Att läsa snitsaren

Mina delvis kritiska synpunkter i några tidigare inlägg rörande språket hos den store Proust kan tyckas lukta sura rönnbär, och jag har i andanom hört läsaren fnysa, ”Jaha, och hur jävla bra skriver du själv då?”, en impertinent men högst berättigad undran, som jag i tysthet sökt besvara så gott jag har kunnat, varvid nedanstående inre dialog utspunnit sig efter att jag anpassat den explicita frågan till denna bloggs normala språkbruk:

– Vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter.

– Vad begränsar medlen och vari består begränsningen?

– Snitsaren ålägger mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk.

– Bestämmer snitsaren hur du ska skriva?

– Det är hans blogg.

– Trots att ni är samma person?

– Han är åtminstone en del av mig.

– Då borde det väl vara du som bestämmer över honom?

– Man kan tycka det.

– Du vågar inte svika honom?

– Tydligen inte.

– Samtidigt som han är bra att skylla dina brister på?

– Något ditåt.

Här inser jag med pinsam klarhet dialogformens begränsning som stilmedel, ty med fortsatt samma takt i konversationen lär läsaren få vänta länge på önskad information. Ovanstående replikskifte kan i själva verket utan förlust reduceras till ett enda sammanhängande svar på den inledande frågan:

– Som sagt, vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter. Snitsaren har ålagt mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk, och eftersom det är hans blogg, har jag anpassat mig trots att han även i dessa sammanhang är en del av mig och följaktligen borde lyda mina önskemål, vilket möjligen i sin tur tyder på en rädsla att förändra ett tryggt och säkert sätt att skriva. I denna ovilja anar jag också en envishet som haft sin motsvarighet i måleriet, men medan detta på ett olyckligt sätt hämmats av gamla konstnärliga ideal, tycks litterära sådana ha saknats vid skrivandet av denna blogg, där snitsarens språk kommit att bli sin egen förebild. Troligen strävar jag efter enhetlighet och konsekvens, och trots flera försök att pröva nya grepp tycks jag ändå vilja tömma snitsarens bägare för att till slut skönja dess botten, det vill säga se möjligheterna och begränsningarna i hans språk.

– Vad utmärker snitsarens språk?

– Språk förändras, och så som framgår av de så kallade snitsarbrev som legat till grund för denna blogg, och som huvudsakligen återfinns ordnade ämnesvis på bloggsidorna ovan, är snitsarens inget undantag. I dessa tidiga alster kan vi hitta såväl korta som ofullständiga meningar, medan sådana friheter tycks ha blivit sällsyntare med åren, trots att texterna blivit ärligare och snitsarens tilltal mer personligt. Även om han känner till, att omväxlande långa och korta meningar ger liv åt språket, väljer han att envist gång på gång förena två huvudsatser med någon lämplig konjunktion för att därefter belasta dem med varsin längre bisats eller två, varvid inte bara variationen utan också läsbarheten äventyras, vilket i sin tur kräver förtydligande upprepningar av konjunktioner, relativpronomen eller andra små ord. Förutom relevans och följdriktighet i textens tankeinnehåll önskar snitsaren ett reglementsenligt men logiskt begripligt språk, där varje sats motsvarar förväntningar om form och ämne utan att kunna förutses vad gäller budskap. Han undviker exempelvis konjunktionen ”för”, då den kan förväxlas med den likalydande prepositionen, vilket lätt ger läsaren en felaktig förväntan kring textens fortsättning, i synnerhet när ordet inleder en sats utan förgående komma. Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty” för att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.

– Är det viktigt med frustrerade läsare??

– Nej.

– Du skrev ju det?

– Nej, jag skrev att det är viktigt att slippa frustrerade läsare, men eftersom jag använde konjunktionen ”för” utan föregående kommatecken, tolkade du ordet som en preposition till den efterföljande att-satsen och för att ge någon mening åt fortsättningen tvingade din språkhjärna fram en ny sats efter ordet ”och”. Om du ersätter ”för” med ”ty” samt sätter ett kommatecken före, blir meningen fullt läsbar: ”Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty”, ty att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.”

– Ja, jädrar!?

– Däremot avstår snitsaren av estetiska skäl från det talspråkliga ”så” för att tala om att han inleder en förväntad huvudsats, även om det kan vara förtydligande, men om den föregående bisatsen är lång och i likhet med den du nu läser består av flera samordnade delar, sätter han alltid ut ett komma. Vidare undviker han orden ”och” och ”men” i början av meningar, en underlig regel som begränsar hans möjligheter att uttrycka sig, eftersom ett ”och” efter en punkt säger något helt annat än samma konjunktion efter ett komma, och ett inledande ”men” kan inte ersättas av ett senare ”emellertid” eller ”dock” med bibehållet uttryck. Ett kärnfullt ”Men han skulle komma tillbaka” låter mer dramatiskt än det sakligare ”Han skulle dock komma tillbaka”. Och ett initialt ”och” som i denna mening ger ännu fler möjligheter, som snitsaren av outgrundliga prestigeskäl väljer att avstå från. Av lika enfaldig anledning föredrar han fullständiga meningar med punkt efter, trots att han är fullt medveten om vad han går miste om, och trots att han i andras texter uppskattar såväl korta och ofullständiga meningar som flöden av fullständiga huvudsatser åtskilda av kommatecken.

– Varför inte kompromissa med semikolon?

– Snitsaren anser sig inte behöva sådana lösningar, och tycker dessutom att detta skiljetecken är fult rent grafiskt. Du lär inte heller se tankestreck på hans blogg, och han är sparsam med både utropstecken och frågetecken, medan citattecken förekommer i överflöd, även om han knappast längre använder sådana för att markera låtsat avstånd till moderna företeelser, dit han lustigt nog till en början även räknade ordet ”blogg”. Rester av snitsarens ursprungliga, en smula gubbiga framtoning finner vi också i ordvalet, där han exempelvis låter ”eftersom” och ”fastän” omväxla med ”emedan” och ”ehuru”, och där man någon gång kan möta ord som ”enkannerligen” och ”dymedelst”. Mer störande upplever jag dock hans brist på variation och hans envist återupprepade älsklingar, av vilka jag tidigare har nämnt uttrycket ”att förtiga”, och den som gör en frekvensundersökning ska förvånas över hur ofta hans långa konstruktioner tvingat fram konjunktionerna ”medan” och ”även om” eller sammansättningar med förleden ”var-” (”varvid”, ”varefter”, ”varigenom” etc.).

– Du hade synpunkter på Prousts översättares flitiga bruk av relativpronomenet ”vilken” och dess olika böjningsformer?

– Ja, både jag och snitsaren föredrar det enklare ”som”, varför vi så långt möjligt reserverar den styltigare varianten för syftningar på hela satser, då naturligtvis i formen ”vilket”, och för frekventa prepositionsuttryck som ”av vilka”, ”i vilken” och liknande. På samma sätt försöker snitsaren spara det formella ”samt” för att snyggt avrunda längre uppräkningar eller satser staplade på varandra, där det behändiga ”och” redan har använts. Han finner detta ändamålsenligt men döljer inte att det samtidigt handlar om estetiska preferenser, och av samma skäl väljer han ”troligen” och ”möjligen” framför ”troligtvis” och ”möjligtvis” där han kan. När de senare varianterna motvilligt förekommer här och där, är de ägnade att underlätta upprätthållandet av jämna ordavstånd vid högermarginalutjämningen, något som jag medvetet misslyckats med här ovan. Sedan länge tolererar snitsaren bara ett underskott av två tecken per rad, vilket kräver en viss anpassning, som i sin tur enligt Stig Larsson utvecklar förmågan att hitta formuleringar. Även om denna begränsning i första hand är en fråga om bloggestetik, säger sig snitsaren fortfarande gå i skrivarskola och tillgriper i brist på lärare de medel som står till buds.

– Får du alls ingen kritik på dina skriverier?

– En mig närstående person, som i tidigare inlägg kallats korrekturläserska, kan någon gång ha synpunkter på svårlästa formuleringar eller direkta felaktigheter, men i fråga om språket i dess helhet tvingas jag lita till mitt eget omdöme med snitsaren som bekväm referens. När jag läser igenom gamla blogginlägg, blir jag ibland mindre belåten än annars, vilket trots allt tyder på en egen, självständig smak.

– Och dina övriga läsare?

– Detta tappra fåtal kommenterar som regel bara innehållet i mina alster, även om vänligt beröm har förekommit beträffande min skrivkonst. Då de varken är lärare eller kritiker utan bara oskyldiga läsare, väntar jag mig inga konstruktiva omdömen, lika lite som jag skulle kunna tänka mig att oombedd kritisera andras språk.

– Utom Prousts?

– Ja, utom Prousts i översättning.

– Hur länge ska du gå i din ”skrivarskola” och vad ska du använda din förmåga till när du lärt dig skriva?

– Det lär jag min aldrig, och den förmåga jag har använder jag redan, och för att du ska slippa ställa ytterligare följdfrågor, kan jag försäkra att jag saknar andra författarambitioner än de som kommer till uttryck här, vilket dock inte gör dem mindre seriösa som sådana. Att jag printar ut mina blogginlägg och samlar dem på hög, tyder på det bestående värde jag trots allt tillmäter dem, och att sagda hög ännu får plats i en liten skrivbordslåda, medan min bildkonst ockuperar sex större lådor i ett halvt rum, speglar inte nödvändigtvis fördelningen mellan mina kulturella åtbörder, varken i fråga om kvalitet eller kvantitet. Goda författares livsverk brukar få rum på en eller två hyllmeter och Proust nöjer sig nog med ett par decimeter.

– Men några egna hyllmeter blir det aldrig fråga om?

– Nej, fyra millimeter tryckt ”Katalog” (snitsarpress 1991) får räcka tills vidare. I en utökad upplaga kan möjligen belysande texter ur denna blogg vara av värde, om någon mot förmodan vill veta mer om mina bilder.

– Och memoarerna i övrigt?

-De lär sakna allmänintresse i än högre grad. Nyfikenheten på snitsarens blogg, det vill säga ytterst på hans person, har visat sig förvånansvärt liten även bland dem som känner honom.

– Du kanske kan skriva om något annat än dig själv?

– Nej.

9 svar till “Att läsa snitsaren

  1. I förra veckans avsnitt av Bildradion fick tre professionella fotografer uppdraget att läsa en bild under en minut och sedan berätta om bilden under lika lång tid. Den fiktiva åhörarskaran föreslogs bestå av bildintresserade amatörer. Dessförinnan hade man i programmet diskuterat svårigheten att som fotograf prata om sina bilder inför en blandad publik bestående av såväl akademiskt skolade bildkunniga som nyfikna noviser.

    Resultatet blev ganska intetsägande. I mina öron var det bara en av fotograferna som fick godkänt. Hennes berättelse kändes genuin och ärlig och genomsyrad av respekt för lyssnaren. I de andra två fallen var det uppenbart att talarna i varierad grad hade ”sänkt sig” till den nivå som man antog att målgruppen befann sig på.

    Som oombedd oskyldig läsare, tillika selektivt språkintresserad amatör känns beskrivningen av Snitsarens regelverk för skrivandet på liknande sätt genuin och ärlig och man anar heller ingen underskattning av läsaren i inlägget. Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper inte räcker för att jag till fullo ska förstå regelverket, men att texterna som tillkommit under detsamma skulle sakna liv kan jag inte hålla med om. Man kan faktiskt njuta av en god anrättning utan att förstå alla finesserna i receptet!

    Själv snuddade jag nog vid Proust under någon litteraturlektion i yngre dar, men närmare än så har jag inte varit författaren. Icke desto mindre uppskattar jag att jaget i det här inlägget utgår från att läsaren är väl förtrogen med nämnda storhets plats i litteraturen. Denna inkluderande hållning får läsaren att känna sig betydelsefull. Och vem vet om det inte i mitt fall får till effekt att jag någon gång i skydd av kommande höstmörker söker mig till ”bibblo” för att inleda min spaning efter författarens texter.

    (ber om ursäkt för den onödigt långa kommentaren)

  2. Långa välformulerade kommentarer vittnar om att dyrbar tid ägnats snitsaren, som alltså bara kan känna sig smickrad.

    Efter att ha lyssnat på inslaget i Bildradion (tidigare obekant program, liksom för övrigt podradiofenomenet i stort) anar jag din tanke. Jag föreställer mig annars att det åtminstone för mig vore stor skillnad att tala om andras skapade verk än om mitt eget, där jag känner tankarna och känslorna bakom liksom tekniken vid utförandet, även om det ibland kan krävas lite detektivarbete för att hitta något system däri. Vad gäller snitsarens regelverk eller recept, har det inte formulerats tidigare, utan som alla skapande själar har jag (han) försökt skriva så bra som möjligt efter egen smak. Vad som skiljer mig och snitsaren från de flesta andra är ett oproportionerligt analytiskt intresse för själva skapandet och möjligen förmågan att sätta ord på detta, och även om jag formellt vänder mig till ”läsaren”, är inlägget skrivet till mig själv, varför den tilltalade läsaren kan känna sig inkluderad utan krav på delaktighet och förståelse. Ett försiktigt accepterande och i bästa fall sympati räcker långt i min värld, på samma som jag själv finner nöje i att ta del av specialisters eller nördiga kufars engagerade utläggningar, även om jag inte ids hänga med i alla svängar…

    Mina tidigare skriverier om Prousts verk kan också betraktas som en analytiskt självreflekterande läsares bekännelser. Jag har helt enkelt sökt förstå varför jag läst och hur, vari min plötsliga nyfiken bottnat och inte minst på vad sätt ryktet om verkets storhet påverkat min upplevelse av det.

  3. Mycket skulle vara surt om man enbart finge uttala negativ kritik om sådant man själv är bättre på. En hel kritikerkår skulle ständigt grimasera med blottade tänder. Stackarna. Sånt ger tandlossning.

    Själv tycker jag att semikolon är snygga. Och jag älskar tankstreck (som till min irritation ofta förvandlas till bindestreck när texten skrivs i diverse cms:er, men som jag låter så vara eftersom jag inte ids bråka med tekniken). Meningar som börjar med och och men är skrivargudens gåva, för att inte tala om ofullständiga meningar och enordiga meningar. Min gamla svensklärarinna skulle vrida sig i våndor, vilket antagligen en myriad andra personer också gör. Men si såna domslut får man ta när man skriver på känsla. Därmed inte sagt att det inte finns ngt typiskt burebornskt i mitt sätt att skriva. Men det är i så fall till stor del omedveten och absolut regellöst.

    Men det betyder förstås inte att jag inte uppskattar ditt sätt att skriva. Tvärtom. Jag tycker det är vackert! Visst kan kanske innehållet ibland tyckas drunkna i skrivkonstens vindlingar, men det känns faktiskt uppfriskande med lite språklig disciplin i bloggosfärens svammel. Det var därför väldigt intressant att få en inblick i regelboken!

  4. Nej, regler håller du dig kanske inte med, inte ens underförstådda och omformulerade som snitsarens, men däremot vinnande ingredienser i ditt framgångsrecept, av vilka du just har räknat upp några, och om snitsaren fick lust att skriva en avhandling om din blogg, skulle han säkert hitta system i den anarkistiska friheten. Jag och snitsaren håller för övrigt med dig om allt utom din syn på semikolon. Det är inte fult i sig, men hänger sig på den sista bokstaven och gör texten svårläst. Jag vill ha skiljetecknen uppe eller nere eller (om de måste användas som exempelvis frågetecken) åtföljda av stor bokstav. Utropstecken skulle jag helst vilja sätta efter mellanslag (som i DSJB) för att det inte ska påverka bilden av det sista ordet. Bruket av kolon och liten bokstav känns också en smula halvdant, men också (liksom semikolon) lite snobbigt, troligen för att jag själv inte ser vitsen med dylika finesser.

    Något tankstreck (som det tydligen heter utan ”e”) har inte den i-Pad som jag skriver dessa rader på, men med mellanslag före och efter ett bindestreck duger det bra åt mig, och som som ska framgå av nästa blogginlägg, tycks min far liksom du ha uppskattat detta skiljetecken, samtidigt som hans kommatering var skolboksstriktare än snitsarens, som mer lyder läsbarhetens regler.

    Om snitsarens språk ska också tilläggas att det är knutet till hans blogg. I andra sammanhang ikläder jag mig andra språkdräkter. Här i bloggens kommentarsfältet kan snitsaren ibland till och med dra till med en gul och glad gubbe. 🙂

  5. Snitsarens önskan om jämna avstånd mellan orden i texten, förutsätter att den läses i en dator av normalt snitt. I exempelvis min lånade i-Pad tycks radutrymmet vara något lite mindre med påföljd att hans gedigna pusselarbete saboteras på några ställen. Samma sak händer naturligtvis även när texten skrivs ut.

  6. Jag har likaså förundrats över hur olika snitsarens bilder ter sig i olika datorer. Där de anpassats till snitsarens numera döda hem-PC blir färgmättnaden i min lånade i-Pad oerhört mycket (minst 30-40 enheter i Photoshop) större och samma sak har upplevts i andra äppelprodukter. Med den kompromiss snitsaren sedermera valt får man välja mellan för grällt och för blekt. Otryckt ord och bild är en skälm, även om IT-novisen snitsaren säkert missat något knep att överbrygga problemet.

  7. Ja, det är ett pris man får betala, när man åbäkar sig för att bli sedd.

    (Eftersom detta en gång delvis varit en löparblogg, är jag inte sämre än att jag gratulerar mitt alter ego, jumper till en stabil insats på Kungsholmen, där årets halvmaratonlopp avverkades på 2:04:31, efter att det andra varvet gått betydligt fortare än det första. Även denna bloggs förre trogne kommentator, Startnummer X sprang helt efter sin förmåga med en tid strax under 1:30. Hatten av för de duktiga löparna).

  8. Grattis till en fin halvmara! Bådar gott inför helan. Lyfter på kepsen!

  9. Tack!”, säger jumper, men tillägger att helan är dubbelt så lång som en halva och (trots att han kommer att gå många kilometer) mer än dubbelt så jobbig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s