Zut alors!

När berättaren i Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt” på ett ställe talar om hur hans ungdoms naturupplevelser smittats av erotiska dagdrömmar och ofrivilligt fått en ny sinnlig laddning, känner jag (för ovanlighets skull under min läsning) igen mig en liten smula. Som konstnär har jag egentligen bara varit road av naturen som motiv, när den utöver en rent visuell upplevelse givit mig en känsla av något annat, och för att söka fånga detta, har jag tillgripit de medel mina ofrivilliga associationer tillhandahållit i form av sinnligt belastad rekvisita. De kvinnor och barn som därvid har förorenat mina landskap är inte uttryck för konkreta dagdrömmar, vilket jag i några fall måste vara tacksam för, utan har hamnat där genom tillfälligheter för att sedan stanna kvar i brist på konkurrens. Mars månads rödblonda trädklättrerskor dök som motiv upp i mitt huvud under en vårpromenad 1975, medan exempelvis de brunhåriga flickor i blå klänning, som sitter i gräset skugglösa junikvällar, har sitt ursprung i en målning jag såg i Moskva 1971. Ytterligare andra märkliga uppenbarelser i min konst tycks vara en följd av flera anakronistiskt samverkande associationer, inte sällan med små pojkar i svårförklarade roller. Åtskilliga är de landskap, årstider och väder som i mitt måleri fått ny uttolkning hämtad ur djupet av min själ, och ett flertal av dem har presenterats och förklarats med bilder på denna blogg, men av oklara skäl har jag hittills förbigått såväl de konstverk som visas här nedan som den yttre och inre verklighet de representerar. Som rubriken på detta inlägg är avsedd att antyda, handlar det om rödskimrande vatten och en däri återspeglad himmel, men inte som i Prousts fall om hösten, utan under juli månad när luftfuktigheten är hög och kvällshimlen färgas av den nedgående solen vars stora, platta, liksom av rosa papper urklippta skiva framträder svagt genom diset.

45 +64

Rubrikens franska utrop motiveras också av att detta väder en gång upplevts i Frankrike och därefter stannat kvar i mitt minne som ett slags första belägg för min känsla. Under den resa i Europa 1968, som tidigare har beskrivits flyktigt i inlägget ”Andorra”, hamnade jag och en kamrat vid något vattendrag söder om den sydfranska staden Montauban, troligen floden Tarn, där några badare dröjt kvar i den varma och fuktiga kvällen. Efter vad jag kunnat erinra mig befann vi oss väster om vattnet, varför minnet av en röd himmel som speglades däri kan vara en efterkonstruktion, liksom min föreställning kring de badande, även om några torde ha varit av honkön och i kraft av detta fångat min uppmärksamhet. Medan min kamrat föreföll mer likgiltig inför skådespelet och även skulle förbli ovetande om vad jag sett och känt, skrev jag i min dagbok som enda kommentar till en lång och händelserik dag orden ”M. flod”, vilket vittnar om upplevelsens betydelse, och måhända tänkte jag redan där och då, att jag borde uttrycka detta i måleri.

Det skulle dock dröja sex år innan jag tog mig an problemet med pensel och färg, och då bara i ett fåtal små skisser av en kvinna, som betraktad bakifrån byter om före eller efter sitt kvällsbad, och där mina eventuella förebilder ur verkligheten snarare hämtats från svenska badplatser än ur mitt bedrägliga franska minne. Varför kvinnan kläddes i röd badkappa är oklart, ty något minne av en sådan har jag inte, även om färgen så som den framträder mot bakgrunden borde ha varit skäl nog.

45+135

Den första målningen av detta slag, ”Juli 74”, som ses ovan till vänster, utfördes med oljefärg på papper i en semestertom lokal på Stockholms universitet där jag sökt skydd med mina målardon undan en av de talrika regnskurar jag minns från denna sommar. Vattenfärgsmålningen till höger, som tycks gjord senare samma år, saknar känd tillkomsthistoria, men gissningsvis har jag velat pröva ett riktigt akvarellpapper (något som efter vad jag minns aldrig använts annars), varvid jag helt enkelt i brist på bättre valt detta välkända och stimulerande motiv utan att tillföra det något nytt, förutom möjligen den överraskande titeln ”Nattbad”, som dock hittats på långt i efterhand när bilden upphöjts till konst och katalogiserats.

Samma bortvända kvinna skulle återkomma när jag sex år senare gjorde ett nytt försök att få grepp om min badbild, vars form och innehåll vid det laget tycks ha mognat i min målarhjärna, ty den duk jag spände upp i det rekordstora formatet 110 x 130 cm fylldes i ett svep under ett dygn utan många ändringar, och även om jag enligt välkänt mönster hakade upp mig på några fula, centrala penseldrag som senare doldes bakom en pappbit, var jag belåten med resultatet. Bron över floden i bakgrunden är möjligen en rest från min franska upplevelse, men annars torde målningen återspegla mina iakttagelser av svenskt badliv sedan dess, och med tanke på barnet i gulgrön badkappa döljer sig nog även minnen av bad långt dessförinnan.

65-l6

Förutom ett litet självporträtt, som jag i ett ungdomligt svagt ögonblick givit till en bekant för en symbolisk summa av nio kronor, är denna stora badmålning det enda konstverk jag lämnat ifrån mig mot betalning, och efter att det burits bort för tjugo år sen, får jag lita på att det återges någorlunda rätt av fotografiet här ovan. Enligt min katalog har verket fått titeln ”Kvällsbad i juli (Skriket)”, vilket naturligtvis för tanken till Munchs målning, även om det tysta skrik, som jag och mitt avbildade yngre alter ego utstöter, har mer släktskap med hänförelsen hos Prousts yngling när denne svänger sitt paraply och klämmer fram den berömda besvärjelsen. Möjligen kan man säga att jag i min målning gjort samma sak som Proust i sin text, det vill säga försökt fånga och uttrycka en undflyende känsla, och då jag efter detta kraftprov lämnade ämnet, tycks jag ha lyckats artikulera och därmed temporärt tysta det skrik som eljest på Prousts vis stode till buds. (Här anar jag läsarens tveksamhet men förlitar mig på hens vilja och förmåga att överse med mitt genomskinliga försök att knyta ihop detta privata blogginlägg med dess krystat litterära rubrik).

Teckningen här nedan är gjord ytterligare tio år senare, efter att jag sysslat med andra motiv utan att ägna det minnestyngda kvällsbadandet något konstnärligt intresse. Huruvida detta sena återfall var tänkt att förbereda en ny målning med en tydlig, nedgående sol över ett öppnare vatten och ett utökat badsällskap som klär om mer ogenerat, minns jag inte, men bilden rymmer förvisso möjligheter. Annars förundras jag över hur jämförelsevis få försök jag har gjort i detta ämne, men också över hur mycket dessa i all sin enkelspårighet har att berätta om den åldrande konstnärens utveckling. Med åren får han en allt mer desillusionerad syn på motivet, i det han efter hand erkänner de banala känslor som tidigare har dolt sig under en oskuldsfullt romantisk fasad, som om hans konst behöver en allt starkare dos av tydligt redovisad sinnlighet för att locka honom, en pinsam omständighet som kan förklara mycket av hans senare problem som konstnär. Tusan alltså!

159

4 svar till “Zut alors!

  1. Badmotivet till trots (som för övrigt envist tvingar fram bilder på Zorns kullor och Mordet på Marat i mitt sinne) är det framförallt kvinnornas tungt böjda huvuden som för mig blir det genomgående temat. För mig signalerar de en underdånighet som kliar irriterande i min ryggmärg, hur vackert den nedåtgående solen än speglar sig i vattnet.

  2. Hm, intressanta synpunkter, som jag tackar för!

    Att du inte svänger ditt paraply i hänförelse över mitt sätt att tolka julikvällens stämningar, kan jag förstå och jag anar att du inte heller är ensam om din tveksamhet, men att de badande kvinnor jag avbildat alla böjer sina huvuden har jag inte tänkt på, än mindre att de därmed skulle signalera underdånighet. Dessvärre är det nog just så de sett ut när konstnären sett dem i deras privata bestyr, det vill säga när de inte bara diskret vänder sig bort utan också böjer sig för att osedda klä av och på sig. Till skillnad från Zorns badande kullor som tänks betraktas helt i smyg (eller av en mycket nära bekant) är kvinnorna här medvetna om att de inte är ensamma och uppträder därefter, även om de inte förväntar sig att bli iakttagna, än mindre avmålade. Varför konstnären fängslats av dem i dessa privata situationer och inte när de exempelvis medvetna om andras blickar kliver i badet med högburet huvud, kan man naturligtvis fundera över. Det tyngsta skälet till kvinnornas framåtböjda ställningar torde dock vara att håret då rasar ner och hänger fritt till glädje för konstnären, som av oklar anledning varit fixerad vid detta kvinnliga attribut sedan han var så liten som barnet på bilderna. Vidare tycks han dras till den skönhet som stålar ut omedveten om sig själv. På samma sätt som han finner damer i bylsiga käder och grova skor mer tilldragande än de som klätt sig för att framhäva sina behag, visar kvinnorna på hans bilder mer än tillräckligt för honom i sina försök att dölja sig. Vilket naturligtvis inte gör hans blick lättare att acceptera utan snarare tvärtom.

    Att en kvinnlig betraktare ogärna identifierar sig med mina badande, är begripligt eftersom den bökiga omklädningen under en badkappa knappast är höjdpunkten i samband med bad och att dessutom bli avmålad i denna situation av en smygtittande kuf kan ju inte vara så kul. Vad nerböjda kvinnohuvuden beträffas vill jag förvarna om att ännu ett sådant uppträder i nästa blogginlägg kallat ”November”, men möjligen kompenseras detta av att samma (eller en annan) kvinna på en annan bild ser rakt fram mot betraktaren.

    Eventuella antydda påminnelser om Zorn ligger möjligen i den manliga blick som betraktar de badande som kroppar utan intressant själ, men jag tycker ändå att blickarna skiljer sig åt på många sätt. Medan Zorns kullor tycks uppträda naturligt i all sin nakenhet och oftast ser aningslöst nöjda ut när de visar ansiktet, och i kraft av detta har haft en given (låt vara främst manlig) publik, så är de badande i detta inlägg mer svårtolkade och mindre publikfriande. Medan Zorn tycks nöja sig med att avkläda, iaktta och visa sina kullor, blottar vår konstnär huvudsakligen sig själv. En skillnad i de båda målarnas syn på motivet anas också i deras förhållande till sina modeller, där vår konstnär aldrig skulle drömma om att våga göra sin konstnärliga närvaro känd för dem, varför hans sammanfattade minnen av försiktiga iakttagelser är något annat än den mer berömde kollegans arrangerade badscener, andra icke konstnärliga omständiheter att förtiga.

    Var och hur Marats död kommer in i sammanhanget, har jag inte lyckats klura ut. De enda bilder av den som jag kan påminna mig är Davids berömda målning och två av Munch, av vilka en syns här: http://www.modernamuseet.se/PageFiles/8737/6174.jpg

  3. Marat först. Av ngn anledning dyker alltid Davids målning av Marat upp när jag ser målningar av badade. Även av Zorns otvugna kullor. Finner det lätt underligt med tanke på att målningen av Marat innehåller väldigt lite badande. Men hjärnans vindlingar äro outgrundliga.
    Och sen. Jag tycker absolut att dina tolkningar av julikvällen är fyllda av vacker, lugn och rofylld stämning. Och du har på pricken fångat det där diffusa rosa ljus som jag – inte fullt lika stämningshedrande – brukar kalla klappgrötsrosa.
    Och så. De nedböjda huvudena. Mitt krypande obehag ligger inte i att kvinnorna är betraktade eller i arten av konstnärens blick, utan att de – som jag upplever kroppshållning och uttryck – skäms över sig själva. Jag känner samma sak när jag ser unga tjejer i omklädningsrummet på F&S som byter om invirade i en handduk för att inte vi andra – enbart andra kvinnor – ska se.

  4. ”Klappgrötsrosa” är en ganska mild benämning på kvällsljusets färg som ofta skulle betraktas som gräsligt kitschig om den inte gällde naturen, något som gör återgivandet lite problematiskt, varför jag mycket tacksamt tar emot ditt positiva omdöme. Jag gissar dock att många (av ditt eller andra skäl) kan störas av mina vidhängande kvinnor och barn, som i varje fall sällan tillför något omistligt i andras ögon än mina, och jag vidhåller min ursäktande självkritik beträffande min skumma konstnärsblick, även om min gubbsjuka inte kan mäta sig med Zorns. En del iakttagelser i min kommentar kring detta kom jag för övrigt på först när du fick mig att tänka efter, vilket jag också tackar för. Borde kanske utvecklas i ett blogginlägg.

    När det gäller omkädning, drar jag mig till minnes en badplats vid floden Istra i Ryssland, där några flickor fnissade åt min praktiska till badkjol hopknäppbara handduk. Numera brukar jag ofta nöja mig med att vända baken till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s