Konstrecension 2

Oavsett vilka pretentiöst uppblåsta modeströmningar som temporärt dominerar på konstscenen, är det min plikt att som representant för ett utdöende släkte av konstrecensenter med självaktning ta bladet från munnen och säga vad jag anser om den nyligen öppnade konstutställningen ”Separatutställning”. 

Låt vara att allt påstås vara konst och att konstens frihet sägs vara obegränsad, men när den nu aktuelle konstnären i ett anfall av hybris började spika upp sina alster på väggen, borde någon i hans omgivning ha haft modet att varsamt men bestämt ta ifrån honom hammaren, ty när jag ser följden av hans företag känner jag inte bara vämjelse utan också en stor sorg över ett konstnärskap som svikit sina löften och ideal. Om jag har fördragsamhet med konstnärens inskränkta val av motiv och förbarmande med hans gubbsjuka upptagenhet av kvinnliga behag, har jag desto svårare att se mellan fingrarna med hans ömkliga ansatser att dölja sin mänskliga svaghet bakom kvasikonstnärlighet. Den pretentiöse konstnärens förment distanserade attityd, sådan den kommer till konkret uttryck i konstens inramning och presentation, tycks mig lika pinsamt genomskinlig som någonsin tidigare konstgenerationers bejakande av köttets lust i skydd av andliga motiv, men medan dessa torde ha varit därtill nödda och tvungna, har denne konstnär inget att skylla sin förljugna inställning på, och för sådant hyckleri finns det bara ett ord:  Fyfan!            

4 svar till “Konstrecension 2

  1. Haha! Helt underbart!
    (Skamsen bloggföljare som missat detta inlägg i flera dagar. Å andra sidan fick jag det mig nu till livs i exakt rätt ögonblick – efter en seg arbetsdag.)

  2. Ja, skadeglägjen är den bästa glädjen, och nog var denna rcension en avhyvling som heter duga. Men om konstnären är förståndig kan han vända den till något gott. Jag vet inte vilken av de två publicerade recensionerna jag håller med om mest, ty jag känner sympati med båda beroende på humör.

  3. Jag tycker att konstnären ska strunta högaktningsfullt i den senare recensentens åsiker, men njuta av språkbruket. Ofta är det ju så att recensioner som sågar konstnärer/författare/musiker jäms med fotknölarna är de som är mest roliga att läsa. Om själva konsten som sådan säger de väldigt lite, enligt mina erfarenheter.

  4. Konstnären tackar för stödet och recensenten för synpunkterna på språket. Själv håller jag med om att positiva recensioner oftast har mer att säga en negativa. Den som kommer hem från skogen och har sett något spännande är intressantare än den som inget sett (och hävdar att inget finns)….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s