September

prick

134

prick

I sin genomgång av månader som inspirerat hans konst och ibland givit namn åt hans verk, ska snitsaren till sist undersöka vad september har haft att erbjuda i form av konkreta eller symboliska motiv, varvid denna första höstmånad även får representera resten av den mörka årstiden, sådan den tett sig i konstnärens ögon, när han i sin ensamma ungdom sökt sig inomhus till offentliga lokaler, där ljuset från bleka lampor harmonierat med den behagligt dystra sinnesstämning, han önskat återuppleva såväl i verkligheten som i sina bilder även långt efter att hans liv blivit mindre ensamt.

Att de kvinnor som livar upp hans dystra inomhusmålningar alla är mörkhåriga, förklarar konstnären med att han egentligen ser dem i svartvitt och därför nöjt sig med varma och kalla nyanser av svartbrunt som tillräcklig kontrast till den färglösa omgivningen. Målningen här ovan har katalogiserats under den sakliga titeln ”Svart september 74,  nr 2”, men kunde lika gärna ha fått heta ”Finska”, då den minner om konstnärens begynnande intresse för detta språk vid denna tid, och även om han inte kan erinra sig någon konkret mörkhårig inspirationskälla med sagda modersmål och motivet är hämtat helt ur fantasin, tycker han att den anonyma detaljen liksom andra målade hår från denna månad förställer finskor.

prick

Nr 49

prick

Så kan också den dubbeltydiga titeln ”Kinesiska” på tuschteckningen ovan, som utförts i september 1975, förklaras av konstnärens samtidiga studier i kinesiska, medan övriga kvinnliga nationaliteter i hans verkförteckning syftar på de olika förlagor han ursprungligen använt i form av svartvita fotografier ur ett gammalt bildverk kallat ”Jordens kvinnor”, som av oklar anledning stått i hans bokhylla till glädje inte bara för en nyfiken yngling utan även för en blivande konstnär. Där har han exempelvis stött på den ”Flamländska” och den ”Kanadensiska” som givit upphov till målningarna nedan med samma namn. Att den förra också har katalogiserats under den i sammanhanget passande titeln ”September 71″ får motivera dess publicering i inlägget och ursäkta snitsarens eljest ovidkommande utvikning från rubrikens ämne.

prick

Nr 16 och 19

prick

Skissen nedan till vänster, målad i olja på papper har fått namnet ”Inomhus höst, nr 1”, troligtvis som en tänkt pendang till målningen ”Inomhus vår”, även kallad ”Modellmålning V nr 8 a”. Den sittande flickan lär ursprungligen komma från en teckningsskiss där konstnären låtit henne bli en skulptur på ett museum, vilket knappast gör hennes pose begripligare, och den erotiska självupptagenhet, som de flesta betraktare antagligen läser in i hennes gestik, lär också vara oavsiktlig. Troligen har konstnären bara velat ge henne en sammanhållen form utan alltför komplicerade detaljer och svårfångade rumsliga förhållanden, vilket likväl inte hindrat att hans enda försök att måla henne i större format på duk misslyckats.

Målningen nedan till höger har fått titeln ”Hösttermin 2002”, där årtalet anger verkets tillkomstår snarare än dess självbiografiska motiv, ty vid det laget hade konstnären sedan länge slutat studera. Den runda lampkupan, som sprider ett glåmigt ljus i den antydda korridoren, för tanken till konstnärens skoltid, medan figurerna i förgrunden torde ha hämtats ur i hans senare erfarenhet och fantasi. Att hårmodet i hans tidiga ungdom var ett annat än idag, bör han vara tacksam för, ty redan det fåtal distraktioner som då förekom av detta slag, och som han naturligtvis minns ännu idag, var tillräckliga för att hålla hans ögon och tankar sysselsatta under hela skoltiden.

Nr 74 ovh 188

När konstnären i ett tidigare inlägg fått den motiverade frågan, varför han målat så mycket kvinnohår, har han svarat att han ”saknat skäl att låta bli”, en poetisk förklaring som denna bloggs läsare knappast finner tillfredsställande, och även snitsaren har naturligtvis funderat över den svaghet som följt honom sedan tidig barndom, och som med tiden kommit att belasta hans konst för att slutligen bli dess enda drivkraft. Även om konstnärens egenterapeutiska ambition har varit lovvärd, tycks han ha insett att de bilder, som en konsekventare ärlighet skulle kräva, vore såväl alltför privata som alltför banala med tanke på hans rykte som konstnär och människa, varför han ändå till slut inte längre ”saknat skäl att låta bli”, och liksom konstvärlden har besparats hans enkelspårighet i bild, ska även de kvardröjande läsarna av denna blogg få slippa ytterligare skriverier i ämnet. Med denna försäkran är det snitsarens fåfänga förhoppning att hans halvkvädna bekännelser ändå ska ha haft något tänkvärt att erbjuda mellan orden.

10 svar till “September

  1. Finns mycket att fundera på både i och mellan orden. Just nu snurrar dock mina tankar envist runt näsor, trots hårsvallen. Eftersom Snitsaren – förstås – har full koll på katalogen: har han alltid målat näpna näsor?
    Höstterminen ger mig förexten kalla kårar. En anonymiserad, under hår fördold, armé. Oerhört otäckt! Hur har andra tolkat bilden?

  2. När jag av en gammal studentkamrat någon gång på 1970-talet fick frågan vad jag målade, svarade jag kort och gott ”Näsor”, ty så uppfattade jag det under några år i början av 1970-talet. Jag började alltid med näsan när jag målade ett ansiktet, oftast utan att i förväg skissa upp någon helhet, vilket gjorde att ögon och annat hamnade snett och som regel sparade jag därför bara de bitar som hängde ihop, först som minne och stöd för fortsättningen men senare i några fall som katalogiserade konstverk, av vilka åtminstone två heter ”Gammal näsa”. Efter 1974 är ansiktena sällsynta, men håren desto fler.

    Jag drar mig till minnes något kopparstick från 1500-talet (?) föreställande Jesu ansikte, där allt är graverat i en spirallinje utgående från nästippen. Men där har konstnären uppenbarligen ritat upp hela bilden innan..

    Nyligen påpekade signaturen K att kvinnor som döljer ansiktet bakom håret är vanliga i skräckfilm. Här syns de dock bakifrån och på väg bort, vilket borde vara mindre otäckt för betraktaren även om de utgör en hel armé. Jag är hur som helst tacksam för varje känsla mina bilder väcker. Den enda som jag annars kan påminna mig ha kommenterat motivet, konstnärens sambo, tycker att det glåmiga ljuset ger beklämmande skol- och andra gamla associationer, medan håren ses genom konstnärens ögon och med kännedom om honom tänker hon att han fått något att titta på. Att konstnären önskar att kvinnoamén vänder om och anfaller, vill hon dock inte hävda, och han själv säger varken bu eller bä.

  3. Tydligen 1600-tal. Claude Mellan, ”Veronicas svetteduk”:
    http://www.futilitycloset.com/2012/11/17/turn-turn-turn-2/

  4. Mellan har gått mig förbi, trots en mycket ambitiös lärare i konsthistoria på konstlinjen jag gick under tre år. Intrikat!
    Eftersom jag är för feg för att titta på skräckfilm tror jag inte att just det bidrar till mina obehagskänslor. Eller så är det kanske en sån där bild som ingår i vårt kollektiva omedvetna. Eller nej, då skulle ju alla göra samma association. Nu är det visst jag som är kvällstrött. 🙂

  5. Det kan tilläggas att bilden var större från början (enligt nr 181 nedan) med lampkupan (av en del uppfattad som fullmåne !) mer i mitten och ytterligare en hårrustad soldat till vänster. Vidare kan sägas att mångfalden och kvinnornas anonymitet är viktig då det nog handlar om långhåriga studenter som idé snarare än om enskilda personer, så som i en del andra bilder.
    http://neymark.wordpress.com/sid-17/

  6. Under min uppväxt matades jag med berättelser om vitterkvinnor. De hade alla långt hår och påstods ha en urgröpt rygg ungefär som ett tråg. Jag fick aldrig se vittra i verkligheten, men jag skapade mig en egen bild med min farmor som förlaga. Farmor var strängt religiös och hade därför som sig bör håret uppsatt i en knut i nacken. Men det hände ibland att jag fick bevittna hur hon löste upp sitt hår, kammade och borstade det och lät det falla ner i hela sin längd innan hon omsorgsfullt flätade det och rullade ihop flätorna igen till den där hårda knuten. Farmor var lång och ganska mager och när hon stod bortvänd i motljuset och borstade sitt hår så var jag helt säker på att precis så såg vitterkvinnorna ut bakifrån.

    Farmors hår hade säkert varit mörkt en gång, men vid den här tiden var det grått och skiftade till och med mot grönt i slingorna.

    Vad jag ville ha sagt med det här vet jag inte, men jag tror att långt kvinnohår på något sätt både kan vara lockande och hotfullt och utan att vara konstnärligt skolad kan jag förstå att det lockar till konstnärliga studier. Skulle jag själv försöka mig på att måla kvinnohår (vilket dock inte är särskilt troligt) skulle det nog bli i nyanser av grått.

    Intressant notering att konstnären sett sina motiv i svartvitt. Många fotografer menar att de gör detsamma och väljer därför bort färgen i sina bilder.

  7. Har skapat en blå springande gubbe som avatar, men programmet godtog inte oliver som namn. Därav det märkliga namnet blueoliver. Ska här försöka ändra om det går.

  8. Uppväxt i en ganska oknyttfattig värld är min förställning om skogsrået (eller jämförbara väsen) möjligen hämtad från filmen äppelkriget där någon skönhet lockade Per Grundén in i skogen…

    Grått hår kan vara nog så förföriskt (eller hotfullt om man är lagd åt det hållet) och säkert lika måleriskt (även om gröna slingor tyder på mycket kaffe ur kopparkittel?). Numera ser man också damer med utslaget långt grått eller gråsprängt hår, i synnerhet när det bedöms vara tillräckligt rikt och skiftande för att pryda huvudet, vilket det ofta gör. Konstnären har dock ännu inte målat något sådant behag, inte ens sin egen kalufs.

    Om konstnären i detta inlägg ser sina inre inomhusmotiv i svartvitt, ser han tvärtom andra motiv som beskrivits i andra inlägg mycket bestämt i färg, medan ytterligare (flertalet) andra tankemotiv över huvudtaget inte tänks framställda i bild.

    Oliver godtogs tydligen med blå avatar utan granskning, medan blueoliver behövde godkännas eller har Olivers gubbe trillat rätt efteråt. WordPress vägar är ibland knepiga. Signaturen jumper kan exempelvis inte kommentera överallt med sin vanliga e-postadress och jag har inte heller lyckats ge honom önskad avatar.

    • Jag minns farmors hår, men inte hennes kaffehurra. Fast kopparkittel låter mycket troligt och surt vatten från gårdsbrunnen kanske bidrog till utfällningen?

      Signaturen Oliver är tydligen fast förknippad med en röd springande gubbe. I min strävan att byta färg på gubben har jag först misslyckats med att behålla signaturen och i ett senare skede tydligen lyckats. Ibland väljer WordPress röd gubbe, ibland blå och ibland blir till och med signaturen blåanlöpt. På något sätt har jag rört till det och det är en evinnerlig tur att varken Oliver eller WordPress ansvarar för nationens trafiksignaler.

  9. Enligt google beror grönskimrande grått eller blont hår i det moderna samhället tydligen (som man kan gissa) på koppar i ledningar och botemedlet är enligt samma orakel sköljning med citronvatten eller något annat askorbinsyrarikt som fäller ut kopparn ur håret på samma sätt som den tidigare fällts ut på vägen till badrummet av surt vatten. Vad Olivers kroppsfärg beträffar hittar jag däremot inget tips, men tycker spontant att rött och blått kan gå på ett ut. Huvudsaken är att gubben springer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s