Att spara sitt liv

 

dagbok-1-k50 I-35 K-35

dagbok-2a-k50 I-35 K-35

 

Medan ett fåtal dagböcker som exempelvis Årstafruns och Anne Franks har nått sin berömmelse på egna meriter och gjort sina författare kända först i efterhand, uppmärksammas andra tvärtom för att de skrivits av redan kända personer. De flesta dagboksskribenter förblir dock okända och de flesta dagböcker blir aldrig lästa av andra än sina ägare och skapare, vilket också torde vara meningen med dem, antingen det handlar om sakliga minnesanteckningar, värdefulla för dem de gäller men föga spännande för utomstående, eller om öppenhjärtigt bekända tankar och känslor, anförtrodda som till en hemlig, förstående vän och därför väl gömda eller skyddade bakom lås. Även om de flitigaste dagboksskrivarna är unga och för det mesta av honkön, är det få som inte någon gång i livet har gjort något slags datummärkta noteringar, och som framgår av hans berättelse nedan har även snitsaren fuskat i genren.

”Som den seriöst satsande höjdhoppare jag var, bokförde jag min träning noga redan i tonåren. I ett häfte med svarta vaxdukspärmar noterade jag träningspass och tävlingar, och så småningom kompletterades dessa kortfattade kvantitativa sakuppgifter med anteckningar i en annan liten bok med plats för iakttagelser, reflexioner och nya idéer, ungefär så som mitt löpande alter ego idag registrerar sina bedrifter på olika löparforum men utan dennes ambition att kommunicera med likasinnade. Mina träningsböcker förstördes som så mycket annat några år senare i den tidigare omtalade utrensning som avsågs förinta alla vittnesmål om min existens, men som åldrad exhibitionist ser jag med mer försonande ögon på denna oskuldsfulla period i mitt liv, och det hade förvisso varit spännande att ta del av mina juvenila skriverier idag, om de så bara gällde höjdhopp.

Ännu kortare livslängd fick mina pinsamt omogna försök att i ett par påbörjade dagböcker formulera det nya liv som i tjugoårsåldern hägrade utanför idrotten. Av mina successivt utrivna anteckningar minns jag ännu några, som i sin fåniga tillgjordhet säger något om mig under denna tid. Jag berömde Erik Asklunds bok ”Livsdyrkarna”, där konstnärsbohemer sökte sin frihet i ett liv nära naturen och där kvinnor var lika okomplicerade och lättillgängliga som i den unge, oerfarne läsarens drömmar, och när de för mig okända avantgardisterna Karl Erik Welin, Lars-Gunnar Bodin och Bengt Emil Johnson, gästade Hylands hörna för att roa och chockera i egenskap av ”galna genier”, uttryckte jag andligt släktskap med dem, samtidigt som Bunuels film ”Mordängeln” bara gavs omdömet ”Bisarr uh!”. Nästan ordagrant erinrar jag mig också ett synnerligen krystat visdomsord, som jag tydligen temporärt ansåg vara fyndigt och humoristiskt: ”Att förverkliga sig själv, är att tacka ja när någon frågar: Vill min herre följa med hem och se på min strutsäggsamling?”. Min känsla denna höst 1966 var att något ännu okänt måste hända mig, och för detta ansåg jag mig själv ytterst ansvarig, även om min stolta föresats inte följdes i handling, och omvälvande möten med andra människor skulle dröja länge än.

Först med den stenografiskt inspirerade skrift som utvecklades några år senare hittade jag ett sätt att föra dagbok utan att skämmas över stil och innehåll, även om de svårtydda anteckningarna för säkerhets skull också begränsades till ett minimum, ofta bara till ett enda ord, så som det översta av exemplen ovan visar. Utdraget från september 1971 berättar om en händelserik månad både vad gäller mitt måleri, som kommenteras i en egen kolumn, och livet i övrigt, där mycket tydligen utspelade sig på och kring Observatoriekullen i Stockholm. Två filmer, ”Den förlorade sonens återkomst” och ”Harry Munter” hann jag också se under samma månad, medan mina studier och en då påbörjad trebetygsuppsats i ryska inte kommenterats. Däremot har jag av okänd anledning noterat ”negerkyssar” den 17:e och ”negerbollar” den 27:e september, och än gåtfullare innebörd har ordet ”rävhund” tidigare i månaden.

Denna dagbok, sedermera ofta konsulterad under benämningen ”bruna boken”, fördes under åren 1968-1976 och därefter inom nya pärmar 1990-2008, varvid skriften så småningom förändrades så som har beskrivits i inlägget ”Nujpraw”, och som det nedre av exemplen ovan visar. Förutom lingonplockning och två biobesök, ”Ett öga rött” och ”Du levande”, handlar detta utdrag från september 2007  om förberedelserna för och genomförandet av Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Då löpningsrelaterade händelser behandlades utförligare av signaturen jumper på officiella träningsforum, befanns dagboken snart mer eller mindre överflödig och ett år senare slutade jag att skriva i den. Sedan emellertid jumpers aktivitet avtagit och livet utanför löpningen fått mer utrymme, vaknar åter behovet av en brun bok, vilken i så fall blir den tredje i ordningen, och om jag rätt bedömer mitt liv, den sista.”

Annonser

4 responses to “Att spara sitt liv

  1. Är det inte på någtot sätt bakvänt att skämmas över stil och innehåll i egna dagböcker? Om man inte tänker sig dem som föremål för framtida publicering förstås.

  2. Ja, det var mycket som var bakvänt i min inställning till mig själv i världen på den tiden och så är det kanske fortfarande, men skammen låg nog i att jag inte bara såg mina alster som anteckningar åt mig själv, utan också som egna texter potentiellt utsatta för kritik. Även om jag inte tänkte visa dem, såg jag dem själv genom de tänkta allseende ögon, som egentligen var mina egna kritiska. Man tycker inte om att se hur fånigt man skrivit, även om det egentligen inte borde spela någon roll. Till detta kom ”nollvisionen” (se inlägg med samma namn) med sträng utrensning. Att jag även senare skrev mina torrt sakliga noteringar på nujpraw var nog mest av gammal vana och av utrymmesskäl.

  3. Jag har själv slängt massor av ungdomssynder, mest konst(iga)-alster. Men inte så mycket på grund av att de varit så pinsamt dåliga utan för att de tagit plats.
    Antagligen har jag slängt alldeles för mycket för att någonsin göra en Vilgot Sjöman = ge ut en absurt överambitiös memoartrilogi (eller var det fyra böcker till och med?)

  4. Samtidigt skulle snitsarens memoarer (trots den relativa bristen på minnesanteckningar) hittills fylla drygt tusen sidor i normal bokform. En del kokar soppa på en spik och om de sen spär ut den, räcker den länge. Mina egna konstiga alster står numera tätt staplade i specialsnickrade lådor med handtag. Men visst tar de lite plats…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s