Xepet re

116-m15l3

I brist på bättre har konstnärer i alla tider haft sig själva att tillgå som modeller. Några har utnyttjat denna möjlighet flitigare än andra eller visat det begränsade motivets rikedom på annat sätt. Rembrandts självporträtt är naturligtvis värda att betrakta såväl på respektfullt avstånd som närgånget i detalj (som i studien här nedan) och jag vill påstå att exempelvis Edvard Munch haft lika mycket att berätta när han avbildat sig själv som när han målat sina mer kända, dramatiska bilder. Av moderna självporträttörer, som hittat in i mitt medvetande och dröjt kvar i mitt selektiva minne, kan nämnas Marianne Lindberg De Geer, som likt snitsaren låtit sitt ansikte iklädas många roller, och Carin Ellberg, som under en tid konsekvent målat sitt dito varje morgon, en i mitt tycke sympatisk idé, inte som samlat konstprojekt utan som ursäkt för lata eller oinspirerade konstnärer att över huvud taget göra något, inte minst för den konstnär som länge granskats på denna blogg och som inte heller ska slippa undan i detta inlägg.

prick

     17-m30l3

prick

Förutom näsan här ovan, som tydligen målats efter Rembrandts självporträtt på Nationalmuseum, har konstnären studerat även andra delar av andra avbildade anleten, men han har inte heller varit främmande för att syna sitt eget med hjälp av pensel och palett. Av sådana detaljstudier av den egna spegelbilden hittar vi i hans verkförteckning bara den målning ”I närbild” som ses överst i detta inlägg, och av hans försök till mer traditionellt komponerade självporträtt tycks bara tre målningar och två grafiska bilder ha funnit nåd. Från vänster här nedan visas ”Röd hatt”, ”Rysk skjorta nr 2”, ”Med höstlöv” och ”Med skrivtecken”, medan bild saknas av målningen ”Rysk skjorta nr 1”, då denna inte hunnit fotograferas innan den försvunnit ur konstnärens ägo.

(Tillägg 2019. Den saknade bilden har senare återfunnits och kan ses i hans verkförteckning).

prick

Fyra självporträtt

prick

I en vid eller trivial mening kan all konst sägas vara självbiografisk, men denna konstnär torde mer än de flesta kollegor ha förorenat sina bilder med sin egen person, även om det sällan handlat om direkta avbildningar (som ovan) eller om återgivningar av verkliga situationer där han uppträtt. På teckningen nedan till vänster, hämtad ur en serie sådana där konstnären har givit sin modell eget liv, är den magre målaren (ehuru skallig) lik honom själv och framställd i hans egen riktiga ålder, men då den egentliga modellen varit frånvarande i femton år när teckningen gjordes, kan bilden bara tolkas som en livlig fantasi och möjligen ett önsketänkande. Som ett förtäckt sådant torde även bilden till höger kunna ses, även om den vuxne konstnären inte själv önskat vara i den avbildade pojkens ställe, och inte heller kunnat minnas att han drömt om, än mindre upplevt något sådant äventyr i sin barndom, vilket naturligtvis inte hindrar att bilden förutom om sommarhetta och grunt vatten kan handla om såväl gamla som nya känslor av erotiskt slag. I den än mer anakronistiska teckningen därunder förklaras den speciella miljön och den vinterklädde pojkens närvaro i ett tidigare blogginlägg, medan den halvt avklädda kvinnans interaktion med honom, bör tolkas som en senare pubertal fantasi, allt slutgiltigt filtrerat genom konstnärens medelålders sinne.

prick

Nr 66 och 156

Nr 161

prick

Vår konstnär har naturligtvis som de flesta barn både burits och ammats, men honom veterligt aldrig av vårdnadshavare liknande dem på de små målningarna här nedan, och då motiven till yttermera visso lär ha hämtats ur fotoalbum från en senare generation, kan man undra vad de gör i detta inlägg om självporträtt, men även om sambanden kan förefalla långsökta, tycks konstnären antyda sin närvaro också i dessa skenbart konventionella verk. Det utstående örat och den stort gapande munnen på den vänstra målningen, kallad ”Apunge”, är tillräckligt karaktäristiska detaljer för att binda upphovsmannen till bildens motiv, och den perspektivförskjutande participformen i titeln på det insmickrande konstverket till höger, ”Ammad i fönster, nr 1”, antyder om inte direkt identifikation så i alla fall någon form av inlevelse.

 Nr 174 och 173

prick

.

 

11 svar till “Xepet re

  1. Hopplöst oskolad inom målarkonsten känner jag det ungefär lika svårt att ge en vettig kommentar till ovanstående självisar som att säga något vettigt om higgspartikeln. Minns dock att jag i min ungdom blev kvar en hel dag på Munchmuseet i Oslo under ett besök som skulle ha varat i högst ett par timmar. Och eftersom Munch nämns i inlägget tillåter jag mig att associera till honom när jag ser ovanstående verk. Kvinnan med gossen på kalhygget väcker dock tankar i alla möjliga riktningar. Dessutom är miljön i bilden ytterst välbekant för en norrlänning.

    Kommer också, som det heter, osökt att tänka på fotografiska självporträtt när jag läser inlägget. Såg utställningen med Cindy Sherman på Moderna museet i somras. Hon har med stor framgång, inte minst ekonomiskt, tagit vara på tillgången på sig själv som modell. http://www.fotosidan.se/cldoc/varldsrekord-26-miljoner-for-en-bild.htm

  2. Kommentarer från dem som anser sig ”hopplöst oskolade” är vål så givande som mer självsäkra synpunkter från dem som anser sig förstå hur färg bör sättas på duk. En bild är dock en bild oavsett tillkomst. Cindy Sherman missade jag men Munchmuseet besöktes två gånger i ungdomen, 1967 och 1975, båda gångerna med inspirerade stölder som följd, varav en katalogiserats och ägnats ett eget blogginlägg: https://snitsaren.wordpress.com/2011/04/16/unicitet/ .

    På tal om Sherman kan jag som jämförelse berätta att det självporträtt vars nya ägare efterlystes i inlägget såldes 1972 för den symboliska summan 9 (nio) kronor. Där ligger man i lä.

    Vilka tankar kvinnan och gossen väcker hos läsaren, vågar vi inte fråga om.

    • Vissa av tankarna kring kvinnan och gossen är ganska oskyldiga, som till exempel att den omgivande miljön, kalhuggen skog, är allt för välbekant för oss som bor och lever här uppe i norr.

      Vad beträffar ”Rysk skjorta nr 1” skulle jag försöka mig på en snitsig efterlysning på ”Blocket” om jag vore i konstnärens kläder. Annonskostnaden överstiger visserligen den nominella intäkten av verket, men skulle kanske ändå vara rimlig?

      • Möjligen fördomsfullt har jag svårt att föreställa mig den nu pensionerade köparen som tillräckligt flitig kund på ”Blocket”, där inte heller jag har prövat lyckan. Ett fotografi av målningen har för övrigt efterlyst per brev en gång för länge sen utan resultat, så även om såväl plåtande som bildtransport ter sig lättare idag, gissar jag att platsen för bilden får förbli tom i verkförteckningen.

  3. Ja, var går egentligen gränsen för vad som är ett självporträtt? Det handlar ju om ett undersökande av det egna jaget, och som sådant behöver det ju inte avbilda det man reflexmässigt tänker: ansikte och/eller kropp.
    I vår självupptagna tidsålder borde väl självporträtt bli en allt vanligare konstnärlig uttrycksform? Vilken kanske det av selfies nedlusade nätet bevisar.

  4. Jag gillar (eller gillade snarare, tecknar nästan aldrig längre) att göra en viss typ av självporträtt: såna som ritas med den hand man vanligvis inte tecknar med (i mitt fall vänster) medan den andra handen känner sig fram över ansiktet. Och under tiden är det dessutom förbjudet att öppna ögonen.

  5. När det gäller selfies tycker jag mig ha noterat att ungdomar ofta tar sådana tillfälligt i stället för att använda spegel, eftersom man då kan se hur man tar sig ut ur alla möjliga vinklar. På denna blogg finns för övrigt en äkta handtagen selfie på inlägget ”Du 4”. https://snitsaren.wordpress.com/2013/05/07/du-4/

    Blindteckning (antingen man blundar och känner eller tittar i en spegel (men inte på papperet) och antingen man ritar med rätt eller fel hand) är ofta mer avslöjande än man kan tro. Jag funderar på hur blinda kan tänkas göra självporträtt genom att känna på sitt ansikte och därefter skulptera (om de vill kunna njuta av resultatet själva). Att exempelvis skulptera modell på detta sätt skulle dock bli lite problematiskt…. funderar en eftermiddagstrött snitsare.

  6. Beror kanske på modellen? Vissa tycker ju att det är otänkbart att överhuvudtaget visa sig naken, andra kanske tycker det är helt ok med taktilt seende.
    Appropå taktilt så är gul såhalt om jag inte missminner mig. När man målar med taktila färger.

  7. Tvingas erkänna att taktilt måleri var mig skamligt okänt. Googlar och lär, men något om färgåtergivning i allmänhet eller den ”gula” (såphala?) färgen i synnerhet hittar jag inte. Litar tills vidare på din uppgift… Funderar på hur mina små fläckar skulle upplevas i taktil översättning. Kanske bör man känna med hela handflatan för att ”se” bilderna och färgblandningen ”på avstånd”, filosoferar en nu ännu kvällströttare snitsare.

  8. Jag var och såg en taktil utställning på Nationalmuseum (?) men minns inte om där fanns något taktiltolkad pointilistiskt verk. Borde ju kunna ge en hint om hur dina fläckar skulle målas.

  9. Tydligen har det åtminstone till helt nyligen också funnits ett specialinriktat galleri i Gamla Stan: http://www.galleritaktil.se/taktfarg.html
    (Gul känns tydligen grovt men halt, precis som om någon hade oljat grovt sandpapper)

    Tycker annars att skulptur borde borde vara den naturliga konstformen för den som inte kan se, eftersom jag själv får spontan lust att känna på skulpturer till skillnad från platta målningar, hur forminriktade de än är. Å andra sidan kan man väl säga att all taktil konst är en form av skulptur och jag kommer också att tänka på småbarnsböcker där djurens nosar eller päls är gjorda för att kännas på, …tänker en morgonsömninig snitsare på biblioteket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s