömt”. Ordval, satskonstruktioner, referenser och inte minst den sista parodiskt svåröverblickbara parentesen kan möjligen föra tanken till Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, och när snitsaren i en kommentar till ett senare blogginlägg hädiskt antyder att den store Proust (eller åtminstone hans översättare Gunnel Vallquist) kunde ha haft nytta av en dator, för att likt snitsaren i efterhand redigera sina fula meningar, får han frågan om han ”tagit sig igenom samtliga sju delar av Prousts spaningar”, varefter sanningen avslöjas enligt nedan. I takt med att samme snitsaren sedan under våren plöjer igenom del efter del av det berömda verket, uppdaterar han sina hädiska intryck i samma kommentarsfält, och som ett udda komplement till allt annat som skrivits i ämnet kan hans fortlöpande, spontana recension vara av intresse.

Ur kommentarer till inlägget ”Brevskrivaren”:

7 januari 2013:

”Nej då, men jag har nästan tagit mig igenom två delar och kommer möjligen att börja också på en tredje. Jag erkänner villigt att jag inte skulle ha läst tusen sidor om det inte handlat om så känd litteratur, ty det sug som exempelvis ett annat nyligen läst mastodontverk bjudit, har ännu inte infunnit sig, Jag fortsätter att läsa av intresse för ett märkligt litterärt fenomen, men då jag saknar respekt för berömd kultur som sådan och ännu mindre är road av att sola mig i dess glans, kostar jag på mig att knorra över otympliga språkliga konstruktioner och oklart formulerade tankar och inte minst skratta rått åt parodiskt krystade liknelser. Att redovisa en iakttagelse eller känsla, tycks vara författaren omöjligt utan att genast känna behov av att förtydliga den med ett intellektuellt resonemang, som inte alltid gör mig klokare utan ofta fjärmar mig från den beskrivna iakttagelsen eller känslan. Kanske ska det hela läsas utan krav på egentlig förståelse, mer som ett ordflöde, vilket i lyckliga fall ger ett slags intuitiv insikt, så som jag inbillar mig att många, som är mindre språkligt intresserade än jag, också läser. Kanske är jag inte heller tillräckligt hemma i den förfinade estetik författaren frossar i och hämtar sina referenser ur. Samtidigt inser jag att Proust utan allt detta inte vore just Proust, varför mina synpunkter i en Proust-älskares öron bara skulle återfalla på mig. Men någonstans i denna snårskog av ord finns det, tvingas jag erkänna, en berättelse som då och då glimtar fram med pregnanta iakttagelser och originella tankar att nicka uppskattande åt. Han kan när han vill, tänker jag hädiskt.”

9 januari:

”Utebliven läsglädje är ett fullgott skäl att avbryta frivillig läsning av ett aldrig så berömt verk, liksom nyfikenhet är en anledning att som i mitt fall påbörja och fortsätta en sådan. Det är mänskligt att läsa den stora litteraturen av prestigeskäl och naturligtvis påverkas läsupplevelsen omedvetet av den litterära tyngden. Att inte gilla ett ännu inte kanoniserat modernt verk, är trots allt lättare för den aningslöst prestigesökande än att erkänna leda under läsning av stor litteratur. För egen del tycker jag att det fungerar bäst att läsa Proust om jag tar honom för vad han är, en ambitiös författare sprängfylld av tankar och känslor, och tillåter mig att ömsom stöna och skratta när jag tycker att han i sin iver parodierar sig själv, ty även pekoral har något att berätta om den människa av kött och blod som med möda krystat fram det, antingen det handlar om Ofvandahl, Proust eller snitsaren. När jag kommer på mig med att skratta med och inte åt honom, börjar jag känna bokens berättarjag lite bättre.”

16 februari:

”Eftersom jag har sagt Proust 1-2, får jag också säga 3, då även dessa dryga 600 sidor nu är genomlästa. Om jag har vant mig, eller om denna del är skriven med en annan penna vet jag inte, men språket känns om inte direkt vackert så i alla fall mindre otympligt och tillkrånglat än det bitvis tyckts mig tidigare. Målande beskrivningar, originella utvikningar och ibland oväntat bildspråk får mig att le godmodigt här och där, men annars kan jag inte påstå att jag delar författarens fascination över livet i den franska aristokratin och någon bladvändare är det inte fråga om. Denna del handlar inledningsvis om berättarjagets svärmeri för en hertiginna och om hur han därefter så småningom vid ett par så kallade salonger lär känna inte bara henne utan även aristokratins sanna väsen, allt skildrat med detaljrik ironi. Mitt i berättelsen beskrivs mormoderns död länge och detaljerat, medan ett kort erotiskt äventyr behandlas förvånansvärt oengagerat med tanke på berättarens fokuserade längtan efter och misslyckade närmande till samma flicka i slutet av del 2. Verket som helhet tycks för övrigt handla mycket om just ”skenets bedräglighet”, När berättaren lär känna platser och personer bakom de fantasieggande namn han länge har drömt om, ser han inte bara en torftigare verklighet utan också sig själv.”

26 mars:

”Efter att nu ha läst ut del 4 av Prousts mastodontverk, börjar jag få lite kläm på vad karln är ute efter. Språket känns mindre stolpigt än i tidigare delar och när författaren är på humör får han förvisso till fina beskrivningar och intressanta skildringar, som ger mersmak. Denna del har undertiteln ”Sodom och Gomorra” men även om det förekommer en del ”synd” i form av antydd homosexualitet, och berättaren i ett längre avsnitt inventerar och förklarar dess olika manliga varianter, tycks han fortfarande intressera sig mest för societetens (i denna del inte bara aristokratins utan även borgerlighetens) egendomliga sällskapsformer. Den heterosexuella kärlek han själv är inbegripen i, verkar han samtidigt vara ganska ointresserad av. Liksom det mesta i hans värld tycks kärleken bara vara intressant i sin frånvaro. Jag törs också tycka att föremålen för hans längtan är lite oengagerat skildrade, mer som konstruktioner än kvinnor av kött och blod, vilket möjligen har sin förklaring.”

27 april:

”Efter att ha läst ut del 5 av Prousts storverk undrar jag fortfarande vad som gör detta så stort mer än just dess storlek. Att misstro Proust-älskare och antyda att många av dem ser läsningen av de bortåt fyra tusen sidorna som en litterär merit och då upplever vad de vet snarare än vad de känner, vore mig naturligtvis helt främmande, samtidigt som jag funderar över bevekelsegrunderna för min egen envisa läsning. Att språket (åtminstone i översättning) inte är någon guldgruva har redan antytts, och de otaliga liknelser och jämförelser med vilka berättaren försöker förklara sina känslor gör mig ofta mer brydd än klarsynt. Den femte delens undertitel ”La prisonnière” (Den fångna) syftar på berättarens ”älskade” Albertine som måste hållas under sträng uppsikt för att hon inte ska ges tillfälle att träffa främst kvinnor med vilka hon riskerar att utöva den ”last” berättaren misstänker att hon har. Man behöver inte tycka om huvudpersonen i en bok och allt bör läsas med tanke på den tid det skrivits i, men här har jag som läsare lite problem att engagera mig i berättarens uppvisade kombination av likgiltighet och paranoid svartsjuka. Man undrar vad han ska ha sin konstruerade så kallade älskade till, och till sist kan man inte låta bli att skratta elakt åt hans tankar om och konversation med henne. Den eviga sanningen tycks vara att kärleken bara kan existera i sin frånvaro. Den dör när den blir bekräftad men vaknar till liv när den sviks och hålls levande av gnagande svartsjuka. I huvudpersonens annars overksamma liv tycks ingen möda vara för stor och inga intriger för långsökta i jakten på den fångnas forna och framtida snedsteg. Det är oklart om berättaren över huvud taget har fog för sina misstankar, vilket möjligen håller spänningen vid liv. Naturligtvis hamnar huvudpersonen också i denna del på en av tidens salonger, och vistelsen där ägnas drygt hundra engagerade sidor. Här får vi än en gång möta den färgstarke homosexuelle adelsmannen Palamède de Charlus, den enda gestalt som jag tycker får riktigt spännande konturer i berättelsen. Han delar berättarens känslighet och förstår liksom denne att uppskatta den septett (av den fiktive kompositören Vinteuil) som framförs av bland andra hans egen unge älskare, en bildskön violinist. Huruvida hans vältaliga utläggning samma kväll om homosexualitetens vanlighet säger något om Prousts egen åsikt, vet jag inte.

21 maj:

”I den nu utlästa del 6 kallad ”Rymmerskan” anhopas händelser och förklaringar i anslutning till berättarens egendomliga kärlekshistoria, och den konstruerade intrigen är ibland långsökt som i en tevesåpa, allt för att ge författaren tillfälle att utveckla sina tankar om kärlekens och glömskans väsen. Icke sällan kommer jag som läsare på mig själv med att tycka att han redan sagt samma sak ett antal gånger. En kort skildring från Venedig fångar dock mitt intresse temporärt och språket i denna del skiljer sig allt mer från det uppstyltade ordgytter jag tidigare mött. Meningarna konstrueras mer naturligt och varierat, parenteserna är mer överblickbara och en statistisk undersökning skulle troligen visa att frekvensen av det otympliga relativpronomenet ”vilken” (vilket, vilka, vars, osv) har sjunkit med 95 procent.”

(För undvikande av missförstånd bör påpekas att snitsarens envetna språkliga invändningar mot delar av Prousts text varken har gällt meningarnas längd eller mängden infogade bisatser, ty även sådan prosa kan skrivas med naturlig rytm och ett flödande driv framåt. Troligtvis har snitsaren känt sig förolämpad av att författaren nöjt sig med (och till och med fått beröm för), vad han själv skulle ha redigerat och skrivit om).

15 juni:

”I del 7 av ”På spaning efter den tid som flytt” kallad ”Den återfunna tiden” faller mycket på plats och efter att ha läst klart hela verket finner jag denna sista del intressantast. Liksom tidigare i samband med Dreyfusaffären, tränger världen in i societetsidyllen och den historiskt intresserade får en skildring av stämningar i ett mörklagt Paris under första världskriget. Berättaren vistas på sjukhem och misströstar alltmer om sin författarförmåga, men när han inför ett sista besök på en matinébjudning först trampar snett på en gatsten och får en minnesbild från Venedig och strax därefter torkar sig med en servett och genast minns sitt rum i badorten Balbec, upplevelser av samma slag som den gamla madeleinekakan doppad i lindblomste, förstår han plötsligt hur han ska skriva sitt stora verk och under drygt sextio sidor utvecklar han sin syn på sitt författarskap och på äkta litteratur och konst i allmänhet. Att beskriva företeelser och skeenden är i sig inte nog, utan författaren eller konstnären bör söka efter vad det ytligt upplevda eller iakttagna betyder hos honom själv för att därigenom hitta det tidlösa och upphäva tidens gång, sympatiska idéer som i mindre pretentiös form kan erinra om snitsarens tillbakablickar på denna blogg eller kanske i än högre grad om de associativt parallella motiven i dennes bildkonst, men när berättaren utvecklar sina åsikter om den sanna konsten, blir det svårt att hålla med, vilket dock inte utesluter intressant läsning. Kanske blir Prousts verk mer givande om man läser hans programförklaring innan man tar sig an de sju delarna, och jag är själv inte främmande för att göra en och annan återblick för en selektiv nyläsning. När så berättaren efter sin konstnärliga insikt gör sin sista entré i sällskapslivet, finner han till sin förvåning att alla forna, ännu levande salongslejon liksom han själv har blivit gamla och förändrade inte bara till yttre oigenkännlighet utan även till karaktären, och i beskrivningen av dessa metamorfoser nänns jag påstå att den gode Proust är i högform. Allmänt förefaller han vara bättre på skildra ålderdom än ungdom, bättre på att beskriva halvdöda gamlingar än ”unga flickor i blom”. Den omtumlande upplevelsen av hur tiden har farit fram bland hans bekanta ger berättaren anledning att reflektera över Tiden med stort ”T”, som han slutligen finner förkroppsligad i unga mademoiselle de Saint-Loup, hos vilken romanens alla trådar löper samman eftersom hon genom diverse mesallianser kommit att bli släkt med de flesta. Dock känner berättaren döden nalkas och som raffinerad avrundning sörjer han sitt, som han fruktar, ofullbordade livsverk. Efter dessa avslutande avsnitt av denna sista del av Prousts roman tvingas jag erkänna att det inte är så pjåkigt, ty här blir jag lite gripen av berättarens vemodiga tankar. Huruvida min senfärdiga kapitulation är betingad av min enträgna läsning av de övriga drygt tre tusen sidorna, och om dessa i sin tur kan läsas mer välvilligt i ljuset av min upplevelse av romanens slut, törs jag inte ha någon åsikt om, men berättarens ambition är i alla händelser sympatisk och Proust låter honom till slut (klumpigt och fult visserligen men fullt begripligt) formulera följande tröst åt en framtida vankelmodig läsare:

”Men för att återgå till mig själv sysslade mina tankar mera anspråkslöst med min bok och, om det inte vore fel att kalla dem så, mina läsare. Ty jag betraktade dem inte som mina läsare, utan som läsare av sig själva; min bok skulle bara bli ett slags förstoringsglas av den typ som optikern i Combray erbjöd köparen; genom denna bok skulle jag ge dem möjlighet att läsa sig själva. Därför skulle jag inte be dem att berömma eller smäda mig, utan bara tala om för mig om det stämmer, om de ord de läser i sig själva är de ord som jag har skrivit (de skiljaktigheter som eventuellt skulle kunna finnas behövde för övrigt inte alltid bero på att jag tagit fel, utan kanske på att läsarens ögon inte vore av det slaget att min bok passade honom så att han kunde läsa rätt i sig själv).”   

Tillägg:
Det skall senare visa sig att snitsaren vid en omläsning av romanens första del sett denna i ett delvis nytt ljus:
https://snitsaren.wordpress.com/2013/11/05/att-lasa-proust-3/

Maj

Nr 59

prick

När ovanstående bild tidigare publicerades på denna blogg, påpekade någon i en kommentar att den havererade bilen ser ut att sväva, och någon annan föreslog att den drabbats av värmeslag och till följd därav är på väg att lämna jordelivet. Andra har velat se konstverket som en civilisationskritisk dystopi eller möjligen en självbiografisk bekännelse, där bilen på väg bort mot en hägrande ensamhet har fått motorstopp och övergivits, en bild av svikna drömmar och konstnärligt för att inte säga mänskligt förfall. Målningen utfördes i maj 1979 och har senare givits katalognummer 59 samt titeln ”Torr maj (rost)”, vilken också berättar hur verket bör tolkas, ty månaden maj betyder inte bara lövsprickning, blommande häggar och tornseglare högt på himlen, utan för denne konstnär också dallrande hetta, dammiga grusvägar och tjock, disig luft vid horisonten. Maj är en tid för ensamma vandringar i gassande sol, och denna månad för trettiofyra år sedan företog konstnären många sådana, om än inte alltid längs så långa och raka vägar bort mot horosonten, som vi återfinner i det halvdussin målningar han utförde i ämnet. Förutom den vandrande betraktaren saknas mänskligt liv i dessa bilder, men någon gång har de kompletterats med rekvisita, vars huvudsakliga uppgift varit att kasta sin skugga på marken så som bilen ovan. Fastän denna är centralt dominerande i konstverket, var den ingalunda viktig för att gestalta konstnärens idé, men då han just hade fått beställning på en skrotbil av sin fyraårige son (vars lekkamrats far, en konstnär av helt annat slag, målat sådana), fann han att rostig plåt passade bra i sammanhanget, varpå han slående två flugor i en smäll ställde upp sitt staffli framför en förfallen Mercedes på en parkeringsplats. Den rostiga bilen är således målad efter modell men därefter insmugen i det fiktiva landskap som sammanfattar konstnärens känsla av ”torr maj”. Huruvida gossen blev nöjd med sin beställning eller inte, förtäljer inte denna korta historia.

Du 4

  Du 4

Du är sextiosju år gammal och har just vaknat upp i en sjukhussäng i ett rum som du inte känner igen. Du minns att du har kommit till sjukhuset och där förberetts för att sövas inför den operation du väntat så länge på, och en obestämd smärta någonstans i underlivet säger dig att den äntligen blivit av och att du överlevt. Eftersom såväl rubriken till detta inlägg som dessa inledande rader skrivits långt innan du hamnat här, möjligen som en besvärjelse inför vad du just gått igenom, är de sinnen med vilka du nu yrvaket granskar din situation passivt inställda på sin uppgift i snitsarens tjänst, ty även om du inte formulerar dina intryck i ord, är du inte omedveten om att denna text ska skrivas färdig när du kommer hem, på samma sätt som du under ett löppass vet att detta efteråt ska sammanfattas i en kommentar på ditt träningsforum.

Efter att ha lämnat detta rum, som du förstår är ”uppvaket”, kommer du likväl inte att minnas något mer än att du ligger i ett halvmörkt bås, avskild från andra patienter, vilkas samtal med personalen du uppfattar men genast glömmer, och att en sjuksköterska sedd som silhuett kommer och förklarar att din operation har gått bra och att det halsonda du känner inte, som du tror, beror på att du fått din sambos förkylning utan på att en luftslang tjänstgjort där under operationen, och att ditt illamående är helt begripligt och troligen kommer att gå över när du fått vakna och vila. Möjligen är det samma sköterska som du tycker har satt sin namnbricka upp och ner och som förklarar att du ska få tre bollar, en grön, en gul och en röd, av vilka du ska lämna en när du rullas ut härifrån som betyg på det bemötande du fått, varpå du genast svarar att ”då ska ni få en stor grön av mig”, ty dittills har alla läkare och sköterskor varit pedagogiska och empatiska, och du kommer även att minnas hur sköterskan stående vid din sängs fotända svarar ”Tack!”

Ditt illamående har dock ingen kunnat befria dig från, och det följer dig när du rullas in på den allmänna kirurgavdelningen och kommer sedan att prägla större delen av din vistelse där. Du har fått medel som gör dig dåsig och håller smärtan efter operationen på behaglig nivå, men så snart du försöker ändra liggställning eller sätta dig upp blir du yr och får kväljningar. Du förklarar att det känns som efter ett maratonlopp och på den manliga sjuksköterskans fråga om du sprungit något sådant svarar du ”Oh ja”, men för att inte låta för skrytsam förtydligar du att din antydda stora erfarenhet gällt själva illamåendet. Nästa morgon serveras du lite frukost som du dock genast spyr upp i handen innan du får tag på en av de praktiska påsar du sedan kommer att bära med dig under sjukhusvistelsen. Du ska egentligen åka hem under dagen, men eftersom det är första maj och relativt lugnt på kirurgavdelningen får du rondläkarens tillåtelse att stanna en natt till om du känner att du behöver det, varvid du också får god tid att lära dig hantera din kateter (även om du vid ett tillfälle glömmer att stänga kranen så att lakanet behöver bytas) och de blodförtunnande engångssprutor du måste ta i tio dagar efter att du kommit hem. Eftersom ingen läkare visar sig i fortsättningen får du inte mycket information om ditt tillstånd, men av en ung, kunnig sjuksköterska får du veta att dina ömma axlar antagligen beror på den luft som pumpades in i buken för att ge titthålskameran fri sikt under operationen. Hon håller även med dig om att laxerdrycken du fått smakar illa. Kunskap och empati, vad mer kan man begära på ett sjukhus, men ett fåtal exempel på sjuksköterskor av äldre skola, som kommunicerar sämre, drar ner helhetsbetyget på den postoperativa vården till en fiktiv gul boll. Du uppmanas att vara uppe så mycket som möjligt, och den storslagna utsikten från åttonde våningen över Stockholms västra delar borde också enligt ett nyligen hört radioprogram påskynda tillfrisknandet, men du håller dig ändå helst liggande i sängen, och när din sambo, som troget följt dig under operationsdagen, senare besöker dig i sällskap med er dotter, förmår du inte vara trevlig i dagrummet utan stapplar med din spypåse tillbaka till din bädd där du sedan spelar upp passande scener från litterära döenden, avslutande med Kristinas astrakanäpple som hon inte ”tyar tugga”, allt försiktigtvis utom hörhåll för en rumsgranne, som enligt vad du har uppsnappat ska göra ett kort uppehåll i sin sjukhusvistelse för att begrava sin fru. Han är åttiofyra år gammal och lider av flera sjukdomar, liksom den jämnårige patient som rullas in klockan fyra på natten efter att ha väntat i sex timmar på akuten. Den fjärde mannen i salen är minst lika gammal men betydligt piggare till vardags. Han liknar Sverker Åström och hörs tala med sin dotter om såväl ”gym” som ”kolonilott”. Efter att ha sovit ”bättre än på mången god dag” repar han sig också förvånansvärt snabbt och när han ska slussas vidare till rehabilitering på ett annat av stadens sjukhus kan han ta sig ensam med rollatorn ner till entrén och den väntande taxin.

Själv får du ingen subventionerad taxiresa hem beviljad utan tvingas betala en eventuell sådan med de otillräckliga slantar du har kvar efter att du hämtat ut dina överdimensionerade förpackningar av läkemedel på sjukhusapoteket, men när du kommer ut och ser dig om, känner du att du hellre vill åka kollektivt med tillgång till frisk luft än sitta fastspänd och må illa i en bil, varför du går till den närbelägna busshållplatsen för transport till Östra Station och fortsatt resa med Roslagsbanan till Vallentuna där din sambo möter dig vid stationen. Du tycks ha klarat resan bra och kan konstatera att såväl sjukhuset som du själv har gjort en riktig bedömning av din fysiska status, men när ni sakta går hem i den friska vårluften, skämtar din sambo om att dina korta och försiktiga steg påminner om hennes nittioettåriga mors, och du känner dig också nästan lika gammal.

Du 3

Om föregående blogginlägg inte avslutats så naturligt med berättarduets död och sista vila i en minneslund, hade det kompletterats med nedanstående berättelse om ännu ett raketäventyr som utspelat sig långt senare, närmare bestämt den 6 juni 2002 i samband med firandet av Stockholms 750-årsjubileum. I stället blir denna föga märkvärdiga händelse ämne för ytterligare ett inlägg med vars hjälp snitsarens blogg kan leva vidare några veckor till, och då det nyfunna stilgreppet att berätta självbiografiskt i andra person fortfarande känns spännande och av allt att döma har varit framgångsrikt, saknas skäl att inte spinna vidare medan ullen är varm: 

Du är nu femtiosex år gammal och efter en lång dag som ”Stockholmssnitsaren”, vars kringvandrande existens beskrivits i ett tidigare blogginlägg, har du hamnat vid Kungsträdgården där folk trängs i samband med något stökigt evenemang. Ur högtalarna hör du Täppas Fogelberg berätta om hur det är att som boende i Gamla Stan tvingas dela tvättstuga med kungliga slottet, och publiken skrattar mycket lamt åt hans fomulering ”Ni vill inte veta hur kungens kalsonger ser ut”. Den ljusa junikvällen till trots tycks man också ha ordnat ett fyrverkeri som är i full gång när du passerar Strömgatan och möjligen har du stannat till för att ägna det en stunds uppmärksamhet, när du känner hur något hårt träffar dig uppifrån på din bara hjässa. Det gör ordentligt ont och när du känner efter med handen upptäcker du att det blöder. På marken bredvid dig finner du blodflödets orsak, ett föremål som bedöms vara en bit av höljet till en raket och som du tar med dig när du målmedvetet styr dina steg mot det tält där festarrangörerna håller till. Du känner samma opersonliga ilska som när du slår tån i en tröskel eller huvudet i en dörrpost, men när du går in i tältet riktar du din vrede mot den första person du ser och tilltalar denna: ”Hörru pajas!”. Sedan du förklarat din belägenhet blir du emellertid väl omhändertagen, varför du snart ångrar dina ord. Du får såret omsett och som ytterligare plåster på detta ett glas vatten och ett äpple, ty till skillnad från arrangörerna av det fyrverkeri, som ett halvt sekel tidigare vållade dig betydligt värre lidande, är alla här både medlidsamma och ångerfulla, vilket säger något om hur tiderna har förändrats. Ångerfull är även Täppas Fogelberg som sitter i samma tält efter fullbordad insats, men när han beklagar sitt dåliga framträdande försäkras han  (föga sanningsenligt)  om att han ”varit jättebra”. Själv ger du dig snart iväg mot nya äventyr, närmast till ett övergångsställe vid Hamngatan, där en stor bil med vältränade ynglingar i förarhytten och på flaket tutar åt en skröplig åldring som går långsamt över gatan och som när han hötter med käppen blir skrattande upplyst om att ”Den här bilen är hårdare än du”. Eftersom du fortfarande har förhöjd adrenalinhalt i blodet och känner sympati med den gamle mannen som i likhet med dig själv tidigare har fått sitt livsrum beskuret av högljudda representanter för en tid han inte känns vid, gör du något du efteråt kommer att förvånas över. I din hastigt uppflammande vrede harklar du dig och spottar i handen för att sedan vid passage av bilen kasta loskan över axeln upp på flaket, där den att döma av ilskna kommentarer träffar mitt i prick, varefter du lugnt och oskyldigt vandrar vidare utan att vända dig om.     

Du 2

Du är åtta eller nio år gammal och har följt med din kamrat och hans familj för att bevittna det traditionella valborgsfirandet vid hamnen i Stocksund och du står och tittar upp i skyn, där fyrverkeriet lider mot sitt slut, och en av de sista spektakulära pjäserna exploderar ovanför ditt huvud och sprider sig i ett antal mindre raketer som i sin tur avslutar sina snabba spiralfärder i ett smattrande och blixtrande skådespel, när du märker att en av dessa ”raketormar” (som du i brist på bättre ska benämna dem efteråt) har kommit hotande nära dig och du plötsligt bedövas och förblindas av något som du bara svagt anar har med detta att göra. Du känner ingen smärta, men du står hjälplös och helt förvirrad tills en okänd man tar hand om dig och leder dig bort till arrangörerna av fyrverkeriet, där någon säger att ”så går det när man står för nära”, en förklaring som du och alla i din omgivning sedan samstämmigt anser ovanligt korkad, eftersom du och din kamrat stått mitt i en folksamling. Du gråter, men utan att kunna minnas det efteråt, och senare ska du envist föreka dina förväntade tårar, inte alls av skam utan av sanningslidelse, ty du litar mer på dina sinnen än på din kamrat som lika bestämt hävdar att sättet du gråtit på varit lika karaktäristiskt för dig som lukten av dina fisar. Du har sällskap med hans familj en bit på hemvägen, men får sedan gå ensam till ditt hus, som du finner tomt så när som på din far, och först när han följer dig till badrummet för att tvätta och plåstra om dig, blir du varse det stora otäcka sår som gapar på din sotiga kind. Att din far tar hand om dig på detta sätt är mycket ovanligt, och när du senare ser tillbaka på ditt liv kan du inte erinra dig något annat tillfälle med liknande kroppslig närhet, och även om du innerst inne bär en stor saknad, ska du aldrig medvetet känna denna utan alltid finna det fysiska avståndet mellan er naturligt. Du ska höra berättas hur han inte förrän sent i livet fått veta att hans far haft en protes på ena foten och själv ska du inte se din far utan käder förrän under hans sista år, när du hjälper honom att bada, en syssla som du då finner jämförelsevis okomplicerad och gärna tillgriper som kompensation för den ömsesidigt smärtsamma bristen på själsligt umgänge, ty du har lättare att kommunicera med tvål och borste än med ord, och när din mor vid hans begravning tackar dig för din hjälp, förstår du inte vad hon talar om, ty de enda betungande krav du känt och nu äntligen slipper har du aldrig kunnat uppfylla, och även om din skuld egentligen inte är din, ska du bära den med dig genom livet som ett ärr i din själ. På samma sätt ska det öppna sår på din kind, som efter valborgshelgen nyfiket begapas på skolgården, läkas till ett långsamt försvinnande ärr, först i form av ett liggande ”U” men så småningom reducerat till två parallella streck, av vilka du till slut, när du som sextiosjuåring ser dig i spegeln, bara kommer att kunna upptäcka ett som snart ska döljas bland övriga rynkor och veck, innan du äntligen bränns och hälls i en lund och med dig dina minnen av sår såväl på din kropp som i din själ.

Du

Du har läst en sympatisk liten memoarbok av en amerikansk författare, som i sin berättelse genomgående kallar sig själv ”du”, och du får en plötslig lust att pröva samma stilgrepp i ett eget blogginlägg. Den bok du läst är påfallande rumslig och kroppslig, och författarduets inledande inventering av skavanker och ärr på sin egen lekamen och det våld denna har utsatts för under ett liv, som är ungefär lika långt som ditt, får dig att genast inse vad ditt nya blogginlägg ska handla om och hur ditt ämne ska angripas, även om du samtidigt känner dig fri att följa dina impulser och göra de spontana utvikningar ditt humör föreslår dig. Eftersom du beträder okänd mark är du fylld av den upptäckarglädje du länge har saknat i ditt skrivande, och du finner snart att ditt nya blogginlägg skriver sig mer eller mindre själv:

Du är bara tre år gammal och står nedanför en liten bergknalle på familjens då ännu ganska vildvuxna tomt i Stocksund. Uppe på berget ett par meter från dig står den några år äldre Roffe omgiven av andra barn som har följt med honom i hopp om ett spännande äventyr eller kanske bara av nyfikenhet. I handen har han en stor sten som han hotar att kasta på dig och din storebror som står strax till vänster om dig. Du tycker att Roffe är stor men du vet att din bror är mycket större och du känner dig inte bara trygg vid hans sida utan kanske också lite kavat och möjligen stämmer du in i hans säkra attityd. När Roffe helt otippat kastar stenen tar din bror ett väl avvägt steg åt sidan, medan du som inte hinner undan (eller kanske till och med följer din brors rörelse och genskjuter stenens bana) plötsligt känner en fruktansvärd smärta i huvudet och springer gråtande in i ditt hus till familjens hembiträde, som (enligt vad du flera år senare kommer att höra sägas) blir mycket argt men lyckligtvis inte hinner få tag på den skyldige som trots allt bara är ett litet barn. Hon har inte bara (som antytts) en primitiv rättsuppfattning utan också ovanliga kroppskrafter och du ska senare mer än en gång höra berättas om hur hon vid borttransporten av ett uttjänt badkar ensam burit detta i dess ena ände överlåtande den andra åt de två karlar som anställts för uppgiften, varvid dessa utbrustit: ”Är detta en kvinna eller en björnhona”. Mot dig är hon enligt uppgift snäll, men ditt eget minne av henne ska inskränka sig till att hon existerar och till slut gifter sig med en man, vars ordinära namn ”Sjögren” du i din fantasi ser någonstans uppe bland trädgrenarna utanför köket. Vad den vanartige Roffe beträffar, kommer han att ha föga eller inget samröre med dig i fortsättningen, men han ska länge finnas i ditt medvetande som någon att passa sig för. Många år senare ska du tillsammans med en kamrat befinna dig på bakgården till det hyreshus Roffe bebor. Troligen har ni varit i konditoriet som ligger i samma byggnad och sitter på en stentrappa och äter det godis ni inhandlat (möjligen för kamratens stulna pengar), när Roffe kommer ut med en fotboll i handen. Ni gömmer er snabbt under trappan och sitter osedda där medan Roffe övar skott mot väggen alldeles intill och ibland passerar så nära er att ni skulle kunna röra vid hans ben, och ni tycker att det dröjer en evighet innan han tar sin boll och går genom staketet eller häcken till sin kamrat Dagge i grannhuset, där biblioteket är inrymt. Denne Dagge, som är son till ortens bibliotekarie, ska du långt senare återse i något helt annat sammanhang liksom Roffes lillebror Janne, medan Roffes eget öde kommer att höljas i dunkel, tills du efter en sökning på google kan konstatera att han artat sig väl i en norrförort. Händelsen på dennes bakgård ska dock leva i ditt minne, och så länge ni umgås ska du och din kamrat komma att skämtsamt referera till den som ”Äventyret med Roffe”, någon gång förvrängt till ”Roffentyret med Äve”, men om allt detta anar du ingenting när du bara är tre år och du sitter och gråter med en stor bula i pannan.