Att läsa Proust 4

Då jag fortfarande saknar en fungerande dator i bostaden, tillbringar jag mycken tid vid någon av de sju som tillhandahåller internet på ortens bibliotek. Upp till fyra timmar fördelade över högst fyra tillfällen om högst två timmar tillåts man använda dem varje dag, en generös förmån som blivit möjlig tack vare en måttlig efterfrågan. Då de flesta invånare i kommunen har datorer hemma eller tillgång till sådana annorstädes, har vi som gjort biblioteket till vår arbetsplats kommit att utgöra en knappt dussinhövdad heterogent homogen skara som känner igen varandra. Dagligen ser jag här en skäggprydd man som hälsar mig med ett kärvt ”Terve” när han kommer eller går, någon gång kompletterat med en önskan på svenska om en fortsatt bra dag. Ännu artigare, nästan i klass med herr Omar hos Åke Holmberg, är en prydlig oriental, med vilken jag av oklar anledning en gång utbytt medicinska erfarenheter, medan en annan man, som möjligen har ätit för många av de sura frukter som ”växa uppå strand” i hans forna hemland, hälsar mer avmätt utan ögonkontakt. Däremot har han setts i samspråk med ett flertal biblioteksbesökare av kvinnligt kön, länge och synbarligen ömsesidigt, även om också motsatsen har överhörts, och min fördom om mannens selektiva syn på omvärlden bekräftas när han förefaller göra skillnad mellan sitt eget och andras störande prat i mobil. När en okänd musikalisk förmåga om och om igen övar de första takterna av ”Für Elise” på ett piano i en annan ände av biblioteket, kan vi dock nicka i samförstånd. Bland de kvinnliga kollegorna lägger jag märke till en dam som skriver långt och noga från anteckningar på papper, och jag anar i min självupptagenhet en memoarskrivare, även om hon naturligtvis lika gärna kan vara inbegripen i en rättstvist eller sitta och kämpa med en magisteruppsats i ett ämne som vi andra stackare inte begriper. Några av de trogna datoranvändarna kommer från olika typer av gruppboenden i kommunen, vilket jag sluter mig till när de ohämmat kommenterar vad som händer på datorskärmen eller visar sina känslor på annat sätt, antingen de krävt personalhjälp för att logga in och hitta till önskade sidor eller är vana datoranvändare med full kontroll över sina olika specialområden. Däremot har min fördomsfullhet ännu inte vågat definiera den herre som glider fram mellan hyllorna med skygg blick och armarna hängande intill kroppen som en oskyldig men stämningsskapande bifigur i en skräckfilm, innan han sätter sig vid en ledig dator och blir normal. Allra obegripligast  finner jag dock den långe magre man som hasar in på biblioteket i trasiga kängor och med det gråa håret och skägget fladdrande åt alla håll och som därefter ses sitta som en hösäck och glo på sin datorskärm, där han med sporadiska tangenttryck och musklickningar tycks flytta ord planlöst fram och tillbaka i någon text som han nog inte ens själv vet vad den handlar om…

Att min arbetstid på kontoret är begränsad till fyra timmar om dan, ser jag som en uppmaning till effektivitet och en möjlighet till rikare fritid, då någon tid för allmänt slösurfande inte medges. Efter att jag har betalat eventuella räkningar, beställt eventuella biljetter, svarat på eventuella brev, funnit svar på eventuella frågor som samlats under natten eller vid frukostbordet samt inte minst besökt de övriga forum jag och jumper ännu upprätthåller kontakt med, har jag gott om tid kvar att ägna mig åt denna blogg, och även om jag inte spottar ur mig inlägg utan att först ha idisslat dem länge och eftertänksamt, hinner jag för det mesta skrapa fram tillräckligt många ord för att kunna skriva ut en sida att läsa igenom hemma i lugn och ro. Mera sällan sitter jag dock vid datorn fyra timmar i sträck, ty jag har förstått vikten av att röra mig inte bara i löparspåret utan också under vila. Helst borde jag stå och skriva, men jag nöjer mig med att gå en liten sväng då och då kring sittplatsen under pågående inloggningar, för att mellan sådana ta en längre promenad utomhus om vädret så tillåter, annars en kortare inomhus inspekterande bibliotekets kulturutbud, exempelvis i form av en liten söt bok av Marcel Proust kallad ”Om läsning”, som står skyltad i en av hyllorna och som jag sätter mig och läser med vana kritikerögon i en av de sex kulörta fåtöljerna med utsikt åt väster. Då denna skrift nöjer sig med ett sjuttiotal mycket små och glest skrivna sidor, tar den inte många arbetspauser att läsa trots ett delvis välbekant språk. Till innehållet är boken sympatiskt personlig och av författarens tankar tar jag med mig en varning för tron att böcker kan ersätta själva livet eller att vi i dem finner sanningen, ty de är föga mer än röster som i bästa fall inspirerar oss i livet och vägleder oss i vårt sanningssökande. Slutligen säger Proust att böcker är som vänner, men utan sådanas krav på uppförande, emedan det står oss fritt att behandla dem som vi vill och överge dem utan förklaring om vi så önskar, en behandling som hans egna verk säkert är vana vid. De proustska utvikningarna är legio i denna skrift, och jag ler åt fantasin och detaljrikedomen i dem, även om jag också somnar många gånger under läsningen, till en början kort tillnickande, men så småningom i djup eftermiddagsslummer, vilken dock avbryts när en man ropar ”Djävla idiot, titta neråt!” åt en av aktörerna i det dataspel han följer med ögonen tätt intill datorskärmen, eller när en dam sätter sig i sin vanliga fåtölj för att högljutt dryfta något av sina relationsproblem i mobiltelefon, eller inte minst när en mellanstadieklass stormar in på biblioteket för att här bibringas en positiv inställning till litteratur, en lovvärd pedagogisk uppgift som tycks framgångsrik åtminstone beträffande  en pojke som snart lägger sig i en bokhylla (!) med något skräckmysterium och meddelar en kamrat att han redan läst åttio sidor hemma, medan andra barn förefaller roas mer av de möjligheter bibliotekets inventarier erbjuder som gymnastikredskap. Jag hör en liten kille ivrigt försöka berätta en rolig historia: ”Några bajskorvar höll på att spela ishockey och då kom en diarré och frågade om den fick vara med”, men till min besvikelse blir korvarna svaret skyldiga eftersom berättaren överröstas av högljudda gymnaster. Först när han långt senare får en syl i vädret får diarrén och jag veta att ”ishockey är bara för hårda grabbar”, en lite väl dålig poäng för min avancerade humorsmak, och vid frukostbordet följande morgon skall min sambo föreslå det originellare svaret ”Nej, du förstör isen”.

När dessa rader skrivs är det åter tyst på biblioteket. Alla mina mer eller mindre stadiga bekanta har tagit ledigt, så även de flyktigare, förutom en äldre engelsk gentleman, åt vilken jag nyss översatt datorns återkommande fråga ”Vill du att Internet Explorer ska komma ihåg det här lösenordet?”, och som på min nyfikna undran, huruvida ”You’re welcome” skulle vara ett passande svar på hans tack för hjälpen, upplyst mig om att det för honom ”sounds American”, samt att han själv inte skulle säga så även om det varken vore fel eller ovanligt. När han gått efter en artighetsfras, kommer hans (tidigare beskrivna) motsats in från kylan och intar platsen bredvid mig, denna gång med ett kort ”Hej” utan ögonkontakt. Uppför trappan till vänster om oss nalkas ett högljutt pratande sällskap som får min bistre kollega att rynka sin panna än mer, för att sedan, när deras störande konversation inte upphör, grymta, svära och ropa ”Hallå!” lagom dämpat för att de berörda inte ska höra, ett i mitt tycke föga konstruktivt agerande, allt medan jag fortsätter att syna min text utan att bry mig om någon av kontrahenterna, ty jag arbetar bra bland andra människor och söker gärna indirekt sällskap för att stimulera tankarna. När mannen efter ett besvarat mobilsamtal lämnar sin plats igen, ser han mig plötsligt i ögonen och säger ”Hej då”, en vänlighet jag försöker besvara efter förmåga, ty jag önskar inte bara fred mellan jordens folk utan också frid i människornas sinnen. Och som för att understryka mina känslor hörs åter den okända pianisten långt borta i andra änden av biblioteket. Hen tycks ha övat sedan sist, ty nu bjuds vi om inte på hela så dock på ytterligare några takter ur Beethovens komposition.

10 svar till “Att läsa Proust 4

  1. Snitsarens iakttagelser är en synnerligen väl utvecklad konstform som i kombination med hans briljanta förmåga att i ord beskriva desamma fascinerar och roar ett pendlande Ben till den grad att han inte bara själv får avnjuta ett berusande skratt utan också lyckas smitta sina medresenärer med sitt kluckande och sina rinnande glädjetårar.

  2. Snitsaren (som är glad att det över huvud taget finns folk som läser vad han skriver) är först lite bekymrad över vad hans text eventuellt kan ha ställt till med på det skånska tåget men bestämmer sig slutligen för att stämma in i kluckandet. :-).

    Det kan tilläggas att även jag, när jag arbetar enligt inlägget, då och då hör kollegor klucka och fnissa, varvid jag oftast ler tillbaka. Att fråga vad som roat dem törs jag dock inte och gissningsvis förblir även benets medtrafikanter ovetande om vad som finns i hans dator.

  3. Instämmer i Benets lovord, fantastisk målande scener och levande personporträtt! Det är en sann njutning att läsa sån ordkonst och få hänga med dig ett tag på biblioteket.
    Själv är jag numer en väldigt sporadisk besökare på bibblo, och när jag är där går jag oftast med målmedvetna steg till sökdatorn, hämtar den sökta boken i anvisad hylla, hänger ett tag vid barnavdelningens spökhylla i väntan på att Pumlan ska göra sina val och lämnar sedan snabbt byggnaden. Lite synd, för bibliotek erbjuder en väldigt skön atmosfär.

  4. Tack för uppskattningen av mina ord! (som efter Benets besök dessutom nått ytterligare höjder sedan en mig närstående bibliotekarie påpekat att welcome stavas med ett ”l” och American med stort ”A”). Tackar i gengäld för ordet ”bibblo” som är nytt för gamlingar som alltid sagt ”bibblan”.

    Själv använder jag numera bibblo mest som i inlägget och lånar sällan hem böcker eftersom de böcker bibliotekarien ovan tar hem är tillräckligt snitsaranpassade. Det ska också tilläggas att denna kommentar skrivs hemma, sedan hon tillfälligt tagit hem den i-pad som hon tilldelats på jobbet. Ja, vad gjorde snitsaren utan sin sköterska….

  5. Att ordet ”bibblo” är ungdomsspråk, som jag gissat, är dock inte helt sant, ty bibliotekarien upplyser mig om att hennes mor sagt så redan på femtiotalet.

  6. Instämmer i lovorden från B&B. Sådan träffsäker och underfundig beskrivning av miljö och människor är svår att toppa. ”Bibblo” tycks vara en logisk utveckling. När jag växte upp sa man ”bibblotek” och det enda som räddat oss från ”bibblis” är väl förväxlingsmöjligheten med nåt religiöst. ”Bibblan” är fortfarande mest gångbart i mina trakter. ”Bibblo” skulle verka tillgjort, men om biblioteken fortfarande finns kvar om några år har vi säkert inkorporerat begreppet.

    Diarré på eller i närheten av en ishockeyrink är för övrigt ett elände. 2011 drabbades mitt favoritlag av en bacill vid namn cryptosporidium hominis under SM-finalen. Så vitt jag vet tog isen ingen skada, men halva laget fick spela med blöjor. Behöver jag tillägga att finalserien sket sig?

  7. O-slut betecknar i min bok framför allt personer. Förutom exempelvis ”fyllo” och ”pucko” även mer trevliga tillfälliga sådana som ”hygglo” och liknande.

    Magsjukehistorien i Skellefteå ( 🙂 ) undgick mig såsom måttligt road av ishockey (och extra likgiltig för landsortsdito… enligt vad som sagts av någon krönikör i DN?). Dock tycker jag mig ha förstått att laget haft bättre kontroll på sina tarmar de senaste åren.

    Det kan tilläggas att jumper sprang med ”blöja” framtill ett kort tag i somras, och att det blivit ett och annat nödstopp i skogen genom åren.

    • Tarmfunktionen hos Svenska Mästarna har inte diskuterats i år, men Snitsarens slutsats låter trovärdig. För egen del har jag så här långt klarat mig utan blöja, men jag inser att den tiden inte är alltför avlägsen. Räddningen är kanske att jag alltsom oftast glömmer att fylla på vätskeförrådet, vilket tenderar att stänga både funktion A och B. Inte helt problemfritt det heller.

  8. Bibblo var det gängse uttrycket när övertecknad gick i mellanstadiet, även om också bibblan förekom. Vad jag minns.
    Tarm- och njurdiskussionen ger jag mig inte in i.

  9. För att avsluta diskussionen om kroppens funktioner, kan jag konstatera att kontinensen numera är tillfredsställande såväl i vila som under löpning och den gastrokoliska morgonreflexen kommer regelbundet efter frukost, medan övriga postoperativt nedsatta funktioner inte påverkar löpbandet och går att leva med även i övrigt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s