Den sista vilan

Ett kort slag övervägde jag att rubricera detta blogginlägg med en publikfriande travestering, ”Ett halvt bröllop och nio begravningar”, ty sådan har fördelningen mellan sagda begivenheter varit i mitt liv. Medan jag bara bevittnat en vigselakt en enda gång och konsekvent avhållit mig från tillhörande festligheter, har jag inte haft något emot att ta farväl av döda tillsammans med andra, ty till skillnad från de oklara händelser som manifesteras i ett bröllop innebär döden en tydlig förändring i en människas liv, varför någon form av minnesstund kring denna är begriplig också för mig som annars knappast är svag för symboliska uttryck, och även om traditionella ritualer med outtalade regler och svårbegripliga gudsord alltid hört till ordningen, har jag haft viss behållning av de nio jordfästningar jag bevistat.

De nio jag följt till sista vilan har alla varit äldre än jag och förhoppningsvis ska det förbli så länge än. Yngre människors död är svårare att acceptera, och även om alla nio inte levt färdigt och några dött oväntat fort, har de trots allt uppnått respektabla åldrar med ett genomsnitt av drygt 80 år, där den yngste blivit  71 år och den äldste 89. Alla i min närvaro jordfästa har varit släktingar till mig, först i raden min far för trettiosju år sedan och min mor elva år senare, så småningom följda av mina två mostrar och min morbror i onämnd ordning samt min svärfar och ytterligare två ingifta släktingar, alla dittills dock utvalda av liemannen ur mina föräldrars generation, varför min systers bortgång och jordfästning för en månad sedan blev en ny, omtumlande och ofrånkomlig påminnelse om min egen generations dödlighet, vilket möjligen är skälet till att detta blogginlägg skrivits. Även om det enligt doktorn inte hastar att planera för min begravning på grund av kända krämpor, har jag erfarit hur okända sådana kan ända ett liv med kort varsel.

Jag såg min mor dra sitt sista andetag och min far ligga död i en sjukhussäng med insjunken mun och uppbunden haka, men annars har jag mött mina avlidna först i kyrkan, diskret men praktfullt dolda för världen. Någon bokstavlig begravning där hela kistan sänks ned hel i en grop som på film har jag aldrig varit med om. Oftast har det stiliga arrangemanget lämnats kvar övergivet framför altaret, men vid två tillfällen har kistan inför sörjande församling burits ut av starka män till väntande likbil, en gång med mig som en av sex noga instruerade bärare. Det kan se riktigt mäktigt ut när svartklädda män skrider fram och handgripligt talar om att såväl livet som det ordnade avskedet till detta är definitivt slut, och jag själv sägs inte heller ha gjort bort mig under mina minuter i det kulturella rampljuset.

Det känsligaste uppträdandet under en jordfästning står dock var och en av de sörjande för, när de i tur och ordning går runt kistan för att ta farväl av den som ligger däri. Anständigheten kräver att de som väntar på sin tur eller redan har fullgjort sitt uppdrag visar diskretion, men åtminstone jag tittar ändå ohämmat på i smyg, och när jag själv skrider fram är jag medveten om andras blickar och uppträder därefter. Någon plats för tankar på den döda finns naturligtvis inte i mitt arma huvud, utan min enda ambition är att inte göra bort mig, vilket hittills lyckats bra, även om jag vid premiären gick förbi min fars kista utan att stanna så som brukligt är och utan att med en min avslöja mina känslor, vilket måhända var bäst för alla. Med den nya seden att även herrar kan lägga en egen blomma på kistlocket blev ceremonin naturligare med något konkret att syssla med och fästa blicken på. Min morbror, vars kista dekorerats militärt, fick dock nöja sig med en djup bugning från mig, medan min systers sensommarbukett från hennes egen trädgård kompletterades med en spontan vinkning och, enligt vad man sagt mig, ett tyst ”Hej då”. Vid mycket välbesökta jordfästningar läggs blommorna av praktiska skäl i stället på ett bord framför kistan för att eventuellt utspridas på denna senare, en delikat uppgift som inför sittande församling anförtroddes mig när min svärfar begrovs. I övrigt kan jag inte påminna mig några avvikande hyss i samband med denna känsliga ceremoni. 

Om jag någon sällsynt gång fällt en tår i kyrkan, har det varit till musik, och alla jordfästningar jag bevistat har bjudit på stämningsfull sådan i rikt mått, antingen den valts av de döda i förväg eller av deras anhöriga i samråd med konsulterad erfarenhet, och antingen inhyrda konsertmusiker framfört Beethovens vårsonat eller kyrkans egen kantor spelat sedvanliga psalmer, i vilka jag ohämmat stämt in när melodierna varit kända, även om jag som övergiven bas ibland haft svårt att hitta rätt ton bland idel ljusare röster. Att jag med psalmisternas ord i min mun inte sällan åkallat okända högre makter, har hittills bekymrat mig föga, och om jag någon gång skulle drabbas av samvetskval inför någon påbjuden strof, återstår möjligheten att tillfälligt tystna, nynna ordlöst eller likt Åke hos Bertil Malmberg sjunga ”Raj raj”, ty detta interaktiva inslag är trots allt lite spännande i kyrkan. Vilken eventuell musik som kommer att spelas eller sjungas för mig en gång och hur detta ska komma att låta, har jag däremot ingen anledning att bry mig om.

Som ordet ”jordfästning” troligen antyder har de ovan redovisade ceremonierna inte bara syftat till att förbereda de dödas själar för ett tänkt men svårbegripligt evigt liv utan framför allt till att någorlunda värdigt följa deras kroppar en bit på väg mot en partiell och temporär vila i jorden, och för att leva upp till sin rubrik ska detta blogginlägg även beröra denna sida av verkligheten. De nio släktingar jag sett jordfästas har senare kommit i så kallad vigd jord, alla så vitt känt efter att först ha bränts till aska, som mestadels därefter lagts i en urna för att sättas ner i en grav, över vilken sedan en namnprydd sten placerats. Två av mina döda anhöriga har dock önskat få sin aska anonymt strödd i en minneslund, vilket har respekterats. Bakom sådana önskemål anas oftast en omtänksam förhoppning att de efterlevande ska slippa bekosta, besöka och underhålla en gravplats, men ibland hörs även en uttalad, självisk frihetslängtan, i värsta fall kombinerad med en svåruppfylld önskan att symboliskt spridas ut på särskild plats. Vad som sker med kroppen efter döden borde bara angå dem som skall ta hand om den, men i bästa fall kan likets uttalade åsikt i frågan, om så bara i form av likgiltighet (!!), hjälpa dem att enas. Många önskar en bestämd plats, helst markerad med namn, att rituellt minnas sina avlidna vid, och visst är det stämningsfullt med glittrande begravningsplatser i novembermörkret, men varför blommor och gravlyktor ska placeras just invid de minimala rester som som återstår av vad som en gång varit en specifik levande kropp, medan övriga delar av denna svävar omkring i atmosfären eller har fallit ner som regn och snö eller till och med döljer sig i de efterlevandes kroppar, har jag aldrig riktigt förstått, ty i den mån jag minns mina döda, har det mycket lite med symbolik och fetischism att göra.

Att som död dröja kvar på jorden i form av avsatta materiella och andliga spår, är för många en i dubbel mening fåfäng förhoppning.  Hur tydliga vi än har varit i våra liv, försvinner det levande minnet av oss med våra samtida och i bästa fall bevaras vittnesmål om vår existens i muntlig tradition eller genom efterlämnade dokument. Få är de som likt min svärfar har begåvats med ett fortsatt liv efter döden, låt vara helt utom egen kontroll och utan möjlighet att njuta dess frukter. Många av mina släktingar har som nydöda fått sina liv offentligt sammanfattade i nekrologer skrivna av arbetskollegor eller av kamrater ur andra sammanhang, medan mindre bemärkta avlidna utan sådana vänner har fått hålla till godo med vanliga dödsannonser utformade av de närmast sörjande. Förutom omsorgsfullt valda texter ska dessa korta, på samma gång privata och offentliga meddelanden om nära anhörigas död även förses med små bilder eller symboler som speglar de avlidna och deras liv. Mina släktingars dödsannonser pryddes på sin tid oftast med det kors som traditionellt bara har varit ett tecken för ”död”, och som först med senare års mångfald av symboler fått en mer religiös innebörd och därför i modernare annonser ersatts av blommor, flygande fåglar och nedgående solar, neutrala bilder, av vilka jag gissningsvis en gång ska begåvas med någon, ty en mer specifik och någorlunda sann symbol för mig och mitt långa liv lär bli svår att välja. ”Pensel och palett”, är visserligen ett vanligt tecken för konstnärskap, men kan i mitt fall utbytas mot vilket övergivet verktyg för självförverkligande eller självhävdelse som helst, och den enda krumelur som jag själv tycker passar bra i sammanhanget ter sig troligen mindre lämplig i andras ögon:

65f28595d2199b7ab931675f94c8b715

Den torrt sakliga tonen i min statistiska genomgång döljer naturligtvis mycket. Några jordfästningar av nära anhöriga har berört mig mer än andra, där de döda varit mig mer likgiltiga, men att redovisa sådana detaljer skulle föra alltför långt från den röda tråd jag sökt följa, ty som en psykologiskt skarpsynt läsare förstår är denna sorgliga minneskavalkad egentligen en förberedelse för min egen död och begravning, och medan den senare händelsen enligt vad som framgått ovan förblir mina efterlevandes angelägenhet, ser jag den förra som så viktig i mitt liv att det finns anledning att återkomma dit när det blir aktuellt.

Annonser

6 responses to “Den sista vilan

  1. På döden och begravningar tänker jag för tillfället väldigt ogärna, vilket jag tror beror på åldern hos vissa av mina nära och väldigt kära.

  2. Ja, vem en tänkt läsare av detta inlägg varit, kan man undra, även om snitsaren hävdat att han skriver till sig själv och att andras intresse är att betrakta som lycklig bonus. Att hans trognaste supporter inte ler igenkännande vid en genomläsning av detta alster, har jag förståelse för, och jag vill förvarna om att fler inlägg i samma och liknande ämne kan komma innan snitsaren anslår en mindre sorglig eller (eftersom han är på gott humör) makaber ton. Till skillnad från de flesta tycker jag om att tänka på sådana ting. Kanske ger det mig en känsla av…. verklighet.

  3. För nu många år sedan men ack så nära i tanke och minne gick en ung man bort. Han varken tynade bort eller gjorde ett svanhopp med en amerikanare för ett stup. Nej, hans progressiva sjukdom drog honom sakta ned och bort i oändliga myoklonier och långa kramper.
    Som du så fint beskriver männen som bär ut kroppen till sista vilan… Så bars denna unga man ut ur kyrkan av sina dygnetruntassistenter. De fick äran att hjälpa honom en sista gång på hans förd. Det är det finaste minne jag har av en begravning.
    Sista viljan är något vackert och värnbart.

  4. Dessbättre har jag aldrig behövt följa någon yngre medmänniska till sista vilan, men jordfästning du minns låter som ett värdigt slut. Jag erinrar mig en radiodokumentär jag hört om döden bland unga AIDS-sjuka män på 1980-talet, där en begravningsentreprenör med värme berättade om de nya former av vackra jordfästningar som utvecklades då och som gjort ett starkt intryck på honom.

  5. Jag ska försöka stålsätta mig för fler visiter i dödens väntrum härinne på favvobloggen. 🙂
    Eftersom den nära och kära just tog ett steg upp från randen till graven känns det inte fullt lika sorgesamt att tänka på döden. Just nu.

  6. Att den nära och kära, som jag inte förmådde urskilja så personligt konkret mellan dina rader, nu är friskare och utom fara, låter skönt.

    Också mina hot om visiter i dödens väntrum, tycks vara tillfälligt avblåsta, ty i snitsarens huvud har andra inläggsungar fötts, låt vara av tveksamt värde. Jag envisas med att förundras över min ungdoms oskuldsfulla kulturella aptit, och jag har även med nya ögon läst om del 1 av ett tidigare avslutat mastodontverk och blir nog tvungen att skriva ”Att läsa Proust 3”. Annat ointressant att förtiga.

    När jag läser förleden ”favvo”, märker jag att jag är mer lättsmickrad, för att inte säga fåfäng, än jag låtsas om. Fortsätt så 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s